Arbete och måtta?

Kom på att det var tolv år sedan jag tog studenten. Med bra betyg, fin klänning, lockar i håret och studentmössa på. Tänker att jag var som alla andra som tar studenten, framtidsoptimism blandat med en skräckblandad förtjusning om vad framtiden skulle föra med sig. Jag hade gått mina gymnasieår på riksgymnasium i Stockholm och gemensamt med mina föräldrar bestämde jag att det var dags att flytta tillbaka till Norrköping, flytta in i egen lägenhet med personlig assistans. Jag bestämde även att jag skulle ta ett sabbatsår för att liksom vänja mig vid allt som ”vuxenlivet” innebar. Det där sabbatsåret blev till sju år. Då satt jag fortfarande där i min egen lägenhet utan något direkt att göra på dagarna. Jag undrade hur det hade blivit så. Jag som hade lätt för mig i skolan, hade driv och ambition, hur kom det sig att jag blivit förtidspensionär vid 19 års ålder?

Inför mitt sabbatsår sökte jag sjukersättning av försäkringskassan. Det var ett sätt att klara sig ekonomiskt under ”sabbatsåret”. Under detta år var det ingen, varken kassan eller arbetsförmedlingen som frågade efter mina framtidsvisioner. Något år efter det var det dags att söka sjukpension och sedan var det bara så att jag nu var pensionär. Vande mig snabbt vid ett passivt liv, där det inte fanns några som helst krav på prestation. Jag kände inte att det samhälle som jag levde och verkade i hade några som helst krav och förväntningar på mig. Åren som förtidspensionär har jag mer eller mindre förträngt då de bara ledde till depression och annat elände. Dock har jag inte förträngt alla förnedrande frågor från gamla klasskompisar om ”vad gör du nu då?”. I början försökte jag försköna sanningen en aning, kanske berättade om studier jag tänkte påbörja (men som aldrig blev av då jag var rädd att hamna i tjafs med kassan). Till slut sa jag bara som det var, att jag var pensionär.

Sedan bestämde jag mig att livet måste vara mer än att sitta hemma och titta på ”Hem till gården” på dagarna. Om ingen ställde krav på mig fick jag väl ställa de på mig själv. Sakta men säkert började jag ta för mig mer; föreläsa, hamnade i ett kommunalt projekt som ledde till det jobb jag har idag. Det tog mig två år att bli av med Försäkringskassan, dock bär jag inom mig det stigma som ”tvångspensioneringen” ledde till. Känslan av inte riktigt duga och snabbt stoppas in i ett system för att inte synas i arbetslöshetsstatistiken (en taktik som förgående regering körde kraftigt med och som jag och många i mina generationskamrater fick känna av i slutet av 90-talet.)

Det blev regimskifte och nu gäller arbetslinjen, för ALLA. Pendeln pendlade rejält och ingen kan längre känna sig säker att få det ekonomiskt stöd via Försäkringskassan. I utredningen ”Brist på brådska Betänkande av Utredningen om en översyn av aktivitetsersättningen” framgår att hårdare tag nu gäller. Av Svensk Handikapptidskrift framgår ”De nya reglerna för sjukförsäkringen gör att många har blivit utförsäkrade och därmed förs över från Försäkringskassan. I år räknar Arbetsförmedlingen med att 35 000 personer förs över. Nästa år tror man att antalet stannar på 18 000.
Hur många av dessa som faktiskt kan ta sig ut i arbetslivet är dock osäkert. Den som utförsäkras deltar under tre månader i vad som kallas Arbetslivsintroduktion. Under denna tid prövas personens arbetsförmåga och det avgörs om man kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller inte.”
(SHT 2010-06-13)

Vet inte vad som är bäst – ”tvångspensionering” utan framtidshopp eller otryggheten utförsäkring. En gyllene medelväg vore kanske att föredra.

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med  all pension från kassan

Tårtan som jag bjöd mina jobbarkompisar den dag jag blev av med all pension från kassan

2 reaktion på “Arbete och måtta?

  1. Björn Thorén

    Hej Emma!

    Mycket tankvärd inlägg. Jag känner igen mig då nästan exakt samma sak hände mig förutom att jag inte gick gymnasiet klart. Jag började tre gånger, först på ”distribution och kontors-linjen” (för det var ju det enda en sån som jag skulle klara av – sa man), sedan gjorde jag två försök på en ny gymnasieutbildning, ”El-tele linjen” men pga att min reumatism börja krångla ordentligt blev jag inlagd på sjukhus och genomled ett gäng operationer. Jag gick också på riksgymnasium i Skärholmen och bodde på ett elevhem, Gulan.

