För någon som varit engagerad i någon slags lagsport så står det klart att man vill vara med och spela. Att träna utan att spela är tämligen meningslöst, det tror jag mig veta att de flesta tycker. Det finns många synonymer för individer som inte platsar, för att nämna några, avbytare, vattenbärare, bänknötare, listan kan göras lång. I detta fall väljer jag att använda ordet bänknötare. Jag är trött på att vara bänknötare, jag vill in och spela, men av någon anledning platsar jag inte i mångfaldens laguppställning, jag är en bänknötare.
Det finns ingen enhetlig definition av mångfald, men med stöd av Svenska akademins ordlista avser mångfald ”en mängd enheter”. I den engelska kontexten avser mångfald ”olikheter”. Mångfald brukar syfta på olikheter när det gäller kön, ålder, etnisk/kulturell bakgrund, social tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning, familjeförhållanden, utbildning osv.
Begreppet mångfald har sina rötter i USA, det blev under 1990 ett hett begrepp som sedan i början av 2000-talet spred sig till Sverige. I begreppets begynnelse låg fokusen på att följa lagar samt att framstå som god i och med att värna om och att inkludera olikheter. Kort där på, kom framförallt företag på, att man kan tjäna pengar på mångfald. Poängen blev sedermera att hörsamma mångfalden till förmån för företagets bästa. Detta är något jag själv har upplevt och även arbetat med, det är inget fel med det.
Fel däremot, är att utan någon förklarlig anledning bli petat ur mångfaldens laguppställning. Funktionsnedsättning blir gång på gång ignorerad i den socialpolitiska debatten, likaså i företagsvärlden. Varför? Det vet jag inte. Behöver jag en ny tränare eller skall jag bli tränare och toppa upp laget med funktionsnedsättning? En sak vet jag, jag vill spela!