Några av Er kanske har läst mina tankar om funktionalitet som en udda form av olikhet – om hur funktionalitet fortfarande ses som något väldigt konstigt. I ett annat sammanhang berättade jag nyligen om när jag skulle öppna dörren för en gåendes person på väg in till gymmet där jag tränar. Med lätthet höll jag upp dörren för honom och får såklart ett vänligt ”tack” tillbaka. Därefter får min trevliga gest oanade följder då personen jag just hjälpte stannar upp, sträcker sig tillbaka för att hålla uppe dörren för mig. Det här händer ganska ofta. Jag förstår att det är av välvilja och inget ont menat. Jag begär inte heller att han ska förstå det opraktiska och för mig besvärliga faktum att han står i vägen mitt i dörröppningen där jag vill passera. Jag tackar förstås vänligt och uppskattar givetvis uppriktigt hjälpsamheten. I efterhand börjar jag fundera: ”Hur kommer det sig att när jag försöker spela hjälte och hjälpa andra så slutar det ändå alltid med att jag är den nödställde?”
Så skrev jag till exempel på ledarsidan i senaste numret av Funktionshinderpolitik. Jag tog också upp denna tanke under det panelsamtal som DHR arrangerade under SKL:s arbetsmarknads- och näringslivsdagar på temat om hur vi synliggör personer med funktionsnedsättning som resurser.
Jag spinner vidare på denna tanke. Vi hör ju ofta hur personer med funktionsnedsättning antingen beskrivs som hjälte eller offer, men hjälte för vem? Var är den lame superhjälten någonstans? Visste du förresten att Rambo fått sitt namn uppkallat efter en svensk äppelsort? Författaren David Morell fick inspirationen till namnet för huvudrollen i filmen First blood, som senare gav upphov till Rambofilmerna med Sylvester Stallone i huvudrollen. Rambo är alltså inte någon tuff actionhjälte från början. Det är ett litet äpple. Ändå är tanken på att placera en person med funktionsnedsättning i en superhjältes skor främmande för litterära idéskapare. Det är faktiskt så illa att OM vi mot förmodan skulle inneha en superhjältestatus så är det antingen för att rädda andra delar ur kollektivet ”personer med funktionsnedsättning” eller för att hjälpa oss själva.
Frasen ”I´m up here!”, svenska: ”Jag är här uppe!”, används ofta i amerikanske komediserier när män fäster lite för stor uppmärksamhet vid kvinnors bröst. Det skulle lika gärna kunna yttras av personer med funktionsnedsättning då omgivningen ofta fäster alldeles för stor uppmärksamhet vid hjälpmedlet eller de dåligt fungerande benen. Funktionalitet tycks ha en lång väg kvar för att bli fullt normaliserat. Jag hoppas att vi i framtiden kan nämna det som en bisak istället för synonymt med ens hela person.
Jag vill se personer med funktionsnedsättning i tv-rutan, i matlagningsprogram, som väderpresentatörer eller varför inte i månadskalendrar på väggen. Att i denna kalender lyfta fram skönheten, stilfullheten eller sexigheten hos en individ istället för att fokusera på de delar som inte fungerar på samma sätt som andras. Genom kameralinsen kan vi styra hur andra personer kan se oss och vad det är vi vill ska vara i fokus. Det kan vi inte i verkliga livet. Ibland känns det lite frustrerande.
– – – – – – –
Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.
Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.
Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar