Kategoriarkiv: Personlig Assistans

Bakslaget

, 18 april, 2011
3 svar

För några veckor sedan var jag genom mitt arbete i min hemkommun på en konferens ”Funktionshinder i tiden” som var anordnad av Sveriges kommuner och landsting och Socialstyrelsen. Det var två dagar med föreläsningar och seminarier på temat ”Från kollektiv till individ”. För mig var den största behållningen en debattpanel där frågeställningen var om en individualisering i välfärden alltid var bra. Bland annat deltog Cecilia Blanck från föreningen JAG i debattpanelen. Tillsammans med Per Enarsson från Katrineholms kommun förde hon fram diskussionen om att när traditionellt ”svaga grupper” börjar närma sig medelklassen och deras levnadsstandard sätter olika mekanismer i samhällsapparaten in för att motverka detta. De ”svaga grupperna” får alltså närma sig den levnadsstandard som medelsvensson har men inte på något sätt gå om.

När assistansreformen blev till realitet sjutton för år sedan kommer jag ihåg hur speciellt det var. Jag var fjorton år och fick min första assistent. Mamma kunde börja arbeta igen och jag kunde skapa mig mitt eget liv. När jag då hörde assistans omnämnas så var det något som vi i Sverige var stolta över. Det var unikt och speciellt. Så var det ett antal år och sedan började saker att hända. Det pratas om att det nog kostade lite för mycket. Det dök upp artiklar i Nerikes Allehanda om assistansföretag som tjänade stora pengar och placerade skattefria pengar i skatteparadis, assistansbolag som betalade ut ”trivselpengar” till assistansberättigade och så vidare. Det tillsattes politiska utredningar som pågick under ett antal år. Från ledande politiker var svaren att utredningarna inte handlade om att ”spara pengar” utan att det skulle bli lika för alla oavsett var man bodde i landet. Bedömningsinstrument skulle tas fram och tillstånd och tillsyn skulle börja tillämpas. Försäkringskassan började göra egna tolkningar kring vad ”grundläggande behov” innebar. Bedömningsinstrument, tillstånd och tillsyn och assistansberättigade som förlorat sitt stöd är nu en realitet. Sedan blev det valtider och ingen politiker ville diskutera personlig assistans. Och så kom hösten med stora uppslag i media om fusk och att den personliga assistansen utnyttjades av oärliga människor som exploaterat det samhälle som gett oss vår rätt till personlig assistans. Ett förslag ligger nu om differentierad schablonersättning.
För någon vecka sedan lade regeringen fram ytterligare ett Kommittédirektiv ”Utredning om åtgärder mot fusk, oegentligheter och överutnyttjande av den statliga assistansersättningen”. Utredarens uppdrag är bland annat:
– på grundval av analysen föreslå åtgärder för att komma till rätta med kostnadsutvecklingen med utgångspunkt i de mål och den allmänna inriktning som föreskrivs i 5 och 6 §§ LSS
– vid behov lämna förslag till författningsändringar.

På ren svenska säger detta ”spara pengar”. Där var det nu svart på vit. Det är för mig uppenbart att det inte går att spara så mycket mer på mina ”grundläggande behov” utan det som är troligt är att det nu kommer att vara mina ”övriga behov” som ska ses över. De timmar jag har för att kunna arbeta, vara faster till mina tre syskonbarn. Vara den som lagar söndagsmiddagar till hela familjen, den som bloggar här på Fulldelaktighet, den som tillbringar lördagarna på olika loppmarknader, den som fikar med vännerna på Broadway. Den som lever ett liv som alla andra helt enkelt.

De senaste åren har mycket skett gällande den personliga assistansen som är till för att kontrollera och styra assistansen. Syftet med denna typ av kontroll sägs vara att värna om oss som har assistans samt att värna om det allmännas intresse då personlig assistans är skattefinansierat. Som assistansberättigad känner jag en stor oro för att alla inskränkningar som nu sker gällande den personliga assistansen ska leda till att mitt livsutrymme begränsas. Att jag inte längre kommer att ha makten och därigenom självbestämmande över mitt eget liv.

