Kategoriarkiv: Okategoriserade

Tillgänglighet och användbarhet krävs för att utvecklingen ska bli hållbar

Det pratas mycket om hållbarhet, om hållbar utveckling. Begreppet hörs framför allt i miljödebatten men dyker upp, och hör definitivt hemma, även inom andra – kanske alla – politikområden.

Begreppet definieras: En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.

Det har 30 år på nacken och härstammar från den så kallade Bruntland-kommissionens arbete inför FNs konferens för miljö och utveckling (UNCED) 1992 i Rio de Janiero.

Redan i inledningen till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning anges att konventionsstaterna ”betonar betydelsen av att integrera frågor om funktionshinder som en väsentlig del i relevanta strategier för hållbar utveckling.”

I DHRs tidning SHT kunde man i våras läsa om regeringens delegation för hållbara städer och Bygg klokts arbete med frågan.

Det var INTE hållbar utveckling att när källsortering infördes och flerfamiljhusens sopnedkast sattes igen, inte tillförsäkra att miljöstationernas utformning och placering fungerar för så många som möjligt.

Det är INTE hållbar utveckling att bygga fel så människor utestängs bokstavligt och/eller bildligt.

Det är INTE hållbar utveckling att SJ kör omkring sina resenärer med taxi på vägarna istället för att släppa ombord alla resenärer på de mer miljövänliga tågen.

Det är INTE hållbar utveckling om man inte inför avstamp mot framtidens tågresande har som krav att alla resenärer ska kunna resa på jämlika villkor.

Det är INTE hållbar utveckling att, när hinder mot tillgänglighet som ska undanröjas, välja snabbaste, enklaste, billigaste och därmed göra lösningar som inte smälter in i miljön i övrigt.

Det är INTE hållbar utveckling att Stockholm bygger spårvagn för mer kollektivt och miljövänligt resande men inte ger alla tillträde till detta nya inslag i stadsbilden.

Det ÄR hållbar utveckling när den mänskliga mångfalden finns som naturlig förutsättning för varje process för framtagandet av nya tjänster, varor, produkter, strukturer och för samhällsutvecklingen i stort.

Det ÄR hållbar utveckling när Design för alla-perspektivet gör avtryck och tillgänglighet och användbarhet finns med naturligt och smälter in.

Och – som sagt – Sverige har tillträtt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilket innebär att funktionshinderperspektivet ska finnas med i strategier för hållbar utveckling!

Är färdtjänsten kollektivtrafikens Rolls Royce?

För snart 7 år sedan gjorde jag ett försök att uppmärksamma allmänheten om de brister som fanns i Göteborgs kollektivtrafik. Hemsidan ”Västtragik” (som var en ordlek med trafikhuvudmannens namn Västtrafik) visade på den solklara diskriminering rörelsehindrade utsattes för. För att göra en lång historia kort väcktes allmänhetens opinion och Västtrafiks irritation. Allmänheten var till 98% på min sida och såg tydligt de orättvisor som fanns (och till stor del fortfarande finns än idag). De sista 2% som tyckte jag gnällde lät meddela (nästan alltid anonymt) att jag borde sluta gnälla och åka färdtjänst istället.

Kanske inte så märkligt att folk verkar tro att färdtjänst är lyxigt om man inte har stiftat bekantskap med den. De som själva har åkt färdtjänst vet att ordet lyx är knappast något som man tänker på om man nämner ordet färdtjänst. I Göteborg försöker man tvätta sitt skamfilade rykte genom att byta namn på ”färdtjänst” till ”anropsstyrd kollektivtrafik”. Affärsområdeschefen för den anropsstyrda kollektivtrafiken, Lars Wollter, gör sitt bästa för att sprida lite stjärnglans över den gamla färdtjänsten. I en ledare i Västtrafiks interntidning “Strålkastaren” skriver Lars Wollter följande:

Artikel om färdtjänst

(Klicka på bilden för att förstora)

