-Ja, svarar säkert du som läser nu, rent spontant. Självklart har man som funktionshindrad rätt till den personliga integriteten, precis som alla andra människor. Men om man skrapar lite på ytan till den där rätten, vad är den då värd ur ett funktionshinder-perspektiv?

Idén till denna krönika kom för en tid sedan, när jag stod vid hissen hemma och väntade på att den skulle komma ner så jag kunde komma till min lägenhet. Assistenten var med mig och vi hade händerna fulla båda två när hissen slutligen anlände och vi skulle ta oss in. Ur hissen kom en kvinna och hennes lilla dotter. När så min assistent tar dörren för att hålla upp den för mig och jag precis är i färd med att rulla in i hissen, så känner jag att någon tar tag i mina handtag bak och vrider till stolen och puttar mig in i hissen. Förvånad, och faktiskt också något chockad, vrider jag huvudet och ser att det är kvinnan som kom ur hissen precis som har ”hjälpt” mig. Alltså, jag kan ta emot hjälp som vem som helst om jag ber om den eller om den verbalt erbjuds mig, men jag ställer inte upp på att, bara för att jag har ett funktionshinder, så är jag allmän egendom, till för vem som helst att bara hugga in! Dr Phil sa i sin pratshow på TV att den personliga sfären är någonstans mellan 45-60 cm och att man ska vara speciellt inbjuden dit för att det ska vara OK att passera den gränsen. Med vilken rätt dundrar den där kvinnan in i MIN personliga sfär, bara för att jag har en funktionsnedsättning?!

Så kommer jag att tänka på alla andra gånger genom åren som jag har tvingats tulla på min personliga integritet och låta folk komma in i min personliga sfär. Jag är född med min funktionsnedsättning så egentligen skulle jag väl ta det för normalt, vid det här laget, att visa mig naken på uppmaning, att kissa och bajsa inför publik, att känna främmande händer ta på mig när jag duschar etc., men jag gör inte det! Det blir heller inte lättare av att folk ”avhumaniserar” mig genom sina försök att rättfärdiga klavertrampen in i min sfär. – En rullstol behöver puttas in i hissen för det ser jobbigt ut, alltså gör jag som medmänniska det, utan en tanke på att det faktiskt sitter en person I den där stolen…för att nu bara ta ett exempel ur mitt liv.

Att jag får min kompetens ifrågasatt bara för att jag har en funktionsnedsättning är, enligt mig, en oerhörd kränkning av den personliga integriteten! Att per automatik bli förtidspensionerad när jag fyllde 16 år och att jag därefter fick bevisa att jag dög som arbetskraft eller att utan att det egentligen blir ifrågasatt bli inskriven på Rehab-avdelningen på Arbetsförmedlingen, trots att mina högskolepoäng kostade mig precis lika mycket blod, svett och tårar som mina kurskamrater – det är kränkande! Att jag inte kan ta mig vart jag vill, bo var jag vill bara för att jag har en funktionsnedsättning, det är en oerhörd kränkning. Att inför andra behöva rättfärdiga varför det inte ”duger” för mig att bara ha en eller två affärer att välja mellan, när ingen annan medborgare tvingas begränsa sitt urval så- det är även det en oerhörd kränkning!

Listan kan göras hur lång som helst, på saker och incidenter, bara i mitt eget liv, som får mig att ställa frågan: Har man som person med funktionsnedsättning rätt till personlig integritet?