Kategoriarkiv: Personlig Assistans

Personlig assistans enligt behov oavsett ålder, personkrets eller minimibehov!

, 28 juli, 2010
5 svar

I den s k Borgkommissionen som nyligen presenterades av tankesmedjorna Arena Idé och Timbro efterfrågas nya lösningar för att klara framtidens välfärd. ”Kravet på ökad standard och det stigande antalet äldre driver upp de offentliga utgifterna och kan bli ett hot mot den svenska finanspolitiken. Rapportens titel är optimistisk: ”Vi har råd med framtiden men då krävs en långsiktig och sammanhållen politik för välfärdens finansiering”.

Hur ska Sverige klara de stigande offentliga utgifterna för den personalintensiva vård- och omsorgssektorn?  Kanske några erfarenheter och lärdomar från personlig assistans kan vara intressant här. På 80-talet ersatte vi kommunal hemtjänst med personlig assistans med valfrihet, egenmakt och självbestämmande enligt Independent Living-ideologin.

Personlig assistans är effektiv. Man kan få mer uträttat under en timme med personlig assistans än med hemtjänst där man ofta inte bestämmer vem som arbetar, med vad, på vilka tider och på vilket sätt. Det förutsätter att man är i stånd att formulera sina behov och bestämma över hur man vill ha det.  Men även om man inte är det, kan personlig assistans vara en lösning. 40 procent av kooperativet STIL:s medlemmar är barn eller vuxna som behöver en s.k. medarbetsledare – en anhörig eller en anställd i kooperativet som medlemmen har förtroende för – som kompenserar medlemmens arbetsledningsbrister. Lösningen fungerar oavsett ålder.

En timme hemtjänst hos brukaren är dyrare än en timme personlig assistans vilket beror bl a på organisationsformer och olika kollektivavtal. I hemtjänsten går den anställde från brukare till brukare efter ett centralt förutbestämt schema vilket innebär mycket gångtid och personalmöten. Många personliga assistenter arbetar enbart åt en person och varje arbetad timme kommer användaren fullt tillgodo. I en studie som Independent Living Institute lät utföra jämfördes Försäkringskassans faktiska kostnader för de utförda assistanstimmarna sedan 1994 med kommunernas hypotetiska kostnader för hemtjänst i motsvarande omfattning. Man kom fram till att för perioden 1994 – 2006 hade samma timantal utfört i form av kommunal hemtjänst kostat skattebetalaren sammanlagt 26 miljarder mer. Att personlig assistans är en kostnadseffektiv insats har också fastslagits av Socialstyrelsens rapport Personlig assistans enligt LASS ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och en nyss avslutad studie i Norge. Diskussionen om Försäkringskassans kostnader för assistansersättningen har inte tagit hänsyn till de kostnader som alternativa lösningar hade inneburit som exempelvis hemtjänst, gruppboende och andra institutionella vårdformer.  Framför allt har man inte med samma glöd diskuterat de intäkter som samhället får genom personlig assistans i form av ökad livskvalitet för de assistansberättigade och deras anhöriga, minskade behov av andra insatser som sjukvård, färdtjänst m m samt ökad sysselsättning.

Som en lösning på framtidens välfärd pläderar jag för en lösning där alla får rätten till personlig assistans oavsett ålder. Borgkommissionen borde analysera följderna av ungefär den här lösningen:

  • Rätten till assistansersättning får alla som behöver insatsen oavsett ålder, diagnos, personkrets eller minimibehov (alltså ingen 20 tim gräns e dyl för ”grundläggande behov”)
  • Finansieringen delas av Försäkringskassan, kommunen och en ny obligatorisk premiefinansierad försäkring för äldre som redan finns i exempelvis Tyskland, Österrike och Japan och som nämns av Borgkommissionens rapport. Efter en övergångsperiod skulle de tre källorna finansiera en viss andel av en persons assistanskostnader, exempelvis en tredjedel var.
  • Efter behovsbedömningen får den enskilde sina assistansmedel från Försäkringskassan som i sin tur debiterar kommunen och den nya försäkringen deras respektive andel av kostnaden i efterskott. Med dessa medel kan den assistansberättigade som hittills köpa sina tjänster från kommun och företag eller anställa sina assistenter själv genom medlemskap i ett kooperativ eller som arbetsgivare.