[…] Det här sättet att resa uppfattar många av våra resenärer som lite lyxigt. Därför drar jag gärna paralleller mellan vår anropsstyrda trafik och bilvärldens lyxsymbol Rolls Royce. […] Jag är stolt över att jobba på Västtrafik som gör så stor nytta för så många i vårt samhälle. Extra stolt är jag över att vara ansvarig för kollektivtrafikens Rolls Royce, den anropsstyrda trafiken. […]

Ganska ofta kommer Rolls Royce-bilar med chaufför. Inga fler liknelser lyckas jag komma på mellan färdtjänst och det lyxiga bilmärket. Hur tusan kom de i första hand på den fantastiskt långsökta tanken att nämna “Rolls Royce” och “färdtjänst” i samma mening?

Lars Wollter slår sig offentligt för bröstet och meddelar i sin ledare att han lyckats uppnå en nästan helt fläckfri service. 4,6 på en 5-gradig skala och ord som lyx för tankarna i mitt huvud till en reseservice som åtminstone tar en dit man vill precis när man vill.

Det är klart att folk tror att färdtjänst är lyxigt när de läser Lars Wollters lögner. Tänk om Lars själv skulle tvingas åka färdtjänst, då hade han upptäckt följande:

  • Han hade inte kunnat ha kvar sitt jobb, för i Göteborg får man 60 tur- och returresor per år. Ungefär en resa per vecka. Då ska han lyckas med den logistiska akrobatiken att få ihop jobb, shopping, läkarbesök och allt som hör livet till på en resa per vecka. Socialt liv? Skulle inte tro det!
  • Att passa tider blir en omöjlighet. Du vet inte om du får en ofrivillig sight-seeing över halva stan då du ska samåka med människor som ska åt ett helt annat håll. Wollter tycks dessutom ovetandes om problemet med uteblivna resor. Inte heller yppas det vanliga problemet med de otaliga förseningarna eller det omvända problemet där emellanåt färdtjänstfordon som kommer så tidigt, väntar och far iväg innan avtalad tid.
  • Att planera sin vecka blir svårt då man långt i förväg ska bestämma då man måste åka. Handen på hjärtat Lars, kan du säga då du slutar jobbet nästa tisdag på 5 minuter när?
  • Att vara en börda för miljön och tärande på ekonomin i kommunerna. För att inte tala om din egna plånbok. Färdtjänst är bra mycket dyrare än att åka kollektivt.
  • Att känna att man är till besvär i största allmänhet och tvingas acceptera de särlösningar som färdtjänst innebär. Att vara utlämnade till överbelastade förare kan också innebära en mentalt ansträngande resa.

När jag visat ledaren för de som verkligen vet – de resenärer som nyttjar färdtjänst så blir det antingen fulla i skratt eller uppgivna och uppriktikt ledsna. “Är det såhär folk tror att vi har det? Lyx!?”. Till och med den fokusgrupp som regelbundet diskuterar färdtjänstens många tillkortakommanden har påvisat uppenbara brister i Västtrafiks sätt att betygsätta sina egna tjänster. Robert Kindberg, ombudsman för DHR i Göteborg med mångårig erfarenhet av att driva färdtjänstfrågor kallar Västtrafiks egna undersökning för lögn.

Robert berättar samma historia som jag hört från fokusgruppen för färdtjänstfrågor att många av de äldre resenärerna (folk som är äldre än 65 år utgör ca 80% av resenärerna tror att deras resor kan bli indragna om de kritiserar färdtjänsten. Dessutom är frågorna utformade så att det inte finns utrymme för negativa svar och kritik, menar Robert som får ta emot många klagomål och historier då det gått riktigt snett.

Ja, och visst hör det till ovanligheterna – men undertecknad har faktiskt brutit benet vid en färdtjänstresa pga att  föraren inte spänt fast en rullstol.

Visst är det bra att färdtjänst finns som en sista utväg – men om Västtrafik med enkla och billiga medel anpassat sin kollektivtrafik så hade det varit en vinstaffär utan dess like. En färdtjänstresa kostar kommunen 21 gånger mer än ifall passageraren kunnat välja ett miljövänlig, ekonomiskt, praktiskt och socialt fungerande alternativ.

