Etikettarkiv: Behovsbedömning

I riksdagens händer

, 18 maj, 2010
3 svar

Från 2004 till 2008 arbetade den så kallade LSS-kommittén med sin utredning om personlig assistans. Det var en utredning som utgick från de eftertryckligt fastställda politiska direktiven att landa i hårda besparingar på statens utgifter för assistansersättning, dvs den personliga assistansen i vårt land.

För mig som en av de två brukarföreträdarna i denna utredning betydde det en pressande tid. Särskilt förslagen som låg på utredningens bord våren 2006 var av katastrofal karaktär för assistansberättigade i Sverige. Jag kan ärligt säga att jag är stolt över att tillsammans med Gerd Andén, den andra brukarföreträdaren, ha lyckats avvisa de allra värsta förslagen. Man ska inte tro att de föll av sig själv. Man ska inte heller inbilla sig, om man nu väljer att ställa sig utanför den parlamentariska beslutsprocessen, att sådana förslag inte kan genomföras. De kan genomföras och få fruktansvärda konsekvenser för dem som berörs.

Vad återstår då i dag av LSS-kommitténs nedskärningsförslag? Det är faktiskt svårt att säga. Den LSS-proposition som nu ligger på riksdagens bord för slutgiltigt avgörande den 26 maj kan se beskedlig ut i jämförelse med hoten vi mötte för fyra år sedan. Mycket beskedlig. Men den rymmer också fortsatta oklara skrivningar om så kallade kostnadsdämpningar som kan leda vart som helst!

Och inte minst på en punkt ser dagens verklighet ut att gå hårdare fram än LSS-kommittén slutligen skrev. Kommittén deklarerade att de med de stora funktionsnedsättningarna och stora assistansbehoven inte skulle drabbas. Man tänkte sig i stort sett att likvärdiga behovsbedömningar över hela landet skulle pressa överflödig ”luft” ur mängden assistanstimmar, ta bort ett överflöd utan att någon egentligen skulle råka illa ut.

Men Försäkringskassans aktuella behovsbedömningar har ställt allt sådant på huvudet. Genom nya tolkningar av vad som är grundläggande behov, de behov som berättigar till assistans, går i princip ingen, säger ingen, säker. Att gå på toaletten hör självklart till det grundläggande behovet att sköta sin personliga hygien. Men nu berättar exempelvis en kvinna att endast tiden för förflyttning dit och därifrån räknas, inte när hon sitter på toalettstolen!

Också många med de svåraste funktionsnedsättningarna kan sitta på en toalettstol. Hur går det då för tiden med grundläggande behov? Räcker den till för att ge rätt till assistans?

Rättsosäkerheten för oss assistansberättigade framstår i dag som allt större. Också den totalförlamade har att bevisa att de grundläggande behoven är tillräckligt stora. Minst omkring tre timmar om dagen i genomsnitt. Och med den rådande anarkin i behovsbedömningen, där en del handläggare tycks gå nedskärningsdirektivens ärenden utan föregående riksdagsbeslut, kan utgången bli hur som helst.

Detta är realiteter maj 2010. Det som sker ligger nu i riksdagens händer.

3 svar

Om ”domen” som visar att vissa inget begriper

, 12 maj, 2010
5 svar

I våra kretsar – det vill säga vi se om lever och är beroende av personlig assistans finns det en Regeringsrättsdom (RR 5321-07) som vi i vardagssammanhang bara benämner ”domen”. Det är den som beskriver på vilka grunder rätten till assistans i matsituationen ska kunna räknas in i grundläggande behov. Det är den som Vilhelm utgår från i sitt resonemang den 6 maj.

I samma dom, alldeles på slutet, finns även följande huvudlösa argumentation:

”Även den omständigheten att han förmår arbeta som forskare i snitt 30 timmar i veckan talar mot att hans behov av kvalificerad hjälp i de angivna situationerna skulle vara av mer än marginell omfattning.”

Jag tar mig för pannan och frågar mig vad begriper de som sitter och fäller livsavgörande beslut om vår tillvaro?! För många med mig så är just tillgången till personlig assistans en avgörande faktor för att vi ska kunna arbeta. Själv arbetar jag heltid och gör det därför att jag har just tillgång till personlig assistans. Ska detta faktum nu arbeta MOT mig i en framtida prövning av min rätt till assistans?