Den nuvarande lösningen med två separata system – ett för yngre personer med funktionsnedsättningar och ett för äldre människor med ”vanliga ålderskrämpor” –  är ologisk, orättvis och diskriminerande. Dagens och morgondagens äldre kommer att ställa högre krav på självbestämmande och livskvalitet. Vi alla har sett äldre släktingars problem när de behöver hjälp i det dagliga livet. Jag tror att allmänheten kommer att förstå och stödja assistansersättningen bättre när man vet att den kan höja allas livskvalitet och värdighet oavsett ålder.

5 svar

Fördomar och medvetenhet

, 18 juli, 2010
1 svar

I år firar jag 20-årsjubileum! Året det begav sig var således 1990. Jag var relativt nyinflyttad i Skåne. Jag var ensamstående mamma med två små barn och jag insåg att jag, fast jag inte ville, var tvungen att söka arbete för att klara min försörjning. Jag hade tur för ganska omgående hittade jag en annons om ett ”spännande arbete” där jag inte skulle behöva vara så mycket borta från mitt hem trots att det var en ganska stor tjänst.

Det handlade om att arbeta som personlig assistent till en kille med omfattande fysiska funktionsnedsättningar. Efter att ha träffat honom en första gång var jag fullkomligt lyrisk! TÄNK vad fantastiskt att denne man, TROTS allt som talade emot det, levde ett sådant rikt liv! Han använde respirator för att andas men han var en riktig rackare på att skriva limerickar och vann fina priser nästan varje månad på det han skrev! Han festade (oh, herre min gud – får man dricka alkohol när man använder respirator?), gillade tjejer och var jätteintelligent. Otroligt! Sjävklart tog jag jobbet. Jag kunde inte nog tacka min lyckliga stjärna för att jag hade råkat springa på den här fantastiska möjligheten.

Som ni säkert alla förstår hände det här innan assistansreformen hade trätt i kraft. De stora fördomar jag hade, att den här mannen skulle vara så fantastisk bara för att han kunde skriva limerickar, festade och var intelligent, är kanske svårförståeliga idag men då, för bara 20 år sen, var det inte så vanligt som det är idag att personer med omfattande fysiska funktionsnedsättningar faktiskt levde ”som andra”. Men att han inte var vare sig mer eller mindre än någon annan person lärde jag mig ganska snabbt. Efter ungefär tre månader hade jag insett att han var en man, precis som andra män. Jag insåg att vi var jämlikar. Det är det som är mitt jubileum.

Genom mitt möte med den här mannen kunde jag i rask takt lägga många av mina fördomar åt sidan. Och inte bara jag utan även min familj bestående av (nyfunnen) man, barn, syster med man och barn samt mamma och pappa påverkades. Och mannens övriga assistenter. Deras familjer. Och mannens egen familj.

Idag är det ca 17 000 personer som är beviljade personlig assistans inklusive LSS-assistansen. Tänk att dessa personer i snitt har 5 personer i sin närmaste familj och 5 personliga assistenter som i sin tur har familjer på 5 personer. Tänk att det är hög omsättning, inte på den ordinarie staben assistenter kring den assistansberättigade utan på extrapersonalen som ofta finns runt varje person. Kanske är det så att man som assistansanvändare får räkna att möta kanske upp till 5 nya assistenter per år. Totalt skulle det innebära att så många som en halv miljon människor under ett enda år har förmånen att få lägga bort delar av sina fördomar. Det blir några stycken det, om vi ser det på 10 års sikt…

Jag vill stämma in med de senaste dagarnas bloggare och uppmana alla er som berörts genom åren, som anser att assistansreformen inte är en ”funktionshinderfråga”, ett ”särintresse”, utan i högsta grad en samhällsfråga som berör oss alla att använda er röst och rösta på det parti som håller med om det. Börja gärna på IfAs hemsida, www.intressegruppen.info.

