Kategoriarkiv: Diskriminering

Almedalsveckan

Att komma till Visby och till Almedalen känns välbekant, mjukt och välkomnande. Jag måste erkänna det – jag älskar Almedalen! För mig är det en vecka av intressepolitisk påfyllning. Jag får energi och ny kunskap och det brukar räcka ungefär länge nog till nästa års Almedalsvecka.

Tyvärr känns det där välbekanta, mjuka och välkomnande igen på fler ställen. Till exempel i hur politikerna talar om tillgänglighet… Och då är det inte lika kul längre.

Årets första möte för mig blev en presskonferens om tillgänglighet som Handikappförbunden och Lika Unika höll. De har låtit en nationalekonom, Dan Andersson, titta på vad tillgänglighet egentligen kostar vårt samhälle. Dan konstaterar vid presskonferensen att han ibland blivit starkt road av att läsa vad svenska politiker säger om tillgängligheten. De säger saker som helt enkelt inte är sanna! Sverige är INTE särskilt anpassat!

Dan Andersson visar i siffror att antalet personer i gymnasiesärskolan har ökat från 1992/93 till 2010/11 med 158%. En konsekvens av det är att mellan åren 2003 till 2011 har antalet unga vuxna med sjuk- och aktivitetsersättning ökat med mer än det dubbla!

Tillgängligheten i arbetslivet minskar (inte ökar) för personer med nedsatt förmåga att arbeta. Mellan 33000 – 200 000 skulle kunna arbeta i någon omfattning.

När det gäller den fysiska tillgängligheten visar Dan Andersson att det skulle kosta samhället någonstans i intervallet 210 till 1 115 miljarder kronor att minska omloppstiden för fastigheter från 70 till 20 år. Statskontoret, som gjort en liknande utredning, satte kostnaden till 2700 miljarder. Och ingen av utredningarna har då räknat med värdet i form av modernitet och tillgänglighet. Att förkorta omloppstiden innebär att man tidigare kan bygga nytt och tillgängligt. Det skulle även innebära att man bygger bort bostadsbrist och skapar mer miljövänligt boende, något som gynnar samhället i stort.

Det som är obegripligt att politikerna inte lyssnar på är argumentet att tillgänglighet är ett allmänintresse och inte ett särintresse! Förr eller senare berör det troligen oss alla. Vi blir allt äldre. Antalet 85-åriga män har ökat med 60% sedan 90-talet. Antalet 85-åriga kvinnor med 30%. Allt fler bor också kvar hemma vilket leder till större krav på tillgängliga bostäder. Borde det inte kunna förstås av de manliga politiker som säkert satsar på att bli just en av de där 85-åringarna som vill bo kvar hemma?

Inför Almedalen 2012: Självbestämmande är inte en fråga – men vissa siffror behövs

”Psykiskt sjuka trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva” läste jag i tidningen Forskning om funktionshinder härom veckan.

Reaktion 1: Jag blir skitarg. Vaddå ”trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”, vad är det för j***a forskningsresultat, eller forskningsfråga? När ser vi resultatet ”rödhåriga trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”? Eller just det, det kommer vi aldrig få läsa, men när det gäller forskning om funkisar (personer med icke-normativ funktionsförmåga) då behöver man ju inte utgå ifrån sådana grundläggande saker som när det gäller övriga människor. Exempelvis att självbestämmande är en självklarhet.

Det här påminner mig om när jag i vintras gjorde en forskningsöversikt om sysselsättning och arbete för personer med psykisk funktionsnedsättning. Vet ni hur många vetenskapliga artiklar det finns som frågar sig om psykosar verkligen vill jobba? MÅNGA. Och i princip alla kommer fram till samma sak: Ja, det vill vi, för vi behöver lön och ett socialt sammanhang, men vi tycker det är ganska jobbigt. Och ibland kan vi inte arbeta, utan behöver vara sjukskrivna.

Med andra ord, precis som befolkningen i övrigt då? Precis som gruppen rödhåriga, skulle jag tro.

Reaktion 2: Jag vill hjälpa till. Don´t shoot the messenger! Nä, verkligen inte. Ni som har forskat fram det här om självbestämmandet, tack, ändå, för det är ju tyvärr ett resultat som verkligen behöver spridas, i Sverige, idag. Och jag vet att forskningskontexten är lika genomsyrad av diskriminerande maktstrukturer som resten av samhället, vilket förstås påverkar vilka forskningsfrågor som ställs.

