Kategoriarkiv: Medborgarskap

Personlig assistans en mänsklig rättighet oavsett ålder

Enligt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 19, så slår man fast att personlig assistans är en mänsklig rättighet.

I konventionen finns det inget skrivet om att åldern skall ha betydelse för rätten till personlig assistans men Sverige har själva bestämt att personlig assistans kan man bara få före 65 år fyllda.

Det här berör mig själv väldigt mycket. Jag tappade synen 2007 och hade ledsagarservice fram till 2010, men då kom kommunens nya handläggare fram till att jag inte längre skulle ha behov av ledsagarservice trots att jag då hade blivit försämrad av en gammalt ryggfel och blivit tvungen att efter 28 år åter krypa ner i rullstolen. Personlig assistans är jag enligt svenska bestämmelser nu för gammal för att ansöka om.

Detta förfaringsätt av Sverige är inget annat än ren åldersdiskriminering för det betyder att om du råkar ut för en olycka på 64-årsdagen så har du rätt till personlig assistans enligt den nuvarande lagskrivningen. Men om du råkar ut för samma olycka när du har fyllt 65 så har du inte rätt till personlig assistans. Efter 65 årsdagen så har man enligt dagens lagstiftning endast rätt till hemtjänst, som på inget sätt kan jämföras med just personlig assistans. Inom hemtjänsten så får man bara olika punktinsatser och det får den följden att om du exempelvis har behov av hjälp vid toalettbesök så får du inte gå på toaletten när behov föreligger utan du tvingas att bära blöjor.

Även när det gäller maten så kan du inte få hjälp att inhandla och tillaga den i ditt hem utan du tvingas till att äta vad andra bestämmer åt dig och det är i form av matlådor som skall värmas. Med hemtjänst så blir man helt låst i sin egen bostad eftersom man av hemtjänsten inte får hjälp när man skall lämna bostaden för att vara med på olika aktiviteter utanför sin egen bostad. Har man dessutom behov av hjälp vid samtliga förflyttningar så kan man glömma bort att få den hjälpen via hemtjänst, man tvingas till ett liv helt i passivitet vilket är en hälsofara.

Hemtjänst fungerar inte för den som har stora behov av assistans för att kunna fungera i livets alla skeenden. Sverige har fått mycket kraftig kritik av FN:s övervakningskommitté för att man inte lever upp till konventionen och då särskilt artikel 19 som det handlar om i detta fall.

Man skall dock vara medveten om att man ska läsa den engelska originaltexten i konventionen. Konventionens artikel 19 har på svenska rubriken ”Rätt att leva självständigt och att delta i samhället”. Enligt den svenska översättningen ska personer med funktionsnedsättning ha ”tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bland annat sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället.”

Men, i den engelska originaltexten står inte något om ”sådant personligt stöd som är nödvändigt”. Det står istället ”including personal assistance necessary”, alltså personlig assistans som är nödvändig. Vi kan alltså säkert konstatera att personlig assistans är en av de serviceformer som FN-konventionen beskriver som en rättighet.

Trots att det alltså finns inskrivet i konventionen som både Sverige och EU har ratificerat och därmed förbundit sig att följa till alla punkter så får vi inte den personliga assistans som konventionen föreskriver. Man låter Förvaltningsdomstolarna, Försäkringskassan och kommunerna strunta i denna konvention till samtliga punkter vilket bevisar att man från makthavarnas sida inte anser att det är nödvändigt att leva upp till det som världssamfundet gemensamt har kommit fram till.

Att inte bry sig om vår rätt till personlig assistans är ett hot mot den demokrati som man säger att vi har i detta land. Funktionshindrade omfattas alltså inte av de demokratiska rättigheterna som alla andra medborgare i landet Sverige. När vi inte får den för oss absolut nödvändiga personliga assistansen så kan vi heller inte utnyttja våra grundlagsskyddade rättigheter så som att engagera oss i politiska sammanhang eller övriga föreningsaktiviteter eller i det kulturella livet. Man stänger oss helt ute från hela samhällsgemenskapen när man förvägrar oss våra mänskliga rättigheter.