    Jag flyttade till min första lägenhet vid 19 års ålder och jag blev genast sjukpensionär. Alla de känslor du beskriver hade jag också och till sist blev tillvaron angenäm, bekväm och fruktansvärt tråkig och kravlös.

    Vid 22 års ålder kom förälskelsen och kärleken och min trygga och kravlösa tillvaro sattes ur spel. Det dröjde inte länge innan jag märkte att jag inte hade något att tillföra vårt förhållande. (Förutom allt det mysiga och fysiska). Hon kom hem från jobbet och hade massor att berätta och mängder av intryck att dela med sig av – och jag hade på min höjd städat eller handlat. Det blev skevt och förhållandet sprack ganska fort.

    Den väckarklockan visste vart den ringde och innan jag hade fyllt 26 år hade jag ett nytt förhållande, ett jobb och två år senare hade jag en utbildning och en familj – jag hade blivit pappa och jobbade nu som journalist. Allt gick fort, riktigt fort och jag älskade livet med alla ingredienser. Jag var någon. Jag var förälder, journalist och så småningom tog jag hand om mitt eget assistansbehov då jag utbildade mig till arbetsledare i Stil. Som sagt – livet lekte.

    Men efter ett tag blev jag nog lite fartblind så att säga. Jag missade alla varningssignaler i form av försämringar och plötsligt dök han bara upp – väggen. PANG! Det var runt år 2000 och det tog ett bra tag innan jag orkade resa mig igen. Och det var här jag fick uppleva en annan slags sida hos försäkringskassan. Från att per automatik bli placerad i ett fack där jag ansågs vara oförmögen att arbeta, (om det nu var i syfte att bättra på arbetslöshetssiffrorna eller inte ska jag låta vara osagt), bara för att jag hade en sjukdom och en funktionsnedsättning – var jag nu tvungen att slåss som bara den för att få behålla sjukpenningen, som är beräknad på arbetsinkomsten. Något år senare blev jag automatiskt överförd till sjukpensionär.

    Idag klarar jag inte av att arbeta, inte än. Jag är sjukpensionär och kommer vara det så länge behovet finns. Men de på försäkringskassan som tror man tycker det är ball eller att man vill vara sjukpensionär istället för att arbeta – OM MAN KAN ARBETA! – ska ta sig en ordentlig funderare på varför inte ”vi” med funktionsnedsättningar också skulle tycka det vara givande och meningsfullt med ett arbete och arbetskamrater? Det är ju dumt som fan att tro annat. Nej, det dagen jag kan arbeta igen kommer jag självklart göra det OMEDELBART för ett liv i sjukpension är inte bara ett fattigt liv det är ett totalt jävla skittråkigt liv!

    Man kan inte leva ett normalt liv med värde som sjukpensionär pga funktionsnedsättning eller sjukdom – pengarna räcker inte till ett värdigt liv. Det räcker inte ens till hyran och matkostnader ens. Det är mycket stor skillnad idag på att vara sjukpensionär än förr då jag gick från skolan direkt till sjukpension, speciellt om man har behov av större lägenhet, (vilket innebär dyr hyra), pga hjälpmedel etc.

    Med dagens politik MÅSTE man klara av att arbeta annars klarar man sig inte.

    Ta hand om er!
    Nalle

    Svara
  2. Kjell Winberg

    Du var en av dem jag träffade i Stockholm den 31 maj. Alla de jag träffade som satt i rullstol var skärpta aktivister för ett tillgängligt samhälle. Tänk, att det ska vara så jobbigt för er att få välavlönade jobb.
    När jag träffar de som är tillfälligtvis utan funktionsnedsättning säger flertalet måtte jag aldrig bli sittande i rullstol. Kanske beror det på att man säger: ”Det man inte har i huvudet har man i benen”. Om dessa inte fungerar då bör ju personen ha en intelektuell funktionsnedsättning. Det är kanske därför man talar till den medföljande personen i stället för personen i rullstol.
    När min son tillhörde barnhabiliteringen fick han möjlighet att köra böcker till och från bibliotekt till sjukhusavdelningar i Malmö. Vid tjugoårs ålder överflyttades han till vuxenhabiliteringen och då upphörde hans första och sista jobbchans, men han har ju mycket emot sig. Utöver att sitta i elrullstol som han kör med höger fot kan han inte styra armar och händer, tal- och hörselnedsatt, nästan döv. Det är en himmelsvid skillnad mellan honom och er. Fast om samhället verkligen velat ge alla en chans till arbete då hade även han och de som är i liknande situation haft någon form av sysselsättning. Vill samhället?

    Svara

Lämna ett svar till Kjell Winberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *