Kategoriarkiv: Demokrati

Kära politiker och tjänstemän: Har ni funderat på risken för hatbrott när ni ifrågasätter vår rätt att leva som andra?

Då och då hör vi politiker och tjänstemän säga att assistanslagstiftningen är en ovanligt generös lagstiftning.

I förhållande till vadå undrar jag.

Är det generöst att låta mig pissa när jag vill? Är det generöst att låta mig ta mig utanför min lägenhet? Är det generöst att låta mig gå till mitt jobb? Vad säger ni, är det generöst?

Många har inte förstått det här med personlig assistans. De förstår inte att det handlar om sådant som de själva tar för givet. Assistansen är idag hotad från flera håll. Det har blivit okej att ifrågasätta våra grundläggande rättigheter. Det har blivit okej att ifrågasätta vår rätt att leva som andra.

Men tycker ni att det är okej?

Folk vet idag väldigt lite om hur det är att leva med assistans. En del tror att vi lever lyxliv. För inte så länge sedan var det till och med en politiker som sa: ”Vem skulle inte vilja ha en personlig assistent därhemma som tvättade och städade åt sig?” Då har man ju inte riktigt förstått vad det handlar om.

Eller är det lyx att låta mig välja vad jag ska ha till middag? Är det lyx att låta mig välja vem som ska torka mig i baken? Är det lyx?

Assistansreformen kom inte till av en slump. Det var inte resultatet av ett enmansverk. Assistansreformen kom till efter våra egna påtryckningar. Reformen var resultatet av vårt envisa arbete. Det var vi som ställde kraven och beskrev våra behov. Detta kan vi göra igen, och detta måste vi göra igen. Vi har inget annat val.

Jag träffade Kenneth Johansson i tisdags. Han är centerpartist och ordförande i Socialutskottet. Han tyckte inte att det var så farligt att en del blir av med sin assistans. Det tyckte han var naturligt.

Tycker vi det med?

Under de senaste veckorna har vi kunnat följa rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik. Efter hans terrordåd har det diskuterats vilken roll samhällsklimatet har spelat för det hela. Samma diskussion har förts med anledning av dödsskjutningarna i Malmö.

Samma diskussion fördes i början av 90-talet då Ian och Bert introducerade Ny Demokrati samtidigt som den så kallade Lasermannen sköt skarpt på personer med utländsk bakgrund. Vad betyder stämningen i ett samhälle för sådana illgärningar?

Jag tror att samhällsklimatet betyder mycket. Därför oroar det mig att debatten har hårdnat mot oss funktionshindrade. Det oroar mig att regeringstjänstemän kan gå ut och ifrågasätta våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det oroar mig djupt att företrädare för Sveriges kommuner och landsting tycker att det inte ska stå i lagen att vi ska kunna leva som andra.

Just nu bevittnar vi hur grunden läggs för en hatstämning mot oss assistansanvändare. Vi bevittnar hur vi alla utmålas som fuskare och bedragare.

I Tyskland har man redan upplevt hatbrott mot funktionshindrade. I Norrköping hörde vi nyligen hur en politiker på fullt allvar menade att det inom kort inte kommer att finnas så många rörelsehindrade. Därför behövs det inte byggas några hissar.

Stämningen har hårdnat väsentligt. Det vädras åsikter som de flesta tidigare höll för sig själva.

Skulle någon få för sig att tutta på ett LSS-boende så kommer jag att hålla den här regeringen ansvarig för det. Skulle det uppdagas nya barmhärtighetsmord i någon av dessa verksamheter så kommer jag även att hålla regeringen ansvarig för det. Skulle fler barnläkare påträffas med att ge hjärnskadade barn dödshjälp så vet ni vilka som jag kommer att anklaga.

Så jag vill be alla politiker och tjänstemän om att ni besinnar er och skruvar ner tonläget. Och att ni tar er en funderare på vilka mörka krafter som ni kan sätta i rörelse när ni ifrågasätter en hel grupps grundläggande mänskliga rättigheter.

