Tänk så mycket andra vill bestämma åt en, när man ju själv vet bäst! Alla människor vill kunna bestämma över sina liv. Det lilla barnet säger ”Kan själv” och tonåringen säger ”Du ska inte lägga dig i” (underförstått: ”jag tar ansvar själv”). Tänk då så många saker det finns som hindrar oss från att bestämma själva.
Trappor och tunga dörrar som hindrar rullstolsburna att bestämma färdväg, krångliga ord som gör det svårt att förstå texter eller buller som hindrar hörselskadade från att bestämma vad som är värt att lyssna på. Tjänstemän som har synpunkter på hur lång tid det tar att duscha, oförstående arbetsgivare eller omgivningens ”Så gör man väl ändå inte”.
För mig och Centerpartiet är det oerhört viktigt att man ska kunna bestämma mer själv. Samhällets insatser ska underlätta och göra det enklare att bestämma själv – och inte tvärtom som det ibland har varit.
LSS är en sådan lag som underlättar för personer med funktionsnedsättning att bestämma själv. Den lagen vill Centerpartiet värna. Regeringen har nyligen reformerat LSS för att öka kvaliteten och tryggheten i den personliga assistansen. Vi vill mer. Vi vill att fler förslag som LSS-kommittén lade fram ska genomföras, som att sysselsättningsgarantin utvidgas till att omfatta även personer med psykiska funktionsnedsättningar.
Självbestämmande och arbete – de två sakerna hänger ihop. Att få bestämma hur en arbetsuppgift ska utföras är minst lika viktigt som att få lön för att göra uppgiften. Arbete ger både mening och sammanhang. Ingen kan allt – men alla kan något, och denna förmåga måste tas tillvara. Regeringen har satsat på höjda lönebidrag, fler arbetsplatsbiträden och mer pengar till Samhall. Men tyvärr kan jag konstatera att arbetslösheten fortfarande är mycket hög bland personer med funktionsnedsättningar. Mer insatser behövs. Vi behöver också bryta den okunskap och motverka de negativa värderingar och attityder som fortfarande finns i samhället och som försvårar allas delaktighet. Det är på den ordinarie arbetsmarknaden jobben ska finnas. Slutligen vill jag ta upp tillgängligheten. Ett tillgängligt samhälle är grundläggande för att nå alla människors lika värde. Min och Centerpartiets klara uppfattning och krav är att tillgängligheten måste förbättras. Därför vill vi att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som en diskrimineringsgrund och omfattas av diskrimineringslagstiftningen.
Centerpartiet och Alliansen har snabbat i tillgänglighetsarbetet för det gick för långsamt med förra regeringen. Vi har en bit kvar, men med tydligare mål och skärpta redovisningskrav kan arbetet följas upp lättare. Samhället ska vara tillgängligt för alla!
Maud Olofsson (c)
Om författaren:
Maud Olofsson är Partiledare för Centerpartiet. Sedan 2006 är hon även näringsminister.
Emma Johansson: Inlägget inleds med att andra bestämmer över människor med funktionsnedsättningar som att vi ska inrätta oss i regler och bedömningsinstrument för att få våra primära behov tillgodosedda. Det verkar Centerpartiet förstå: Att det krävs en hel del från samhällets sida för att människor med funktionsnedsättningar ska kunna få bestämma. Eller som jag tänker: Ta makten över mitt eget liv. Sedan kommer de tre huvudspåren som de flesta politiker tagit upp i sina inlägg i denna blogg de senaste dagarna: Assistans, Arbete och Tillgänglighet.
Mina synpunkter på Centerns förslag/synpunkter avseende:
Arbete = Lönebidrag och Samhall känns inte speciellt innovativt. Vi vet att det inte funkar! Vi vill ha ”riktiga jobb”, därav kändes Folkpartiets förslag om traineeprogram en aningen fräschare.
Assistansen: No offens Maud, men raderna om LSS låter som en upprepning av Kenneth Johanssons försvar mot de faktiska försämringarna som sker avseende den personliga assistansen. Den nuvarande regeringens mål var att dra ner kostnaderna för Assistansen. Det drabbar enskilda på ett brutalt sätt som får sina livsvillkor kraftigt försämrade, sedan är det lätt att använda ord som ”bestämma själv” ”öka kvaliteten och tryggheten”. För oss som har assistans känns inget längre tryggt, det jag har i dag kanske är förlorat imorgon.