Vi som tvingas åka färdtjänst gör det för att vi måste. Om vi hade kunnat åka vanlig kollektivtrafik så hade valet varit (och nu tror jag att jag kan tala för alla) solklart. Tänk att kunna få åka spontant. Att inte behöva bestämma ett dygn innan när du nästa helg känner för att åka hem från festen. Att kunna ta sig till sin släkt på julafton (eller annan helg då alla vill åka och alla färdtjänstförare vill vara lediga). Tänk att få kunna åka med vemsomhelst – sina vänner -till och från tillställningar. Kan du, Lars Wollter, med fem minuters marginal säga då du beger dig från jobbet nästa tisdag? …eller du kanske tar dig till och från jobbet på annat vis än färdtjänst?

Vi hoppas att Lars Wollter snarast tar sitt uppdrag på allvar och återvänder till samma planet som de kunder som åker färdtjänst.

Färdtjänst är inte lyx. Det är ett icke fullgott substitut till kollektivtrafik.

Alliansens bluff beträffande personer i utanförskap

I förra valrörelsen 2006 gjorde Alliansens Fredrik Reinfeldt en stor affär över de människor som hamnat i utanförskap. Det handlade om långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och alla oss som lever med funktionsnedsättningar. Med andra ord alla människor som inte kunde vara med och bidra till välfärden och som får stöd från samhället på olika sätt. Han lovade oss att skapa flera jobb och se till att långtidssjukskrivna kunde byta passivitet mot aktiva åtgärder.

Hur blev det då efter fyra år med Alliansen och Fredrik Reinfeldt som statsminister?

  • A-kassan har försämrats genom att perioden man kan vara arbetslös med a-kassa har förkortats. Avgifterna har ökat kraftigt vilket innebär att allt fler löntagare avstår från att vara medlem i a-kassan och därmed står utan skydd vid arbetslöshet.
  • Antalet arbetslösa är 100 000 fler än 2006.
  • I år kommer 45 000 personer att bli utförsäkrade från försäkringskassan på grund av sjukdom och får ingen hjälp från arbetsförmedlingen till aktivitetsstöd eftersom arbetsförmedlingen anser att de är för sjuka för att jobba. Av dessa 45 000 är en så stor andel som 9 000 sjukskrivna på grund av psykisk sjukdom. Flera psykiatriker har vittnat om att en del förtvivlade patienter inom psykiatrin har tagit sitt liv för att deras ångest och oro över att förlora sin försörjning blir omöjlig att bära.
  • Fortsätter regeringen Reinfeldt att regera efter den 19 september i år så kommer 85 000 människor att bli utförsäkrade från försäkringskassan om det nuvarande omänskliga systemet är kvar.
  • Socialstyrelsen har i flera utredningar i sommar konstaterat att personer med psykiska funktionsnedsättningar lever med stora välfärdsförluster på samhällets botten utan möjlighet att unna sig någon som helst guldkant på tillvaron. Psykiskt sjuka har den absolut sämsta levnadsstandarden av alla personer som lever med någon form av funktionsnedsättning.
  • Socialstyrelsen har i sommar undersökt 70 kommuner avseende kommunalt stöd för personer med psykisk funktionsnedsättning. Av de 70 undersökta kommunerna har 45 stora brister avseende boendestöd, tillgång till bostad med särskild service och sysselsättning.

Vi kan således konstatera att regeringen Reinfeldt bedrivit en veritabel hetsjakt på personer i utanförskap och villkoren har drastiskt försämrats under de fyra år som Alliansen regerat. Samtidigt har inkomstskatterna sänkts med 100 miljarder kronor som kommit de allra rikaste till del. Mer och mer av privat sjukvård har kommit till där de rika och friska kan köpa sig förbi vårdköerna genom att privata försäkringslösningar finns för dem som kan betala.

Ett samhälle som inte värnar om de mest utsatta blir ett hårt och omänskligt samhälle där solidariteten sätts på undantag och där egoismen frodas. Ett sådant samhälle vill inte jag leva i.

Varför stoppade ingen bröllopskortegen?

Flera inlägg på den här bloggen har vittnat om att många av oss känner sig ignorerade av dagens politiker. Men Lars Lindbergs inlägg den 25 augusti visade att vi själva bär ett stort ansvar för det ointresse som för närvarande finns för våra frågor.

Några av den här bloggens inlägg har nog snarast haft ett nästan nostalgiskt budskap. Kanske beror det på att några av oss skribenter faktiskt börjar bli till åren. Då är det mer naturligt att blicka bakåt än framåt.

I detta mitt sista inlägg inför valet vill jag också ta tillfället i akt att blicka bakåt. Det fanns nämligen en tid då ingen visste vad Internet var och än mindre vad en blogg var. Den tiden kännetecknades istället av att man fick gå ut på gatorna och protestera.

Idag är det tjugo år sedan X2000-tågen rullade in i Sverige. Med anledning av det framträdde Ulf Adelsohn, SJs styrelseordförande, i TV-nyheterna ikväll.

Men hr Adelsohn har inte alltid varit SJs ordförande. Det fanns en tid då han dansade omkring i bastkjol och var partiledare för Moderaterna.

I 1985 års riksdagsval utmanade han Socialdemokraterna och Olof Palme. Men han gjorde ett misstag. Han och Moderaterna föreslog att statsbidraget till den kommunala färdtjänsten skulle slopas.

Några veckor innan valet insåg jag att något måste göras. Jag tog kontakt med Adolf Ratzka och vi formade en arbetsgrupp i STIL. Vi tillverkade egna plakat på vilka vi skrev ”Rör inte vår färdtjänst”. Vi bestämde oss för att slå till dagen innan valet på partiernas avslutande torgmöten i centrala Stockholm.

Sagt och gjort – vi träffades i city och lyckades till att börja med störa Moderaternas torgmöte – detta var vårt huvudmål eftersom det var därifrån som besparingsförslaget hade kommit.

Vi var inte många – en handfull personer, men vi råkade reta gallfeber på några östermalmsdamer och Ulf Adelsohn ändå. Därefter stoppade vi trafiken på Klarabergsgatan om än bara i ena riktningen och om än bara för några minuter.

På kvällen omnämndes vi i samtliga nyhetssändningar både riks och regionalt. Dagen därpå fick vi publicitet i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Genomslaget var totalt, trots att vi bara hade varit en handfull personer.

Kanske var det redan då som Bengt Westerberg bestämde sig för att: ”Den där gruppen ska jag hålla ett öga på.” Ett år senare besökte han vårt nyöppnade STIL-kontor.

Moderaterna förlorade valet och Ulf Adelsohn tvingades avgå. Media började kalla honom för färdtjänstskadad och varje gång som valförlusten analyserades så visades bilderna från vår lilla men effektiva och slagkraftiga manifestation.

Mina barn, så var det alltså för 25 år sedan 1985. Sedan dess har mig veterligen ingen från våra led stoppat trafiken. Ingen har stört något politiskt torgmöte. Det kanske är förklaringen till att politikerna idag väljer att slå dövörat till och inte lyssna till det vi har att säga.

Men låt oss vända på resonemanget och konstatera att det behövs så lite för att vända en opinion. Man behöver inte vara många och det behövs inte heller så stora resurser. Det som krävs är kreativa och nyskapande idéer.

Strax efter det att vi hade avsatt Ulf Adelsohn så bestämde vi oss för att bygga en buss i STIL. Vi drog hem plankor, målarfärg och ett par uttjänta rullstolshjul. Vi höll till i min trädgård där vi snickrade, skruvade och målade.

Vi ville återigen hitta ett sätt att väcka uppmärksamhet. Bussen blev klar men tyvärr gick den inte att styra. Den hade behövts byggas om, men vi fick aldrig tid till det p.g.a. att vi blev upptagna med personlig assistans och STIL-projektet.