Sverige kritiserar andra länder för brott mot deom mänskliga rättigheterna och säger att det är diktaturer som struntar i de mänskliga rättigheterna. Men när Sverige själva dagligen bryter mot allt vad mänskliga rättigheter står för så är det helt i sin ordning anser myndighetssverige och politikerna.

Efter alla överklaganden så ansökte jag 2011 om insatsen personlig assistans efter en rekommendation av en jurist. Jag fick givetvis avslag på min ansökan på grund av att Försäkringskassan inte godkände mina grundläggande behov i sin helhet och de kom fram till att jag hade grundläggande behov på bara 6 timmar i veckan trots intyg på närmare 50 timmar. Försäkringskassan tog inte heller hänsyn till att jag är både blind och rullstolsburen och på grund av detta alltid måste få hjälp när jag skall förflytta mig. Försäkringskassan har nämligen själva bestämt att förflyttning på grund av blindhet och rullstolsanvändning inte är ett grundläggande behov.

Under tiden jag överklagade Försäkringskassans beslut sände jag in en ansökan även till Upplands-Bro kommun, men kommunen ansåg att jag inte tillhör lagens personkrets trots att det fanns ett domslut på att jag faktiskt tillhör LSS personkrets. Detta överklagades. Kommunen fick ge sig men då kom de fram till att jag bara hade 4 timmars grundläggande behov och även från kommunens sida struntade man i att jag är både blind och rullstolsburen. När jag så överklagade detta beslut så sänkte förvaltningsdomstolen mina grundläggande behov ytterligare och kom fram till enbart 1,5 timmars grundläggande behov.

Man kan konstatera att lagen om personlig assistans före 65-årsdagen inte gäller i praktiken och detta innebär att jag numera bara har rätt att förflytta mig 30 timmar i månaden och det skall räcka till alla förflyttningar som man normalt gör under en hel månad, det har Högsta förvaltningsdomstolen slagit fast eftersom de vägrar att pröva förflyttningsbehoven när man är både blind och rullstolsburen.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

En del skattefinansierade verksamheter sägs vara självfinansierade – andra, som personlig assistans, anses bara medföra kostnader

Fortfarande år 2015 ser man en klar skillnad på argumenten när kostnaden för olika helt eller delvis skattefinansierade verksamheter debatteras. ROT (Reparation, Ombyggnad och Tillbyggnad) och RUT (Rengöring, Underhåll och Tvätt) -avdragen samt ränteavdragen för bostadslån kontra personlig assistans är tydliga (och tyvärr deprimerande) exempel på detta.

Jag tar inte ställning till om dessa olika avdrag ska vara kvar eller inte – det är inte funkisrörelsens uppgift. Däremot är det mycket intressant, högst relevant att granska hur argumenten skiljer sig åt när kostnaden debatteras jämfört med LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet. Även att jämföra kostnaden (brutto) är intressant.

Om vi börjar med att jämföra bruttokostnaden för ROT, RUT och ränteavdragen och jämför det med personlig assistans betalade staten 2013 ut 32 miljarder kr till alla villaägare och bostadsrättsägare som gjorde så kallade ränteavdrag. Enligt tidningen Affärsvärlden kostade ROT OCH RUT tillsammans 20 miljarder kr brutto år 2011. Totalsumman överstiger därmed 50 miljarder kr/år. Som jämförelse betalade Försäkringskassan ut 22 miljarder kr i assistansersättning år 2013. Källa: Assistanskoll

Argumenten mot ROT och RUT handlar om att de anses vara skattefinansierad hjälp åt rika, att pengarna gör bättre nytta i sjukvården, skolan etcetera. Staten ska inte subventionera ”pigjobb” (RUT) eller med skattemedel stödja vissa sektorer (ROT). På andra sidan hävdar man att avdragen gör en svart sektor vit – de bidrar till både jobb och ökade skatteintäkter. Såväl ROT som RUT är därmed självfinansierade. Det stämmer säkert att det skapas många jobb och många nya företag. Fler arbetstillfällen ökar skatteintäkterna som finansierar välfärden.