Tillgängligheten: Låter som politisk korrekthet. Vi får ju se hur långt den politiska korrektheten om människors lika värde står sig när den kostnadsberäkning avseende tillgänglighet är klar. Då får vi se hur långt Centern och andra partier är beredda att betala för att ” … the shameful walls of exclusion finally come tumbling down”
Bengt Elmén: Maud, jag har tyvärr inte sett att regeringen har snabbat på arbetet med tillgänglighetsfrågan. Jag har bara sett att regeringen har tagit initiativ till ytterligare en utredning.
Och nu frågar jag dig: Ska Statskontoret verkligen bara utreda kostnaderna för en förbättrad tillgänglighet? Ska inte intäkterna i så fall också tas med? En förbättrad tillgänglighet kommer t.ex. att innebära mindre behov av färdtjänst och personlig assistans, bättre möjligheter för folk att få jobb, större chanser för människor att leva aktivt och därmed få en bättre hälsa, mindre behov av bostads- och arbetsplatsanpassningar, mindre behov av särskilda äldreboenden, mindre risk för olyckor etc. Ska inte även dessa intäkter vägas in i Statskontorets utredning?
Maria Lundqvist-Brömster är handikappolitisk talesperson för Folkpartiet.
Erik Ljungberg: ”LSS” och ”Bengt Westerberg”. Det är var två lågoddsare i detta inlägg. Äras den som äras bör – Bengt Westerberg, men det är 17 år gammal cred som börjar falna. Om man vill hålla Westerbergklass på politiken så är det dags att slå näven i Alliansens konferensbord genast. Jag säger inte att det är Folkpartiet som är ytterst ansvariga för att urholka LSS och den Personliga Assistansen – men det sker onekligen under deras mandatperiod. Jag hoppas att Maria och Fp håller bergfast i begreppet och historian kring ”LSS intentioner”.
Riksdagen beslutade för tio år sedan att alla enkelt avhjälpta hinder för att samhället ska vara tillgängligt för alla, ska vara borta vid slutet av 2010. Alla vet nu att det här inte kommer att uppnås. Vänsterpartiet anser att vi nu måste ta nya tag i tillgänglighetsfrågan och göra det med betydligt mer kraft än tidigare.
Lars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet och tidigare partisekreterare och tågmästare. Han är riksdagsledamot sedan 1998 och partiledare sedan 2004.
Maria Johansson: Ohly har, upplever jag, ett genuint engagemang för frågorna. Lyssnade i går till hans Almedalstal på plats och det var något unikt vi fick uppleva när en partiledare i ett allmänpolitiskt tal lyfter fram personer med funktionsnedsättning i den omfattning han gjorde, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker dock det är helt fel att gå ut med att flytta fram tidsgränsen för enkelt avhjälpta hinder. Vi har haft lagstiftningen sedan 2001 och vi har haft föreskrifterna sedan 2003 men fortfarande finns majoriteten av hindren kvar och än värre, nya hinder tillskapas fortlöpande vid nybyggnation. Jag tror också det är fel väg att gå med bidrag till dessa åtgärder, det handlar om existerande lagstiftning, det handlar om rättigheter och här finns en fara att redan gällande bestämmelser sveps med i det allmänna avfärdandet av Vs förslag till åtgärder som skulle kosta skattebetalarna mer.
Ulf Kristersson är Socialborgarråd i Stockholm stad med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitiken. Han är talesperson för Moderaterna i social- och familjepolitik samt förskola. Har tidigare varit riksdagsledamot i tio år, finanskommunalråd i Strängnäs samt ordförande i adoptionscentrum.
Vilhelm Ekensteen: Jag noterar att Ulf Kristersson inte med ett ord berör personlig assistans. Nåja, han har som inbjuden gäst haft rätt att skriva om vad han vill, men visst skulle många med stora funktionsnedsättningar glatt sig åt ett klart uttryckt moderat stöd för den livsviktiga assistansreformen! Den måste förbli stark om inte många funktionshindrades rätt till ett verkligt medborgarskap och makt över sitt liv, som Ulf Kristersson mellan raderna tycks gilla, ska gå förlorad. Eller vi utgör ett försumbart särintresse?