Det är bröllop. Stan gör sig redo. Folk frågar mig om jag känner brudgummen, vi är ju uppväxta i samma by. Men jag känner honom inte, kan faktiskt inte ens minnas att jag har träffat honom, men min mamma har en gång pratat med hans pappa i telefon.

Däremot har jag haft visst samröre med bruden. Vi har samlat in pengar till varandra. Hon via Kronprinsessans fond, jag via Unga Rörelsehindrades fond ”Stackars Victoria”.

En gång i tiden blev våra insamlingar väldigt uppmärksammade. Så är det inte längre. Den enda tidning som har hört av sig till mig angående ”Stackars-Victoria-fonden” i år är den gamla vänstertidskriften ”Folket i Bild”. Kanske är det lika bra. För som jag säger i ”Folket i Bild intervjun” (som inte har blivit publicerad än): ”Jag tycker hela bevakningen av bröllopet är ganska larvig men jag blir inte så provocerad av den. De använder i alla fall inte sin makt för att sprida fördomar om den grupp som jag tillhör”.

Annat var det förr. Då försatte inte hovet och Radiohjälpen ett tillfälle att utmåla oss  funkisar som en svag grupp som allmänheten i sin godhet kunde skänka några slantar, så att vi någon gång per år skulle få uppleva nåden att få skumpa runt på en hästrygg.

När vi för exakt tio år sedan presenterade vår fond (där vi alltså samlar in pengar till Kronprinsessans fritid med argumentet att hon också, i och med sin roll som kronprinsessa, är rörelsehindrad) så väckte det en väldig uppståndelse. Och när journalisterna några år senare snokade reda på att både jag och Daniel Westling kom från Ockelbo så visste de inte till sig av glädje.

Jag blev tillfrågad av Aftonbladet att skriva en artikel om fonden – med Ockelboanknytning. Det blev ett öppet brev till Victoria som publicerades några dagar innan den första Marschen för Tillgänglighet gick av stapeln, i augusti 2003. Det kändes symboliskt. Vi ville ju inte ha några allmosor, bara våra medborgerliga rättigheter.

Det var länge sedan, men brevet har fortfarande sina poänger. Med inspiration från Expressen, som förra veckan publicerade sin bröllopsspecial från 1976 i dess helhet, kommer här hela brevet i repris. Se det som Fulldelaktighets alldeles egna ”bröllopsspecial”.

Kära Victoria

Eftersom din pojkvän kommer ifrån min uppväxtort Ockelbo, och eftersom du liksom jag har tillbringat delar av din semester där, så passar jag på att skriva några rader till dig nu när sommaren börjar lida mot sitt slut. Du kanske inte känner mig till namnet, men du och jag samlar in pengar till varandra. Du genom din fond som ska främja funktionshindrade barns och ungdomars fritid, jag som ordförande i förbundet Unga Rörelsehindrade genom vår fond ”Stackars Victoria” som ska främja din fritid. Vi har ännu inte fått in lika mycket pengar till dig som du har fått till oss. Bara sextusen kronor kan du söka från vår fond, men låt dig inte nedslås av det. Jag vet att du har ett brett folkligt stöd och jag vet också att många tycker synd om dig. Förklaringen är nog snarare att vi inte har lika stora möjligheter att marknadsföra vår fond, inte ens Arla supportar den.

Vi har ganska många likheter du och jag. Vi är födda samma år, du växte upp i ett slott, jag i ett kråkslott. Vi har båda en medfödd rörelsebegränsning, du i egenskap av att vara kronprinsessa, jag i egenskap av att ha ett rörelsehinder.

