Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Hjälte, för vem?

, 27 mars, 2015
Lämna ett svar

Några av Er kanske har läst mina tankar om funktionalitet som en udda form av olikhet – om hur funktionalitet fortfarande ses som något väldigt konstigt. I ett annat sammanhang berättade jag nyligen om när jag skulle öppna dörren för en gåendes person på väg in till gymmet där jag tränar. Med lätthet höll jag upp dörren för honom och får såklart ett vänligt ”tack” tillbaka. Därefter får min trevliga gest oanade följder då personen jag just hjälpte stannar upp, sträcker sig tillbaka för att hålla uppe dörren för mig. Det här händer ganska ofta. Jag förstår att det är av välvilja och inget ont menat. Jag begär inte heller att han ska förstå det opraktiska och för mig besvärliga faktum att han står i vägen mitt i dörröppningen där jag vill passera. Jag tackar förstås vänligt och uppskattar givetvis uppriktigt hjälpsamheten. I efterhand börjar jag fundera: ”Hur kommer det sig att när jag försöker spela hjälte och hjälpa andra så slutar det ändå alltid med att jag är den nödställde?”

Så skrev jag till exempel på ledarsidan i senaste numret av Funktionshinderpolitik. Jag tog också upp denna tanke under det panelsamtal som DHR arrangerade under SKL:s arbetsmarknads- och näringslivsdagar på temat om hur vi synliggör personer med funktionsnedsättning som resurser.

Jag spinner vidare på denna tanke. Vi hör ju ofta hur personer med funktionsnedsättning antingen beskrivs som hjälte eller offer, men hjälte för vem? Var är den lame superhjälten någonstans? Visste du förresten att Rambo fått sitt namn uppkallat efter en svensk äppelsort? Författaren David Morell fick inspirationen till namnet för huvudrollen i filmen First blood, som senare gav upphov till Rambofilmerna med Sylvester Stallone i huvudrollen. Rambo är alltså inte någon tuff actionhjälte från början. Det är ett litet äpple. Ändå är tanken på att placera en person med funktionsnedsättning i en superhjältes skor främmande för litterära idéskapare. Det är faktiskt så illa att OM vi mot förmodan skulle inneha en superhjältestatus så är det antingen för att rädda andra delar ur kollektivet ”personer med funktionsnedsättning” eller för att hjälpa oss själva.

Frasen ”I´m up here!”, svenska: ”Jag är här uppe!”, används ofta i amerikanske komediserier när män fäster lite för stor uppmärksamhet vid kvinnors bröst. Det skulle lika gärna kunna yttras av personer med funktionsnedsättning då omgivningen ofta fäster alldeles för stor uppmärksamhet vid hjälpmedlet eller de dåligt fungerande benen. Funktionalitet tycks ha en lång väg kvar för att bli fullt normaliserat. Jag hoppas att vi i framtiden kan nämna det som en bisak istället för synonymt med ens hela person.

Jag vill se personer med funktionsnedsättning i tv-rutan, i matlagningsprogram, som väderpresentatörer eller varför inte i månadskalendrar på väggen. Att i denna kalender lyfta fram skönheten, stilfullheten eller sexigheten hos en individ istället för att fokusera på de delar som inte fungerar på samma sätt som andras. Genom kameralinsen kan vi styra hur andra personer kan se oss och vad det är vi vill ska vara i fokus. Det kan vi inte i verkliga livet. Ibland känns det lite frustrerande.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Lämna ett svar

Kampen går vidare!

, 6 mars, 2015
Lämna ett svar

Nästan varje dag tanker jag på Erik Ljungberg. Jag öppnar Aiai som var Eriks innovation för att kolla hur mina assistenter jobbar. Jag kan bli ledsen eftersom jag saknar Erik men jag kan bli jätteglad också. Jag kände inte Erik länge men under de korta tre åren gjorde Erik ett starkt intryck på mig. Jag blir ledsen ibland eftersom jag saknar vänner som bor långt borta eller som har gått bort. Börja bli äldre så de blir fler… Jag saknar särskilt vänner som Erik, med vilken jag kunde prata om mycket, från Independent Living-ideologi till hur Aiai gjorde mitt liv mycket enklare. Gemenskapen med Erik var så lätt. Han var alltid glad, positiv och såg möjligheter! Erik hann så mycket. Erik var en stark ”role model”. Han visade hur vi kan uppnå mycket med egen kraft och ihärdighet.

