Etikettarkiv: Strindberg

Ett klassiskt stridsrop i midsommarnatten

Det finns många som tycker att vår insamling till Kronprinsessan, som jag skrev om i mitt förra inlägg, är något som känns nytt och fräscht. Inte bara att själva aktionen är rolig utan också att kritiken av företeelsen Välgörenhet är modern.

Eftersom det snart är midsommarafton tänkte jag nu bjuda er på lite klassikerläsning som helgunderhållning. Håll till godo:

Falk spratt till, då han genom det öppna fönstret
fick höra ett åkdon stanna på gatan, och tvenne
fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen,
öppna följande samtal:

— Det här huset ser bra ut.

— Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret.
Jag tycker det ser förskräckligt ut.

— Jag menar att det ser bra ut för vårt
ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i
huset?

— Inte vet jag det, men det tror jag man kan
svära på!

— Det är synd att svära, så det behövs inte!
Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp
och tjänstgöra.

— Hör du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala
vid barnen först här nere, sade revisorskan Homan
till fru Falk.

— Jo, det ska vi göra! Kom hit, min lilla gosse;
vad heter du?

— Albert! svarade en liten urblekt sexåring.(….)

– Vill du ha en slant då, min gosse?

— Jaa!

— Jag tackar, ska man säga! (….)

De gingo upp för trapporna och stego in i det
stora rummet utan att knacka.

Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig
bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna
göra sig hörda.

— Är här någon som törstar efter frälsning och
nåd? skrek fru Homan, under det fru Falk blåste
i rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika
av svedan i ögonen.

— Bjuder fruntimret på frälsning? frågade
snickaren, som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har
fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns
välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va! (….)
Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa
på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen
för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte
till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er
att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring
på det där sättet!”

Dessa stycken är hämtade från August Strindbergs bok Röda Rummet från 1879. Samhällskritiken i den boken anses föråldrad, men just det här utdraget är  fortfarande lika aktuellt. Skillnaden är att det är snickarna i Vita bergen (scenen i boken utspelas på denna del av Söder i Stockholm) som ger pengar till oss och att de gör det via insamlingar i tv, inte  hembesök. Det är fortfarande barnen, som inte kan försvara sig, som är måltavlan när man ska samla in pengar, för att väcka sympati och medlidande. Och snickarens slutsats är tyvärr lika dagsaktuell den. Ge oss arbete och lär er betala för arbetet istället. Så sant, så sant.

Vår kritik mot välgörenhet är alltså inte unik. Märkligt bara att man måste gå tillbaka till en 130 år gammal text för att få eldunderstöd.

Rättvisa är dock ingenting man får, det är något man tar. Man kan inte bara vänta på att andra ska ge det man behöver. Konversationen mellan snickaren och välgörenhetstanterna avslutning är ett stridsrop för oss, att med oss ut i midsommarnatten och vidare in i framtiden.

– Det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi
ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som
ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar.
Begära? Nej, ta!

P.S. Det där med sängar ska inte tolkas bokstavligt. Snickaren ville ha bekvämlighet. Vi behöver annat; frihet, rättvisa, integritet, tillgänglighet, assistans osv.