I inledningen till verksamhetsberättelsen för assistanskooperativet Stil, som jag under året varit ordförande för, skrev jag ”Jag och styrelsen ser tydligt hur vår omvärld påverkar och begränsar vår möjlighet att uppnå medborgarskap på lika villkor och inte minst den press som vår omvärld utsätter vår rätt till personlig assistans. Stil har och kommer att fortsätta att förändras i takt med att omvärlden formaliserar och reglerar den personliga assistansen allt hårdare. En omvärld som inte alltid delar vår syn på vad personlig assistans är, vilka som ska ges rätten till personlig assistans, hur assistans ska drivas eller tror på vår förmåga att som assistansberättigade själva kunna leda assistansen”.

Kanske är det så att bakslaget ändå kom. Vi som brukar gå under benämningen ”de svaga” fick möjligheten att komma nära ett liv som andra. Men inte för nära och absolut inte gå om.

3 svar

Otillräcklig förändring om hjälpmedel

, 4 april, 2011
Lämna ett svar

ÄNTLIGEN jublades det i Hudiksvall och i Gävle för några veckor sedan. ÄNTLIGEN jublade jag med. Nu skulle det vara slut med den eländiga situation som IfA har arbetat så hårt för att förändra i många, många år.

Det handlar om vems hjälpmedel det egentligen är när en assistansberättigad person till exempel behöver en lift för att flytta sig från sängen till rullstolen.

Den kloke inser med en gång att det naturligen måste vara den assistansberättigades hjälpmedel eftersom det är han eller hon som behöver hjälpmedlet för att kunna förflytta sig. I vissa landsting har det här emellertid inte varit så naturligt. Istället har man sett både lift och andra hjälpmedel som så kallade ”arbetstekniska” hjälpmedel. Vilka hjälpmedel som räknas till ”arbetstekniska” och vilka som ses som personliga varierar lite mellan olika landsting men en av de mer vanliga tolkningarna är att den assistansberättigade själv måste vara den som använder hjälpmedlet, trycker på knapparna, för att det ska ses som personligt. Det räcker inte att man säger till assistenten att trycka på knappen utan man ska trycka på knappen själv för att det ska räknas…

Och om hjälpmedlet räknas som ett arbetstekniskt hjälpmedel betalar inte landstinget eller kommunen det utan då är det arbetsgivaren som ska stå för kostnaden. För de assistansanvändare som har valt ett privat alternativ kan det här bli så stora kostnader att valfriheten i praktiken förminskas. Vem vill ha en kund som kostar mer än den kan betala?

Nåja. Varför prata om eländet om det nu är åtgärdat? Dessutom har jag redan redogjort för problematiken i en tidigare blogg

OM det nu är åtgärdat för det är det som är temat för den här bloggen.

Regeringen valde att ändra i förordningen om assistansersättning för att komma tillrätta med problemet. I den förordningen regleras hur assistansersättningen får användas. Det är den assistansberättigades assistansersättning. Enligt 51 kap 4 § Socialförsäkringsbalken får den assistansberättigade bara använda assistansersättningen till en enda sak; köpa assistans för. När man har gjort det är det inte längre den assistansberättigades pengar utan assistansverksamhetens. Förordningen om assistansersättning kan INTE reglera hur assistansverksamheten använder SINA pengar. Således är att ändra i förordningen om assistansersättning är en totalt otillräcklig åtgärd!

Det som, i alla fall teoretiskt, skulle kunna hända nu är att Skatteverket när de granskar hur ett företag använt sina pengar ser att företaget har köpt eller leasat hjälpmedel. För Skatteverket är det en naturlig kostnad för verksamhet med personlig assistans men Skatteverket samarbetar med Försäkringskassan och VET att man inte får använda assistansersättningen till kostnader för hjälpmedel. Skatteverket skickar därför en signal till Försäkringskassan som kollar vilken assistansanvändare som på detta sätt har gynnats av sin anordnare. Försäkringskassan kan sedan hävda att den assistansberättigade ska betala tillbaka pengarna som använts till hjälpmedel. Observera att det inte är FÖRETAGET som krävs på pengar utan den assistansberättigade eftersom Försäkringskassan inte har någon som helst relation med företaget.

Låter det som ett problem som är åtgärdat? Nej minsann. Ska man lösa problem så är det nog bättre att göra det så att det blir löst på riktigt. I det här fallet är det HSL som behöver ändras. Och ett sådant förslag ligger hos regeringen sedan flera år tillbaka. Hög tid att använda det. Nu!

Lämna ett svar

Bad Mongo

, 14 februari, 2011
12 svar

Tv:n står på medan jag sitter och jobbar vid köksbordet. I bakgrunden hör jag orden ”funktionshindrade” och ”media” och likt en värmesökande missil styr jag min elrulle mot tv:n och ser ett inslag från Västnytt om kort dokumentärfilmen ”Bad Mongo”.