När du började samla in pengar till mig så började jag samla in pengar till dig. Och nu har du alltså dina svärföräldrar i Ockelbo och har börjat hänga där ibland. Min pappa och två av mina syskon bor i Ockelbo så jag är också där med jämna mellanrum. Ockelbo är ett relativt bra ställe att vara på både om man är kronprinsessa eller har ett rörelsehinder. Det är någorlunda lätt att få vara ifred för dig och det är någorlunda tillgängligt för mig. Fast eftersom du bryr dig så mycket om oss med rörelsehinder, kanske du skulle kunna fixa så vi får tillgängliga bussar. Det är ju gratis att åka lokalbuss i Ockelbo, som du vet. Och det är ju trist att några inte kan använda dem.

Att växa upp i Ockelbo med ett rörelsehinder är väl ungefär lika jobbigt som att växa upp någon annanstans med ett rörelsehinder, d v s ganska jobbigt. För mig var det ett helvete ibland, men något bra har jag fått med mig: känslan av att inte vara speciellt annorlunda.

Visst kunde vissa vara jävligt taskiga, visst hände det ofta att man inte tog hänsyn till mina behov. Men jag stod på samma nivå som alla andra. Jag upplevde inte att någon såg ner på mig.

Äldre människor kunde tycka synd om mig och jag fick lite pengar i små blommiga kuvert av ”majblomman” vid terminsavsluten. Jag minns såna saker med stort obehag, men det var enskilda händelser, man kunde skaka av sig det. Det var värre med föräldraföreningen RBU:s radiohjälpsinsamling till rörelsehindrade barn som ägde rum när jag gick i åttan. Jag minns hur det var att sitta i matsalen på Perslundaskolan och framför sig ha ett mjölkpaket med en bild på en pojke som sitter i rullstol och fiskar, och under honom en text med uppmaningen att skänka pengar. Jag minns mina kamraters sneda leenden, jag minns att helt plötsligt var vi inte på samma nivå längre. Helt plötsligt var jag inte som alla andra, jag var pojken som fiskade på bilden, jag var en sån som inte hade någon meningsfull fritid. Skillnaden mellan mig och mina kamrater växte för varje dag som kampanjen pågick. Jag var lättad när kampanjen var över. Jag visste inte då att jag några år senare skulle få vara med om samma sak årligen, och att det var du som skulle ligga bakom det.

Jag har sett dig en gång i Ockelbo. När jag var på väg till min farmors grav svischade du förbi i en bil. Jag önskar att jag hunnit stoppa dig så att jag hade kunnat förklara vad din insamling gör med människors attityder och med vårt självförtroende. Vi hade kunnat sätta oss på serveringen vid Sjöbacken där jag tror att du har varit. Jag hade kunnat berätta för dig att pengar ibland kan göra mer skada än nytta. Jag hade kunnat berätta om min rädsla för att ännu fler personer ska börja tycka synd om mig och inte kunna se att jag är på samma nivå som andra.

Jag skulle förklara att varje gång jag eller mina kamrater ser något om fonden på tv eller på mjölkförpackningar så känns det som att du trampar på vårt människovärde.

Jag skulle också berätta att det finns folk som tycker att vi var taskiga mot dig när vi instiftade vår fond. Folk som tycker synd om dig och menar att du inte vet vad du gör, som om du vore mindre vetande fast du är fullvuxen. Det är samma attityd som folk kan ha gentemot mig. Vi skulle ha skrattat åt att det finns så mycket fördomar gentemot oss. Sen skulle vi bestämma oss för att vi inte ville spä på dessa fördomar mer, att vi ville förändra världen så att vi blev mer jämlika i stället för tvärtom. Och så hade vi lagt ner våra respektive fonder och gått till Sadelmakaren och festat upp alla pengar som fanns i dem. Och morgonen därpå hade vi båda vaknat upp i en något bättre värld.

Fotnot: Pengar till Kronprinsessan Victorias fritid sätts in på Pg 85 89 20-2. Märk talongen ”Stackars Victoria”.

P.S. Sadelmakaren är numera nedlagd. Vi får gå på Baren iställlet.  ”Stackars-Victoria”-fonden ska dock fortfarande finnas kvar. Ett bra sätt att uppmärksamma bröllopet är att sätta in pengar på postgirot ovan. D.S