Jag är lite konstig. Jag erkänner det på en gång. Jag har ägnat några av den här sommarens varmaste dagar till att läsa igenom vad Försäkringskassan vill göra med assistansen i framtiden.

I maj ifjol kom Riksdagens socialutskott med sitt s.k. tillkännagivande i vilket man ville att kassan skulle återkomma i år med en redovisning kring den mer restriktiva behovsbedömningen. Det var i alla fall så många av oss uppfattade uppdraget – alla utom de själva.

Kassans svar har nämligen kommit i dagarna och det visar sig att man helt enkelt ignorerar att ta upp den mer restriktiva hållningen. Istället redovisar man utan att rodna hur man ska gå vidare för att dra åt tumskruvarna ännu mer.

Man kan ju bara spekulera kring varför man väljer att släppa ett så här viktigt papper mitt i semestertider. Nyligen valde man att skicka ut ett annat viktigt dokument strax före Midsommar. Synpunkter skulle lämnas senast inom en vecka. Sådana tilltag kan göra att man börjar fråga sig om man alls vill ha någon dialog med brukar- och handikapprörelsen.

Av kassans svar till Regeringen framgår nu tydligt att man inte har tagit någon som helst rättelse av den massiva kritiken. Istället väljer man att på eget bevåg ta drastiska steg mot en ännu större restriktivitet. Man höjer insatsen. Det är svårt att se hur man skulle våga ta dessa nya steg om de inte i det tysta skulle vara sanktionerade uppifrån.
Här är några exempel på vad man vill göra:

1. Hittills har det ju främst varit matsituationen som har varit föremål för diskussion. Nu har man för avsikt att även dissekera de andra grundläggande behoven och ta reda på vilka konkreta aktiviteter som ska betraktas som grundläggande.

Detta är alltså något som man gör på eget initiativ utan att ha något regeringsuppdrag. Det finns alltså interna krafter på FK som ytterligare vill sätta åt oss assistansanvändare.

Det är inte svårt att se hur den här utvecklingen går stick i stäv med lagstiftningens intentioner. När LSS tillkom så ville man åstadkomma en helhetslösning. Tidigare hade assistansen varit uppsplittrad på hemtjänst, färdtjänst, ledsagarservice m.m. En bärande idé bakom reformen var att det skulle finnas en huvudman, nämligen vi själva. Våra behov skulle bedömas utifrån en helhetssyn.

Nu går vi i motsatt riktning. I matsituationen har de olika delmomenten diskuterats såsom framdukning, tillagning m.m. Detta trots att det klart och tydligt framgår av lagen att det är måltider som utgör det grundläggande behovet. När det står så tydligt så finns det ju knappast någon anledning att splittra upp måltiden i olika delmoment. Alla delmomenten är ju en förutsättning för att jag ska få i mig maten.

När det gäller toalettbesök så ligger det nära till hands att förmoda att det i fortsättningen bara blir själva kissandet som kommer att betraktas som grundläggande. Men eftersom de allra flesta av oss klarar av själva kissandet på egen hand så kommer det troligen leda till att ingen av oss kan räkna med att få någon assistans med toalettbesök längre.

2. På motsvarande sätt vill man också specificera det femte grundläggande behovet – det som handlar om att de som assisterar oss ska ha ingående kunskaper och kännedom om oss. Egentligen är ju detta grunden för personlig assistans. Orsaken till att mina assistenter just är bra för mig är att de vet vad jag vill ha.

Det kan knappast göras någon lista över vilka behov som här kan innefattas. Lagstiftarens ambition med att överhuvudtaget lägga till ett femte grundläggande behov måste just ha varit att öppna upp för sådana behov som inte rymdes högre upp i listan. Att snäva in det femte grundläggande behovet vore därför att på ett flagrant sätt ignorera lagens intensioner.

3. I sin iver att strama upp bedömningarna vill man också specificera vad som menas med att ”leva som andra”. Tydligen vill man göra någon form av beskrivning av Svenssons livsföring på olika områden. Själv har jag svårt att se hur detta låter sig göras och jag kan tycka att det hela är en rätt så befängd idé. Tydligen tror man att det ska gå att fånga in någon slags medelsvensk som våra behov sedan ska kunna mätas mot.

Jag har svårt att se hur detta kan rimma med lagen och dess intensioner. Det finns lika många sätt att leva som det finns människor. Orsaken till att det här rekvisitet ”att leva som andra” kom till måste ha varit att man ville markera att vi skulle ha samma självbestämmande som andra, d.v.s. samma möjlighet att utforma våra egna liv. Det är detta självbestämmande som vi saknade innan LSS och LASS.

Jag har mycket svårt att tro att man på Socialdepartementet förutsåg hur berörda myndigheter skulle börja kartlägga en normalsvenssons liv i syfte att göra bättre behovsbedömningar. Här måste man nog förutsätta att kassan har fått solsting och tagit sig vatten över huvudet några gånger för mycket.

4. Man vill också åstadkomma mer likformighet och enhetlighet i timbedömningarna. Detta vill man åstadkomma med mer utbildning. Problemet är väl dock att vi människor varken är så enhetliga eller likformiga. Vad som istället behövs är handläggare som kan lyssna och sätta sig in i andras behov.

Jag har ingenting emot utbildning av handläggarna om den t.ex. innehåller följande moment:

• bakgrunden till LSS och IL-ideologin
• institutionella lösningar och deras begränsningar
• det medicinska synsättet
• diskrimineringens många ansikten
• olika assistanslösningar
• assistans i ett jämlikhetsperspektiv
• att arbeta med hjälp av assistans
• att vara förälder medhjälp av assistans
• att uppleva självbestämmande kontra vanmakt

5. Sist men inte minst framgår det att man vill föra in mer medicin i timbedömningen. Uppenbarligen har man sneglat på länder där det ibland förekommer att en viss diagnos per automatik ger ett visst timantal. Det är sorgligt att Försäkringskassan fortfarande 2011 ser oss mer som patienter än som fullvärdiga medborgare.

Sammanfattningsvis måste man ge kassan en eloge för att man öppet och ärligt redovisar vad man vill. Men deras synsätt börjar nu innefatta lite väl många absurditeter. Snart borde det vara en baggis att skriva en bra fars om deras smått imbecilla idéer.