______________________________________________________________________________

Tal av Bengt Elmén, via hans personliga assistent, vid manifestationen Utan assistans stannar livet den 5 maj 2012. 

”Monsterfunkisen”: stark, envis, smart, vacker, engagerad, organiserad – och jävligt förbannad!

Jag är stolt över den jag är och jag är stolt över min funktionsnedsättning.

Jag anser att det inte är något fel på mig, jag behöver inte ”lagas”, ”fixas till” eller ”anpassas”. Det är samhället som jag lever i som det är fel på. Ett samhälle som inte ser mig som fullvärdig medborgare och som om och om igen bryter mot lagstiftning som finns och vägrar stifta nya lagar och därigenom nekar mig full delaktighet.

Jag anser att otillgänglighet är diskriminering. Jag känner min diskriminerad varje gång jag stängs ute från det som andra medborgare utan funktionsnedsättningar kan ta för givet.

Jag anser att jag tillhör en minoritet som inte räknas eller ses som fullvärdiga medborgare i vårt samhälle. Jag känner en stark samhörighet med andra som har funktionsnedsättningar och andra minoriteter som också kräver att räknas som fullvärdiga medborgare och få sina rättigheter tillgodoseda.

Jag vet att det är många med funktionsnedsättningar och utan som inte håller med mig. Det är synd, men inget som jag väljer att lägga energi på. Jag väljer att höras och inte vara tyst. Men mest av allt vill jag skrika och ibland gör jag det.

Jag anser att de rättigheter vi med funktionsnedsättningar idag har och allt det som människor med funktionsnedsättningar kämpat för inte kan tas för givet. Det vi har idag kanske vi inte har imorgon.

Jag tycker det är tragiskt att så många av oss med funktionsnedsättningar är så historielösa. Vi tror att den kamp vi driver idag är något nytt. Det är den inte, den har tidigare generationer av människor med funktionsnedsättningar drivit förre oss. Vår kamp idag är bara en förläggning av det som varit.

Jag känner att jag har en stark identitet och självbild som person med funktionsnedsättning.

Jag vet att personlig assistans ger möljighet att leva ett självbestämt och självvalt liv. STIL och andra kooperativ kom på idén om personlig assistans och var med och drev igenom att det blev en lagstiftning 1994. En lagstiftning som idag ger cirka 20 000 personer i Sverige möjlighet att leva på ett sätt som andra tycker är självklart.

Jag litar inte på att politiker, myndigheter eller tjänstemän ska föra min talan och åstadkomma förändringar för att jag ska kunna leva ett liv med jämlika levnadsvillkor. Den talan för jag själv och tillsammans med andra.

Jag anser att man kräver och tar sina mänskliga rättigheter, att det inte är något som ges en.

STIL tog i början av åttiotalet fram ”Vår Lilla Mönsterkrympling”.

Bilden visar ett tygstycke med en bild på en person i rullstol och texten ”Vår Lilla Mönsterkrympling. Tacksam snäll lite enfaldig, lättskött och lättadministrerad och ännu inte med! STIL”. 

Det var en översättning från en tysk förebild och som gjordes i batik och producerades för STIL av en förening på Sri Lanka. Meningen med ”Mönsterkrymplingen” var att påminna oss själva om att vi med funktionsnedsättningar har socialiserats till att vara till lags, snälla och att inte göra motstånd. Mönsterkrymplingen skulle uppmärksamma oss på det internaliserade förtrycket, att vi själva kan vara vår värsta fiende ibland. Den mekanism finns tyvärr kvar även på 2010-talet.

Symboler som dessa är viktiga för den kulturella identitet för oss som identifierar oss som funktionsnedsatta och ”funkisar”.

Jag tyckte att det var dags att ta fram en bild som symboliserar allt det som är vackert och starkt med oss funkisar och tillsammans med konstnären Jennie Ijl Sjöström, tog vi fram ”Monsterfunkisen”. ”Monster” genom att byta ut ”ö” i ”Mönster” till ”o” och ”Funkis” då de som identifierar sig som funktionsnedsatta kallar sig själva det. Monster kanske inte uppfattas av andra som vackra eller starka, men den tolkningen av sig själv äger endast monstret.