Problemet med Marschen för tillgänglighet är att den återkommer årligen. Det har gjort att media har tappat intresse. I år uppmärksammades Marschen, enligt Google, bara i Dalarnas Tidningar, NorrbottensKuriren, Tidningen Dagen och i Radiio Uppland. Det gäller istället att hela tiden hitta på något nytt och spektakulärt.

Så fort man gör något som inte har gjorts förut så kommer media dit. Det är då det gäller att utnyttja tillfället som ges att föra fram sitt budskap.

Om det nu är så att ingen av oss har gjort någon liknande aktion på 25 år så vittnar det om vilken oerhörd potential det finns inom vår rörelse. Skulle vi bara lära oss lite mer agitation, retorik, strategi och civilt motstånd så är jag övertygad om att vi skulle ha förmåga att uträtta stordåd.

Får en person med utvecklingsstörning påverkas politiskt?

Den representativa demokratin bygger på att vi medborgare röstar fram människor vi har förtroende för. Personer som får föra vår talan, och se till att det vi tycker är viktigt får sin röst hörd i våra olika politiska församlingar. Vi får själva välja vad som avgör hur vi lägger vår röst. Ingen annan har att göra med våra motiv. Vi behöver inte andras godkännande. Man får, om man vill det, rösta på ett parti som nästan alla andra tycker är fel. Det är nämligen det som garanterar våra mänskliga rättigheter – åsiktsfriheten och rätten att tycka och tänka som vi vill.

Men vi har också lov att prata med andra. Höra hur de tänker. Ändra oss beroende på de argument vi möter. Eller rättare sagt – vi har rätt att ändra oss på vilken grund som helst. Och sen rösta efter den övertygelsen.

Så här i valtider pågår en kamp. Vi som är politiskt aktiva vill få ert förtroende. Att ni lägger er röst på oss. Så att vi kan representera er.

En del valkretsar/befolkningsgrupper har ett lågt valdeltagande. Där görs särskilda insatser för att öka röstdeltagandet. Alla partier är överens. Det spelar ingen roll hur du röstar. Det viktiga är ATT du röstar. Så att alla blir representerade. Så att alla finns med i vårt demokratiska system.

Detta gäller alla – utom personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Där röstar enligt senaste mätningen endast 20%. Den mätningen gjordes 1998. Sen dess har vi inte ens brytt oss om att ta reda på om den här gruppen gör sin röst hörd. Vi struntar i det. De får rösta om de vill. De får delta om de vill. Men vi ber inte om deras förtroende. Vi ordnar inte kampanjer i syfte att vinna deras röster. Och vi arbetar inte särskilt för att öka röstandet i den grupp som har den sämsta procenten valdeltagande av alla.

Det är som om det vore lite skamligt att försöka påverka dom. Att det vore ojust att säga ”jag vill företräda dig!”. För om personen med intellektuell funktionsnedsättning säger ”ja, vad bra! Jag vill att du företräder mig! Jag röstar på dig!” – då kan omvärlden peka finger och ifrågasätta om hon förstått sitt eget bästa, om hon förstått vad hon röstar på. Och du som bett om rösten kan misstänkliggöras att vara en manipulativ människa.

Det är som om vi blir rena och goda om vi låter dom som inte har ett normativt intellekt vara i fred. När det gäller dom så är det inte viktigt att så många som möjligt röstar.

Här finns ett upprörande demokratiskt underskott. Den här befolkningsgruppen behöver mer än de flesta andra sin politiska representation. Vi vet att gruppen personer med intellektuella funktionsnedsättningar lever kortare, i större ohälsa, på sämre inkomster. Att diskriminering stänger gruppen ute från högre utbildning och arbetsmarknad och att man utsätts för brott oftare än andra.
De flesta har en koppling till det offentligas myndighetsutövning direkt in på skinnet genom hela livet. Genom sin gode man, genom sitt LSS-boende, genom sin dagliga verksamhet, genom den eventuella rätten till hjälpmedel, genom assistansbeslut, genom…

Vi som är politiskt aktiva borde kämpa om just era förtroenden. Be om att få företräda er.

