Så stängde man av Kims respirator. ”Kim fick dö med värdighet” skriver Aftonbladet, som om värdighet någonsin har varit viktigt för dem. Det är ändå inget jag blir förvånad eller ens speciellt upprörd över. Kvällstidningarna är som de är. Så länge en majoritet av svenska folket är positiva till dödshjälp medan politikerna är negativa, så blir dramaturgin lite för bra för att de ska kunna motstå den. Liten lidande människa mot stor kall politiker, mumma. Det var knappt tjugo år sedan som kvällstidningarna hjälpte Ny Demokrati till riksdagen genom att framställa detta lilla missnöjesparti som folkets röst mot det maktfullkomliga etablissemanget. Man skriver vad som helst som säljer, så länge det inte börjar gå emot tidsandan och ledningen måste dra i handbromsen. Expressens chefredaktör fick sparken efter löpsedeln ”UT MED DOM”. Det var en tydlig signal. Rasistkortet var inte längre användbart.
Nej, det är inte kvällstidningarnas artiklar som är det obehagliga i denna historia utan de mer ”seriösa” pressrösternas reaktion, och den riktning samhället nu håller på att ta.
Enligt socialstyrelsens nya riktlinjer ska den som använder respirator nu av läkare kunna få hjälp att stänga av den.
När man säger ordet respirator tänker många på någon som ligger för döden. Men en respirator är egentligen bara ett vanligt hjälpmedel. Många använder respirator i sina vanliga liv, utanför sjukhusen. En respirator kan man behändigt hänga i en väska på rullstolsryggen. Precis som glasögon gör att vissa ser bättre och rullstolen gör att vissa förflyttar sig bättre gör respiratorn så att vissa andas bättre. Varför se i dimma när man kan se klart? Varför gå när man kan rulla? Varför andas med lungor som inte gör jobbet när det finns maskiner som kan utföra samma sak mycket bättre?
I Sverige har man rätt att ta livet av sig, men det svenska samhället ser varje självmord som ett stort misslyckande. Begår en brottsling självmord på ett fängelse så tillsätts en utredning för att se vad man har gjort för fel, var man har brustit, vad man skulle kunna ha gjort annorlunda. Det gäller självklart också om ett självmord begås på ett sjukhus. Men från och med nu ska det alltså inte gälla personer som använder hjälpmedlet respirator.
Svd:s reporter Anna-Lena Haverdahl var en av de som jublade åt detta. ”Idag ler nog Joakim Alpgård i sin himmel” skrev hon bland annat i förra veckan. Ok, låt oss tala om Joakim Alpgård. Låt oss tala om hur en kille som var väldigt fysiskt aktiv blev totalförlamad efter en olycka och var tvungen att ligga på sjukhus i mer än ett år, utan att vara i behov av sjukvård, bara för att kommunen inte kunde ordna hans personliga assistans. Den kamp med myndigheter som Joakim och hans fru tvingades föra bidrog till att knäcka deras förhållande och gjorde att Joakim helt tappade livsgnistan. Han tog livet av sig på en självmord klinik i Schweiz (se Tom Alandhs film ”Jocke heter Sussies man”).
Det är alltså detta självmord som Haverdahl glorifierar på nyhetsplats i en av Sveriges mest seriösa dagstidningar. En småbarnspappa som inte fick det stöd och de resurser han behövde för att klara omställningen till sitt nya liv och som till slut kände att han inte orkade leva längre. Är det något positivt?
Socialstyrelsens slutsats som vid första anblicken kan verka enkel och riktig; att vi själva ska välja om vi vill leva eller dö – skapar i praktiken en gungning i hela vårt värderingssystem. Joakim Alpgårds självmord är inte det första som glorifieras av Svd. För några år sedan följde tidningen med en annan rullstolsburen kille till Schweiz. Man skrev en stor artikel om hur han valde att avsluta sitt liv. Att Svd skulle följa en gående mans förberedelser inför sitt hopp från Västerbron hade varit otänkbart, oavsett hur djup depression han lidit av eller vilka psykiska smärtor han haft. Att på detta sätt skilja på folk och folk utifrån vilka hjälpmedel de använder är befängt, man bara skakar på huvudet. Men detta synsätt har nu legitimerats av socialstyrelsen.
För att riktigt illustrera det sluttande golv vi nu har hamnat på, så skriver samme Haverdahl i onsdagens Svd om de för tidigt födda barnen, borde inte de också ha rätt att dö?
”I takt med att vi räddar allt yngre barn börjar vi se problem vi tidigare inte anat vidden av” säger professor Hugo Lagercrantz vid Karolinska institutet. Bland de exempel på problem som tas upp i artikeln finns astma, hjärnskador och näthinneskador som i värsta fall kan leda till blindhet. Ja, det låter ju onekligen som fasansfulla problem. ”Kanske har vi fokuserat för mycket på att rädda liv” konstaterar professor Orvar Finnström.
Men visst finns det skäl att rädda liv, förstår man sedan. Som exempel i artikeln framhålls Elin, tre år. Hon har nämligen ingen funktionsnedsättning alls, hon är bara lite kort men ska nog snart växa ikapp. Ett önskat liv således, och för att rädda sådana normater som Elin så får man kanske riskera att även en och annan funkis hålls vid liv.
Denna vecka då medierna försökt överträffa varandra i hyllningar av Kims självmord föreslår en statlig utredning att 400 miljoner kronor ska satsas på förebyggande åtgärder för att förhindra självmord. Det är skillnad på folk och folk, och sällan har det varit så tydligt som nu.