Blir givetvis väldigt nyfiken och googlar på ”Bad Mongo”. Förutom en massa träffar på vad som verkar vara en väldigt känd låt av Turbonegro finner jag följande: ”Han lever ett liv långt bortom institutionernas rekommendationer. Han super, trashar cyklar och spelar bort sina pengar på poker. En film om Duong, som trots sin begränsade rörelseförmåga väljer att leva sitt eget liv och inte någon annans.”

Filmen är regisserad av Tomas Haglund och Oskar Sjödin. Av klippet i Västnytt framgår det att en av regissörerna arbetat som personlig assistent hos Duong och att de då pratat om hur människor med funktionsnedsättningar porträtteras i media; antingen ”antingen som något slags litet offer som lallar omkring och inte reder upp tillvaron eller som någon slags inventerad hjältekaraktär ”David Lega-kulten” otroligt framgångsrika, ambitösa, starka och så finns det ju faktiskt en majoritet, en förkrossande majoritet av människor med funktionshinder som inte lever sådana liv och Duong är en av de mest pessimistiska människor jag träffat.”

Senare i klippet få man se Doung berätta om att han drömmer om att resa till ett varmare land för han har aldrig åkt längre än till Danmark.

Och det enda jag tänker på när jag ser klippet är att det är så befriande. Så befriande att se en människa, en 26 årig kille från Götet som är funkis och som inte är varken hjälte eller offer. Någon som inte är med i ”David Lega-kulten” där man är så fucking amazing bara för att man sitter i stol och är positiv hela tiden eller ett offer som filmas på toaletten under en intervju.

Jag känner mig inte speciellt som ett ”Bad Mongo” utan bara som ett stolt ”Mongo” som är trött på funkisar som hjältar eller offer.

12 svar

Delad glädje…

, 20 januari, 2011
4 svar

Jag är skyldig er, läsare av bloggen FullDelaktighet.nu, en fortsättning. Efter att ha delat ångest och oro med er är det dags att dela lättnad och glädje. Jag klarade mig. Jag får behålla min personliga assistans intakt. Mitt grundläggande behov översteg med råge nålsögat 20 timmar i veckan…

Detta är inte som att ha vunnit högsta vinsten – nej, det kan inte hjälpas att den oro som föregått det beslut jag fick häromdagen grumlar ”känslan” – inte lättnaden och glädjen. Vägen till nuvarande tillstånd var för gropig, stenarna för stora och för många för att känslan av lättnad och glädje ska vara helt okomplicerad. Min maktlöshet för krampaktig, upplevelsen av total förödmjukelse för stor – och min möjlighet till kontroll i situationen alldeles för liten, särskilt sett med facit i hand. Tyck nu inte att jag är otacksam, gnällig aldrig nöjd – för det är jag inte – jag är nöjd och glad och lättad – men samtidigt lite…. tilltufsad.

Det kommer gå över – när tiden får gå och jag fått möjlighet att fortsätta mitt liv med jobb, barn och barnbarn, gubbe och hundar, bil och hus – och mina assistenter. När livet återigen får gå på räls – förhoppningsvis. Det kan jag bara önska mig men aldrig veta – det har livet lärt mig. Det gäller att ta vara på nuet.

Så – med förnyade förutsättningar kommer jag att kasta mig in i livets fortsättning och politiken som primärt rör frågor för oss som lever med nedsatt rörelseförmåga. Förutom mitt rent personliga liv så har kampen för jämlika villkor för oss präglat mitt liv, både som ideell kraft och som yrkesverksam. Och här lämnar jag min privata betraktelse och övergår till en där jag som yrkesmänniska ser mig runt i omvärlden.

De områden som kommer ta min tid i anspråk i mitt arbete på DHR handlar delvis om sådant som jag erfar i mitt eget liv – som exempelvis att fortsätta arbeta för förändrade villkor när det gäller förutsättningarna för att få parkeringstillstånd som jag också skrivit om här på bloggen – ett arbete vi i DHR gör tillsammans med sju andra organisationer. Vi har fått löfte om ett möte på näringsdepartementet inom kort. Vi får se om det kan öppna några dörrar.