Nu är det dags att ni politiker förstår att vi är MÅNGA och att ni måste se till att förtjäna våra röster.

1 svar

Öppet brev till riksdagsledamot Lars U Granberg (s)

, 16 juli, 2010
4 svar

Hej Lars! Jag skriver till dig bara för att du är en av de få socialdemokrater som jag vet är insatt i handikappolitiken. Jag har förstått det som att du är talesman i dessa frågor fram till valet.

I förra veckan var det Almedalsvecka både på Gotland och här på den här bloggen. Vi hade bjudit in företrädare för alla riksdagspartierna att skriva var sitt inlägg.

Ditt parti svarade sist. Först ville man inte alls medverka. Sedan ändrade man sig i sista sekunden.

Det inlägg som man till slut skickade in lämnade dessvärre mycket att önska. Det räcker att ögna igenom några få inlägg på den här bloggen för att förstå att det finns två frågor som överskuggar allt annat inom handikappolitiken idag, nämligen personlig assistans och tillgänglighet. Det inlägg som Ylva Johansson skickade in hit berörde ingen av dessa frågor.

Under lång tid har ni varit det enskilt största partiet i riksdagen. Under den senaste mandatperioden befann ni er i opposition. Det har alltså funnits tid att bygga upp en kompetens kring handikappfrågorna. Tyvärr tror jag inte att det har funnits ett sådant intresse.

Inför Almedalsveckan skickade Handikappförbunden ut en enkät till samtliga sju riksdagspartier om handikappfrågorna. I en rapport konstaterar man att ambitionsnivån är skrämmande låg, inte minst hos moderaterna och socialdemokraterna.

Men det har varit annorlunda. Olof Palme betraktade på sin tid handikappfrågorna ur ett medborgarrättsligt perspektiv. Han hade ambitioner. Han och Sten Andersson handplockade Bengt Lindqvist till Regeringen. Flera budgetar under den tiden innehöll särskilda handikappramar med extraanslag för reformer på handikappområdet.

Bengt Lindqvist återkom aldrig i Regeringen sedan Göran Persson tog över. Istället tog Folkpartiet över initiativet och genomdrev LSS-reformen – en reform som många av dina partivänner tyvärr aldrig förstod. Man kände sig kränkta av vår kritik av den kommunala servicen. Man förstod inte våra krav på självbestämmande och oberoende.

I det här valet har ni profilerat sig som ett parti som står för välfärd och rättvisa. Ändå nämndes knappt något om handikappfrågorna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Lars Ohly ägnade minst tio minuter i sitt tal åt våra frågor. Mona nämnde handikappfrågorna i en bisats.

Jag tolkar detta som att det finns en ambition från Lars Ohlys sida att göra allmänpolitik av handikappolitiken. Han sa också mycket riktigt att vi alla måste räkna med att förr eller senare i livet drabbas av någon form av funktionsnedsättning.

För mig är det just detta perspektiv som gör att man inte kan betrakta våra frågor som ett särintresse. Det skulle vara värdefullt om fler politiker kunde uttala sig på det klara och tydliga sättet.

Ylva Johanssons inlägg på den här bloggen lämnade alltså mycket att önska. Därför skulle jag vilja ställa dig några konkreta frågor:

1. Vilka ambitioner har ni att föra in handikappfrågorna i den allmänpolitiska debatten?

2. Vilka planer har ni på att öka antalet politiker med egen erfarenhet av funktionshinder i ert parti?

3. Anser ni att det är moraliskt riktigt att Statskontoret ska utreda kostnaderna innan otillgänglighet kan klassas som diskriminering? Finns det i så fall inte också andra diskrimineringsgrunder vars kostnader egentligen borde utredas? Vi kanske inte har råd att bekämpa diskrimineringen mot exempelvis invandrare.

4. Vad kommer ni att göra åt att Regeringsrätten på ett felaktigt sätt har tolkat en arbetsförmåga som skäl för att dra in den personliga assistansen, se tidigare inlägg? Enligt förarbetena till LSS ska personlig assistans istället betraktas som något som kan underlätta vägen till arbete.

5. Ovanstående är alarmerande eftersom det handlar om några av landets högsta domare. Vad kommer ni att göra åt den okunskap som uppenbarligen finns kring funktionshinder hos domare och nämndemän i våra förvaltningsdomstolar?

6. Rättspraxis har slagit fast att för att ett behov ska anses som grundläggande enligt LSS, så ska det även vara integritetskänsligt – ett begrepp som varken återfinns i lagtexten eller i förarbetena. Delar ni den tolkningen? Om inte, hur kommer ni i så fall att klarlägga lagstiftarens intentioner på den här punkten?

7. Ovanstående har bl.a. lett till att 300 personer hittills har mist sin rätt till personlig assistans. Vad som också har spelat in är Försäkringskassans minuttänkande där man bara räknar aktiv tid som behovsgrundande. Hur många fler personer ska behöva mista sin rätt till assistans innan ni politiker stämmer i bäcken?

8. Du och ditt parti hade chansen att klart och entydigt uttala er ståndpunkt när LSS diskuterades i Riksdagen i slutet av maj. Varför gjorde ni aldrig det? Istället fick vi ett vagt utskottsutlåtande – ett tillkännagivande som Försäkringskassan säger sig kunna ignorera enligt verksamhetsutvecklare Tomas Sundberg. Vad som uppenbart behövs är att ni politiker talar om var skåpet ska stå. När får vi se ett sådant ställningstagande?

4 svar

Gemensam jurist- och utredningstjänst GJUTeriet

, 29 juni, 2010
3 svar

I mitt förra inlägg här på fulldelaktighet.nu pläderade jag för ett gemensamt rättsskydd. Jag tror att vårt rättsskydd blir alltför svagt och skiftande om varje förening och brukarorganisation ska ha sin egen jurist. Sitter de alla under ett och samma tak så kan de stödja varandra och lära sig av varandra. Då kan deras argumentationsteknik förstärkas.

Självfallet kommer ett sådant här förslag att stöta på motstånd hos enskilda tjänstemän som har pinkat in sitt revir, men det är något som man måste kunna ta oavsett i vilken styrelse man sitter.

En sådan här gemensam juristbyrå skulle också kunna bistå våra organisationer med olika utredningsuppdrag, därav namnet i rubriken. Som jag skrev i mitt första inlägg på den här bloggen så är det betydligt viktigare att arbeta proaktivt än reaktivt. Det räcker alltså inte enbart med att klaga och skandera slagord. Man måste också kunna lägga fram konkreta, detaljerade och genomtänkta förslag på hur man vill ha det. Då ökar chansen för att man får det som man vill.

Ta t.ex. behovsbedömningsinstrumentet som ska tas fram av Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Våra representanter hoppade av detta arbete i januari. I maj återupptogs arbetet. Men vad gjordes under mellantiden? Jag tycker att den tiden kunde ha använts till att ta fram ett eget instrument.

Vi hade givetvis inte behövt använda samma fascistiska språkbruk som Försäkringskassan. Men däremot vet vi alla att man i allmänhet kan behöva någon form av stöd för att dokumentera och lägga fram sina egna assistansbehov. Är man t.ex. nyskadad så är det mycket lätt att man underskattar sina behov. Man vet helt enkelt inte alltid hur assistansen kan underlätta vardagen.

