Etikettarkiv: Utredning

Om att bli sidsteppade

På senare år har det skett en förändring kring det villkor vi har inom funktionshinderrörelsen för påverkan av de politiska beslut som rör våra liv.

Vi är inte längre ”experter” på våra egna livsvillkor för vi släpps inte längre in som sådana i utredningar. Utredningar som allt oftare genomförs som enmansutredningar eller tjänstemannautredningar. Inte som parlamentariska dito där samtliga riksdagspartier finns representerade och där vi, bland andra, finns med som experter.

Idag bjuds vi på sin höjd in till en hearing eller möjligen en referensgrupp. Våra erfarenheter tas till synes välvilligt emot men sammankomsterna är till intet förpliktigande. Våra synpunkter kan sopas undan i samma ögonblick vi lämnar lokalen.

Om vi däremot ingår i själva utredningsarbetet får vi tillgång till hela processen.
Vi deltar vid alla sammanträden.
Vi har tillgång till hela utredningsmaterialet.
Vi har tillfällen att, igen och igen, hävda våra synpunkter.
Vi kan ytterligare bygga under våra argument.
Vi kan komma med nya erfarenheter under utredningarbetets gång
– och sist, men inte minst.
Vi kan lämna ett särskilt yttrande till utredningen.

I det särskilda yttrandet kan vi ge uttryck för vad vi anser i den aktuella frågan – och yttrandet är en del i slutbetänkandet. Det går att läsa vad vi har fört fram som representanter för funktionshinderrörelsen. Om vi inte fått gehör.

Vi når kanske ändå inte ända fram i vår kamp för jämlika livsvillkor – men vi blir synliga. Det blir möjligt att följa vårt arbete längre fram i tiden. Med de metoder den nuvarande regeringen använder upplevs det som att vi inget gör i funktionshinderrörelsen – trots att vi arbetar hårdare än någonsin.

Vi betraktas som ett ”särintresse” som man kan strunta i – oavsett vad det står om vår rätt att vara delaktiga i processer som rör våra livsvillkor i den av Sverige ratificerade konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.

Vi är sidsteppade – helt enkelt. Vi skriker, men ingen hör oss – bara vi själva.

Politikens ansvar

Efter fyra års ingående utredningsarbete lade som bekant LSS-kommittén i augusti 2008 fram sitt slutbetänkande. Trots brister i enskildheter, som IfA påtalat i sitt remissyttrande, fanns där flera betydelsefulla förslag som kan bidra på ett värdefullt sätt till assistansreformens utveckling och stabilisering, inte minst behovsbedömningsinstrumentet som avser att tydliggöra assistansbehoven och därmed underlätta en likvärdig behovsbedömning över hela landet.

På ett märkligt sätt tycks emellertid utredningen ha blivit överkörd innan den fått ge sitt bästa. Det började redan medan utredningen pågick med Försäkringskassans i och för sig legitima försök till precisering av det grundläggande behovet att äta, som dessvärre fick en orimlig utformning, något som dock aldrig blev uppmärksammat i LSS-kommitténs utredningsarbete eftersom detta befann sig i sin slutfas.

Medan propositionsarbetet med utredningsförslagen fortfarande pågick på Socialdepartementet briserade så sommaren 2009 domen från regeringsrätten, numera högsta förvaltningsdomstolen, vilken menade att grundläggande behov, som dittills berättigat till personlig assistans därför att de är integritetskänsliga, nu skulle berättiga endast om de är det. Denna subtila glidning i synsätt har fått förödande konsekvenser.

Försäkringskassans tillämpning av denna dom har inneburit ett skred i behovsbedömningarna. De nya behovsbedömningarna har avlägsnat sig från assistansreformens intentioner. I sin rapport av den 30 juni hävdar dock Försäkringskassan att man först nu, i och med det nya synsättet, närmar sig assistansreformens intentioner. Det är en märklig utsaga efter alla dessa år. Vilka intentioner var det man följde de första tretton fjorton åren?

Det allra viktigaste är emellertid att Försäkringskassan med dessa ord själv bekräftar att en fundamental principförskjutning skett i assistansreformen – och detta utan initiativ eller godkännande från riksdagens sida!

Att de grundläggande behoven är speciellt nära, privata och integritetskänsliga och därför ska vara det som berättigar till personlig assistans, det har hela tiden varit assistansreformens intentioner. Och det är trots allt en politisk reform. När nu juridiken gör svart till vitt måste uppenbarligen politiken åter ta sitt ansvar.

Marschen för Tillgänglighet 2011

När snön får SJ-avgångar att ställas in blir det folkuppror och krav på styrelsens avgång. När askmoln sätter flygtrafiken ur spel fylls nyhetsmedierna av långa och många inslag om katastrof. För människor med funktionsnedsättning är det ingen skillnad mot en vanlig vardag.

Vi är hundratusentals här i landet som kan berätta om situation efter situation där otillgänglighet diskriminerar oss, där otillgänglighet utestänger oss från att delta i och ta del av samhället. Vi tvingas fråga var vi är när vi åker buss, vi får inte del av dåligt byggda hemsidor med viktig samhällsinformation. Vi får, som sagt, inte åka med eller ens kliva av. Vi får inte besöka butiker. Vi får inte jobb, för att vi inte kan ta oss till eller in på arbetsplatsen. Vi tvingas förlita oss på människors välvilja och hjälpsamhet i situationer där vi skulle klara oss själva om tillgänglighet rådde. Vi blir särbehandlade av människor, när felet sitter i otillgängligheten.

År 2011 är det en skandal att Sverige fortfarande inte gjort något åt situationen mer än att babbla om det.

Tillgänglighetsfrågan har utretts i flera årtionden utan att nästan något av vikt har skett.

Senast 2009, när det var meningen att otillgänglighet skulle bli klassat som ett diskrimineringsbrott i den nya diskrimineringslagen, plockades bara just den delen av lagförslaget bort i sista stund. För att, gissa vad, utredas vidare.

Förra året blev utredningen klar.

Utredningen slår fast att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är diskriminering. Utredningen vill att den som inte åtgärdar otillgängligheten ska betala skadestånd. Hans Ytterberg, mannen bakom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering”, lutar sig mot både FN-konvention och andra internationella instrument till skydd för mänskliga rättigheter.

Vi vill inte vänta ännu fler år av utredningar och diskussioner. Vi förväntar oss att riksdag och regering nu slutligen följer flera andra nationers exempel. Sluta prata. Gå till handling. Först när otillgänglighet blir ett lagbrott med påföljder kan vi se början på vägen mot ett Sverige där människor får vara delaktiga och bidragande, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Idag, den 4 juni, genomförs 32 marscher på olika orter i Sverige med ett enda krav: gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Större tillgänglighet är nödvändigt för många, men bra för alla. Släpp in oss i samhället, på lika villkor. Nu!