Jag ser ett missat samtal på min mobil. Jag ringer upp. Det visar sig vara ett produktionsbolag som vill presentera mig för en kund, som förslag till en reklamfilm. Då minns jag den där sajten jag registrerat mig på, den för statister. Sajten där jag lagt foton
på mig själv och beskrivit mina erfarenheter från media och liknande branscher. Där jag även nämnt att jag är blind. Blindheten som jag tycker kan vara en tillgång. Inte minst när vi
pratar mångfald i media, film och reklam. Men det visar sig att killen som ringt, inte tänker lika öppet.

Killen förklarar att jag nog ändå inte är aktuell som förslag.
”Tjejen i filmen ska dansa och då måste man ju kunna se.”

”Jaha” får jag fram och suckar inombords. Han tror tydligen inte blinda kan dansa. Och jag som vet att de flesta kan dansa. Till och med personer som använder rullstol, tänker jag. Dansare i ”rulle” skulle bli ursnyggt i en reklamfilm, om en bara vågade bryta normen. Men det där med att bryta normer, är det tyvärr få som vågar.

Allt detta borde jag förstås säga, men jag har ingen ork. Kastar bara ur mig orden: ”Det är roligt att du talar om för mig vad jag kan och inte kan göra.”

Jag säger hej då. Men genast börjar gnagandet och drivet att vilja få honom att förstå. Få honom att ”vakna” och inse ett och annat. Jag ringer upp igen. Frågar hur han tänker. Öser sedan ur mig. Att blindhet inte är något hinder. Att det är diskriminering att neka någon ett jobb på grund av funktionsnedsättning. Att jag ägnar viss fritid åt dans och dessutom är ganska bra.

Han verkar lyssna och samtalet mynnar ut i någon slags enighet. Jag visar förståelse för hans okunskap. Vill inte gärna bli ”för arg” och hamna i facket ”bitter handikappad”. Han i sin tur, lovar att han ska tänka mer öppet i framtiden. Vi lägger på.

5 minuter senare ringer mobilen på nytt. Det är killen på produktionsbolaget igen. Han måste verkligen få ursäkta sin dumhet. Berättar att han trots allt tänker föreslå mig för kunden.

Känslorna är blandade när vi avslutat samtalet. Jag känner mig ledsen och frustrerad över fördomarna som hör till min och många ”funkisars” vardag. Inte konstigt att vi syns så lite i media, film och reklam, konstaterar jag. Men samtidigt är jag glad och nöjd över att jag vågat och orkat säga ifrån. Visserligen kan jag inte förändra hela världen, men kanske en liten del. Att så små frön här och var, tror jag är nycklen till förändring i det stora. Jag är övertygad om att killen på produktionsbolaget ”öppnat upp” för nya tankar. Ett annat förhållningssätt jag hoppas och vill tro att han sprider vidare i både arbete och privatliv.

Jag vet att det är många av oss ”funkisar” som kämpar i både det ”lilla” och ”stora”. Erik Ljungberg var en av de som gjorde både och. Med denna text vill jag hedra hans minne och uppmuntra alla ”funkisar” att orka och våga. Orka och våga säga ifrån och föra kampen i våra egna liv såsom på samhällsnivå. Tillsammans kan vi göra skillnad!

PS. Ni undrar kanske om jag fick jobbet i reklamfilmen?
Nej! Tydligen valde de utifrån foton och då valdes jag bort. Vilket känns helt ok, eftersom jag var med på exakt samma villkor som alla andra.

– – – – – – –

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar