Etikettarkiv: Säkerhetsrisk

Öppet brev till Lars Backström, VD för Västtrafik

Bifogade mail fick jag i torsdags från er.

När blev det bestämt att Permobiler inte får resa med Västtrafik? Enligt svaret nedan verkar detta inte bara vara ett påhitt från Veolia utan faktiskt sanktionerat hos Västtrafik. Det kanske är som jag befarat en längre tid, rullstolsramperna finns bara där för syns skull. Om de hade varit utformade för att användas hade de sett ut på ett helt annat sätt och fungerat så mycket bättre.

Som du kanske vet, Lars, så är ju ni uppmanade enligt lag sedan 32 år tillbaka att ta itu med sådana ”problem” som elrullstolar.

Det var fredagen den 19 augusti 2011 kl 12:45 som min bild av Västtrafik, och Veolia i synnerhet, fick sig en rejäl törn. Jag och min assistent stod vid busshållplatsen Pölsebo i regnet och väntade på 99:an som skulle ta oss till Frölunda Torg. När bussen ska köra in på hållplatsen stannar den demonstrativt långt ut och långt ifrån oss. Vi frågar chauffören varför han inte öppnar dörrarna i mitten där rampen finns. ”Jag kan inte ta med någon som sitter i en sådan rullstol”, sa han. ”Jag måste kunna spänna fast den och det går inte. Det här ska ni ha fått information om”. Först trodde jag att jag hörde fel. De senaste veckorna tycker jag att jag nästan upplevt en charmoffensiv från Veolias chaufförer. Det har hänt flera gånger att busschaufförerna förflyttat sig från förarsätet och oombedda hjälpt till att fälla ner och upp rampen. Men denna regniga fredag lyste all artighet med sin frånvaro. Efter ett par minuter gav den buttre chauffören med sig och öppnade så vi kunde åka med. Dock med uppmaningen att jag skulle kontakta ledningen för att få veta deras policy.

Kanske bör det påpekas att min elrullstol inte är av märket Permobil utan en Storm 3. Den är 63 cm bred och 85 cm lång och tillsammans väger jag och min Storm ca 180 kg.

Efter den här resan hade jag flera kontakter med Västtrafik Kundservice och på måndagen fick jag även tag på en representant från Veolia. Och så fick jag det här mailet från Per Söderblom på Västtrafik.

Den senaste veckan har det varit riktigt motigt när det gäller mina resor med kollektivtrafiken i Göteborg. Inte mindre än 13 incidenter har jag råkat ut för. Vid flera tillfällen fungerade inte ramperna på spårvagnen och jag kunde därför inte åka med. I torsdags morse, men även onsdag kväll råkade jag ut för detta. Från Linnéplatsen kl 20:11 skulle jag åka med Spårvagn 1 till Frölunda Torg och där byta till Buss 99 (som alltså inte vill ta med Permobiler numera). Rampen på spårvagnen gick inte att manövrera och jag blev ännu en gång kvarlämnad. Jag fick ta en annan väg hem och blev ca 40 minuter försenad. I tisdags skulle jag återigen åka med spårvagn linje 1. Den här gången från Marklandsgatan till Linnéplatsen kl 12:27. Rampen gick då att få ut en liten bit men fastnade sedan i utfällt läge. Detta orsakade då ett större stopp i spårvagnstrafiken vid knutpunkten Marklandsgatan.

Vid åtminstone 32 tillfällen sedan i maj har jag råkat ut för att handtaget till rullstolsrampen på bussen har varit skitigt och rostigt och därför inte gått att använda för att lyfta rullstolsrampen. Lika många gånger har jag ringt Västtrafiks Kundservice och påpekat problemet. Jag har också ringt direkt till Göteborgs spårvägar, som kör buss 165, där problemet finns på i stort sett alla bussar. Klagomålen framförs men inget händer.

Jag har åkt nästan dagligen med Västtrafik sedan februari 2009. Aldrig under denna period har det fungerat bra – inte ens ordet ”dåligt” skulle göra mina upplevelser rättvisa. Under hela perioden har jag påpekat bristerna, övertrampen, diskrimineringen och förolämpningarna. Ni har tagit emot, svarat och försäkrat att ni ska göra något åt problemen. Ni har inte gjort någonting.

När min gode vän ringde Veolia förra veckan fick han veta att inte heller Perkulatorer får åka med bussarna. Vad blir nästa påbud? Hur kan ni fortsätta låta folk som arbetar för er vara okunniga om lagen? Kommer det dröja ytterligare 32 år innan även jag ska kunna åka kollektivt utan att bli otrevligt bemött?

Med vänlig hälsning

Tina Henriksson
Föreningen för de Neurosedynskadade (FfdN)

Hej Tina

Tack för att du hörde av dig till Västtrafik.

Vi har nu fått svar från entrepenör angående händelsen på linje 99 den 19/8. Man har alkostartsprogram i bussarna så en förare kan aldrig starta sitt fordon utan att blåsa. Efter samtal med föraren så är det permobil han har nekat att åka vilket han gör rätt i. Trots detta så fick permobil åka med. Föraren har i sin tur bett resenären att kolla upp det. Enligt enhetschef har du varit i direkt kontakt med dem. Inga permobiler i bussarna, pga platsbrist och säkerhetsrisk.

