På senare år har det skett en förändring kring det villkor vi har inom funktionshinderrörelsen för påverkan av de politiska beslut som rör våra liv.
Vi är inte längre ”experter” på våra egna livsvillkor för vi släpps inte längre in som sådana i utredningar. Utredningar som allt oftare genomförs som enmansutredningar eller tjänstemannautredningar. Inte som parlamentariska dito där samtliga riksdagspartier finns representerade och där vi, bland andra, finns med som experter.
Idag bjuds vi på sin höjd in till en hearing eller möjligen en referensgrupp. Våra erfarenheter tas till synes välvilligt emot men sammankomsterna är till intet förpliktigande. Våra synpunkter kan sopas undan i samma ögonblick vi lämnar lokalen.
Om vi däremot ingår i själva utredningsarbetet får vi tillgång till hela processen.
Vi deltar vid alla sammanträden.
Vi har tillgång till hela utredningsmaterialet.
Vi har tillfällen att, igen och igen, hävda våra synpunkter.
Vi kan ytterligare bygga under våra argument.
Vi kan komma med nya erfarenheter under utredningarbetets gång
– och sist, men inte minst.
Vi kan lämna ett särskilt yttrande till utredningen.
I det särskilda yttrandet kan vi ge uttryck för vad vi anser i den aktuella frågan – och yttrandet är en del i slutbetänkandet. Det går att läsa vad vi har fört fram som representanter för funktionshinderrörelsen. Om vi inte fått gehör.
Vi når kanske ändå inte ända fram i vår kamp för jämlika livsvillkor – men vi blir synliga. Det blir möjligt att följa vårt arbete längre fram i tiden. Med de metoder den nuvarande regeringen använder upplevs det som att vi inget gör i funktionshinderrörelsen – trots att vi arbetar hårdare än någonsin.
Vi betraktas som ett ”särintresse” som man kan strunta i – oavsett vad det står om vår rätt att vara delaktiga i processer som rör våra livsvillkor i den av Sverige ratificerade konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.
Vi är sidsteppade – helt enkelt. Vi skriker, men ingen hör oss – bara vi själva.