Förra veckan var jag med jobbet på Leva & Fungera-mässan i Göteborg, och tänkte börja denna blogg med att ge lite beröm åt SJ. Både resan dig och hem fungerade otroligt smidigt med liftar och allt. Det är nog första gången jag upplevt det. Bara några minuters försening också, och det berodde inte på mig. Sen att man blir imponerad av detta, som ju borde vara en självklarhet, är mer tragiskt. Men, men …

Mindre imponerad var jag dock av tröskeln in på badrummet i handikapprummet på Gothia Towers. En annan är ju tvungen att släpa med sig en otymplig lift och då badrummet var så pass litet fick jag sonika åka upp utanför och sedan ta mig över tröskeln hängandes i liften. Liften skrapade i, så hög var tröskeln, och det var inte den mest angenäma upplevelsen att hänga och gunga där medan assistenterna kämpade att få över den. Kvistberga var snälla och gav mig en tröskelramp, men den fungerade tyvärr rätt dåligt just för detta ändamål. Men stort tack till Kvistberga (vår montergranne för övrigt)!

En annan rätt intressant iakttagelse från mässan var Likos monter. Liko gör liftar, liknande den jag släpar runt på, och upp till deras monter var en skarp kant på sisådär 7-8 cm. Mer eller mindre omöjlig att ta sig upp för med rullstol. Och rullstolsburna är väl en av deras större slutanvändare? När jag och Erik Ljungberg frågade hur de hade tänkt, så blev svaret att montern kom från deras utländska moderbolag och de hade ingen inverkan på hur den skulle se ut. Man kan ju tycka att de då kunde ha lånat någon ramp, av till exempel Kvistberga, men … ja, tydligen inte. Fascinerande ändå, att man kan ha en otillgänglig monter på en hjälpmedelsmässa. Plötslig blev jag väldigt anti Liko. Synd att de är så stora på marknaden och man inte har så mycket val gällande sådana hjälpmedel, annars hade jag valt bort dem i protest.

En annan kedja som jag förvånande nog blev negativt inställd till var Scandic. På tisdagen gick jag på GILs seminarium om tillgänglighet (Erik fick pris. Grattis Erik!) där Scandics tillgänglighetsambassadör Magnus Berglund pratade. Det började bra, han pratade om deras arbete med att förbättra tillgängligheten och allt lät fint. Bland annat tog han upp att den viktigaste kunden var den med funktionsnedsättningen för den personen avgör vart en konferens med 200 gäster kommer äga rum. Väldigt sant!

Det Scandic har gjort de senaste åren är bra, inte tal om något annat, men … sedan började folk ställa lite frågor. Takliftar till exempel, vore inte det nåt? Nej, det gick inte, för engelsk statistik visade att dessa rum enbart hade 3% beläggning då de enbart bokades för dem med behov. Nehe, men manuella då, så man slipper släpa runt på en egen? Nej, för det fanns inga försäkringar eller någonstans att hyra dem ifrån. En annan fråga var ifall de hade höj- och sänkbara sängar. Nej, för det har hänt att barn har klämt sig, och rummen hyrs oftast ut till barnfamiljer.

Sedan tog jag upp att deras tillgänglighetsinformation på webben inte gav särskilt mycket, utan att jag önskade bilder och planritningar så att jag själv kunde avgöra om det fungerar. Till detta fick jag till svar att de inte hunnit så långt, och att det de hade var bättre än alla andras kedjor. Måhända, men hur svårt är det för någon att ta lite bilder när jag ber om det? Andra hotell gör det, inte alltid men oftast, men jag har aldrig fått några från Scandic. Vilket hotell väljer jag?

Här någonstans insåg jag att det inte var någon idé att försöka ge konstruktiv kritik på just då. Det ledde ingenstans, och gjorde mig bara irriterad, och därför skriver jag om det här istället. För jag vill ha en diskussion om det. Jag är övertygad om att tillgängligheten på svenska hotell med enkla och billiga medel kan förbättras avsevärt för oss med fysiska funktionsnedsättningar. Men då måste man åtminstone vilja lyssna på våra förslag, något som jag inte upplevde på seminariet.

Om nu Magnus, eller något annat hotell, läser detta vill jag därför meddela att det faktiskt finns lösningar för alla dessa saker som togs upp på seminariet. En enkel digitalkamera och en tumstock i receptionen är nog det enklaste. Dosan på sängen går att koppla loss så att inte elfunktionerna fungerar för andra än de som behöver det. Takliftar finns idag i modeller där enbart skenan sitter kvar i taket när man inte behöver dem. Eller i varianter inbyggda i låsbara skåp. Samma sak gäller hjälpmedel för synskadade och hörselskadade. De går att plocka fram när de behövs. Voila! Rummen kan hyras ut till vem som helst. Och personligen begär jag inte att dessa fasciliteter ska finnas på minsta hotell över hela vårt avlånga land. Men ett hotell med åtminstone ett sådant rum i Stockholm, Göteborg och Malmö är väl det minsta man kan begära?

Vilken kedja blir först? För kom ihåg, den som ordnar det kommer vara garanterad ett antal stora konferenser och fullbokade rum under en lång tid framöver. För det är ju jag, och andra med likartade behov som mina, som beslutar om vart dessa ska förläggas.