Vad som behövs är alltså en behovsdokumentation istället för en behovsbedömning. Den metod som vi själva skulle ha kunnat utveckla skulle givetvis ha tagit sin avstamp i lagens regler om att man ska ha möjlighet att leva som andra. Instrumentet skulle därmed ha blivit mer i linje lagstiftarens intentioner än Försäkringskassans tidigare förslag-

Vårt eget Instruments utgångspunkt skulle inte vara diagnos eller medicinsk status. Istället skulle instrumentet grundas på levnadsstil, intressen och livsmål. Utifrån detta kunde sedan behoven definieras. Hade vi kunnat lägga fram ett sådant gemensamt förslag så tror jag att det hade haft betydelse för det fortsatta arbetet. Då hade vi dessutom kunnat visa upp en enad front vilket aldrig kan underskattas.

Poängen med det här sättet att arbeta är att man ligger ett steg före. Men det kräver naturligtvis utredningsresurser. Så det är kanske dags att slå ihop lite av våra kansliresurser för att starta vår Gemensamma Jurist- och UtredningsTjänst. När alla andra organisationer har sina egna tankesmedjor så kan väl vi ha vårt eget GJUTeri. Jag tycker att det är som gjutet. Vad tycker du?

3 svar

Arbetsmiljöverket – en fördomsfull myndighet?

, 28 juni, 2010
2 svar

I min förra blogg skrev jag om vad man kan göra när myndigheter inte sköter sina uppdrag och berörde bland annat Arbetsmiljöverkets ovilja att se den assistansberättigade som arbetsledare för sina egna assistenter. Arbetsmiljöverket menar att den som är assistansanordnare inte kan utse brukaren till arbetsledare för sina personliga assistenter. Det är så upprörande tycker jag att Arbetsmiljöverket förtjänar en alldeles egen blogg.

För att börja med ovan nämnda påstående så vill jag att du tänker dig hur personlig assistans fungerar. Den assistansberättigade är den ENDA person som finns med i den personliga assistansen i varje minut den ges. Assistenterna varierar från arbetspass till arbetspass. Arbetsgivaren finns bara på plats i det fall det är brukaren själv som är det och sitter annars på ett kontor någonstans, ibland väldigt långt bort ifrån den assistansberättigade och de personliga assistenterna. En extern arbetsledare är normalt sett bara på plats då och då. Men den assistansberättigade ”är” i sin egen assistans precis hela tiden. Vem är då bäst lämpad att få utbildning i arbetsmiljöfrågor och åta sig uppgifter i arbetsmiljöarbetet för att hjälpa de personliga assistenterna att undvika skador och risker? Borde inte det vara den som finns med hela tiden, som har överblick och som dessutom har ett starkt intresse i att skydda sina assistenter? Ingen vill hamna i en situation när en duktig och van ordinarie assistent måste ersättas av en ovan vikarie på grund av skada eller sjukdom. Men det anser alltså inte Arbetsmiljöverket som istället verkar tycka att vem som helst med kunskap duger, BARA det inte är den assistansberättigade själv!

Jag har så svårt att tro att en myndighet kan vara föromsfull men visst känns det lite oroväckande?

Sen är det även så att Arbetsmiljöverket som myndighet har regeringens uppdrag att skriva föreskrifter för att fylla Arbetsmiljölagen, som är en ramlag, med innehåll. En sådan föreskrift handlar om hur arbetsplatsen ska vara utformad. Det är självklart rimligt att Arbetsmiljöverket är med och funderar över det. Dock har myndigheten lite problem att se skillnaden mellan t ex en stor fabrik, ett sjukhus och en assistansberättigades hem. Arbetsmiljöverket kan INTE se att reglerna kan behöva justeras lite utifrån det faktum att det inte är en sedvanlig arbetsplats vi talar om när vi snackar personlig assistans. Det Arbetsmiljöverket bland annat kräver i den här föreskriften är att alla anställda som har jour ska ha ett särskilt avskilt jourrum. Det kan ju gå att lösa i en del fall, särskilt när arbetsplatsen är ett sjukhus eller en fabrik, men ibland är det helt enkelt ogörligt. T ex om den assistansberättigade bor i en etta i Stockholm… Eller om det bara inte FINNS något ledigt rum som assistenten kan ha till sitt eget.