Bilden föreställer en person med stort rosa hår, röda ”horn” och röda klackstövlar som sitter i en rullstol och gör kaxiga tecken. Runt om står texten ”Vår Monsterfunkis. Stark, envis, smart, vacker, engagerad, organiserad och jävligt förbannad!”.

Att arbeta fram och använda denna typ av symboler bidrar till att skapa en kulturell identitet och det är den identiteten som gör att vi tillsammans blir starka. Som ett lim kan den binda oss samman när vi tillsammans kräver och erövrar våra medborgerliga rättigheter.

Jag är stolt över den jag är och jag är stolt över min funktionsnedsättning.

Jag anser att det inte är något fel på mig, jag behöver inte ”lagas”, ”fixas till” eller ”anpassas”. Det är samhället som jag lever i som det är fel på.

Funktionshinderrörelsen stöttar synskadades beslut att emigrera till Australien. Hur många ska behöva lämna landet innan det kommer en ny diskrimineringslag?

Idag är det den internationella ledarhundsdagen. Idag inleder också flera människor med synnedsättningar som har ledarhundar processen att emigrera till Australien, rapporterar bland annat DN. De gör detta eftersom Sverige ännu inte har en diskrimineringslag mot bristande tillgänglighet. Nu går en rad organisationer samlat ut och och stöttar deras beslut.

– I många andra länder finns en anti-diskrimineringslag som skyddar ledarhundsförare från utestängning, men tyvärr har vi inget liknande i Sverige, säger Sofia Thoresdotter, medlem i Sveriges Ledarhundsförare (SLHF) och  en av dem som har bestämt sig för att utvandra, i ett pressmeddelande.

Funktionshinderrörelsen förstår och stöttar synskadades beslut att emigrera till Australien, eftersom deras upplevelser av diskriminering av personer med funktionsnedsättning är vår egen. Varje dag utestängs vi från en rad samhällsområden. Sverige behöver en ny diskrimineringslag, som bygger på självklarheten att bristande tillgänglighet är diskriminering.

Tillgänglighet är en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter och är fastslagen i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige har förbundit sig till.

Det finns på regeringskansliet ett färdigt lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering. Det finns i riksdagen en majoritet för ett sådant förslag. Vi förväntar oss därför att regeringen lägger en proposition. Nu.

Lagförslaget om att äntligen klassa otillgänglighet som diskriminering måste läggas omgående – eller vill regeringen se en landsflykt?

Hans Filipsson, Marschen för tillgänglighet

Emma Johansson, STIL

Maria Johansson, DHR

Pelle Kölhed, RTP

Vilhelm Ekensteen, IfA

Ingrid Burman, Handikappförbunden

Anders Westgerd, GIL

Tobias Holmberg, Unga rörelsehindrade

Lars Hagström, Förbundet Rörelsehindrade

Jakob Larsson, Riksorganisationen Unga Synskadade


För mer info kontakta:
Marian Bergroth
redaktör för FullDelaktighet.Nu
marian@tyyne.se
073-674 62 60

 

”Nothing Can Stop Us”

Erik-Schmerik! Hörru Vädur!

I höstas gav vi ut en skitsnygg bok med texter från Full Delaktighet. Hade releaseparty på Hotell Malmen. Spelade Spotify-listor, en ”ösigare”, en ”lugnare”. Nu vältrar jag mig i den musiken.

”Too Young To Die”.
”Miss You”.
”Where Is My Mind?”.

För några dagar sen försvann du. ”For Real”. Men jag kan inte fatta det. Alls.

Erik, vi hade ju så mycket vi skulle göra. Alla dessa idéer. Som du var så bra på att genomföra, och att peppa oss andra till att göra: ”Come On, Come Over”.

Den där länken du liksom var, den där väggen av värme som såg alla andra, lyfte fram alla andra. ”Join Our club”. ”Let’s Go Crazy”. På det allra bästa sättet.

Och nu: ”This Mess We’re In”.

