Vi anser att alla människor är unika och har samma människovärde – med olika drömmar och egna beslut att fatta. Alla ska ha rätt till respekt för sin person och sina känslor, alla ska ha möjligheten att delta i samhället utifrån vars och ens individuella förutsättningar.
Samhället har därför ett ansvar att göra det möjligt för människor med en funktionsnedsättning att delta i alla delar av samhällslivet. Samhällets olika delar måste utformas så att dessa personer så långt det är möjligt kan ges möjlighet att delta på sina villkor.
Ett eget arbete
Människor med funktionsnedsättning löper stor risk att fastna i utanförskap. Det är därför särskilt viktigt att på olika sätt hjälpa och uppmuntra dessa kvinnor och män att komma in i arbetslivet i den utsträckning som är möjlig utifrån var och ens särskilda förutsättningar.
Det finns en rad olika insatser som syftar till att göra det lättare för personer med funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden. Det gäller bland annat nystartsjobb, stöd till arbetshjälpmedel och personligt biträde, skyddad anställning, utvecklings- och trygghetsanställningar. Men mer kan göras.
Myndigheter, kommuner och landsting såväl som företag måste bli bättre på att anställa personer med funktionsnedsättning. Attityder gentemot personer med funktionsnedsättning måste påverkas och goda exempel lyftas fram för att inspirera och visa på möjligheter istället för hinder.
Även informationen till arbetsgivare och anställda om till exempel de stödinsatser som erbjuds behöver förbättras. De lönesubventionerade anställningar som finns bör ses över för att bli mer effektiva och flexibla i förhållande till individernas olika behov.
Samtidigt är det viktigt att förhindra inlåsningseffekter i de trygghetssystem som finns idag till exempel sjukförsäkringen och i individuella insatser som daglig verksamhet. Dessa system och insatser ska finnas för dem som behöver, men det ska också finnas möjlighet att prova olika former av arbete med stöd, exempelvis i form av lönebidrag och trygghetsanställningar.
Ett tillgängligt samhälle
Människor med funktionsnedsättning utestängs fortfarande från delar av samhället på grund av bristande tillgänglighet. Därmed minskar möjligheten för dem att delta i samhällslivet och risken att fastna i ett utanförskap ökar.
Bristande tillgänglighet handlar inte bara om trappsteg som hindrar en rullstol eller andra fysiska hinder. Det kan även handla om bristande kunskap och insikt om vad en funktionsnedsättning innebär. Det kan handla om brister i bemötandet av personer med funktionsnedsättning, negativa attityder och värderingar i samhället.
Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste ytterligare konsekvenser noga utredas.
Moderaterna vill:
- Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser
- Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
- Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.
Ulf Kristersson (m)
Om författaren:
Ulf Kristersson är Socialborgarråd i Stockholm stad med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitiken. Han är talesperson för Moderaterna i social- och familjepolitik samt förskola. Har tidigare varit riksdagsledamot i tio år, finanskommunalråd i Strängnäs samt ordförande i adoptionscentrum.
Kjell Stjernholm: Moderaterna är ärliga. Bristande tillgänglighet kan ses som diskriminering. Men innan man vet säkert måste man utreda konsekvenserna, det vill säga kostnaderna. Min reflektion: Den eventuella diskrimineringen har med priset att göra.
Jag tror Ulf Kristersson när han avslutar med att Moderaterna vill
arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering. Men i hela texten innan så beror den låga sysselsättningsgraden på att
individerna med funktionsnedsättning behöver stöd och de normativa arbetsgivarna goda exempel. Inte i något fall anges diskriminering som orsak till den katastrofala arbetsmarknadssituationen. Eller den strukturella situationen inom högre utbildning.
Med den inställningen behöver man inte någon radikal omläggning, bara mer information och mer stöd till individen. Den som stänger ute kan lugnt simma vidare som förut…
Bengt Elmén: Otillgänglighet nu ska klassas som diskriminering. Men vad tycker du egentligen om att kostnadseffekterna nu ska utredas? Det måste väl vara första gången i världshistorien som ett kostnadsresonemang förs in i diskrimineringsdebatten. Jag trodde att all diskriminering skulle motverkas oavsett kostnad och oavsett vem som är utsatt för den. Men Regering vill uppenbarligen sätta en prislapp på diskrimineringen. Tydligen är det så att människans lika värde inte gäller för den här Regeringen. Och om det nu är så att kostnadseffekterna ska utredas – varför ingick då inte detta redan i Ytterbergs utredningsuppdrag?
Ulf Kristersson är alltså socialborgaaråd i Stockholm och moderaternas talesman i handikappfrågor. Innebär det att det inte finns en enda moderat i Riksdagen eller Regeringen som är tillräckligt insatt i handikappolitiken?
Vilhelm Ekensteen: Jag noterar att Ulf Kristersson inte med ett ord berör personlig assistans. Nåja, han har som inbjuden gäst haft rätt att skriva om vad han vill, men visst skulle många med stora funktionsnedsättningar glatt sig åt ett klart uttryckt moderat stöd för den livsviktiga assistansreformen! Den måste förbli stark om inte många funktionshindrades rätt till ett verkligt medborgarskap och makt över sitt liv, som Ulf Kristersson mellan raderna tycks gilla, ska gå förlorad. Eller vi utgör ett försumbart särintresse?
Apropå arbetslinjen så utgör personlig assistans därtill ett viktigt redskap när det gäller möjligheten att arbeta för oss som har stora funktionsnedsättningar! Om det håller IfA ett seminarium i Almedalen på fredag, 9 juli, kl 13-17, och då hoppas vi på en moderat politikermedverkan. Kanske du, Ulf Kristersson? Eller du skickar någon annan?
Maria Johansson: Det börjar väldigt bra med alla människors lika värde och möjligheter, men så kommer Ulf till just detta märkliga Moderat-resonemang, att avgöra om diskriminering är diskriminering eller ej beroende på vad den skulle kosta att undanröja. Detta bekräftar det vi från olika håll fått signaler om hela våren, att det är Moderaterna som bromsat regeringens lagförslag. Ulf, vad jag förstått är du inte här på plats i Almedalen, men dina partikamrater är varmt välkomna till vårt seminarium med rubriken ”Vad får en mänsklig rättighet kosta?”. Onsdag 7 juli kl 10.00 – 12.00, Bredgatan 4, Visby. Arrangörer: DHR, FSDB, HRF, RTP och SRF
Några snabba synpunkter innan jag själv skall delta i ett seminarium om grov kvinnofridskränkning.
Självklar skall britande tillgänglighet vara diskrimineringsgrund. Det handlar om mänskliga rättigheter. Ekonomiksa konsekvenser för tex småföretagare får lösas genom stöd för tillgänglighetsanpassning.
I vanlig ordning lägger moderaterna mycket ansvar på individen. Visst måste attityder förändras och ökad kunskap behövs men var finns kraven på arbetsgivarna?
För det är ändå så att med vissa funktionsnedsättningar är det svårt att orka jobba heltid. Det kan vara vanligare att vara sjukskriven i perioder, det kan vara så att arbetet måste läggas upp utifrån att en dag fungerar allt väl en annan dag inte.
I en allt mer hårdnande arbetsmarknad med hög arbetslöshet och allt fler tillfälliga osäkra anställningar så är det lätt att sorteras bort. Den offentliga sektorn blir allt mer konkurrensutsatt och marknadsanpassad och klämd av att det satsas för lita på kommuner och landsting. Många arbetsgivare väljer då bort att anställa männiksor som de tror har eller som har lägre arbetskapacitet
Visst kan det finnas inlåsningseffekter men en trygg sjukförsäkring utan stupstock men med ett bättre stöd för rehabilitering är möjlig liksom att ge männiksor med psykisk funktionsnedsättning rätt till sysselsättning och ändå arbete med möjligheten att komma vidare till ett jobb.