Men jag tänkte att jag har några andra aktuella grejer som jag vill lyfta fram på samma tema, det vill säga ”trivs bättre” – kanske kan det spara forskningstid?

Funkisar trivs mycket bättre om de inte avskedas från jobb som de skött prickfritt i 28 år, bara för att de har fått en diagnos. Funkisar trivs också bättre om de inte blir av med sin personliga assistans och därmed inte längre kan exempelvis arbeta, ta hand om sina barn eller röra sig fritt i samhället.

Listan kan förstås göras väldigt lång, så låt mig sammanfatta: Vi trivs alla mycket bättre om vi kan bestämma över våra liv själva och har möjlighet att delta i samhället. Och vi trivs jättebra med att detta är en självklar utgångspunkt, inte en fråga. Oavsett funktionsförmåga. Oavsett hårfärg.

Reaktion 3: Jag vill marknadsföra viktiga resultat. Imorn inleds Almedalsveckan och på måndag kl 8.30-9.00 hålls en presskonferens av Handikappförbunden och Lika Unika, med rubriken ”Tillgänglighet lönar sig! Det har vi räknat på.” Dan Andersson, före detta chefsekonom på LO har tagit fram siffror på att ”samhällskostnaderna för otillgänglighet i form av tillväxtbortfall och produktivitet kan med bred marginal räknas hem mot kostnaderna för ett tillgängligt samhälle”.

Även om vi inte tycker detta är överraskande för fem öre, även om vi vet att att tillgänglighet är en mänsklig rättighet och att tillgänglighet såklart gör att vi ”trivs mycket bättre” så tycks det inte övertyga alla. Även om våra liv och rättigheter aldrig får reduceras till ekonomi, så kan vi behöva siffror att hänvisa till. Och då behöver vi forskningsresultat, som detta.

Hoppas många kommer på måndag! Pressträffen kommer också att livesändas och finnas på webben.

PS. Håll utkik på bloggen i veckan, för det kommer mer från Almedalen!

 

Dagen D – och den otillgängliga riksdagen

Dagen kom då riksdagen skulle ta beslut om att kräva en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering…

Riksdagen har debatter och diskussioner hela dagarna, och sen klubbas alla beslut från detta vissa eftermiddagar. Då följer besluten i rask takt och talmannen läser upp det hela så snabbt han bara kan, säger de som är hörande. Denna dag var inget undantag, men ett av de beslut som skulle klubbas skulle kunna bli historiskt. Klockan fyra torsdagen den 14 juni var det dags.

Jag beslöt mig för att gå dit. Frågade innan på sms riksdagsledamoten Agneta Luttropp i Miljöpartiet om det fanns tolk, men hon svarade att hon inte visste, så jag chansade på att gå dit ändå.

Väl framme vid riksdagen träffade jag andra där som verkade intresserade av samma beslut. Vi slog följe och efter lite missförstånd, som vanligt när man är döv utan tolk, så tog vi oss upp till åhörarläktaren. Där fanns givetvis ingen tolk, och de som satt i stol fick krångla sig in.

Riksdagen är inte tillgänglig för medborgarna. Mitt bestående intryck av detta riksdagsbesök var att det måste vara ett skämt, en teater med målet att vara så otillgängligt som möjligt.

Men det var inget skämt. Det var på fullaste allvar. Ingen av oss förstod någonting, varken de som var hörande eller de som inte hörde. Varför är riksdagen av alla ställen så otillgänglig? Varför används inte skrivtolk så att alla kan följa med?

Det finns ju flera hörselskadade riksdagsledamöter och det finns åhörare som alls inte hänger med. Meningen med att vi har en riksdag som är öppen för åhörare är väl att medborgare ska kunna följa vad som händer?

Via Facebook frågade jag efteråt miljöpartist Ulf Holm, som satt som talman under besluten, hur resultatet blev. Jag frågade också Agneta Luttropp via sms. De båda svarade klart och lättbegripligt.

Oppositionen körde över regeringen och beslutet blev att riksdagen kräver att regeringen skyndsamt lägger fram ett lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering.

HURRA! Äntligen!!!!! Efter att vi väntat 573 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal gick ut togs äntligen ett politiskt steg framåt i frågan. TACK TACK TACK till alla ni som kämpat så hårt med att försöka påverka beslutsfattare att ta detta enda vettiga beslut!!

NU ska jag anmäla riksdagen för diskriminering! Fast… lagförslaget har förstås inte kommit från regeringen ännu, så jag får väl vänta 573 dagar till…

Torsdag – det är idag det händer! Sanningens dag.

Det är i sanning en torsdag för tillgänglighet! En torsdag för att gå bortom fagert tal.

Först blir det självklart Torsdagsaktionen vid Rosenbad, kl 8-9. Hela elva organisationer står nu bakom aktionen! Läs mer på Facebook-eventet. Du kan vara med via e-post eller twitter, mer info finns längre ner.

Sen följer ett seminarium i riksdagen om samhällsvinsterna av tillgänglighet, kl 14. Ett antal funktionshinderorganisationer presenterar tillsammans med riksdagens nätverk för funktionshinderfrågor nya – men inte oväntade – siffror som visar att tillgänglighet lönar sig. Undersökningen är gjord av LOs förre chefsekonom Dan Andersson.

Och till slut blir det även omröstning i riksdagen om bristande tillgänglighet äntligen ska klassas som diskriminering. Omröstningen beräknas ske vid kl 16. Om det blir ett ”ja” i omröstningen idag innebär det tyvärr inte att själva lagen har antagits, utan att riksdagen kräver av regeringen att de skyndsamt lägger fram ett lagförslag om utökat diskrimineringsskydd, så att ett sådant förslag kan röstas igenom.

Det finns en majoritet i riksdagen för att otillgänglighet ska bli ny diskrimineringsgrund, men det är också upp till bevis för FP, C och KD  i dagens omröstning – ska de vika sig för Moderaterna eller rösta för det utökade diskrimineringsskydd som de så många gånger har talat om? Hur många av Alliansens ledamöter håller sina vallöften om att arbeta aktivt för en ny diskrimineringslag? Vi återkommer förstås kring hur det går i omröstningen här på bloggen.

Men först: Var med i Torsdagsaktionen du också! Slut upp vid Rosenbad eller medverka via e-post eller twitter.


Medverka i Torsdagsaktionen via e-post!
Mejla mellan kl 8 och 9 idag torsdag.

Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär på regeringens hemsida.

Textförslag torsdag 14 juni 2012:

573 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.
Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Vi kräver att regeringen förverkligar Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!


Medverka i Torsdagsaktionen via twitter!
Twittra mellan kl 8 och 9 idag torsdag.

Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

OBS! Nu finns också Erik Ullenhag – integrationsminister och ansvarig för frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering, på twitter.

Integrationsminister Erik Ullenhag: @erikullenhag
Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 14 juni 2012:

(ministerns twitternamn)
573 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen #svpol

 

Torsdagsaktionerna fortsätter!

Torsdagsaktionerna, som vi skrivit om på bloggen tidigare, fortsätter som vanligt!

Arbetsmarknadsutskottet tog förra veckan ett initiativ för en ny diskrimineringslag, men DHR med flera organisationer hälsar att man ger inte upp förrän lagen är på plats!

Var med i Torsdagsaktionen du också! Alltid på torsdagar mellan kl 8 och 9 på morgonen.  

Slut upp utanför Rosenbad! Eller medverka via e-post eller twitter mellan kl 8 och 9 i dag torsdag morgon:

Medverka i Torsdagsaktionen via e-post!
Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär finns på regeringens hemsida: http://www.regeringen.se/sb/d/385

Textförslag i dag torsdag 7 juni 2012:

566 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Förverkliga Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!

Medverka i Torsdagsaktionen via twitter!

Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag i dag torsdag 7 juni 2012:

(ministerns twitternamn)
566 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen #svpol

 

Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

Det finns väldigt få taggar som skaver i min själ. Ibland kommer jag dock på mig själv med att sluta andas när det kommer upp frågor om adoption, utsatta barn eller föräldrar som inte kan ta hand om sina barn. När jag blir påmind om hur otroligt nära det var att jag inte fick uppleva föräldraskap. Att jag tvingades till ett liv utan barn, utan den villkorslösa kärleken, på grund av fördomar och inkompetens. Det handlar om när jag och min man utreddes för medgivande till adoption – och hur vi kränktes och fullständigt sågades vid fotknölarna.