Jämför då med hur det brukar låta när kostnaden för personlig assistans debatteras. Då talar man enbart om en ”kostnadsexplosion som måste hejdas”. Kriminaliteten sägs härja ostört och man talar alltid om bruttokostnaden, aldrig ett ord om att reformen skapat många arbetstillfällen och nya företag – totalt ca 90 000 personer jobbar som personliga assistenter och över 100 000 personer inom alla LSS verksamheter. Till det kommer alla demokratiska värden som inte går att mäta i kr men som förbigås med tystnad.

Grundsynen på assistansreformen är också tveksam hos många politiker. Man talar ofta om personlig assistans som ”en fin förmån som vi ska värna”, inte en rättighet att leva som andra. En rättighet som är inskriven i LSS, regeringens politiska mål och FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Har man den grundsynen på en fantastisk- frihets och jämlikhetsreform är det kanske inte så konstigt att kostnadsfrågan får stor betydelse.

Så frågan blir:
Vad har vi egentligen för samhälle där det anses vara lönsamt för staten att betala ut skattepengar till personer som trots allt har det ganska bra ställt även utan dessa avdrag – samtidigt som man oroar sig över kostnaden för en reform som är direkt avgörande för om vi ska kunna leva ett självständigt liv med full delaktighet i samhället? Om staten har råd att betala ut totalt över 50 miljarder kr/år i dessa avdrag borde det vara självklart för alla att svenska staten har råd att betala knappt hälften så mycket för att vi ska ha rätt till självbestämmande.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Att omyndigförklaras

Min senaste film på cp-assistenten.se handlade om aktivering och social träning. I några scener kunde man se hur en tjänsteman från Socialstyrelsen försökte aktivera mig i olika vardagssituationer. Jag led. Det hela var en enda stor pina.

Jag var med om sådana händelser som barn, till exempel när en arbetsterapeut försökte lära mig att baka sockerkaka. Eller när jag tvingades klä av mig inför henne bara för att hon ville se hur mycket jag karade av. Den här förödmjukelsen och förnedringen har fortsatt i vuxen ålder, och det är något som vi alla utsätts för.

Men nuförtiden är förnedringen mer sofistikerad. Den tar sig uttryck i en ständigt återkommande omyndighetsförklaring – både på samhällelig nivå och på ett mellanmänskligt plan. Vi behandlas som barn.

I alla tider har förtryck legitimerats genom att de förtryckta har stämplats som omyndiga. Det dröjde ända till början av förra seklet innan kvinnan blev myndig rent juridiskt. Slaveriet i USA rättfärdigades med att svarta antogs vara helt oförmögna att ta rätt på sig själva. Det tredje största partiet i Sveriges nuvarande riksdag stämplar folk från andra kulturer som lägre stående.

Föreställningar av det här slaget finns till för att bevara traditionella makthierarkier. All maktfördelning i ett samhälle fungerar som kommunicerande kärl. Man kan inte ge någon mer makt utan att det sker på någon annans bekostnad.

Assistansreformen 1994 innebar en maktförskjutning till assistansanvändarens fördel. I motsvarande grad gick andra miste om makt – myndigheter, organisationer och enskilda.