I den utredning och proposition som ligger till grund för rätten till personlig assistans var just möjligen ”att få eller kunna behålla ett arbete” viktiga inslag. Tyvärr har vi ännu inte nått ända fram – inte ens halvvägs. Alltför många personer med funktionsnedsättningar står idag utanför arbetsmarknaden och en alltför stor grupp bland oss är just personer med rätt till assistans. Att därför ytterligare försvåra förutsättningarna på det sätt som det här domstolsutslaget riskerar att göra är både huvudlöst och i mina ögon helt lagvidrigt.

Istället borde utslaget varit det omvända. Det faktum att personen i fråga kan arbeta med stöd av personlig assistans är helt enkelt strålande! Det visar att lagstiftningen når upp till intentionerna.

Läs mera om arbetssituationen för personer med funktionsnedsättning på SHT Debatt skriven av DHRs förbundsstyrelseledamot Åsa Lindqvist – ”Rekordhög arbetslöshet – och ingen bryr sig”.

Titta också gärna in på IfAs projekt Att arbeta med stöd av Personlig Assistans.

Jag förväntar mig att de som sitter på den obeskrivligt grannlaga uppgiften att fatta avgörande beslut om våra livsvillkor, som ledamöter i förvaltningsdomstolar gör – också på djupet begriper följderna av sina beslut – inte bara på papperet utan på riktigt – i verkliga livet – där vi befinner oss!

5 svar

Behovsbedömningen man aldrig hade velat läsa

, 8 maj, 2010
13 svar

Häromdagen läste jag den värsta behovsbedömning jag någonsin läst. Den var sådär så att man tappar fotfästet och undrar om man befinner sig i samma land där LSS och LASS finns för att tillförsäkra den enskilde ett gott liv där man kan leva ”som andra”, dvs själv välja vad man vill göra av sitt liv och sin tid.

Det handlar om en relativt ung man som ansökte om fler assistanstimmar från Försäkringskassan i sin strävan att försöka skapa sig ett ”eget” liv och kanske till och med flytta hemifrån på lite sikt. Den här mannen ansökte om assistans för fyra toalettbesök per dag. Han sa att varje toalettbesök tar i genomsnitt 10 minuter. Det betyder att han var rätt snabb skulle jag vilja säga. I alla fall för att vara en man. Men det är en helt annan diskussion i en helt annan blogg. Försäkringskassan beviljade alla fyra besöken. Man får vara tacksam. Men tyvärr bara tre minuter per besök eftersom den unge mannen inte ansågs behöva assistans under själva ”toalettsittningen”. Det fick räcka med de minuter det tar att dra ner byxorna innan besöket och torka efter besöket.

Sen ansökte den unge mannen också om att få assistans vid av- och påklädning. Försäkringskassan menar då, på fullt allvar som jag kan förstå det, att hjälp med att rätta till kläderna samt hjälp med knappar och dragkedjor inte är av så personlig karaktär att det kan betraktas som ett grundläggande behov!

Inte nog med att mannen vill gå på toaletten och klä på sig utan han uttryckte även en önskan om att få assistans för att kunna kommunicera. Han har ett språk men det är inte så rikt och det händer att han helt enkelt svarar på fel saker. Det händer också att folk inte förstår vad han säger. Nu, i hans strävan att bli alltmer självständig, vill han gärna vara ute på stan och kunna tala med människor han möter. Försäkringskassan bedömer att han ska få göra det. I en timme per dag. Men den tiden får inte användas när han är i sitt hem eller på daglig verksamhet och det beviljas inte de dagar han är på lägervistelse.

Tycker ni att det här låter illa? Vänta tills ni får höra resultatet av vår unge mans ansökan om fler timmar.

Försäkringskassan kom fram till att han inte hade så stora grundläggande behov, eller i vart fall inte så stora INTEGRITETSKÄNSLIGA och MYCKET PERSONLIGA grundläggande behov att de uppgår till 20 timmar per vecka. Därför beslutade man att han skulle mista sina redan beviljade timmar.

Som han hade haft sedan 1994.

13 svar