Jag vill att du som har en intellektuell funktionsnedsättning röstar. Gärna på mig – jag finns på Miljöpartiets valsedlar i Malmö kommun och riksdagsvalet. Eller på nån annan. Men det viktiga är att du röstar.

Du som står en person med intellektuell funktionsnedsättning nära – att hjälpa någon hitta vilka den vill rösta på måste inte betyda att man preparerar valkuvertet efter eget tycke och smak. Man kan hjälpa till med att läsa partiernas lättlästa valmanifest. Man kan trycka ut partiernas inlägg från Alla väljare. Man kan hjälpa till med att maila frågor om det som är viktigt för just den personen du finns nära till politiker nära henne.

Gå och rösta!

(Stort tack till Pie Blume, ombudsman på Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning FUB, för texten på Ingen är perfekt. Lättläst från riksdagspartierna: Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet.)

Försäkringskassan ökar takten – allt fler förlorar sin assistansersättning

Under hela året 2009 förlorade 146 personer rätten till assistansersättningen vid omprövning. Under första halvåret i år var det 143 personer –  en dubblering på årsbasis. Enligt Magnus Liefvendahl, verksamhetsansvarig för Försäkringskassans enhet för sjukförsäkring och funktionshinder kommer ökningen att fortsätta under resten av 2010 och 2011. I en intervju med Assistanskoll säger han att utvecklingen beror till stor del på den förändrade rättspraxis som uppstått efter Regeringsrättens dom om integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven.

Egentligen började den nya hårdare bedömningspraxisen redan november 2009 när Försäkringskassan i ett internmeddelande slog fast att grundläggande behov ska vara av ”mycket privat karaktär”. Riktlinjerna fick sedan stöd av Regeringsrättens dom 5321-07 från juni 2009 som säger att bara integritetskänsliga delar ska räknas när en persons grundläggande behov ska bedömas. Personer vars behov inte har omprövats sedan årsskifte  2007/2008 bedöms efter den nya praxisen. Därför fortsätter antalet av personer, som förlorar rätten till assistans, att öka fram till åtminstone sommar/hösten 2011 då Försäkringskassan ska redovisa utvecklingen av bedömningen till regeringen.

Är det inget som kan stoppa Försäkringskassan? Enligt Magnus Liefvendahl krävs det en lagändring i LSS  § 9a, ett förtydligande om vad som ska räknas som grundläggande behov. I ett tidigare blogginlägg redogjorde jag för de svar Assistanskoll fick från riksdagspartierna på frågan om en lagändring är nödvändig för att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar.

Enligt de svar vi fick är oppositionspartierna eniga om att det behövs en lagändring. Bland alliansens partier är det enbart Kristdemokraterna (som innehar socialdepartementet) som verkar tveksamma:

Fråga 3.
Ska det göras en lagändring i LSS § 9a om att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar?

KD:s svar:
Integritetskränkning får ej förekomma. Vi vill avvakta resultatet av arbetet med behovsbedömningsinstrumentet.

De som fortfarande inte förstår hur integritetskränkande det kan vara att förvisas till kommunen och att inte kunna bestämma vilka som kommer i ens hem, som får insyn i familjelivet och som ska hjälpa till med intimhygienen borde vi inte rösta på !

Att arbeta med stöd av personlig assistans

Under ett års tid har jag drivit ett arvsfondsprojekt inom IfA – att arbeta med stöd av personlig assistans. Ett spännande projekt och arbete som har sin början i bland annat en rapport från socialstyrelsen som säger att det för några år sedan enbart var sju procent av oss assistansberättigade som arbetar på den öppna arbetsmarknaden utan några subventioner. I dagsläget skulle det motsvara runt 1200 personer. Resten är alltså bidragsberoende på ett eller annat sätt. En del kanske arbetar med lönebidrag eller liknande, men det var inte heller särskilt många enligt rapporten. Kanske det dubbla. Men det återstår många som inte har något direkt sysselsättning. Det ville IfA ändra på, eller åtminstone belysa, i detta projekt.