Det vi har upplevt alltsedan dess är en enda stor backlash – en panikartad och reflexmässig strävan efter att återställa den gamla maktfördelningen. På senare tid har denna strävan bland annat tagit sig följande uttryck:

• Facket dömer ut hela reformen.
• Socialstyrelsen myntar begrepp som omsorgsassistenter.
• IVO förstår inte att assistans är något väsensskilt från vård och omsorg.
• Politikerna stiftar lagar som ger myndighetspersoner rätt att göra oanmälda hembesök och följa med oss in i duschen.
• Socialstyrelsen lägger sig i hur vi ska utbilda våra assistenter. De tror att mina assistenter gör ett bättre jobb av att studera FN-konventionen.
• Statliga utredningar förstorar fusket till gigantiska proportioner på helt ovetenskapliga grunder.
• Journalister hakar på.
• Justitieråd ifrågasätter öppet vår rätt att leva som andra.
• Arbetsmiljöverket hävdar att vi assistansanvändare inte kan ta arbetsmiljöansvar.
• Skatteverket ifrågasätter kostnader och utlägg som man har som assistansanvändare.
• Försäkringskassan bedömer våra behov genom att räkna minuter och sekunder.

Allt det här har inneburit att vårt människovärde gång på gång har ifrågasatts. Sammanfattningsvis vill man till varje pris vrida klockan tillbaka till ett synsätt som går ut på att vi betraktas som omyndiga vårdpaket istället för fullvärdiga medborgare.

Nu är det hög tid att vi säger ifrån på skarpen och att vi gör det tillsammans!

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Rawls räknade inte med mig

Erik, jag kan fortfarande inte fatta att du är borta, och inte kommer tillbaka. Du fattas.
Jag tänker ofta på dina två livsprinciper, som du berättade om i boken Epilog, av Anna Demert:

“Ett, att varje dag vara lite småförälskad i sig själv. När du fattar dina beslut, sätter du dig själv i första sitsen. Och två, tänk att alla, och då menar jag alla, du träffar har något intressant att säga dig. Att bemöta folk så. På så sätt, visar man sig själv och omvärlden respekt. På så vis gör man både gott för sig själv och andra. Och min livsfilosofi är att aldrig avfärda något i förväg, innan man vet.”

Jag skulle kunna säga att det var för att inte avfärda något i förväg, som jag började läsa ”En teori om rättvisa” av John Rawls. Ett mastodontverk på över 500 sidor som handlar om hur samhället ska ordnas för att vara rättvist. En bok som 1979 totalt förändrade den politiska teorin, det brukar talas om ett före och ett efter Rawls. Jag kunde ha avfärdat Rawls som en typisk socialliberal, som en vit man som ser kärnfamiljen som samhällets grundbult. Och det är inte min syn på världen. Men, jag tänkte, nej, jag vill veta vad han verkligen sa, hur han formulerade sig.

Så jag läste 107 sidor om rättvisans roll, om rättviseteorins bärande idé och om det som Rawls kallar “ursprungspositionen”. Jag tyckte att Rawls hade rätt sympatiska tankar, som skulle kunna manifesteras i en välfärdsstat. Hans två rättviseprinciper handlar om att alla ska ha samma rätt till grundläggande friheter och att dessa friheter ska vara så omfattande det går, så länge de inte inkräktar på någon annans frihet. Och att även om fördelningen av inkomster och förmögenheter inte behöver vara jämlik, så måste den vara till allas fördel. Ekonomiska ojämlikheter är bara okej om det går att visa att ojämlikheterna gynnar de sämst ställda.

Jag tänkte, jaja, om vi liksom Rawls förutsätter att vi lever i ett kapitalistiskt system är väl det här ungefär det bästa som går att åstadkomma, när det gäller rättvisa. Men så kom jag till sidan 107.

Där pratar Rawls om ursprungspositionen. Det är hans påhittade scenario för hur det skulle kunna gå till när människor kommer överens om samhällets spelregler. Han använder det här konstruerade scenariot för att argumentera för att hans rättviseprinciper är de bästa, för det är dem som alla rationella individer skulle enas om, om de inte kände till sin sociala ställning och sina förmågor.

Redan tidigare hade jag visserligen börjat haka upp mig rätt mycket på det där med att alla människor skulle vara rationella individer, för vad betyder egentligen det? Vilken sorts funktionalitet krävs i så fall? Och vad menar Rawls egentligen med förmågor?

