Assistansreformen är inte en nådegåva. Assistansersättningen är inte en skärv åt en obemedlad stackare, som någon av samhällets mer vällyckade och välbeställda av gott hjärta skänker vid vägkanten, som så ofta i välgörenhetens historia. Assistansreformen utgörs av en rättighet som Sveriges riksdag beslutat i syfte att tillförsäkra personer med stora funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra. Ett verkligt medborgarskap.
Jag uppskattar Hallandspolisen för dess avslöjanden av brott riktade mot assistansersättningen. Jag gör det därför att vi maktlösa mer än anade att systematiska bedrägerier förekom. Som ordförande för Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, välkomnade jag att oacceptabla förhållanden nu skulle åtgärdas. Det gäller assistansreformens legitimitet och dess stöd i den allmänna opinionen.
Men jag måste erkänna att Hallandspolisens tal om tio miljarder en obehaglig höstmorgon kom som en chock. Eller som ett slag på käften. Till och med Försäkringskassans Stig Orustffjord studsade mot repen och försökte landa vid cirka två miljarder. Fast det var illa nog.
Så tillkom följaktligen Susanne Billums utredningsuppdrag mot fusk och felanvändning. En del hävdar visserligen att den onde bor på Finansdepartementet och att skälet till utredningen skulle vara att han och en och annan smådjävul vill driva oss tillbaka till institutionerna (boendeservicens instängda getton, där levande människor i sina bästa år före assistansreformen verkligen inte levde som andra). Men vi hade hursomhelst anledning att respektera utredningens direktiv att slå mot bedrägerierna.
Utredningsförslagen riktade mot försäkringskassans kontrollrutiner rymmer åtgärder som kan stoppa bedrägerierna. Det är viktigt att ta tillvara de goda förslagen. Men det är också här jag vill ropa på uppmärksamhet, största möjliga uppmärksamhet!
Nu står vi nämligen inför det politiska ansvarstagandet. Det förtjänar påpekas att utredaren Susanne Billum själv tydligt reserverar sig mot underlagen för beräkningarna av ”fuskets” storlek. För den överväldigande majoriteten assistansberättigade har den personliga assistansen hela tiden fungerat som den ska. Och gör det denna dag.
Så se upp med vad som sker. Personer med stora funktionsnedsättningar har med all rätt samma anspråk som andra på respekt för sin integritet. Att göra de instanser (anordnare) som de anlitar för sin personliga assistans till uppgiftslämnare rörande deras privatliv eller att göra deras bostäder till objekt för oanmälda myndighetsbesök, det är generellt helt enkelt oacceptabelt. Sådana åtgärder kan endast komma i fråga i extremt väldefinierade undantagsfall.
Nu väntar svaren på de avgörande frågorna. Har riksdagen kvar sin insikt att assistansreformen inte är en nådegåva? Är riksdagen fortfarande medveten om att denna reform tvärtom i sig uttrycker respekt för oss som medborgare?
Är det möjligt att bedriva ett konstruktivt lagstiftningsarbete i skenet av Hallandspolisens obevisade tio miljarder?
Personlig assistans är definitivt inte någon nådegåva. Det är väl rätt och riktigt att man straffar brottslingar men som det är nu att flera mister timmar eller hela sin assistans trots grava funktionsnedsättningar är inte värdigt ett land som Sverige.
Den personliga assistansen i nuvarande form är inget annat än ett stort lotteri det finns ingen som helst rättsäkerhet idenna reform längre.
Det värsta är att man har hållit på med en massa olika utredningar under mist 7 års tid och det blir bara sämre dessto mera utredningar manngör
Det måste bli ett slut på deta så att vi med assistansbehov får vår lagliga rätt och att man återgår till lagens intentioner och att man håller sig till dom grundläggande behoven i sinm helhet och inte håller på och delar in dom i olika grader av intigritet alla saker är lika känsliga för den
enskilde individen
Det måste vara något fundamentalt fel när man kan påstå att grava synskador inte är stora och varaktiga funktionshinder som skapar avservärda problem i den dagliga livsföringen
Mär det inte ens är ett grundläggande behov av att få förflyttingshjälp när man är både blind och rullstolsburen och alltså är lika hjälplös som ett spädbarn i sin barnvagn så måste det vara något fel i tänkandet för det vet ju alla att om man inte ser så kan man inte heller ta sig fram med en rullstol utan att vara en säkerhetsrisk både för sig själv och sin omgivning
Det r samma sak detta med matsituationen därman inte har assistansbehov om man bara kan fööra matenmed en sked till munnen man måste bögga vakna upp ur sin törnrosasömn och ser hur det verkliga livet fungerar för oss med stora och varaktiga funktionshinder som det heter i lagen
Vi kan inte längre acceptera att vi blir behandlade som något som katten har släpat in och som man helst vill bli av med med omedelbar verkan