Etikettarkiv: Centerpartiet

Desillusion och demokratisk skamvrå

För 28 år sedan, när jag just spenderat ett halvår på sjukhus introducerades jag för den medicinska professionens idéer om hur jag skulle leva mitt framtida liv: min mor skulle säga upp sig från sitt arbete, sälja huset, tvinga mina morföräldrar att flytta från sin lägenhet (i samma hus) och flytta upp till Uppsala för att ta hand om mig. Jag vägrade. I min journal från den här tiden står det: ”Susanne ser inte realistiskt på sin situation.”

I snart tre decennier har jag sett ”orealistiskt” på det mesta i mitt liv. En inställning som har gagnat mig väl. En av orsakerna att jag i dag har min hemvist i Independent Livingrörelsen är att jag tror starkt på individens kapacitet till självbestämmande. Jag tror också att jämlikhet och medborgarskap är något man erövrar inte får av ren välvilja. Jag tror på eget ansvar.

Samtidigt har jag mer och mer börjat fundera över det där med eget ansvar. Hur mycket klarar enskilda individer att ta ansvar för i ett demokratiskt samhälle? I klartext, hur mycket skit ska man behöva ta när det gäller allmänna politiska frågor? Hur mycket politisk rappakalja, snömos och försök till blå dunster? Mitt deltagande i den här bloggen är ett försök att ta mitt ansvar för vårt gemensamma samhälle. Men har inte också politiker, valda representanter ett ansvar för frågor om demokrati och jämlikhet?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tillhörde dem av oss som inte ville upplåta plats för partierna här på bloggen. Ändå hade jag bestämt mig för att ta mitt ansvar och kommentera deras inlägg. Så kom det första av dessa på mejlen – och jag tappade intresset totalt. Värre blev det efter varje dag som gick. Det ena partiet talade om hur man tänkte, det andra vad man ansåg. Det var loftiga visioner och svepande uttalanden. Därför borde jag varit extatisk inför de fåtal fall där man faktiskt åtminstone beskrev övergripande målsättningar som i t.ex. Miljöpartiets text. Det är jag inte! Jag är bara helt desillusionerad, tror inte på ett ord.

Miljöpartiet var ett av de första partierna som engagerade sig i Marschen för tillgänglighet. 2003, Marschens första år deltog bl.a. Gustav Fridolin och i rubriken till partiets pressrelease kunde vi läsa: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” 2010, sju är senare deltar Fridolin (han kandiderar ju till riksdagen igen) och (mp) i Marschen igen. Denna gång tillsammans med representanter för all partier. Moderaterna, Vänsterpartier, Folkpartier, Centerpartier, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna såväl som Miljöpartiet – alla är de där och visar upp sig på samma sätt som de nu har visat upp sig här i bloggen.

Jag har länge känt att svensk jämlikhetspolitik (det gäller inte bara funkisar) handlar mer om marknadsföring än faktisk realpolitik. Det är min absoluta övertygelse att vi inom funktionshinderrörelsen inte borde upplåta kraft, engagemang och arenor åt dessa PR-jippon. Vi borde inte ställa politiker och partier på talarpodium och bästa reklamplats. Vi borde lämna dem där de hör hemma – i den demokratiska skamvrån!

När det gäller min röst, min faktiska röst i det stundande valet är det min diagnos att: ”Partipolitiker i Sverige ser inte realistiskt på sin möjlighet att få den.”

Så där, nu har jag lagt över ansvaret på de politiska kandidaterna. Om det är någon av er som tror det gagnar er att ta ansvar så är ni hjärtligt välkomna att bevisa att jag har fel. Ni kan ju börja med att kommentera den här bloggen – från åskådarplats.

Inte i Almedalen i år heller – men i valrörelsen kan mycket hända

Midnatt i lördags kom jag hem från årets Politikervecka i Almedalen, Visby, Gotland. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt, på andra rent av ett bottennapp.

Kalendariet innehöll 1 396 evenemang. Ett snabbt överslag ger resultatet att cirka 100 av dessa hade funktionsnedsättning som tema, helt eller delvis. Då har jag inte räknat med alla de seminarier eller debatter som handlade om framtidens kollektivtrafik, om arbetsmarknad, om hälsa och ohälsa, om att synas i medierna, om hållbarhet, om byggande eller om diskriminering, det vill säga alla de tillfällen till diskussion, samtal och erfarenhetsutbyte där det självklart finns ett funktionshinderperspektiv även om det inte kommer till uttryck i rubriken eller bland talarna. Det vill säga de arenor där det är som allra viktigast att våra frågor diskuteras.

Jag har med ett avbrott varit på plats i Almedalen varje år sedan 2003 och det är fantastiskt att de senaste åren ha sett hur allt fler organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns på plats. Hur allt fler seminarier som behandlar den så kallande funktionshinderpolitiken funnits att välja mellan. Detta rekordens år 2010 slogs rekord även vad gäller funktionshinderrörelsens närvaro.