Trött blir man. Det blir troligen en assistent som har jour och inte någonstans att vila också men det är inte så det brukar funka. Istället brukar man försöka hitta fungerande lösningar. Men för Arbetsmiljöverket verkar det inte intressant. Det enda intressanta är att arbetsgivaren följer deras uppställda riktlinjer.

2 svar

Amputation

, 25 juni, 2010
4 svar

Jag är rädd för att hamna på sjukhus. Bokstavligen. Och det beror inte på den sjukdomsskräck som vi alla har lite till mans, åtminstone inte främst, utan på att jag är rädd att bli av med min personliga assistans.

I fyra veckor får jag kanske behålla den på sjukhuset. Och det behöver jag verkligen; jag må vara en förkämpe för funktionshindrades rättigheter, jag må ha skrivit böcker och hundratals tidningsartiklar, jag må vara pappa, jag må ha blivit bettrodd med många förtroendeuppdrag – på sjukhuset klarar jag mig lika lite som hemma eller någon annanstans utan att ha en assistent till förfogande som vet hur jag måste ha det pga mina funktionsnedsättningar.

Kanske fyra veckor alltså, men sedan säger bestämmelserna att det är dags för mig att göra mig av med mina assistenter.

Det är nästan omöjligt att förmedla vad det innebär. Jag tror knappt jag kan få dig att inse det. För oss med ett stort assistansberoende, kanske dygnsomfattande, betyder assistentens förtrogenhetskunskap allt. Vi säger vad vi vill ha gjort, men det som får livet att fungera är att en assistent som jobbat länge hos oss vet vad vi menar, känner våra behov och kan utföra assistansen utifrån massor av erfarenhet.

Det gamla uttrycket att assistenterna är våra armar och ben är faktiskt inte så dumt. De är det, och mer än så. Jag har assistenter som jobbat åt mig sedan assistansreformen tillkom 1994 och flera till som jobbat mer än tio år. Också de nyaste med få år i jobbet har nu för mig helt omistlig erfarenhet och professionalitet.

Naturligtvis är det en skam att jag som assistansberättigad inte kan erbjuda dessa förstklassiga yrkesutövare en bättre anställningstrygghet än att de plötsligt kan bli av med jobbet inom ett par veckor. Det är allvarligt att statusen för en viktig yrkeskår som de personliga assistenterna urholkas av undermålig anställningstrygghet.

Men redan av rent egoistiska skäl känner jag mig i högsta grad hotad. Om jag blir av med den lilla stab av assistenter som jag har och som insiktsfullt utför de otaliga små detaljer som jag behöver assistans med över dygnet, då skulle uppriktigt sagt min tillvaro rasa samman.

Det är inte så enkelt att man skaffar nya assistenter bara genom att annonsera ”Kom hit och assistera mig!”. En fungerande assistans tar dagar och veckor och månader att utveckla till den ömsesidiga förtrogenhet som ger dig möjlighet att leva som andra just tack vare din assistans. Processen kan också innefatta misslyckanden, misstag, att behöva börja på nytt med någon annan därför att personkemin inte stämmer etc.

Om du blir av med alla dina assistenter och har ett stort assistansberoende, då är det faktiskt som en brutal amputation, som att du blir av med armar och ben, man kapar år av yrkeskunnande och erfarenhet, det som ger grund för ditt liv och din livskvalitet.

Så jag lovar, ställs jag inför perspektivet av en längre sjukhusvistelse, då kalkylerar jag risken. Att anlita sjukvården eller att inte göra det. I båda fallen kan det gälla livet.

