I lördags gick jag Marschen för tillgänglighet i Stockholm. Det var en bra marsch, med en stark känsla av power – stolthet och makt att förändra, även om regnet till slut inte höll sig undan utan på Sergels torg dränkte det avslutande talet av marschens språkrör Hans Filipsson.

Detta år präglades naturligtvis såväl talen som samtalen i tåget av det faktum att Hans Ytterbergs utredning, den fjärde i ordningen, nu anses klar också av regeringen (vilket vi vetat sedan i december) och kommer skickas på remiss om någon vecka.

Jag har förstått att det inte varit helt självklart att utredningen skulle gå på remiss, det har varit en lång process och många turer mellan departementen och mellan allianspartierna. Därför, med ett scenario där utredningen kunde lagts i pappersinsamlingen, ser jag det definitivt som ett steg i rätt riktning att vi och alla andra nu kommer få ta del av det 830-sidor tjocka dokumentet.

Dock – jag är mycket kritisk till och upprörd över att man uppenbarligen inte anser kostnaderna färdigutredda utan att ytterligare beräkningar och analyser ska göras. Förstår att det naturligtvis varit just kostnaderna som varit stötestenen i diskussionerna fram till beslutet att offentliggöra vad Hans Ytterberg kommit fram till.

Så – vad vittnar denna kostnadsfixering om?

För mig blir det tydligt att det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande, sätta pris på vad allas lika värde får kosta, sätta pris på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Det är klart det kommer kosta att börja se den bristande tillgänglighet som samhället till stora delar bygger på som diskriminering. Det är klart det kommer kosta att rätta till det man tidigare så lättvindigt struntat i. Det är klart det kommer kosta på att – i form av ändrat tankesätt – på allvar ta med personer med funktionsnedsättning i samhällsplaneringen.

Mycket av det som behöver åtgärdas finns det redan lagstöd för sedan tidigare. Verkligheten brukar som sagt komma ikapp och jag hoppas att den också snart kommer ikapp de som i decennier struntat i bestämmelser kring planering och byggande, som struntat i kraven på tillgänglig kollektivtrafik. Om vi får en lag kommer det finnas de som får bita i det sura äpplet, men många gånger kommer de kostnader man får ta bero på att man tidigare struntat i att göra rätt.

Nu är det ju inte så att en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering kommer innebära att hela Sverige görs om, blir tillgängligt. Men, en sådan lagstiftning skulle innebära en möjlighet för den enskilda som blir utsatt för diskrimineringen att få sin sak prövad. Detta kommer säkert leda till att en hel del brister och felaktigheter rättas till. Framför allt tror jag en sådan lagstiftning kommer få betydelse i preventivt syfte. Viktigast av allt, den skulle innebära ett viktigt ställningstagande!

För att få rättvisande siffror måste man naturligtvis också titta på intäktssidan, på den köpkraft otillgängliga näringsverksamheter i dag säger nej till, på de positiva effekter det skulle få för hela samhället att ge en stor del av befolkningen som i dag står vid sidan av tillträde till allt det gemensamma.

Ett är dock säkert – för varje dag som går utan att vi också i Sverige får detta diskrimineringsskydd, för varje dag som går utan att krafttag tas mot felaktig nybyggnation, mot allmänna kommunikationer som inte välkomnar alla resenärer, och så vidare, och så vidare  – så blir det i slutändan ännu dyrare.

Det är klart det kommer kosta att inte börja göra rätt, att inte börja ta frågorna om tillgänglighet och användbarhet på allvar.

Oavsett vad det kostar, oavsett förlorade intäkter:
Tillgänglighet är en fråga om rättigheter och inget annat!