På båten hem läste jag den nyutkomna boken ”Bana väg – Välfärdspolitik och funktionshinder” vilken lanserades i Almedalen. Boken är skriven av Malena Sjöberg. Malena konstaterar att de handikappolitiska frågorna, som ju är just politiska, inte möter något större politiskt eller medialt intresse.

Så inte heller i år i Almedalen, vågar jag säga även om jag inte där i händelsernas mitt kunnat ha heltäckande bevakning på nyhetsrapporteringen.

Så inte heller i år i Almedalen, säger jag efter att ha lyssnat till alla partiledartal i flera år.

Å ena sidan vet vi att det är så, å andra sidan hade vi i år all rätt att förvänta oss något helt annat, detta valår 2010 då Sverige sedan drygt 1,5 år ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,  då de nationella målen ska vara uppfyllda  och då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss.

De enda som brukar komma i håg att den mänskliga mångfalden inkluderar personer med funktionsnedsättning, genom att överhuvud taget nämna oss i sitt tal, har tidigare varit Ohly och Wetterstrand.

Årets resultat
Reinfeldt – Nej
Utifrån tidigare erfarenhet hade jag inte väntat mig det heller. Reinfeldt hade en lång utläggning om särintressen kontra allmänintressen. Läs Vilhelm Ekensteens briljanta blogginlägg. Men käre Reinfeldt, saken är den att problemen uppstår när allmänintressen ses som särintressen och detta tas som ursäkt för att annat prioriteras högre.
Ohly – Ja
Här kom ett riktigt trendbrott, Ohly ägnade ett helt stycke till att samhället är till också för personer med funktionsnedsättning, aldrig någonsin har jag hört en partiledare ägna så stort utrymme åt denna stora grupp i ett allmänpolitiskt tal, aldrig.
Dock ser jag ett problem i att han gjorde det i sin uppräkning av vallöften, vallöften som genast kritiserades för att vara orealistiska och kostsamma. Jag undrar hur det påverkar vår sak  att i en sådan listning av nya reformer som inte är beslutade  inkludera löften om tillgänglighet som ju redan är lagstadgat sedan decennier…
Björklund – Nej
Han nämnde ordet rullstol, men det var i ett inlägg om äldrepolitiken och äldres rätt att komma ut. Folkpartiet har helt tappat initiativet vad gäller funktionshinderperspektivet. Måste kännas otacksamt och hopplöst för de i frågorna mycket engagareade politiker partiet fortfarande har, men vars arbete aldrig får erkännande genom att nå högst upp i partiledningen. Att detta en gång sågs som det självklara alternativet för borgerliga väljare som satte möjligheter och delaktighet för personer med funktionsnedsättning främst börjar bli allt svårare att förstå.
Olofsson – Nej
Även här kan jag tänka mig att det finns de i partiet som känner sig förbigångna och bortglömda. Centerpartiet har med Kenneth Johansson lett assistansutredningen och assistansfrågan har varit mycket uppmärksammad de senaste åren bland annat på grund av pratet om besparingar och  Försäkringskassans förändrade bedömningar. Här kunde Maud tagit tillfället i akt att lugna alla oroliga assistansberättigade. Men nej.
Sahlin – Ja
Kors i taket! ”Alla ska med-partiet” har verkligen ingen tradition av att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning, men se – i en bisats fick hon in oss och behovet av tillgänglighet. Dock lät det just som en liten bisats som stoppats in i sista stund. Nåja, trenden är bruten helt klart.
Hägglund – Ja
Även här kom ett trendbrott, i en bisats nämnde Göran personer med funktionsnedsättning. Men, på det ställe i talet där det hade varit naturligast och haft större betydelse, där han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras räknade han upp på vilka grunder: kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet. Anmäkrningsvärt och mycket positivt att han inkluderade sexuell läggning, men Göran – att inte i denna uppräkning inkludera oss det ser jag i det närmaste som ett hån. Betänk att partiet innehar statrådsposten med ansvar för samordningen av handikappolitiken, jag undrar om Maria Larsson delar min frustration?
Wetterstrand/Eriksson – Nej
Här kom veckans besvikelse. Miljöpartiet beslutade vid sin kongress i maj att ta med frågan om bristande tillgänglighet i sitt valmanifest. Almedalstalet handlade till stora delar om byggande, om utbyggd kollektivtrafik och om den nya staden. Det fanns alltså åtskilliga tillfällen att visa att man i sin politik vill inkludera oss, men man tog inte den chansen.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och inget vi finner oss i längre. Vi har väntat, vi har trott på löften och tidsbestämda mål. Vi gör inte det längre! Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras. Nu är det drygt två månader kvar till valet.

Jag uppmanar och utmanar alla, politiker, journalister, våra medlemmar, personer med funktionsnedsättning, att göra detta till det ödesval alla pratar om, att tvinga partierna att i den offentliga debatten ta ställning, inkludera och stå till svars.

Det är först om frågorna debatteras i det öppna vi kan få en allmän debatt och en allmän opinion.