Jag heter Iki och jobbar som projektledare för ett projekt som heter Utopia. I stora drag och för att inte bli långrandig så kan man beskriva Utopia snabbt genom att säga att vi jobbar för att skapa en kultur som är till för alla. Då menar vi alla. Inte det alla som man säger när man egentligen menar vissa speciella med full funktion, mycket pengar och hög status i samhället. Alla är i alla fall vår dröm och vår vision!

När man börjar jobba med tillgänglighet och funktion så är det som att få en smäll på käften. Milt sagt. Man inser hur mycket man aldrig fattat och man fattar hur mycket man har missat. Listan blir längre och längre med önskemål och förhoppningar och man blir argare och bittrare ju längre man kommer. Självklart öppnas det ju dörrar till helt fantastiska upplevelser och möten också. Men ett samhälle som var anpassat för alla skulle ju underlätta dessa möten väldigt mycket. Att komma in genom dörrhålet till fiket där man ska ha mötet är ju en fördel!

För att på något sätt kunna greppa hela tillgänglighetsdealen och för att få perspektiv, så satte jag mig i en rullstol i en och en halv månad. 24-7.

Jag kände att jag var tvungen att vidta åtgärder så att jag inte förvandlades till den vita politikermannen som åker ut till Bergsjön och klipper ett band på Iranska kvinnoföreningens invigning för att sen ta taxi hem och efter detta veta allt om Iran, kvinnor och den muslimska tron. Dock är 1,5 månad en fis i rymden, men jag kände i alla fall att jag fick mer kött på benen!

Jag införskaffade mig en rullstol, som jag döpte till Lilian, och vi gjorde allt tillsammans. Det är i detta nuet jag får en smäll på käften för att jag och Lilian kan ju typ inte göra någonting. Bara att åka kollektivt är ett dagsverke. Västtrafik som vi har här i Göteborg är det sorgligaste jag upplevt. Med eller utan stol. Men att planera en så kallad kollektivtrafik där inte alla kommer med (eller i bästa fall endast en person) är ju bisarrt! Även att hela Göteborg accepterar detta och kanske inte ens vet om det…

Hela tiden dyker det upp nya situationer som gör en galen. Alla pratar med mig som att jag var ett barn, med oerhört dålig hörsel. Mycket skrikande och mycket prat med ”dada”-röst. Jag behöver nästan aldrig betala eller visa leg om jag går ut. Jag hade alltså kunnat vara Sveriges yngsta funkisalkis. ”För det är ju så kul att jag faktiskt tar mig ut”, för att citera en vakt på ett uteställe.

Saker jag aldrig tänkt på gör mig frustrerad och galen. Att handla saker är sjukt svårt för man ser ingenting. I frysdisken kan jag lika gärna få upp kycklinglår som de frysta ärtorna jag egentligen vill ha. För om man sitter ner så kan man inte luta sig fram som det förväntas av en och detta resulterar i ett evigt petande i frysdisken. Och en mycket kall hand.

Jag hade kunnat skriva en roman om detta men det skall jag inte. Jag fick insikt. Lite i alla fall. Och nu är mitt mål i livet att förändra. Att sluta leva i ett fantasisamhälle där jag ignorerar saker för att det kanske inte berör mig direkt. Att säga till min kollega som tycker att utestället som vi går till är bra. Även om detta stället har 3 anmälningar mot sig för diskriminering så ska vi vara glada att vi faktiskt kommer in. Bakvägen. Kanske igenom grovsoprummet och köket, MEN vi kommer in. Noll tolerans på detta! Burna ner deras röda matta med bakhjulen och töm sonden innan för dörren. Nu sätter vi ner foten, med eller utan faktisk fot. Vi bara gör det. Sluta vara så himla glad och nöjd hela tiden. Nu är vi förbannade, det är mycket roligare i längden!