Erik Ljungberg startade den här bloggen inför förra riksdagsvalet för att få politiker och andra att få upp ögonen för våra frågor. Tanken var inte att den skulle leva vidare efter valet men det gjorde den. Frågan om full delaktighet för personer med funktionsnedsättning löste sig, som väntat, inte över en natt. Bloggen har därför levt kvar. Förvisso med varierande aktivitet men allt jämt levt kvar. Det är ju tyvärr så att det hela tiden kommer nya saker att reagera emot och, tragiskt nog, finns det många saker som vi fortfarande kämpar för. Den personliga assistansen är till exempel långt ifrån en självklarhet idag och allt fler personer mister rätten till den.

Men, det finns kanske hopp? Bristande tillgänglighet är, som vi alla vet, fortfarande inte en diskrimineringsgrund trots att det gått över tusen dagar sedan utredningen färdigställdes och trots det över ett år sedan riksdagen tog beslut att regeringen skulle skynda på frågan. I helgen avslöjade dock Erik Ullenhag på NHR:s kongress att regeringspartierna äntligen kommit överens om att de ska komma med ett lagförslag mot bristande tillgänglighet. Det kommer att finnas med i den kommande budgetpropositionen som presenteras inom kort. Den som lever får se. Själv vågar jag faktiskt inte riktigt ropa hej ännu. Inte förrän lagen har trätt i kraft och vi ser att den gör någon skillnad. Lagen om tillgänglig kollektivtrafik kom 1979 … och … ja, riktigt tillgänglig är den ju inte. Men det är klart, det är bara 34 år sedan den lagen kom.

Nu är det mindre än ett år till nästa riksdagsval. Nu påbörjas valkampanjerna. Nu är det dags att vässa pennan igen. Bloggen kommer vakna till liv igen. En del gamla skribenter kommer tillbaka. En del nya är på ingång. Under det kommande året kommer vi, som vet hur det faktiskt förhåller sig, åter igen regelbundet rapportera om hur verkligheten för oss med funktionsnedsättning ser ut. Helt enkelt ”Sanningen. Utan socker.” för att citera Erik.