Kalkylerar jag fel får jag väl spöka på finansdepartementet. Och ibland i riksdagen.

4 svar

Kooperativet Kikås, en sann berättelse.

, 22 juni, 2010
Lämna ett svar

Detta inlägg är tillägnat Kooperativet Kikås, Mölndal. Det blåser iskalla vindar över Sverige nu. Gå gärna med i kooperativets Facebooksida!

Hur har Vård och omsorgsnämnden i Mölndals stad tänkt, när de säger upp samverkansavtalet med Boendekooperativet Kikås och därmed hyresavtalet för de gemensamma utrymmena. – Tre personer med grav utvecklingsstörning och flerfunktionshinder kan inte bo kvar i de lägenheter som i 16 år har varit deras respektive hem!

Boendekooperativet Kikås bildades 1993 med ett aktivt stöd av Mölndals kommun. Syftet med kooperativet var att erbjuda ungdomar en möjlighet att flytta hemifrån, trots att de har omfattande funktionshinder.  Ungdomarna är beroende av stöd och service dygnet runt och tillhör personkrets 1, enligt LSS-lagen.

Föräldrarna ville pröva ett boende i kooperativ drift. De mötte ett starkt stöd för detta i kommunen. Det låg i tiden att politiskt stödja alternativa driftsformer. Kooperativet fick erbjudande om att ta hand om bostaden som en s.k. särskilt anpassad bostad enligt LSS. Kommunen och kooperativet tecknade ett samverkansavtal som skulle garantera barnens framtida boende och stöd.

Boendekooperativet Kikås har sedan dess fungerat som bostad för ungdomarna och förmedlat personlig assistans.

Aktuell situation – konsekvenser av uppsägningarna:

Boendekooperativet har idag inga andra inkomster än assistansersättningen, hyran som kommunen betalar för de gemensamma utrymmena och vad de tre hyresgästerna betalar i hyra. De unga vuxna kan inte bo kvar om kommunens uppsägning av samverkansavtalet står fast.

Varför har man då gemensamma utrymmen och vad används de till?

Idag på dagtid delvis för att utföra individuellt anpassad daglig verksamhet. Två av de boende har sådana funktionshinder att de inte klarar av gruppverksamhet. De har laglig rätt till individuellt anpassad daglig verksamhet och rätt att må bra i denna.

På kvällstid används de gemensamma utrymmena för spontant umgänge. Deras funktionshinder gör att de har svårt att mötas i respektive lägenhet och de har inga andra vänner utöver närmaste familj att träffas hos. För att de unga vuxna skall må bra behöver de en mycket lugn miljö och den särskilt anpassade bostaden utgörs just av ytan där de kan mötas på sina villkor.

Vad vinner man i längden?

Vad kommer då Mölndals Stad vinna på att ta bort hyresstödet till kooperativet och kommer detta stå i proportion till vad dessa unga vuxna förlorar i form av livskvalité?

I LSS-lagstiftningen står det att insatserna som ges enligt lagen ska tillförsäkra personen goda levnadsvillkor. Insatserna ska även bedrivas i samarbete med berörda samhällsorgan och myndigheter samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem samt stärka deras förmåga att leva självständigt. Att ta bort gemenskapsutrymmen som möjliggör för personerna att umgås självständigt är det inte att ta ett antal steg i bakåt? Är det inte viktigt att samhället istället stöder individuellt anpassade boendelösningar, för dem som behöver det?

Kooperativet Kikås arbetar nu för att Mölndals Stad ska dra tillbaka uppsägningarna och diskutera innehållet i samverkansavtalet. Om ni vill veta mer om kooperativet Kikås och stödja dem i sitt arbete, gå då in på Facebook bli medlem i gruppen, Upprop: Rädda Boendekooperativet Kikås. Kooperativet Kikås har även varit en förebild för andra. T.ex. har både Göteborgs och Härryda kommuner liknande samverkan.

Lämna ett svar