Jag kommer framöver också ha möjlighet att delta vid en av de utbildningar som Försäkringskassan håller inför testet med bedömningsinstrumentet för personlig assistans. Det bedömningsinstrument som formats efter många turbulenta turer i den referensgrupp jag deltar i. På punkten bedömningsinstrument har jag kanske – tänkt om. För jag tänker – tänk om jag hade haft instrumentet som stöd vid min genomgång – då hade jag kanske inte tappat kontrollen så till den milda grad som jag gjorde? Jag tänker vidare på saken…

Dock – bedömningsinstrumentets konstruktion utgår från ett klassificeringssystem inför vilket jag känner stor tveksamhet. Den så kallade ”ICFen” – Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa – vilket är den svenska versionen av International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF). Detta klassifikationssystem ligger till grund inte bara för bedömningsinstrumentet inom personlig assistans utan även för andra – ett håller på att ta form som rör arbetsmarknadsområdet, ett annat handlar om att kartlägga psykisk ohälsa. Jag vill påstå att det var ICFs fel att det gick så snett med bedömningsinstrumentet för personlig assistans – och om jag inte tar alldeles miste så kommer vi att få anledning att titta lite närmare på ett klassifikationssystem som med 9.999 olika numeriska koder syftar till att beskriva en människa – både vad gäller kroppskonstitution som till livsinnehåll. Ett ”vetenskapligt” instrument som används över hela världen för att kartlägga oss som lever med funktionsnedsättningar – primärt. Vem vill ha det här klassifikationssystemet är vi nu några som börjar fråga oss – i vems intresse? Det – är ytterligare en fråga som jag tror kommer engagera mig under det kommande året.

Så god fortsättning på 2011 önskar jag alla läsare av FullDelaktighet.nu – månne 2011 blir ett år som för oss närmare – Full Delaktighet?

4 svar

Förödmjukelsens ansikte

, 15 december, 2010
3 svar

Så kom då den stund jag länge fasat för. Ett telefonmeddelande från försäkringskassans handläggare meddelade att det var dags att boka tid för omprövning av min assistans. Jag lyckades förhala mötet en dryg vecka eftersom både handläggaren och jag var fullbokade – men den 13 december var det oundvikligen dags.

Försökte förbereda mig inför samtalet genom att fokusera på och försöka beräkna mina grundläggande behov. Jag tillhör en del av oss assistansberättigade som troligen inte är så stor, en del av oss som själva kan regelverket, har varit med under hela processen från det allra första seminariet om personlig assistans i Sverige fram till idag. Jag borde väl inte behöva vara orolig?

Det börjar med att jag begär att få hålla mötet på neutral mark. Jag fick nog av granskande hembesök för så där en 15 år sedan. Det var inga problem att få mötet i en servicelokal som försäkringskassan delar med några andra myndigheter här i min hemstad. Ett stort gemensamt väntrum för alla myndigheterna är det första jag möter. Jag var lite tidig – trots en incident i parkeringsgaraget där en man i en röd SAAB helt sonika backar in i min bil medan jag är på väg ut ur bilen. Lite extra skärrad efter den händelsen sitter jag i väntrummet tillsammans med min assistent – två tanter i 60-års åldern är vi.

En kvinnlig tjänsteman i vår ålder dyker upp bland alla andra besökare och anställda som myllrar runt i väntrummet – hon ser sig spanande omkring men hittar ingen som ser ut att stämma med bilden av hur en assistansberättigad person ser ut – ingen rullstol, ingen synlig funktionsnedsättning över huvudtaget. Jag tvekar – är det mig hon söker efter? Jag går fram till henne och ger mig till känna. Med kappa, vantar och full vintermundering så syns inte mina lama, oanvändbara armar mer än andras armar. Jo men visst – det var mig hon såg sig om efter.

Handläggaren är vänlig, korrekt, småpratar lite innan vi kommer till skott – det känns inte alls så obehagligt. Vi börjar med att prata om grundläggande behov – om det jag behöver assistans med varje dag. Vi pratar om toalettbesök, om personlig hygien, om på- och avklädning, om de situationer jag trots allt och fortfarande behöver hjälp när jag äter – trots att matsituationen inte längre räknas in i grundläggande behov när man som jag kan föra maten till munnen EFTER att någon annan lagat den, burit fram den till bordet, lagt upp den, skurit sönder den…

Jag känner att jag har aningens kontroll över situationen – tills vi ”plötsligt” sitter och pratar om tio-minutrar och kvartar som sker en gång i veckan vid den aktiviteten, eller vid den aktiviteten, eller vid den…. Då brister det för mig. Jag svävar fritt. Jag har absolut ingen som helst kontroll längre. Jag gråter. Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte lämna ut mitt liv i minsta detalj. Förödmjukelsen är total – mitt människovärde i bottenläge.