Men bästa du, bästa geni, vi är några som ändå har en plan. ”Above The Clouds”.

Det kommer en vår 2012 och den är proppad med grejer: med aktivism, marscher, manifestationer och mänskliga rättigheter. Vi kommer skriva om allt här. Vi kommer göra det tillsammans. En nystart. ”The Future Song”. För det vet vi att du vill.

Så alltså, till er alla där ute, det är ”Some Velvet Morning”. En känsla av outhärdlig sorg. Det är det. Men ”Take Five” och fortsätt hålla utkik här på bloggen…

”Feel It All Around”.
”Solen Stiger Upp”.
”Nothing Can Stop Us”.

Puss&Kram!
/Marian, Vädur
och nu nån sorts redaktör för FullDelaktighet.Nu

Erik Ljungberg var bland annat tillgänglighetsaktivist, entreprenör och en älskad vän. Han var initiativtagare till och redaktör för den här bloggen. Erik avled fredag den 16 mars 2012. Han blev 38 år gammal.

Välkommen på minnesstund, där vi tillsammans hedrar Erik Ljungbergs minne. Den 30 mars kl 17,  i STILs lokaler i Farsta. Läs mer och anmäl dig på Facebook eller via STILs hemsida.

 

 

 

Yttrandefriheten handlar om oss

När jag var 16 år gick jag med i Amnesty. Det blev mitt politiska uppvaknande. Vi diskuterade mänskliga rättigheter, skrev brev till politiska ledare, arrangerade ungdomsläger och började ifrågasätta varför saker var som de var. Det handlade mest om hur saker var någonannanstans. Yttrandefrihet handlade inte riktigt om oss, om mig.

Idag är det inte längre så. Idag ska jag skriva i Amnestys blogggstafett Skriv för frihet. Och jag skriver för mig. För lika lite som fullt medborgarskap bara handlar om legala rättigheter, lika lite handlar full yttrandefrihet bara om relativt välstånd och demokrati. Yttrandefriheten är inte vunnen så lätt.

Jag skriver för att idag ställer yttrandefriheten mig frågan: Vem lyssnar på mig om jag blir tvångsomhändertagen?

Så här 20 år senare skriver jag för att påminna både mig själv och Fredrik Reinfeldt, som nyligen har blandat samman mänskliga rättigheter med känslor, att:

Yttrandefriheten bryr sig inte om människors diagnoser. För yttrandefriheten finns ingen medicinsk modell som reducerar oss, gör oss mindre än de subjekt vi självklart är. Däremot finns det ibland människor som gör det.

Yttrandefriheten kräver att vi vill veta. Kräver att våra åsikter efterfrågas. Den vill inte bara veta vad vissa, de som oftast blir tillfrågade, tycker.

Yttrandefriheten förutsätter inte tal, den förutsätter att jag har något att uttrycka.

Yttrandefriheten intresserar sig för praktiska lösningar, för hörselslingor, minnesappar, tolkar, punktskrift, ramper, kanske tabletter.

Yttrandefriheten handlar om personlig assistans, om jag behöver det.

Yttrandefriheten förstår inte varför dagens svenska lagstiftning inte efterlevs. Förstår inte heller varför FN-konventioner ratificeras men inte implementeras.

Yttrandefriheten är ingen särlösning, men kan ibland acceptera detta. Dock bara temporärt, dock bara i andra hand.

Yttrandefriheten behöver tillgänglighet. Rum där alla är välkomna. Där alla har plats. Därför förväntar sig yttrandefriheten självklart att otillgänglighet klassas som diskriminering.

Yttrandefriheten blir en utopi om den tas för given. Oavsett demokrati.

Yttrandefriheten betyder ”nothing about us without us”.