Risken med moderat politik är att männiksor med funktionsnedsättning fortsätter att tillhöra dem med dålig ekonomi, lägre utbildningsnivå och högre arbetslöshet.
Vi rödgröna satsat både på jobb och välfärd men vi har också en läxa att göra inte minst när det gäller rätten till arbete för alla. Ett måste om vi skall få ett gott samhälle, mindska de ekonomiska klyftorna och får världens bästa välfärd utan vinstintressen.
Eva Olofsson riksdagsledamot v från Göteborg
Oj vilka fina ord. När ska vi få se handling också?
Dels undrar jag bara vad som menas med att jag gillar moderaternas utsago om funktionshinderfrågorna. Jag tryckte på knappen för att ha synpunkter på deras utsago och på författarnas kommentarer. Så det blev tydligen fel!
Författarna tyder moderaternas uttalande om att diskrimineringslagen måste vänta tills man utrett kostnadskonsekvenserna men i moderatens uttalande sägs vad jag kan se, att man vill utreda konsekvenserna med lagen ytterligare??
Dessutom finns det ju redan en diskrimineringslag från 1999 när det gäller arbetsmarknaden och det vore ju intressant att veta hur den har använts och om det blivit bättre sedan den kom till. Är inte uppdaterad
I övrigt låter det man säger i allmänna ordalag bra, sedan är det ju en annan sak vad man konkret tänker göra exempelvis när det gäller arbetsgivarnas ovilja att anställa funktionshindrade såvida man inte får ekonomisk kompensation såsom lönebidrag eller varför inte den offentliga sektorn öppnar upp mer för anställning av personer med en funktionsnedsättning. Här kanske borde finnas en viss kvotering. Det diskuteras överhuvudtaget inte längre.
Jag skrev en rapport år 2000 om arbetsmarknaden för funktionshindrade utifrån ett historiskt perspektiv som jag kallade ”Från tärande till närande samhällsmedlemmar” och där jag lite resignerat avslutar med att så länge vi har ett krasst ekonomiskt tänkande i ett samhälle där näringslivets ökade krav på effektivitet alltmer betonas, då det nästan inte går en dag utan att det i ekonominyheterna rapporeras om rationaliseringar inom olika storföretag så kommer vi förmodligen att komma till korta i förhållande till andra arbetssökande. Och på frågan om handikapprörelsens makt att kräva arbete på den öppna arbetsmarknaden och huruvida vi har något vapen att sätta in så blir mitt svar utifrån studien att det inte finns så mycket plats för filantropiska, humanitära värderingar, dvs där man utifrån en mångfaldsprincip är villig att anställa funktionshindrade personer. Dock och här citerar jag Anna Christensen som säger: Normerna är fel när fler och fler människor utdefinieras som handikappade i ett samhälle. Normerna måste vara så utformade att de allra flesta ses som dugande. Räknar man bara med produktivitet och inte med social sammanhållning och stabilitet så går det åt helvete förr eller senare.
Hon menar att vi inte har så mycket makt men pekar istället på att detta gäller alla människor – att vi står varandra nära – alla kan stiga ut fel i gatan, dvs man kan lätt bli funktionshindrad själv – men på frågan om det är ett humanistiskt perspektiv svarar hon – nej, kalla det snarare ett rationellt perspektiv. Samhället måste kunna erbjuda en plats åt alla, annars förmår det inte hålla ihop. (ur En idéskrift av DHR ”Normerna är fel”
intervju med Anna Christensen – år 2000)
Vad gör ni med kommentarerna. Det är ju viktigt att få en dialog utifrån
era artiklar eller? Har en del andra synpunkter på tidigare artiklar också!
Hälsningar
Gulli