Kategoriarkiv: Tillgänglighet

Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig

, 19 maj, 2010
5 svar

Igår kom det ett pressmeddelande från Marschen för tillgänglighet: ”Lars Ohly och Maria Larsson deltar i marschen…” stod det i ämnesraden. Det första namnet förvånar mig inte. Jag gläder mig inte åt det heller. Det hade varit klart bättre om vänsterpartiet hade infört kravet på en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering i sin valplattform, men det gjorde man inte. Lars Ohly pläderade tydligen inte för det heller. Men marschera det ska han.

Nej, jag är inte förvånad över att Lars Ohly tar chansen att ragga lite funkisröster till vänsterpartiet. Däremot höll jag på att trilla av stolen över det andra namnet i mailrubriken. Maria Larsson, ministern med ansvar för den svenska handikappolitiken, ska alltså marschera Varför har hon fått för sig det? Som jag kan se det finns det tre alternativ.

1) Maria Larsson ska ta tillfället i akt att presentera regeringens förslag på en diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

2) Maria Larsson har tröttnat på att hennes kollegor i regeringen (Sabuni, Borg, Reinfeldt osv) inte gör något. Nu orkar hon inte längre och använder sitt deltagande i marschen som en protest. Hon vill med sitt deltagande visa att hon inte finner sig i att människor i Sverige diskrimineras med politikernas goda minne. ”Nu får det vara nog, jag skäms för att sitta i denna regering” säger hon på Sergels Torg den 29 maj.

3) Maria Larsson saknar totalt omdöme. Hon går och demonstrerar för något som hon och hennes kamrater (eller lagkamrater, som Göran Persson kallade sina ministrar) kan genomföra, borde genomföra och faktiskt redan skulle ha genomfört.

Det sista alternativet borde vi kunna avskriva, för ingen minister kan väl vara så förvirrad. Men det är nu som det där märkliga som kallas för den politiska verkligheten gör sig påmind. För… var det inte så att hennes ministerkollega Mats Odell marscherade med oss förra året?

Jo.

Var det inte så att jag och mina kamrater i Unga Rörelsehindrade redan för tio år sedan hörde Nyamko Sabuni säga att ”nu ska vi kämpa tillsammans mot all form av diskriminering”.

JO.

Har jag någonsin hört någon enda riksdagspolitiker som är emot en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?

NEJ!!

Tror politiker att de kan gå ut och demonstrera för något som de sedan aldrig genomför?

JA – DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT UPPENBART!!!

Och plötsligt så hör jag den allra första politikern, som talade på den allra första marschen (hon var för övrigt miljöpartist):

”Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år” sa hon. Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.

Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill.

Plötsligt ser jag titeln till mina memoarer framför mig (och jag sänder en tacksam tanke till författaren Kerstin Thorvall): ”Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig”.

5 svar

Sköna maj …. & Miljöpartiet lovar diskrimineringsförbud mot otillgänglighet.

, 17 maj, 2010
1 svar

I går avslutade Miljöpartiet sin kongress och antog ett valmanifest med löften om satsningar på kollektivtrafik, båtar, tunnelbanor och tåg. I dag åker jag till Trelleborg för sisådär tionde gången på ett halvår. Jag flyger!

Jo, jag kunde tagit tåget. Faktum är att jag försökte, och försökte, och försökte om igen tills jag höll på att gå under. Så här är det: någon gång strax före jul hände något som resulterade i att SJ förbjöd användningen av samtliga tåglyftar på X2000 tills vidare. Istället används nu mobila perronglyftar – på de stationer där sådana finns.  Perronglyftarna sköts av Riksfärdtjänsten. Under januari, februari och början av mars åkte jag fem-sex gånger fram och tillbaka mellan Stockholm och Malmö. Av dess fanns perronglyften på plats vid såväl avgång som ankomst TVÅ gånger – och då pga att jag ringt och klagat veckan innan.

SJ’s och Riksfärdtjänstens kommunikationssystem är ungefär lika värdelöst som SJ’s underhållsrutiner för tåglyftar och prioritering av dessas reparationer.

Jag är en av de envisaste personer du någonsin kan stöta på. Jag hugger mig fast som en pitbull och kan inte släppa taget. Det är ingen trevlig kvalitet. Ibland är den användbar, men efter två och en halv månad av:
– att bli lyft på och av tåg av andra passagerare,
– att bli stående i tågdörrar och inte veta om jag skulle komma av,
– att mötas av en kontinuerlig ström av budskap att jag måste gjort fel, bokat fel,
– att jag gjorde fortfarande fel,
– att jag helt enkelt bara var helt och hållet fel!
så släppte jag taget. Jag flyger!

I går antog Miljöpartiet ett valmanifest där följande löften ingår:
”De kollektiva transporterna ska vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättningar.”
”Vi vill skyndsamt införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättningar.”

Nu stod inte just de här sakerna med i partistyrelsens förslag till manifest. Någon/några av ombuden måste alltså ha föreslagit dem och argumenterat för dem. Klockan är halv tre på morgonen, kongressprotokollen är ännu inte uppe, så jag googlar. Anders Wallner hittar jag först. Han är visst språkrörssekreterare för Maria Wetterstrand.Via hans twitter hittar jag Kjell Stjernholm – Hej Kjell!! – och Anna Stenson.

– Det är precis det som vi föreslagit och man kan fråga sig varför vi inte skrev in det från början, säger Wetterstrand (visserligen om 35 timmarsveckan – men i alla fall).

SJ har just meddelat att man nu utrett och beslutat att byta ut tåglyftarna. Det ska visst vara klart i slutet på året. Någonstans i Integrationsdepartementet ligger en utredning om otillgänglighet som diskriminering och dammar.