Och – tänk om jag glömmer en eller flera saker som jag gör!? Tänk om jag inte når upp till 20 timmars grundläggande behov varje vecka – trots att jag inte kan gå på toaletten utan hjälp, inte kan ta vare sig på eller av kläderna, inte kan duscha eller tvätta mig själv – bara för att jag glömt något!?

Det går förhållandevis lätt att assistera mig. Jag står på mina ben, inga krångliga, tidskrävande lyft – men behoven är trots det lika omfattande till antalet per dygn sett och absolut lika närgångna både fysiskt och mentalt. Jag är rädd.

Om jag mister min assistansersättning och de förutsättningar jag nu levt under de senaste dryga 11 åren, ja då mister jag mina möjligheter att leva som andra. Den yrkeskarriär jag gjort som innebär att jag har en ledande befattning omintetgörs. Det familjeliv jag har med make, hundar, barn och barnbarn inskränks. Det fritidsliv jag har som i bästa fall innefattar trädgårdsskötsel, hundpromenader, ta bilen och shoppa, körsång, vanlig gympa och vattengympa kan jag glömma. Den bit jag kan ta på mig av hushållsarbete och matinköp krymper. Jag är rädd.

Kanske är jag rädd i onödan? Men det vet jag inte – jag har ”noll koll”. Utan kontroll över det mest avgörande för livsvillkoren blir man … rädd. Alla andra känslor försvinner och rädslan tar över. Jag har ju sett så många andra mista sin assistans utifrån det helt obegripliga domslutet i Regeringsrätten – att matsituationen inte ska ingå i beräkningen av grundläggande behov om man själv kan föra maten till munnen. Vem hittade på den tolkningen som helt saknar förankring i förarbeten och lagtext? Varför kan en sådan totalt overklig tankegång få ett sådant genomslag? Min enda förklaring är – besparing. Regeringsrättens dom är ett led i besparingskraven från politiskt håll. Eller ”kostnadsdämpning” som det kallas i politiska sammanhang. Någon annan förklaring finns inte.

Så – som en följd av besparingskrav i statskassan sitter jag nu här med min rädsla. Rädd att förlora förutsättningarna att kunna leva det värdiga liv jag fått möjlighet att ”testa” under 11 år.

Om nu inte detta var meningen, om det inte var så här ni hade tänkt er det från politiskt håll – ja då har ni som har politiken som verksamhetsområde chansen att ställa till rätta och ta ert ansvar och att använda era möjligheter och er rätt att fatta beslut och ändra skrivningarna i lagen.

Det kan bara du och dina politikerkollegor göra – ingen annan – och allra minst, någon av oss, vi kan bara ropa – och hoppas att någon hör.

3 svar

10 miljarder borta

, 2 december, 2010
1 svar

I dessa tider fylls tidningarna av svarta rubriker om fusket med assistansersättningen. Hallandspolisen påstår att så mycket som varannan krona i systemet – uppåt 10 miljarder kronor – skulle vara föremål för fusk. Ingen ifrågasätter siffran. Media tar den för given. Inte ens Försäkringskassan ifrågasätter uppgiften.

Detta mina vänner, detta är ett skolexempel på hur man åstadkommer en mediadramatik som gör att drevet går. Uppenbarligen är det bara att påstå att 10 miljarder är borta så får man media med sig. Siffran behöver ingalunda vara underbyggd. Bara den är rejält tilltagen så skriver journalisterna.

Varför använder vi inte samma metod?

Vi skulle t.ex. kunna påstå att tvåårsprövningarna kostar si och så många miljarder. Vi skulle kunna ta reda på hur stor del av alla assistansberättigade som har varaktiga funktionshinder. Vad kan det röra sig om? 80-90%?

Det skulle i så fall leda fram till slutsatsen att 80-90% av alla tvåårsprövningar är onödiga.

Lägg därtill alla nya läkarintyg som måste införskaffas regelbundet. Vad kostar de? Mitt eget funktionshinder har varit känt hos Försäkringskassan under ett halvt sekel i 49 år. Det har aldrig förändrats. Man skulle kunna förutsätta att Försäkringskassan åtminstone har den kompetensen att man vet att cp-skador vanligtvis inte förändras över tid. Ändå ombads jag att införskaffa ett nytt läkarintyg i år. Det förra var utfärdat 1996.