I utredningen framkom, bland mycket annat, att barn och personlig assistans inte går ihop. Ett barn som omges av assistenter kan inte knyta an till föräldrarna. En mamma som inte kan lyfta sitt barn kan inte trösta eller ge trygghet. En mamma i rullstol kan inte stimulera barnet i lek eller främja barnets utveckling.

Min man skulle ha större chans att få adoptera som singel om han skiljer sig från mig. Ja, så sa de…

Hur otroligt fel handläggarna hade visar sig nu. Jag är en fantastisk mamma till mina barn. Därmed inte sagt att jag är felfri eller perfekt. Jag kan vara trött, less, inkonsekvent, ha kort stubin, dåligt tålamod… Allt det där som tillhör föräldraskap. Men, likväl… Jag ger mina barn den kärlek, omvårdnad och trygghet de behöver.

Min pojke på fyra år har fullständig koll på hur assistansen fungerar och har inga problem med de olika rollerna. Det är så självklart för honom, på samma sätt som att det är självklart att jag åker Permobil istället för att gå. Min lilla tjej är inte ens ett år gammal, men även hon förstår assistansen. Det är mig hon har separationsångest ifrån och vill ha tröst och kärlek av – inte assistenterna.

Det har krävts enormt mycket jobb och prat runt assistansen för att få den som vi vill i vår familj, men det har varit värt det en miljon gånger om. Med tydlighet och dialog kommer man långt…

Jag är så tacksam över mina barn. Det var en lång väg till att bli mamma, kantad av sorg och smärta. Nu hade jag turen att klara av två graviditeter trots min omfattande muskelsjukdom, men det var verkligen inte självklart. När adoptionsutredningen startade visste vi ännu inte om biologiska barn var möjligt för oss. Adoption var ett förstahandsval, vilket också kraftigt ifrågasattes av handläggarna. Varför ville vi inte ha ”egna” barn? Svaret var ändå enkelt: Av ideologiska och kroppsliga skäl! Och även adopterade barn är egna barn!

Jag hoppas så innerligt att regler och bestämmelser, attityder och fördomar snart suddas ut när det handlar om adoption. Vi är många med funktionsnedsättning, eller i samkönade par för den delen, som skulle bli utmärkta föräldrar men aldrig får chansen därför att okunskapen segrar. Inte bara hos givarländerna, utan även i Sverige.

En annan anmärkningsvärd iakttagelse är att män med funktionsnedsättning kan få medgivande, medan det är betydligt svårare för kvinnor. Ligger måhända de gamla könsrollerna och spökar? Det är inte bara diskriminerande, det är förbannat smärtsamt och kränkande!

Många gånger varje dag tittar jag på mina två barn och fylls av glädje, lycka, tacksamhet och kärlek. Jag förundras över hur jag kan vara så lyckligt lottad att jag fått de två mest fantastiska små människorna. De vackraste, klokaste och underbaraste barn som finns! Förstås!

En arbetsplats som vilken som helst?

Min arbetsplats är nog som vilken som helst. Det finns saker som är mycket bra och det finns saker som är mindre bra. Man kommer inte överens med alla men med de allra flesta, man stör sig på vissa men gillar de flesta. Vissa känner man mer och andra mindre. Ibland längtar jag till jobbet och ibland längtar jag bara hem. Vi har diskussioner om att det ser för j***** ut i köket och har lappar med texten ”Din morsa jobbar inte här”. Så på så sätt är väl min arbetsplats som de allra flesta.

Men ibland tänker jag att jag har den allra bästa arbetsplatsen. Så tänker jag när jag tänker utifrån det faktum att jag har en funktionsnedsättning.

Bara att jag har ett arbete och arbetar heltid och inte har en anställning med lönebidrag är i sig inte så vanligt bland oss med funktionsnedsättningar. Faktum är att arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättningar har ökat de senaste tio åren. Oavsett om konjunkturen har gått upp eller ner. Endast hälften av oss har jobb eller någon annan sysselsättning. Endast en person på tio som har insats via LSS, Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade, har ett arbete.

I sin rapport för 2012 till regeringen gällande den nationella strategin för funktionshinderspolitiken räknar Arbetsförmedlingen in personer med funktionsnedsättningar i gruppen ”utsatta grupper”. Övriga i denna grupp är personer med kort utbildning eller utbildning som inte är gångbar, utrikes födda, främst utomeuropeiskt födda och arbetslösa personer över 55 år.