Här kan du gå in och fråga Miljöpartiet exakt hur de ska genomföra sina löften – och när.  Gör det NU!

Vill du lyssna på när Stockholmspolitikerna diskuterar Världens tillgängligaste huvudstad
Klicka här.Nej, Miljöpartiet är inte med. De svarade inte på inbjudan.

1 svar

Varför detta tjat om tillgänglighet?

, 5 maj, 2010
6 svar

Ja, så tänker säkert många av er. Livet består ju inte av ramper, hörslingor, anpassningar och teckenspråkstolkar. De är bara förutsättningar, nyckeln som öppnar dörren för oss funkisar ut i samhället. De ger oss möjlighet att delta på den gemensamma arenan. Det som ni normaler – eller kanske vi kan kalla er normater – tar för givet.

Och låt mig nu på en gång slå fast att tillgänglighet är viktigt. Att delta i samhället ger oss nämligen möjlighet att skapa våra egna identiteter – och att påverka stereotypa vanföreställningar om vilka vi är och hur våra liv ser ut.

I media framställs vi regelmässigt som de avvikande som inget annat vill än att kravla oss tillbaka till ”ett normalt liv” – vad nu det är. I morgon sänds andra avsnittet av ”Köping Hillbillies” i Sveriges Television. Här finns funkisarna som inget hellre vill än att bli lika normala som Stenåldersmannen.

Vad är det SVT vill förmedla när man inleder med klipp som:
”Jag kommer aldrig att acceptera att jag har ett handikapp och sitter i rullstol”
”Det var som ett slag i ansiktet att man inte kunde få på sig sina egna brallor ens.”
”Det första man tänkte efter skadan var ju i princip: Ska du få knulla igen.”

Därefter följer en testosteronstinn dimma av bilar, booze och styrkedemonstrationer.

Det konstiga är att jag – som också har drattat omkull mitt i livet, skaffat mig ryggmärgskada och rullstol – inte hittar någonting att känna igen mig i. Däremot kan jag identifiera mig väl med Tobbe i TV4’s ”I en annan del av Köping”. Skillnaden är att han och de andra i den serien framställs som det de är: hela, komplexa människor.

Jag utgår från att killarna i Hillbillies också är hela, komplexa människor, så varför förminska dem – och därigenom alla oss andra – till enheter vars enda mål i livet är att dra på sig brallorna?

Nu borde jag inte bli överraskad. Sveriges Television har notoriskt svårt att förhålla sig till funkisar trots att bolaget är en del av public service. Det som retar upp mig till vansinne är att jag ska behöva betala skatt för att finansiera eländet. Socialpornografi borde på sin höjd säljas under disk.

Läs Annika Taesler om vad SVT egentligen tycker om funkisar här.

Eller köp brittiska Channel 4’s fantasiska mockumentary – drama som driver med dokumentärgenren och funkisstereotyper – ”Cast offs”

Se ”Cast offs” – introduktion här. Den går tyvärr inte att bädda in.

6 svar

Ett givet möte….

, 4 maj, 2010
2 svar

Olika möten är något som vi alla upplever. Vissa passerar onoterat förbi. Andra förändrar eller till och med vänder upp och ned på ens tillvaro; efterspelet kan jämföras med ett slag i ansiktet som efterlämnar en ömmande fläskläpp som vägrar att ge med sig. Den värker och gör sig ständigt påmind, tillika förbannat irriterande, efter ett tag väcker den vrede.

Vrede är ett starkt ord, ordets definition lämnar vi därhän, men i vissa sammanhang krävs det starka ord, detta är ett sådant. Ja, just det, möten var det. År 1998 upplevde jag ett möte som har förändrat min tillvaro och syn på saker och ting. 1998 var året då jag mötte Ada, för mig var Ada totalt främmande, det brukar i och för sig nya bekantskaper vara. Ada och jag spenderade fyra år ihop; så här i efterhand är saknaden stor.

Ada gav mig så otroligt mycket och det var dessutom fullständigt villkorslöst; det var för Ada givet. Ada gav mig möjligheten att utforska och ta del av saker och ting på ett sätt jag inte tidigare haft möjlighet till. Ada suddade även ut begrepp som ”Vi och dem”, ”Utanförskap” och ”Otillgänglighet”. Under dessa fyra år tog jag allt detta för givet; många säger att man inte skall ta något för givet, jag håller inte med.

Fyra år senare, 2002, gick Ada och jag skilda vägar, snart efter detta fick jag en smäll i ansiktet som efterlämnade en ömmande fläskläpp; den finns där än i dag. Vad har smällen och fläskläppen med Ada att göra? Smällen fick mig att inse att inte ta vissa saker och ting för givet, min möjlighet att utforska och ta del av saker och ting är nu begränsad och detta varje dag. Fläskläppen som vägrar att försvinna pulserar dagligen ut värkande begrepp som ”Vi och dem”, ”Utanförskap” och ”Otillgänglighet”. Det gör mig förbannat irriterad; den har nu väckt min vrede, vreden kan summeras med ”Otillgänglighet”.

Jag kräver som rubriken lyder, ”Ett givet möte”, detta kort efter september, 2010. Jag kräver då att få möta Ada igen; denna gång inte hundratals mil ifrån Sverige!

Vem är nu den där Ada som är frekvent omnämnd i texten? Det lämnar jag åt er fantasi, dock tänker jag ge Sveriges politiker en hemläxa; Googla förslagsvis på ”Ada+USA”. Bara MVG är gott nog, det tar jag för givet!

2 svar