 

______________________________________________________________________

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Carolina Hemlin och Kristina Lindquist som bloggar på adressen http://www.ottar.se/redaktionsblogg i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

 

Hej Fredrik

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de
dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

Vår tids budkavle

Vi är många som bloggar här i Sverige men fastän jag ofta överraskas av hur många bra skribenter det finns så behöver vi bli flera som skriver och berättar om våra liv. Anledningen till det är att den politiska arenan har blivit betydligt större under senaste tio åren. Alla politiska partier, riksdagen och regeringen plus att alla politiker finns på Internet och går att nå via e-post eller deras hemsidor. Att få kontakt med politiker förr i tiden var inte alltid så lätt. Idag är det helt annorlunda tackvare Internet. Genom blogg, Facebook och Twitter är det betydligt enklare att ta kontakt med politiker och att hålla sig ajour med vad som händer politiskt.

Politiker läser bloggar och många hör till och med av sig. Med andra ord lönar det sig att skriva. Tänk om alla skriver och berättar om vilka konsekvenser kommande politiska beslut kommer att få och vad vi oroar oss för. Vi måste också berätta om hur redan tagna beslut har för inverkan på våra liv. Om vi alla gjorde detta skulle de ha svårare att ignorera oss.

Proffsbloggare i all ära, de är duktiga på att publicera nyheter och på att försöka styra den politiska debatten och dess färg, men bortsett från att de kan vara förbannat underhållande när de försöker balansera yttrandefriheten samtidigt som de gör allt för att bli populära och välbesökta, så är deras inlägg ganska tråkiga. Hur het debatt kan det bli när man är rädd för att tappa positionen genom att stöta sig med fel personer. Privata bloggare däremot är ofta både gripande, finurliga och helt klart bäst på att beskriva sanningen, en sanning ur deras perspektiv som ofta innehåller hårda ord och som svider duktigt. Därför är det inte ovanligt att mottagarna/beslutsfattare avfärdar dem med, ”vi kan inte gå in på enskilda fall”, eller ”vi kan inte ta till oss subjektiva påståenden”. En privat bloggare anses inte ha samma tyngd som proffsbloggare med en tidningsredaktion i ryggen vilket är lite konstigt. Jag menar, det är ju privatpersoner som får känna på konsekvenserna av politiska beslut och därför borde också ses som expert på hur besluten påverkar folk.

Att beskylla privatbloggare för att inte vara objektiva är larvigt. Hur ska de kunna vara objektiva när de politiska besluten drabbar enskilda personer? Jösses! Till och med journalister har svårt att vara objektiva idag fast det är deras uppgift att belysa en story från båda eller flera håll.

Bloggandet och sociala medier såsom Twitter och Facebook är vår tids budkavle, ett bra verktyg till att skapa plattformer för engagemang där privatpersoner och föreningar kan nå likasinnade och få ut information på ett enkelt sätt till väldigt många. För egen del har mitt privata bloggande lett till kontakter med politiker vilket har varit mycket givande.

Ett allt hårdare politiskt klimat har lett till hemska konsekvenser och katastrofala levnadsvillkor för många personer med funktionsnedsättningar. Det är svårt att förstå hur ett land som Sverige, som har skrivit på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, inte kan eller vill leva upp till konventionen. Jag förvånas ofta över hur det kan komma sig att det verkar vara helt i sin ordning att medborgare med funktionsnedsättningar och sjukdomar får det sämre på flera områden utan att massmedia ställer ansvariga mot väggen. Det kanske beror på att det var arbetarklass som förut blev journalister och bevakade makten medan det idag är ett populärt yrke som kräver de högsta betygen vilket innebär att det är fler från överklassen än arbetarklassen som kommer in på journalistutbildningen. När överklass ska bevaka överklass och maktens korridorer är den journalistiska etiken inte mycket värd.

Självklart finns det journalister inom både arbetarklass och överklass som gör ett bra jobb, men det tål att tänkas på. Därför tycker jag att alla ni som har något att berätta för era politiker, handläggare eller vem ni än anser behöver veta hur ni har det, att ni ska skriva blogginlägg, skicka e-postmeddelanden, skriv på Twitter och Facebook. Hör av er varje vecka, varje månad eller åtminstone flera gånger per år. Folk läser! Dom läser!! Politikerna läser till slut om ni vägrar ge upp.

Länge leve FullDelaktighet.Nu!