Vi kan inte alla vara som Erik. Han var påhittig, hade idéer och såg till att de blev verklighet. Men vi kan lära oss att inte vara negativa och att se livets möjligheter. Man kan åka med flera som använder rullstol samtidigt, med Göteborgs spårvagn! Det kan vi tacka Erik för! Han såg möjligheter och var medveten om våra rättigheter och om jämlikhet och han såg till att det blev ändringar.

Att vara med i Eriks stiftelse känns båda roligt och spännande. Det är en ära! Tänk att kunna vara med att se till att andra med idéer får en chans! Det är kul! Men också ett ansvar att hitta de som har idéer och att se till att finansieringen ökar! Men jag är full av hopp eftersom jag vet att Erik hade ett stor kontaktnät, och det har vi andra som har blivit styrelsemedlemmar i stiftelsen.

Erik och jag jobbade tillsammans i ENIL. ENIL är det Europeiska Nätverket för Independent Living. Vi började med stora planer till exempel – att Aiai skulle kunna växa utomlands och att göra Europa och omvärlden mer tillgänglig för alla. Men allt tog plötsligt slut. Det är det som är svårast. Erik jobbade för fullt och hade samma dag haft kontakt med media för att öka medvetenheten om diskriminering och så plötsligt dog han. Det är som han dog på fältet. Tänk om livet hade varit annorlunda och våra rättigheter respekterades. Vi skulle inte behöva kämpa för rätten till att åka på bussar, tåg eller plan. Skulle vi inte behöva kämpa för rätten att leva våra liv fullt delaktigt. Vi skulle inte behöva kämpa för sociala insatser som personlig assistans. Erik hade kunnat spendera sina sista dagar i lugn och ro – med mer trivsamma uppgifter.

Men livet är som det är och kampen fortsätter utan Erik. Jag jobbar som direktör för ENIL och vi jobbar för att se en ökad medvetenhet om Independent Living i alla Europeiska länder. Jag skulle vilja se att alla vi med funktionsnedsättning kunde ha ett bättre liv i våra respektive länder. Jag blir trött när folk säger t.ex. – men hur har de det i Polen? De utgår ifrån att vi med funktionsnedsättningar i Sverige har ett bättre liv än de i Polen. Ja kanske vi har det, och kanske även de som ställer frågan har ett bättre liv än ”de” som bor i Polen men vem är ”de”? Jag stoppar de som använder detta typen av retorik. Jag påpekar att vi måste tänka efter vem det är vi mäter livets standard med. Jag vet att det inte spelar någon roll i vilken land vi lever; människor med funktionsnedsättning har lägst utbildningsnivå, högsta nivå av arbetslöshet och är bland de fattigaste av de fattigaste. Jag ska inte jämföras med någon från Polen, Italien, England eller Frankrike men med andra som bor här i Sverige. Hur har jag det i jämförelse med en ”jämlik medborgare” i Sverige?

Varje dag ser jag bussarna som åker förbi mitt hus, bussar som jag inte får resa med. Jag kommer inte på. Västernorrland såg till att köpa in nya bussar i maj 2014 – alldeles spilande nya. Det finns wifi och man åker högt! Men så högt att vi med rörelsehinder inte kommer på eller att mammor med barnvagn kommer ombord. Ett argument som jag har mött är att om man tar med människor med funktionsnedsättning på bussarna blir alla försenade. Jag säger att alla kan vara försenade om man inte lär sig hur man ska fixa en rullstol och så vidare men då kommer åtminstone alla till jobbet. Men nej, istället föreslog man segregerad transport. Man ska ha en speciell transport för handikappade! Ja Erik, kampen går vidare och attityderna ändras inte så enkelt. Men hopp har jag, tack vare dig!

Lämna ett svar

En arbetsplats som vilken som helst?

, 4 juni, 2012
Lämna ett svar

Min arbetsplats är nog som vilken som helst. Det finns saker som är mycket bra och det finns saker som är mindre bra. Man kommer inte överens med alla men med de allra flesta, man stör sig på vissa men gillar de flesta. Vissa känner man mer och andra mindre. Ibland längtar jag till jobbet och ibland längtar jag bara hem. Vi har diskussioner om att det ser för j***** ut i köket och har lappar med texten ”Din morsa jobbar inte här”. Så på så sätt är väl min arbetsplats som de allra flesta.

Men ibland tänker jag att jag har den allra bästa arbetsplatsen. Så tänker jag när jag tänker utifrån det faktum att jag har en funktionsnedsättning.

Bara att jag har ett arbete och arbetar heltid och inte har en anställning med lönebidrag är i sig inte så vanligt bland oss med funktionsnedsättningar. Faktum är att arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättningar har ökat de senaste tio åren. Oavsett om konjunkturen har gått upp eller ner. Endast hälften av oss har jobb eller någon annan sysselsättning. Endast en person på tio som har insats via LSS, Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, har ett arbete.

