Vi socialdemokrater blev bortröstade i förra valet. Det ledde till en omprövning av politiken. Jag hade förmånen att få leda rådslaget om välfärden där vi kritiskt granskade och utvecklade vår politik. Vi arbetade öppet och i bred dialog med många människor även utanför vårt eget parti. Jag hade bland annat många givande samtal med personer från handikapprörelsen. Det var lärorikt och fantastiskt kul och ledde till omfattande självkritik.

Vi har under de år som gått sedan förra valet även mötts av en massiv kritik mot den nedmontering och privatisering av välfärden som den borgerliga regeringen steg för steg genomför. Oron för att det nu snart blir plånboken och inte behoven som styr i vården och omsorgen är stor.

Många människor har blivit ratade från arbetsmarknaden, även när vi hade regeringsmakten. Människor som på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom behöver extra stöd, kvalificerad rehabilitering och habilitering eller en anpassad arbetssituation blev ofta lämnade i passivitet utan aktiva insatser. Och kanske allvarligast utan att fullt ut bli tagna som fullvärdiga medborgare som kan och vill bidra till sin egen förändring. Vi socialdemokrater kom att alltför ofta förvalta befintliga system och försvara statliga myndigheter medan människor tilläts falla mellan stolarna.

Vår grundinställning är att alla människor behövs och att alla med rätt till stöd både vill och kan bidra till både sin egen och samhällets utveckling genom ett aktivt deltagande i arbetslivet. Samhället och arbetslivet måste göras tillgängligt för alla.  Det behövs bättre fungerande verktyg som stöder människors vilja och drivkraft till arbete och delaktighet. Människors behov måste styra, inte utbudet av vissa åtgärder. Målet är ett liv med arbete och lön.

Den borgerliga regeringen har kraftigt försämrat sjukförsäkringen och många har ställts utan ersättning. Detta för att möjliggöra stora skattesänkningar för dem som redan det gott ställt, Men ingen blir frisk av att förlora sin ersättning. Resultatet blir inte fler i arbete, utan enbart fler fattiga. Det är helt andra insatser som behövs.

• Ge människor rätt till aktiva insatser. Kraven på individen måste motsvaras av möjligheten att ställa krav på myndigheter.
• Prioritera ungdomar. Varje ung människa, med eller utan funktionshinder, ska ha rätt till utbildning och arbete, rätt att känna framtidstro och tilltro till den egna förmågan.
• Slå samman väsentliga delar av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för att möjliggöra samordnade insatser och förhindra att människor faller mellan stolarna.
• Ge individen rätt till en personlig handledare och en individuellt utformad plan.
• Samla resurserna för individen i en ”påse pengar” för att låta de individuella behoven och inte stela regelverk styra användningen mot maximal nytta som leder till jobb på den ordinarie arbetsmarknaden.
• Utveckla den alternativa arbetsmarknaden. Lönebidrag och Samhall måste kompletteras med andra flexibla former av anställningar där även sociala företag och kooperativ har en plats,
• Gör det möjligt att arbeta också för den som har sjukersättning och möjlighet att bryta sjukersättningen för att pröva arbete utan att förlora möjligheten till ersättning senare.
• Utveckla daglig verksamhet till en väg som leder mot arbetsmarknaden.
• Sätt upp nationella mål för hur andelen funktionsnedsatta på arbetsmarknaden ska öka.

Varje människa behövs. Varje arbetad timme behövs. Sverige har inte råd att rata en enda människa från arbetsmarknaden. Det behövs en ny politik som utgår från människan och människans lika värde.

Ylva Johansson (s)

Om författaren: Ylva Johansson är Välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Hon har tidigare varit vård- och äldreomsorgsminister 2004-06 och skolminister 1994-98. Ylva är  socialdemokrat men var tidigare vänsterpartist.

Bengt Elmén: Något som är grundläggande för all form av marknadsföring är att man först tar reda på vilken som är målgruppen. Därefter tar man reda på något som appilerar till just den målgruppen. Detta gäller oavsett om man ska sälja bananer eller politiska budskap.

S har varken bemödat sig om det ena eller det andra. Det räcker med att ögna 2-3 inlägg på den här bloggen för att förstå att den främst handlar om assistans och tillgänglighet. Man behöver inte heller läsa så många meningar för att förstå att jag och mina bloggvänner uppfattar dessa frågor som mer eller mindre livsviktiga.

S har inte bemödat sig om att läsa en enda rad. Man ignorerar såväl assistansfrågan som tillgänglighetsfrågan. Det gör mig bedrövad.

På mitt första möte i STIL 1985 deltog även  Bengt-Olof Mattsson som då jobbade som departementsråd och var utsänd av s-regeringen för att få information om vad vi höll på med. Detta var innan Bengt Lindqvist utsågs till minister. Inom s fanns det då en tradition att lyssna till olika strömningar och rörelser. Det kanske nu är dags att ni återupptar den traditionen.

Det är väsentligen mycket bättre än att ni skickar in standardiserade och intetsägande blogginlägg.