Etikettarkiv: fördomar

Gissla fördomen

För drygt en månad sedan lanserade jag sajten www.cp-assistenten.se. Ett syfte är att gissla fördomen. Bengt Lindqvist, synskadad och f.d. socialminister skrev i ett betänkande redan 1999: ”Handikapporganisationerna bör få möjligheter att göra insatser som genom humor och satir syftar till att minska fördomar och motverka negativa attityder till personer med funktionshinder.” Det är i den andan som jag vill verka.

www.cp-assistenten.se drivs idag helt och hållet på ideell basis. I projektet finns inga sponsorer, och jag tror att det är nödvändigt för att man ska kunna hålla sig obunden och fri.

Att leva med ett eller flera funktionshinder innebär att dagligen utsättas för en lång rad absurditeter. Vår nuvarande regeringen arbetar inte precis för att lindra eller ta bort dessa absurditeter. Utvecklingen går i motsatt riktning. Detta utgör en absurditet i sig.

Det absurda ligger i att man väljer att genomföra jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag och finansierar detta genom att t.ex. dra ner på den personliga assistansen.

Absurditeter är ofta en tacksam källa för komik och humor. Undansatta grupper har i alla tider häcklat makten med hjälp av politisk satir. Här är några av de filmer som du kan se på www.cp-assistenten.se:

1. Maria Larsson (kd) vill se mer Crowdfunding: I den här filmen förklarar Maria Larsson att hjälpmedel och assistans i fortsättning skulle kunna betalas med Crowdfunding.

2. Chefsassistent Sillén aka Silen går igenom Bengts medicinering: Filmen är en tyst kritik av den medicinska modellen som går ut på att vi klacifieras som sjuka.

3. Bengt förbättrar arbetsmiljön för sina assistenter: Arbetsmiljöverket är tyvärr en statlig myndighet med förutfattade meningar. De förutsätter att vi assistansanvändare inte kan ta ansvar för våra assistenters arbetsmiljö. Den här filmen är ett sätt att driva med den uppfattningen.

Sprid gärna filmerna på bloggar, Facebook och i andra sociala medier.

Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

Det finns väldigt få taggar som skaver i min själ. Ibland kommer jag dock på mig själv med att sluta andas när det kommer upp frågor om adoption, utsatta barn eller föräldrar som inte kan ta hand om sina barn. När jag blir påmind om hur otroligt nära det var att jag inte fick uppleva föräldraskap. Att jag tvingades till ett liv utan barn, utan den villkorslösa kärleken, på grund av fördomar och inkompetens. Det handlar om när jag och min man utreddes för medgivande till adoption – och hur vi kränktes och fullständigt sågades vid fotknölarna.

I utredningen framkom, bland mycket annat, att barn och personlig assistans inte går ihop. Ett barn som omges av assistenter kan inte knyta an till föräldrarna. En mamma som inte kan lyfta sitt barn kan inte trösta eller ge trygghet. En mamma i rullstol kan inte stimulera barnet i lek eller främja barnets utveckling.

Min man skulle ha större chans att få adoptera som singel om han skiljer sig från mig. Ja, så sa de…

Hur otroligt fel handläggarna hade visar sig nu. Jag är en fantastisk mamma till mina barn. Därmed inte sagt att jag är felfri eller perfekt. Jag kan vara trött, less, inkonsekvent, ha kort stubin, dåligt tålamod… Allt det där som tillhör föräldraskap. Men, likväl… Jag ger mina barn den kärlek, omvårdnad och trygghet de behöver.

Min pojke på fyra år har fullständig koll på hur assistansen fungerar och har inga problem med de olika rollerna. Det är så självklart för honom, på samma sätt som att det är självklart att jag åker Permobil istället för att gå. Min lilla tjej är inte ens ett år gammal, men även hon förstår assistansen. Det är mig hon har separationsångest ifrån och vill ha tröst och kärlek av – inte assistenterna.

Det har krävts enormt mycket jobb och prat runt assistansen för att få den som vi vill i vår familj, men det har varit värt det en miljon gånger om. Med tydlighet och dialog kommer man långt…

Jag är så tacksam över mina barn. Det var en lång väg till att bli mamma, kantad av sorg och smärta. Nu hade jag turen att klara av två graviditeter trots min omfattande muskelsjukdom, men det var verkligen inte självklart. När adoptionsutredningen startade visste vi ännu inte om biologiska barn var möjligt för oss. Adoption var ett förstahandsval, vilket också kraftigt ifrågasattes av handläggarna. Varför ville vi inte ha ”egna” barn? Svaret var ändå enkelt: Av ideologiska och kroppsliga skäl! Och även adopterade barn är egna barn!