I sin rapport för 2012 till regeringen gällande den nationella strategin för funktionshinderspolitiken räknar Arbetsförmedlingen in personer med funktionsnedsättningar i gruppen ”utsatta grupper”. Övriga i denna grupp är personer med kort utbildning eller utbildning som inte är gångbar, utrikes födda, främst utomeuropeiskt födda och arbetslösa personer över 55 år.

Vidare anger Arbetsförmedlingen i sin rapport till regeringen: ”Den försvagning som sker på arbetsmarknaden under åren 2012 och 2013 bedöms leda till att antalet arbetslösa i utsatta grupper ökar till drygt 260 000 personer vid slutet av 2013. Det i sin tur skulle innebära att antalet personer i utsatta grupper har mer än fördubblats sedan slutet av 2008… I slutet av december 2011 hade 26 procent av samtliga inskrivna arbetssökande vid Arbetsförmedlingen en dokumenterad funktionsnedsättning. Det motsvarade en ökning med 3 procentenheter, eller drygt 12 000 personer, jämfört med motsvarande månad 2010.”

Utifrån denna inledning kunde jag ha fortsatt att skriva om hur den arbetslinje som nuvarande regering driver inte verkar möjliggöra för personer att få arbete eller att Arbetsförmedlingen inte lyckas med det uppdrag man har när det gäller personer med funktionsnedsättningar.

Jag kunde även ha fortsatt att skriva om den systematiska diskriminering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för under grund- och gymnasieskola och som leder till att man inte har samma eller lika möjligheter till arbete och fortsatt utbildning. Jag kunde även ha skrivit om den dagliga och systematiska diskriminering och exkludering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för när det gäller den bristande tillgänglighet som råder i vårt land. Detta i sin tur gör att människor med funktionsnedsättningar inte kan söka och erhålla arbete i lika utsträckning som andra medborgare. Avslutningsvis kunde jag ha skrivit om alla de som idag mister eller inte får rätt till personlig assistans och därmed blir tvungna att säga upp sig från sina nuvarande arbeten och hänvisas till socialförsäkringssystemet och försörjningsstöd.

Men jag väljer istället att avsluta med min tacksamhet över att jag har en arbetsgivare som förstår för att det ska bli lika måste vissa saker vara ”olika” mellan mig och mina ”normater” till kollegor.

Jag är på en arbetsplats där jag blir sedd och respekterad för den jag är. På min arbetsplats är det självklart att möjliggöra för mig att vara delaktig. Det låter som en självklarhet men det är det inte. Jag har vänner med funktionsnedsättningar som är på arbetsplatser där deras funktionsnedsättningar och behov inte tas i beaktande, utan där de ska behandlas som ”alla andra”.

Min arbetsgivare tillåter mig att arbeta hemma om jag behöver det. Detta för att jag har dagar när jag mår sämre och saker tar längre tid. ”Jobba var du vill, bara jobbet blir gjort och det är ditt ansvar” sa min chef när jag blev anställd.

Min arbetsgivare förstår att de allmänna kommunikationsmedlen inte alltid funkar för mig då de ofta är otillgängliga och färdtjänst är inget alternativ då det tar för lång tid, det tar helt enkelt för mycket tid av min arbetstid. Därför bekostar min arbetsgivare taxi när det behövs. Både inom min hemkommun men även när vi åker på konferenser och så vidare. Detta för att jag ska kunna vara med.

Det är aldrig några diskussioner om dörröppnare eller taklift på toaletten när det gäller min arbetsgivare. Där får jag vad jag behöver. Så är det knappast i hemmet med hjälpmedel som jag behöver och som landstinget bekostar. Där tyckte landstinget att det dög med en golvlift.

Mina kollegor frågar ofta vid olika stora och mindre förändringar ”Funkar detta för dig Emma?”. När vi bytte till nya lokaler fick jag var med och titta på dem innan och föreslå ändringar som jag var i behov av. Då vi fick nya postfack fanns det utan att jag hade sagt till ett på plats som funkade för mig. Jag får bestämma vilka konferensanläggningar vi ska vara på så att det funkar för mig.

Allt detta handlar inte om medlidande och ”tycka synd om”. Det handlar om att de ser mig och mina behov och att de inkluderar och räknar in mig som en av dem. Jag är inte tacksam för att jag har ett arbete, men jag är tacksam för att jag är på en arbetsplats nästan vilken som helst men med ett riktigt funktionshinderperspektiv i stort som smått. En arbetsplats där jag blir sedd och respekterad.

Lämna ett svar