Hur skulle det göras då? Jo, genom att visa på goda exempel. Låta de, om än mycket få, personer som faktiskt har ett osubventionerat arbete på den öppna arbetsmarknaden komma till tals. Låta de visa för andra assistansberättigade, arbetsgivare, anhöriga, läkare,  skolor, myndigheter med flera att det faktiskt inte är något problem att arbeta fastän man råkar ha en assistent med sig. Och låta dem berätta om hur de lyckats.

Jag reste runt och träffade femton personer, med vitt skilda yrken inom de flesta branscher. Och nej, det var ingen av dem som arbetade med att sortera skruvar på det stora möbelvaruhuset eller packa upp varor på snabbköpet. Det är annars det som det fokuseras på när det anordnas seminarier i det småheta ämnet ”Funktionsnedsättning och arbete”. Hur fantastiskt det är, och hur glada de här personerna är för att ha detta arbete (som ingen annan vill ha?). Personerna som tas upp som exempel är säkert lyckliga över sina arbeten. Det är inte det jag säger. Men som alltid när det kommer till oss funktionsnedsatta börjar det generaliseras. Det finns faktiskt de, hur överraskande det än må låta för vissa, som har höga utbildningar och förhoppningsvis välbetalda arbeten. Jag skriver förhoppningsvis för det är gott om hinder man måste ta sig förbi innan man når dit. Och i ivern att se till att fler personer som trivs med att måla dominobrickor får göra det glöms vi andra, där ett sådant arbete inte finns med på världskartan, bort. Vi får ingen hjälp att riva de hinder vi möter. Tack vare denna generalisering blir det snarare tvärt om. Fördomarna späs på. ”Jo, men de där funktionshindrade … de gillar att räkna skruvar. Det har jag hört. Tänk va? Så rörande att de tror att de klarar av det här högkvalificerade jobbet.”, säger personalchefen innan ansökningen hamnar i papperskorgen.

Men hindren är fler än obenägna arbetsgivare. Det börjar faktiskt redan i småskolan. ”Men, ska inte ditt barn gå i den här specialklassen? Då kan de lära sig i sin egen takt och har tid att sköta om sin funktionsnedsättning. Nehe … hmm … anpassa skolan? Nja, det blir ju så kostsamt. Ta skolan tre mil härifrån istället. Den är redan anpassad. Inte det? En elevassistent också? Okej … den här personer har vi haft lite svårt att placera. Hon är visserligen lärare och vill hellre undervisa, men det får ni faktiskt ta. Ni är ju vuxna människor och borde kunna kommunicera och lösa de problem som uppstår i och med detta!”

Du kanske tror jag hittar på det citerade ovan? Nej, det är saker som några av de femton intervjuade tagit upp. Du kanske tror att det var länge sedan? Tyvärr inte. Det är vanligt förekommande idag. Och efter skolan fortsätter hindren med oförstående myndigheter, en allmänhet full med fördomar, icke existerande rehabilitering och dessa arbetsgivare som inte har någon kunskap om ämnet och som därigenom blir rädda för att anställa och så vidare.

Personerna som var med i projektet har istället fått riva dessa hinder själva. Hittar vägar runt dem. De har byggt upp sin styrka och lärt sig att slåss med näbbar och klor. Med envishet, tur, kontakter och jävla anamma har de faktiskt lyckats. Men det är egentligen helt orimliga krav som ställts. Jag tror faktiskt att nästan ingen normalt funtad människa skulle orka med det utan det krävs helt enkelt ett visst mått av hybris hos personen ifråga. Och har man inte det som funktionsnedsatt, ja … då är det helt enkelt dominobrickorna som gäller i dagens samhälle som det verkar. Låt oss ändra på det är ni bussiga. Ni kan börja med att sluta sluta generalisera och fokusera på hinder och begränsningar. Se istället möjligheterna, individernas enskilda kapacitet och förutsättningar och framför allt – våga tro att det fungerar!