Försäkringskassan silar mygg och sväljer kameler.

Om det nu är så att 10 miljarder försingras inom assistansersättningen så innebär det att varannan assistansberättigad är en simulant. Det betyder också att varannan assistansanordnare fuskar.

Vi som har varit med i några år – vi vet att det här är gripet ur luften och att det inte är sant. Man måste fråga sig vilken moral DN och andra medier har som återupprepar den här siffran utan att reflektera kring uppgiften.

Man måste också ifrågasätta vilken moral Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord har när han inte kan gå ut och dementera uppgiften. Jag trodde att Försäkringskassan var angelägen om ett gott samarbete med assistansanordnarna. Men om man på ett passivt sätt håller med om att varannan assistansanordnare fifflar, så borgar det inte för något särskilt gott samarbete i fortsättningen.

Frågan är vilka intressen det är som ligger bakom Hallandspolisens utspel? Vad förebådar detta? Vilka förslag är det som man på detta sätt vill kratta för?

Enbart framtiden kan utvisa vad som är i görningen.

1 svar

Svek!

, 25 november, 2010
2 svar

De senaste veckorna har media varit fulla av extra sorg-svarta rubriker för oss som värnar om assistansreformen. Det sorg-svarta och fetstilta har handlat om två helt olika saker. Den ena nyheten har handlat om Patric som trots ett mycket omfattande assistansbehov blir av med sin statliga assistansersättning. Från 100 till 11 timmar i veckan. Hans funktionsnedsättning är oförändrad. Vilket svek mot Patrik!

Den andra nyheten har handlar om det fusk som uppdagats inom assistansreformen. Hallands-polisen bedömer att så mycket som en tredjedel av all assistansersättning är felaktiga utbetalningar. Den ofattbara siffran 10 miljarder nämns. Stig Orustfjord, överdirektör på Försäkringskassan håller sig till den mer måttliga gissningen 1-2 miljarder men säger samtidigt att de undersökningar i andra län som gjorts med samma metod som Hallandspolisen har använt visar att fusket är lika stort i de länen. Vilket svek mot reformen!

Samtidigt med katastrofala behovsbedömningar, där människor som verkligen behöver sin assistans mister den, avslöjas alltså att assistansföretag lurar Försäkringskassan och samhället på svindlande summor. För mig känns det oförklarligt och ofattbart. Men jag blir också orolig. Vad ligger bakom de påstådda siffrorna? Kan det verkligen vara möjligt att så många anordnare och så många assistansanvändare fuskar och ljuger att det motsvarar en tredjedel av hela assistansreformen? Det verkar helt orimligt. Och mitt i dessa funderingar presenteras nästa avslöjande.

En personlig assistent berättar att hon skickas hem varje vardag efter bara ett par timmars jobb med betalt för ytterligare tre timmar. Stig Orustfjord säger nu att DETTA är den vanligaste typen av fusk och att personliga assistenter som känner till den här typen av händelser kan underrätta Försäkringskassan om det. I detta måste förstås att assistenter som får lön när de inte arbetar under sin schemalagda arbetstid inte nödvändigtvis är fusk utan att det likväl kan vara något som anordnaren, enligt kollektivavtal, måste betala ut. Assistenter som blir hemskickade för att den ersättningsberättigade han ändrat schemat med mindre än två veckors varsel måste vanligtvis få lön. Det blir en merkostnad för arbetsgivaren men alla seriösa anordnare förstår att sådant måste få hända nu och då. Det som inte är okay är om den assistansberättigade eller anordnaren sätter sådant i system och rapporterar dessa timmar till Försäkringskassan som lämnad assistans. Vem sviker här?

Försäkringskassan sviker Patrik när de inte ger honom den assistans han måste ha, och det är mycket olyckligt att de i Halland inte tidigare har lyssnat på och tagit itu med signaler om betydande bedrägeri. De kriminella företag som utnyttjat assistansreformen för egen vinning sviker och det gör även de personer som ljugit om eller överdrivit sin funktionsnedsättning eller sitt assistansbehov helt eller delvis. Men våga aldrig påstå att det är ett svek mot reformen när en 23-årig assistansberättigad kille skickar hem sin assistent någon timme för tidigt för att få umgås med sin tjej i fred en liten stund i tvåan han nyss har skaffat. Det är inte fusk – det är naturligt!

2 svar