Vidare anger Arbetsförmedlingen i sin rapport till regeringen: ”Den försvagning som sker på arbetsmarknaden under åren 2012 och 2013 bedöms leda till att antalet arbetslösa i utsatta grupper ökar till drygt 260 000 personer vid slutet av 2013. Det i sin tur skulle innebära att antalet personer i utsatta grupper har mer än fördubblats sedan slutet av 2008… I slutet av december 2011 hade 26 procent av samtliga inskrivna arbetssökande vid Arbetsförmedlingen en dokumenterad funktionsnedsättning. Det motsvarade en ökning med 3 procentenheter, eller drygt 12 000 personer, jämfört med motsvarande månad 2010.”

Utifrån denna inledning kunde jag ha fortsatt att skriva om hur den arbetslinje som nuvarande regering driver inte verkar möjliggöra för personer att få arbete eller att Arbetsförmedlingen inte lyckas med det uppdrag man har när det gäller personer med funktionsnedsättningar.

Jag kunde även ha fortsatt att skriva om den systematiska diskriminering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för under grund- och gymnasieskola och som leder till att man inte har samma eller lika möjligheter till arbete och fortsatt utbildning. Jag kunde även ha skrivit om den dagliga och systematiska diskriminering och exkludering som personer med funktionsnedsättningar utsätts för när det gäller den bristande tillgänglighet som råder i vårt land. Detta i sin tur gör att människor med funktionsnedsättningar inte kan söka och erhålla arbete i lika utsträckning som andra medborgare. Avslutningsvis kunde jag ha skrivit om alla de som idag mister eller inte får rätt till personlig assistans och därmed blir tvungna att säga upp sig från sina nuvarande arbeten och hänvisas till socialförsäkringssystemet och försörjningsstöd.

Men jag väljer istället att avsluta med min tacksamhet över att jag har en arbetsgivare som förstår för att det ska bli lika måste vissa saker vara ”olika” mellan mig och mina ”normater” till kollegor.

Jag är på en arbetsplats där jag blir sedd och respekterad för den jag är. På min arbetsplats är det självklart att möjliggöra för mig att vara delaktig. Det låter som en självklarhet men det är det inte. Jag har vänner med funktionsnedsättningar som är på arbetsplatser där deras funktionsnedsättningar och behov inte tas i beaktande, utan där de ska behandlas som ”alla andra”.

Min arbetsgivare tillåter mig att arbeta hemma om jag behöver det. Detta för att jag har dagar när jag mår sämre och saker tar längre tid. ”Jobba var du vill, bara jobbet blir gjort och det är ditt ansvar” sa min chef när jag blev anställd.

Min arbetsgivare förstår att de allmänna kommunikationsmedlen inte alltid funkar för mig då de ofta är otillgängliga och färdtjänst är inget alternativ då det tar för lång tid, det tar helt enkelt för mycket tid av min arbetstid. Därför bekostar min arbetsgivare taxi när det behövs. Både inom min hemkommun men även när vi åker på konferenser och så vidare. Detta för att jag ska kunna vara med.

Det är aldrig några diskussioner om dörröppnare eller taklift på toaletten när det gäller min arbetsgivare. Där får jag vad jag behöver. Så är det knappast i hemmet med hjälpmedel som jag behöver och som landstinget bekostar. Där tyckte landstinget att det dög med en golvlift.

Mina kollegor frågar ofta vid olika stora och mindre förändringar ”Funkar detta för dig Emma?”. När vi bytte till nya lokaler fick jag var med och titta på dem innan och föreslå ändringar som jag var i behov av. Då vi fick nya postfack fanns det utan att jag hade sagt till ett på plats som funkade för mig. Jag får bestämma vilka konferensanläggningar vi ska vara på så att det funkar för mig.

Allt detta handlar inte om medlidande och ”tycka synd om”. Det handlar om att de ser mig och mina behov och att de inkluderar och räknar in mig som en av dem. Jag är inte tacksam för att jag har ett arbete, men jag är tacksam för att jag är på en arbetsplats nästan vilken som helst men med ett riktigt funktionshinderperspektiv i stort som smått. En arbetsplats där jag blir sedd och respekterad.