Etikettarkiv: Påverkansarbete

Funktionsnedsättning som verktyg i politiken

David Legas syn på tillgänglighet beskrivs i  DN 100704

” …Men David Lega upprörs inte över att man här och där – som i kongresshallen här i Örebro – glömt en rullstolsramp. Han löser problemet.
– Att bli kränkt är något man väljer. Jag kan inte känna mig kränkt för det någon gjort oavsiktligt. För att jag ska känna mig kränkt måste det finnas ett syfte att såra…

Tillsammans med min elektriska rullstol och ventilator är jag tyngre att bära än David Lega. Redan det tvingar mig att vara mindre pragmatisk an Lega. Dessutom har jag sett för många tillgängliga möteslokaler, affärer, kontor osv – framför allt utomlands – och har tröttnat på att vara beroende av andras goda vilja i Sverige efter decennier av påpekanden från handikapprörelsen och förtröstan om en bättre framtid från politiker.

Jag hoppas att David Lega kan se de möjligheter till påverkan som hans funktionsnedsättning ger honom i politiken. Därför återger jag här nedan den utskrivna texten av en intervju med Kalle Könkkölä, som var med att starta miljöpartiet i Finland, var partiets förste ordförande, riksdagsman, ordförande i Disabled People International, arbetade för Världsbanken, var grundare och verksamhetsledare för den finska Independent Living-organisationen Tröskel  mm.

Så här svarar Kalle på frågan om hur hans behov av elektrisk rullstol och ventilator påverkat hans möjligheter att arbeta politiskt:

Jag kommer ihåg när Miljöpartiet hade ett möte i östra Finland. Jag åkte dit med tåg vilket tog fem timmar. Som en av partiets grundare skulle jag tala vid mötet. Men när jag kom dit såg jag att möteshallen inte var tillgänglig och sa ”jag ska inte gå in”. Alla mina vänner sa ”Kalle, vi ska hjälpa dig in. Var inte så jobbig”. Det gjorde mig ännu mer förbannad och jag sa ”ju mer ni försöker, desto mindre ska jag gå in”.  Jag gick till cafeterian, gjorde ett uttalande och tog nästa tåg tillbaka till Helsingfors. Efter detta har alla möten varit tillgängliga.

Och det är det vi måste göra. Vi måste demonstrera, individuellt och tillsammans. Det finns vissa saker som vi aldrig bör acceptera. Naturligtvis måste vi räkna med att allting inte kan vara perfekt hela tiden. Men det måste finnas gränser. Jag kan bara tala för mig själv eftersom var och en sätter sina egna gränser. Men själv blir jag besviken varenda gång när jag ser någon som måste bäras in.

[…] Vår funktionsnedsättning är ett kraftfullt verktyg, ett budskap, en markering. Ett statement att personer med funktionsnedsättning kan göra många saker… Sedan finns det andra markeringar vi kan göra. När jag valdes in i (finska) riksdagen bestämde jag mig för att aldrig låta mig bäras in –  bara bäras ut. Visst går jag till vänner som inte bor tillgängligt, men jag skulle aldrig gå till ett möte som inte var tillgängligt.  Det har varit mitt personliga beslut som jag följt. I Finland, om mötet äger rum på ett ställe där jag inte kan komma in, går jag inte dit oavsett hur viktigt mötet än är. Den här typen av personliga beslut, personliga statements, har effekt. Jag tycker inte om att så många med funktionsnedsättning låter sig bäras överallt. Om vi stannar utanför, har vi mer att säga. Vi måste vara synliga och vi måste göra en markering.

Se hela intervjun på video och som utskriven text på Independent Living Institutes hemsida.

Om att bedriva påverkansarbete i funktionshinderfrågor

Efter att ha deltagit i det intensiva påverkansarbete, som vi inom funktionshinder- och brukarrörelsen utövat under decennier, ställer jag mig av och till frågan – Varför hör ingen vad vi säger?

Vi lyfter upp våra behov och förväntningar på det Sverige vi lever i. Vi ”berättar” vi om våra villkor – vi gör det i remissyttranden, i hearings, som föreläsningar och som stå-upp-teater – i tron att de som lyssnar på oss hör vad vi säger och tror på att den verklighet vi beskriver är sann – och värd att förändra.

Jag har bedrivit det här arbetet i 30 år nu. Självklart förankrat i mitt eget behov och i mitt eget intresse, men också utifrån en stark känsla av samhörighet med andra som liksom jag upplever det utanförskap som blir resultatet av att inte bli lyssnad på och framför allt inte bli tagen på allvar – inte bli medräknad. Och utifrån ett rättspatos.

Funderar på hur många människor jag ”bjudit” ut mitt liv och mina livsvillkor till under alla dessa år. Jag har delat min upprördhet, min vrede – men också min glädje över det som faktiskt fungerar – på ett både personligt och ett samhällspolitiskt plan. Jag har låtit människor ta del av mitt liv och min familjs – inte sällan på ett mycket närgånget, till och med intimt, vis, jag har berättat dråpliga historier om saker jag råkat ut för, för att locka till skratt – allt i en from förhoppning om att göra skillnad, i tron på att om jag så kan få en enda människa att förstå så är det värt den insats jag gör.

Nu när år lagts till år, när samhällsklimatet så uppenbart hårdnar och det kommer förslag från den politiska nivån som snarare inskränker än ökar våra möjligheter till lika villkor, nu tvekar jag. Har mitt arbete varit förgäves – är det över huvudtaget möjligt att informera bort negativa synsätt och fördomsfullhet när inte ens lagstiftning räcker? Är det till syvende och sist endast plånboken som räknas?

Hur ska vi göra då – för att våra behov och rättigheter ska bli självklara att tillgodose – utan att vi stämplas som kverulanter? Eller kanske utan att BLI tjatiga och kinkiga gnällspikar.
Jag ställer mig en massa frågor utan att ha svar på dem. Kvar finns oron, gränsande till ångest, över vetskapen att min makt över mitt liv är beroende av andras välvilja. Jag vill inte vara beroende av om andra vill mig gott eller inte – jag vill ha egen kontroll över mitt liv så långt det bara är möjligt.

Det hade varit förbaskat skönt att bara bekymra sig för hundens hosta, att det regnar ute, att min gamla mamma blivit så gammal och att jag väger några kilo för mycket…