På sidan 107 går Rawls igenom vilka som han menar är de minst gynnade. Och så skriver han:

“Jag antar nu att alla har fysiska behov och psykisk kapacitet inom ramen för vad som är normalt, så det uppstår inga problem med specialistvård eller behandling av psykiskt skadade människor. Förutom att de i förtid står inför problem, som kan föra oss bort från rättviseteorin, så kan begrundandet av dessa svåra fall distrahera vår moraliska varseblivning genom att de får oss att tänka på personer långt ifrån oss själva, vilkas levnadsöden väcker medlidande och oro.”

En av 1900-talets mest inflytelserika teoretiker skriver alltså i klartext att han utesluter människor med normbrytande funktionalitet när han utformar sin teori om rättvisa. Vi har “problem” som tydligen inte ryms i ett rättvist samhälle. Frihet för alla handlar egentligen bara om frihet för vissa. Och förutom att vi är exkluderade ur den politiska filosofin tycks Rawls inte heller tro att vi kommer att läsa hans bok, eftersom han riktar sig till ett “vi” bestående av så kallat normalt fungerande människor, som kan bli moraliskt distraherade och oroade av att tänka på “oss”.

Så jag tog ett beslut, och jag slutade läsa i mastodontboken. Jag hittade istället Nancy J. Hirschmann, en feministisk statsvetare som även ser funktionsmaktordningen, och som därför kritiserar Rawls. Och jag vill verkligen försöka bemöta alla som att de har något intressant att säga, och inte avfärda någon i förväg. Men jag behöver också sätta mig själv i första sitsen och ibland säga: Nej, stopp! Nu behöver jag lite stöd från någon som delar min syn på världen, innan jag orkar lyssna mer på dig.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Att förändra samhället Med lagen som verktyg

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.

Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.

Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)

Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.

Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning. Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.

Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering. Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.

Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg. Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.

Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.

Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?

Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00.
För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Jag vägrar existera på nåder

För ett tag sedan kom det ett mail från redaktionen för Full Delaktighet som efterlyste nya inlägg till bloggen från tidigare skribenter. Självklart ville jag medverka! Inte minst för att hedra Erik Ljungberg som startade den här bloggen och som gjort så oerhört mycket för att få samhället att inse att det måste finnas plats och utrymme för alla. Så självklart egentligen – men det fungerar inte så. Men tack vare modiga och envisa människor som står upp för denna självklarhet och visar på var bristerna finns kommer så småningom detta enda självklara att inträffa – att alla blir delaktiga och att alla får samma värde och likaberättigande. En sådan person var Erik. Han vägrade att finna sig i de levnadsvillkor som samhället skapat för oss som lever med en funktionsnedsättning. Dåliga villkor som många gånger beror på ren okunskap. Kanske också kryddade med en del fördomar om vilka krav människor med funktionsnedsättningar kan tänkas ha på hur de vill leva sina liv.

Jag har liksom Erik en neuromuskulär sjukdom. Idag vet jag att symptomen fanns där redan i väldigt unga år, men funktionsnedsättningen som svaga muskler för med sig gav sig inte ordentligt till känna förrän i 25-årsåldern. Då var jag fullt i gång med mitt liv, hade fått mitt första barn och väntade det andra. Så här i backspegeln så kan jag se att mina rädslor då framförallt rörde sig kring själva diagnosen. Om jag skulle dö i förtid eller drabbas av något annat som skulle göra mig svårt ”handikappad”. Idag kan jag le lite åt den rädslan. För visst infriades den i form av ett rejält rörelsehinder, men det är inte värre än att det kan lösas med hjälp av min elrullstol. Men vad jag inte visste – var att problemet med rörelsehindret egentligen inte skulle ligga hos mig, utan faktiskt – i hur min omgivning är utformad och i vilken praktisk hjälp som finns att tillgå för sådant som de flesta människor tar alldeles för givet. Jag lever i likhet med många andra ett väldigt aktivt liv och jag har många intressen. Men för att kunna leva så krävs en oerhörd planering och dessutom ett oändligt tålamod. Det handlar om att inte kunna välja vilken restaurang jag vill äta på. Det handlar om att inte kunna åka med kommunala färdmedel och oerhört begränsat med vanliga tåg. Det handlar om att inte kunna besöka vilka affärer jag vill, välja teater, bio. Det handlar om svårigheter med att närvara vid viktiga arbetsmöten, vara politiskt aktiv, kunna gå på vilka kurser jag vill. Allt på grund av utformningen av den fysiska miljön. Listan kan göras oändlig. Den är ofrånkomlig – den där känslan av att få finnas till på nåder.