Vi tar till oss din information och vi arbetar hela tiden med att förbättra verksamheten. Därför är det viktigt att vi får vetskap om vad det är vi kan förbättra och utveckla i trafiken. Alla synpunkter sparas i vår databas för att användas i olika slags förändringsarbeten som rör kollektivtrafiken.

Det är vår förhoppning att dina resor med Västtrafik skall fungera bra i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Per Söderblom

VÄSTTRAFIK AB
Kundservice

Lite riskkalkylerande

Snön öser ner och jag har svårt att gå ut. Den kalla luften gör ont när den kommer rakt ner i lungorna genom min tracheostomi. Snart drar jag söderut till ett klimat där jag kan vara ute. Jag reser till Spanien några veckor varje år, och jag ser mycket fram emot det. Men vägen dit är lång och krokig. Att resa har blivit enklare för de allra flesta de senaste åren, med större valfrihet och bättre service på internet. Men inte för mig.

Jag ska resa från Arlanda till Malaga flygplats. Det enda flygbolag som flyger direkt dit nuförtiden är Norwegian, så jag har inte några valmöjligheter. Den första strapatsen när man är rullstolsburen är att boka biljett.”Av säkerhetsskäl” får det bara vara ett begränsat antal passagerare av ”vår art” ombord samtidigt. Beställningen kan därför inte göras på nätet utan måste göras per telefon och godkännas. Mina assistenter och min familj kan inte heller boka på nätet eftersom de inte ska resa utan mig. Och en extra avgift tas ut för telefonbeställning.

Nästa utmaning är att reservera plats i flygplanet. För det första måste jag visa läkarintyg för att få sitta bredvid assistenten. Sedan är jag av någon anledning en ”säkerhetsrisk” och måste därför sitta så långt från nödutgången som möjligt. Man kan undra varför just jag, som inte kan göra en fluga förnär, är en säkerhetsrisk. Man kan också fråga sig hur de har tänkt att jag ska komma ut om det är bråttom?

Dags att ta mig till Arlanda med alla mina väskor. Min bil är för liten för att få in både mig, assistent och bagaget. Ibland har jag rest med färdtjänstbuss. Det går bra när beställningen fungerar. Men flera gånger har hemresebeställningen bara strukits, eller avbeställts när flyget blivit lite försenat. De gångerna har det bara varit ren tur att vi lyckats ordna hemresan på annat sätt. Att ligga på en bänk på Arlanda med respirator på natten skulle inte vara någon höjdare. Jag har faktiskt ändå vågat chansa på färdtjänst även denna gång.

Jag måste vara två timmar före avgång på Arlanda. Då brukar det redan vara lång kö vid incheckningsdiskarna. Jag kan inte checka in i en automat eftersom jag har ”särskilda behov”. Vems behov det nu är?

På alla flygplatser i EU finns det handikappservice, för att alla medborgare ska ha fri rörlighet som andra. Även på Arlanda. Denna service av Luftfartsverket ska hjälpa mig ombord på och av flygplanet. Rullstolen ska tas omhand vid flygplansdörren. Jag behöver sedan hjälp att komma in till min plats. Om flygplanet står vid en gate, borde det inte vara så svårt. Men det är det. Det är livsfarligt.

Flygplanen är fullproppade. Mittgången är så smal så att ingen fullvuxen person får plats sittande, på grund av axelbredden. Men det är sittande jag måste ta mig in. Dessutom måste jag sitta på en liten pirra som är lika smal som mittgången. Eftersom jag är en 45-årig man och normalt bred över både axlar och rumpa så får bara en liten del av mig plats på pirran. Jag är spastisk och kan mycket lätt trilla av. Pirran har varken huvudstöd eller benstöd. Säkerhetsbältet räcker inte om. Jag gör mig illa varje gång. Armar och fötter fastnar och stöter i överallt.

Många klagar på små benutrymmen mellan raderna av säten i planet. För mig är det jättesvårt att få plats med mina spastiska ben. Assistenterna får vara akrobater för att hjälpa mig när fötter och ben spänner sig. De få gånger som jag fått sitta på första raden, har jag inte haft några problem alls. Men det får jag nästan aldrig, av ”säkerhetsskäl”.

Jag ska gå på först och av sist i planet. När jag ska lyftas ombord står ofta en kö med övriga otåliga passagerare och stampar bakom. När jag ska gå av står hela flygplanspersonalen och städarna och väntar. Handikappservicen är överbelastad och nästan alltid försenad.

När jag väl kommer till Malaga, kommer rullstolstaxi där och möter mig. Det har alltid fungerat. Jag bara mailar min beställning till dem en vecka i förväg. Det har jag gjort i många år och det brukar till och med vara samma förare som hämtar mig. De kör mig, alla mina väskor och mina assistenter hem till vår lägenhet.

Att komma fram, sätta i kontakten till min taklyft, flytta över till min säng och sträcka ut sig efter så många timmars stillasittande äventyr är gudomligt skönt! Några härliga veckor i snöfria Spanien väntar. Den 1 januari ska jag överbrygga alla svårigheter och ta mig dit. Men det är faktiskt inte jag som är säkerhetsrisken. Det är jag som tar den!

God Jul och Gott Nytt År från Magnus Andén, fri EU-medborgare