I våra kretsar – det vill säga vi se om lever och är beroende av personlig assistans finns det en Regeringsrättsdom (RR 5321-07) som vi i vardagssammanhang bara benämner ”domen”. Det är den som beskriver på vilka grunder rätten till assistans i matsituationen ska kunna räknas in i grundläggande behov. Det är den som Vilhelm utgår från i sitt resonemang den 6 maj.

I samma dom, alldeles på slutet, finns även följande huvudlösa argumentation:

”Även den omständigheten att han förmår arbeta som forskare i snitt 30 timmar i veckan talar mot att hans behov av kvalificerad hjälp i de angivna situationerna skulle vara av mer än marginell omfattning.”

Jag tar mig för pannan och frågar mig vad begriper de som sitter och fäller livsavgörande beslut om vår tillvaro?! För många med mig så är just tillgången till personlig assistans en avgörande faktor för att vi ska kunna arbeta. Själv arbetar jag heltid och gör det därför att jag har just tillgång till personlig assistans. Ska detta faktum nu arbeta MOT mig i en framtida prövning av min rätt till assistans?

I den utredning och proposition som ligger till grund för rätten till personlig assistans var just möjligen ”att få eller kunna behålla ett arbete” viktiga inslag. Tyvärr har vi ännu inte nått ända fram – inte ens halvvägs. Alltför många personer med funktionsnedsättningar står idag utanför arbetsmarknaden och en alltför stor grupp bland oss är just personer med rätt till assistans. Att därför ytterligare försvåra förutsättningarna på det sätt som det här domstolsutslaget riskerar att göra är både huvudlöst och i mina ögon helt lagvidrigt.

Istället borde utslaget varit det omvända. Det faktum att personen i fråga kan arbeta med stöd av personlig assistans är helt enkelt strålande! Det visar att lagstiftningen når upp till intentionerna.

Läs mera om arbetssituationen för personer med funktionsnedsättning på SHT Debatt skriven av DHRs förbundsstyrelseledamot Åsa Lindqvist – ”Rekordhög arbetslöshet – och ingen bryr sig”.

Titta också gärna in på IfAs projekt Att arbeta med stöd av Personlig Assistans.

Jag förväntar mig att de som sitter på den obeskrivligt grannlaga uppgiften att fatta avgörande beslut om våra livsvillkor, som ledamöter i förvaltningsdomstolar gör – också på djupet begriper följderna av sina beslut – inte bara på papperet utan på riktigt – i verkliga livet – där vi befinner oss!