Jag vägrar att få existera på nåder. Jag vägrar att leva ett liv som anses som ”skäligt” för sådana som mig. Jag vill inte ha något mer än någon annan – jag vill bara kunna leva och göra rätt för mig på samma villkor som alla andra. Och jag brinner för att alla ska ha den möjligheten.

Erik finns inte hos oss längre – men hans visioner och livsverk lever vidare genom oss som vill fortsätta att förverkliga det enda tänkbara – ett samhälle där alla kan och får bidra efter bästa förmåga och där också plats och möjligheter att göra detta finns.

Tack Erik!

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Svaret på de ”svåra” frågorna, Hanne

Hanne Kjöller har tidigare belagts med att vara osaklig och ovederhäftig i olika sammanhang. Dessvärre fortsatte hon på den banan när hon i lördags skrev en DN-ledare om den personliga assistansen.

Ja, det är sant att kostnaderna för assistansen har mångdubblats under de tjugo år som den har funnits i Sverige. Men att antyda att kostnadsökningen skulle bero på fusk och överutnyttjande är att försöka vilseleda.

Bengt Westerberg konstaterade för lite sedan att han är glad över att fler och fler kommer i åtnjutande av den personliga assistansen. Tyvärr delar inte Hanne Kjöller den glädjen.

Är det inte just detta som det handlar om? När fler och fler upptäcker poängen med assistans så vill de ha fler timmar för att kunna leva ett aktivt liv. Och så stiger kostnaderna.

Problemet är bara att det finns andra kostnader som sjunker, men de syns inte lika tydligt i statistiken.

När fler och fler personer lever ett aktivt liv så nyttjar de inte längre den kommunala hemtjänsten. De flyttar ut från gruppbostäder och andra institutionsboenden.

Socialstyrelsens egna siffror visar att en assistanstimme är betydligt billigare att utföra än en hemtjänsttimme. För att inte tala om vad en timme kostar på ett serviceboende eller någon annan institution. Så även om man får fler timmar när man övergår till assistans, så sjunker den totala kostnaden.

Att leva ett aktivt liv kan dessutom föra med sig att man skaffar egen bil istället för att man utnyttjar färdtjänsten, att man börjar jobba istället för att vara förtidspensionär och att man får ett mindre behov av att anlita vårdapparaten eftersom man helt enkelt blir friskare.

Problemet är bara att exempelvis hemtjänsten är kommunal. Den syns alltså inte ens i statsbudgeten. Vad som syns i budgeten är de högre kostnaderna för assistansen. Och av detta drar man dessvärre den felaktiga slutsatsen att även de totala kostnaderna har ökat.

En gång i tiden befolkades DNs ledarredaktion av personer som hade tid och engagemang att sätta sig in i frågor kring den personliga assistansen. Där fanns Hans Bergström och Henrik Berggren för att nämna några. De hade alltid torrt på fötterna innan de skrev något. Hanne Kjöller – lär dig av dem!

Dessutom är det så att:

  1. Man sänker inte föräldrapenningen bara för att det finns några procent som fuskar med den.
  2. Man sänker inte skolpengen bara för att det finns några procent som fuskar med den.
  3. Man sänker inte a-kassan bara för att det finns några procent som fuskar med den.

Så varför skulle man sänka assistansersättningen bara för att det finns några procent som fuskar med den?