Erik, jag kan fortfarande inte fatta att du är borta, och inte kommer tillbaka. Du fattas.
Jag tänker ofta på dina två livsprinciper, som du berättade om i boken Epilog, av Anna Demert:
“Ett, att varje dag vara lite småförälskad i sig själv. När du fattar dina beslut, sätter du dig själv i första sitsen. Och två, tänk att alla, och då menar jag alla, du träffar har något intressant att säga dig. Att bemöta folk så. På så sätt, visar man sig själv och omvärlden respekt. På så vis gör man både gott för sig själv och andra. Och min livsfilosofi är att aldrig avfärda något i förväg, innan man vet.”
Jag skulle kunna säga att det var för att inte avfärda något i förväg, som jag började läsa ”En teori om rättvisa” av John Rawls. Ett mastodontverk på över 500 sidor som handlar om hur samhället ska ordnas för att vara rättvist. En bok som 1979 totalt förändrade den politiska teorin, det brukar talas om ett före och ett efter Rawls. Jag kunde ha avfärdat Rawls som en typisk socialliberal, som en vit man som ser kärnfamiljen som samhällets grundbult. Och det är inte min syn på världen. Men, jag tänkte, nej, jag vill veta vad han verkligen sa, hur han formulerade sig.
Så jag läste 107 sidor om rättvisans roll, om rättviseteorins bärande idé och om det som Rawls kallar “ursprungspositionen”. Jag tyckte att Rawls hade rätt sympatiska tankar, som skulle kunna manifesteras i en välfärdsstat. Hans två rättviseprinciper handlar om att alla ska ha samma rätt till grundläggande friheter och att dessa friheter ska vara så omfattande det går, så länge de inte inkräktar på någon annans frihet. Och att även om fördelningen av inkomster och förmögenheter inte behöver vara jämlik, så måste den vara till allas fördel. Ekonomiska ojämlikheter är bara okej om det går att visa att ojämlikheterna gynnar de sämst ställda.
Jag tänkte, jaja, om vi liksom Rawls förutsätter att vi lever i ett kapitalistiskt system är väl det här ungefär det bästa som går att åstadkomma, när det gäller rättvisa. Men så kom jag till sidan 107.
Där pratar Rawls om ursprungspositionen. Det är hans påhittade scenario för hur det skulle kunna gå till när människor kommer överens om samhällets spelregler. Han använder det här konstruerade scenariot för att argumentera för att hans rättviseprinciper är de bästa, för det är dem som alla rationella individer skulle enas om, om de inte kände till sin sociala ställning och sina förmågor.
Redan tidigare hade jag visserligen börjat haka upp mig rätt mycket på det där med att alla människor skulle vara rationella individer, för vad betyder egentligen det? Vilken sorts funktionalitet krävs i så fall? Och vad menar Rawls egentligen med förmågor?
På sidan 107 går Rawls igenom vilka som han menar är de minst gynnade. Och så skriver han:
“Jag antar nu att alla har fysiska behov och psykisk kapacitet inom ramen för vad som är normalt, så det uppstår inga problem med specialistvård eller behandling av psykiskt skadade människor. Förutom att de i förtid står inför problem, som kan föra oss bort från rättviseteorin, så kan begrundandet av dessa svåra fall distrahera vår moraliska varseblivning genom att de får oss att tänka på personer långt ifrån oss själva, vilkas levnadsöden väcker medlidande och oro.”
En av 1900-talets mest inflytelserika teoretiker skriver alltså i klartext att han utesluter människor med normbrytande funktionalitet när han utformar sin teori om rättvisa. Vi har “problem” som tydligen inte ryms i ett rättvist samhälle. Frihet för alla handlar egentligen bara om frihet för vissa. Och förutom att vi är exkluderade ur den politiska filosofin tycks Rawls inte heller tro att vi kommer att läsa hans bok, eftersom han riktar sig till ett “vi” bestående av så kallat normalt fungerande människor, som kan bli moraliskt distraherade och oroade av att tänka på “oss”.
Så jag tog ett beslut, och jag slutade läsa i mastodontboken. Jag hittade istället Nancy J. Hirschmann, en feministisk statsvetare som även ser funktionsmaktordningen, och som därför kritiserar Rawls. Och jag vill verkligen försöka bemöta alla som att de har något intressant att säga, och inte avfärda någon i förväg. Men jag behöver också sätta mig själv i första sitsen och ibland säga: Nej, stopp! Nu behöver jag lite stöd från någon som delar min syn på världen, innan jag orkar lyssna mer på dig.
– – – – – – –
Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.
Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.
Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar
Viktigt med filosofiska texter om funktionalitet och funktionshinder. Det är viktigt för att kunna sätta ord till sin omgivning och få ord till att kontra alla fördomsfulla blickar man råkar ut för. Det är bisarrt, skrämmande att så många ”stora” tänkare nästan aldrig kan bibehålla sin storhet när det kommer till att formulera rättvisa och rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Bra text!