Jag hoppas så innerligt att regler och bestämmelser, attityder och fördomar snart suddas ut när det handlar om adoption. Vi är många med funktionsnedsättning, eller i samkönade par för den delen, som skulle bli utmärkta föräldrar men aldrig får chansen därför att okunskapen segrar. Inte bara hos givarländerna, utan även i Sverige.

En annan anmärkningsvärd iakttagelse är att män med funktionsnedsättning kan få medgivande, medan det är betydligt svårare för kvinnor. Ligger måhända de gamla könsrollerna och spökar? Det är inte bara diskriminerande, det är förbannat smärtsamt och kränkande!

Många gånger varje dag tittar jag på mina två barn och fylls av glädje, lycka, tacksamhet och kärlek. Jag förundras över hur jag kan vara så lyckligt lottad att jag fått de två mest fantastiska små människorna. De vackraste, klokaste och underbaraste barn som finns! Förstås!

Fördomar och medvetenhet

I år firar jag 20-årsjubileum! Året det begav sig var således 1990. Jag var relativt nyinflyttad i Skåne. Jag var ensamstående mamma med två små barn och jag insåg att jag, fast jag inte ville, var tvungen att söka arbete för att klara min försörjning. Jag hade tur för ganska omgående hittade jag en annons om ett ”spännande arbete” där jag inte skulle behöva vara så mycket borta från mitt hem trots att det var en ganska stor tjänst.

Det handlade om att arbeta som personlig assistent till en kille med omfattande fysiska funktionsnedsättningar. Efter att ha träffat honom en första gång var jag fullkomligt lyrisk! TÄNK vad fantastiskt att denne man, TROTS allt som talade emot det, levde ett sådant rikt liv! Han använde respirator för att andas men han var en riktig rackare på att skriva limerickar och vann fina priser nästan varje månad på det han skrev! Han festade (oh, herre min gud – får man dricka alkohol när man använder respirator?), gillade tjejer och var jätteintelligent. Otroligt! Sjävklart tog jag jobbet. Jag kunde inte nog tacka min lyckliga stjärna för att jag hade råkat springa på den här fantastiska möjligheten.

Som ni säkert alla förstår hände det här innan assistansreformen hade trätt i kraft. De stora fördomar jag hade, att den här mannen skulle vara så fantastisk bara för att han kunde skriva limerickar, festade och var intelligent, är kanske svårförståeliga idag men då, för bara 20 år sen, var det inte så vanligt som det är idag att personer med omfattande fysiska funktionsnedsättningar faktiskt levde ”som andra”. Men att han inte var vare sig mer eller mindre än någon annan person lärde jag mig ganska snabbt. Efter ungefär tre månader hade jag insett att han var en man, precis som andra män. Jag insåg att vi var jämlikar. Det är det som är mitt jubileum.

Genom mitt möte med den här mannen kunde jag i rask takt lägga många av mina fördomar åt sidan. Och inte bara jag utan även min familj bestående av (nyfunnen) man, barn, syster med man och barn samt mamma och pappa påverkades. Och mannens övriga assistenter. Deras familjer. Och mannens egen familj.

Idag är det ca 17 000 personer som är beviljade personlig assistans inklusive LSS-assistansen. Tänk att dessa personer i snitt har 5 personer i sin närmaste familj och 5 personliga assistenter som i sin tur har familjer på 5 personer. Tänk att det är hög omsättning, inte på den ordinarie staben assistenter kring den assistansberättigade utan på extrapersonalen som ofta finns runt varje person. Kanske är det så att man som assistansanvändare får räkna att möta kanske upp till 5 nya assistenter per år. Totalt skulle det innebära att så många som en halv miljon människor under ett enda år har förmånen att få lägga bort delar av sina fördomar. Det blir några stycken det, om vi ser det på 10 års sikt…

Jag vill stämma in med de senaste dagarnas bloggare och uppmana alla er som berörts genom åren, som anser att assistansreformen inte är en ”funktionshinderfråga”, ett ”särintresse”, utan i högsta grad en samhällsfråga som berör oss alla att använda er röst och rösta på det parti som håller med om det. Börja gärna på IfAs hemsida, www.intressegruppen.info.

Nu är det dags att ni politiker förstår att vi är MÅNGA och att ni måste se till att förtjäna våra röster.