Bakslaget

För några veckor sedan var jag genom mitt arbete i min hemkommun på en konferens ”Funktionshinder i tiden” som var anordnad av Sveriges kommuner och landsting och Socialstyrelsen. Det var två dagar med föreläsningar och seminarier på temat ”Från kollektiv till individ”. För mig var den största behållningen en debattpanel där frågeställningen var om en individualisering i välfärden alltid var bra. Bland annat deltog Cecilia Blanck från föreningen JAG i debattpanelen. Tillsammans med Per Enarsson från Katrineholms kommun förde hon fram diskussionen om att när traditionellt ”svaga grupper” börjar närma sig medelklassen och deras levnadsstandard sätter olika mekanismer i samhällsapparaten in för att motverka detta. De ”svaga grupperna” får alltså närma sig den levnadsstandard som medelsvensson har men inte på något sätt gå om.

När assistansreformen blev till realitet sjutton för år sedan kommer jag ihåg hur speciellt det var. Jag var fjorton år och fick min första assistent. Mamma kunde börja arbeta igen och jag kunde skapa mig mitt eget liv. När jag då hörde assistans omnämnas så var det något som vi i Sverige var stolta över. Det var unikt och speciellt. Så var det ett antal år och sedan började saker att hända. Det pratas om att det nog kostade lite för mycket. Det dök upp artiklar i Nerikes Allehanda om assistansföretag som tjänade stora pengar och placerade skattefria pengar i skatteparadis, assistansbolag som betalade ut ”trivselpengar” till assistansberättigade och så vidare. Det tillsattes politiska utredningar som pågick under ett antal år. Från ledande politiker var svaren att utredningarna inte handlade om att ”spara pengar” utan att det skulle bli lika för alla oavsett var man bodde i landet. Bedömningsinstrument skulle tas fram och tillstånd och tillsyn skulle börja tillämpas. Försäkringskassan började göra egna tolkningar kring vad ”grundläggande behov” innebar. Bedömningsinstrument, tillstånd och tillsyn och assistansberättigade som förlorat sitt stöd är nu en realitet. Sedan blev det valtider och ingen politiker ville diskutera personlig assistans. Och så kom hösten med stora uppslag i media om fusk och att den personliga assistansen utnyttjades av oärliga människor som exploaterat det samhälle som gett oss vår rätt till personlig assistans. Ett förslag ligger nu om differentierad schablonersättning.
För någon vecka sedan lade regeringen fram ytterligare ett Kommittédirektiv ”Utredning om åtgärder mot fusk, oegentligheter och överutnyttjande av den statliga assistansersättningen”. Utredarens uppdrag är bland annat:
– på grundval av analysen föreslå åtgärder för att komma till rätta med kostnadsutvecklingen med utgångspunkt i de mål och den allmänna inriktning som föreskrivs i 5 och 6 §§ LSS
– vid behov lämna förslag till författningsändringar.

På ren svenska säger detta ”spara pengar”. Där var det nu svart på vit. Det är för mig uppenbart att det inte går att spara så mycket mer på mina ”grundläggande behov” utan det som är troligt är att det nu kommer att vara mina ”övriga behov” som ska ses över. De timmar jag har för att kunna arbeta, vara faster till mina tre syskonbarn. Vara den som lagar söndagsmiddagar till hela familjen, den som bloggar här på Fulldelaktighet, den som tillbringar lördagarna på olika loppmarknader, den som fikar med vännerna på Broadway. Den som lever ett liv som alla andra helt enkelt.

De senaste åren har mycket skett gällande den personliga assistansen som är till för att kontrollera och styra assistansen. Syftet med denna typ av kontroll sägs vara att värna om oss som har assistans samt att värna om det allmännas intresse då personlig assistans är skattefinansierat. Som assistansberättigad känner jag en stor oro för att alla inskränkningar som nu sker gällande den personliga assistansen ska leda till att mitt livsutrymme begränsas. Att jag inte längre kommer att ha makten och därigenom självbestämmande över mitt eget liv.

I inledningen till verksamhetsberättelsen för assistanskooperativet Stil, som jag under året varit ordförande för, skrev jag ”Jag och styrelsen ser tydligt hur vår omvärld påverkar och begränsar vår möjlighet att uppnå medborgarskap på lika villkor och inte minst den press som vår omvärld utsätter vår rätt till personlig assistans. Stil har och kommer att fortsätta att förändras i takt med att omvärlden formaliserar och reglerar den personliga assistansen allt hårdare. En omvärld som inte alltid delar vår syn på vad personlig assistans är, vilka som ska ges rätten till personlig assistans, hur assistans ska drivas eller tror på vår förmåga att som assistansberättigade själva kunna leda assistansen”.

Kanske är det så att bakslaget ändå kom. Vi som brukar gå under benämningen ”de svaga” fick möjligheten att komma nära ett liv som andra. Men inte för nära och absolut inte gå om.

3 reaktion på “Bakslaget

  1. sven aivert

    Är det inte dags att vi hööjer våra röster och verkligen går ut på gator och torg och talar ut om dessa försämringar som hela tiden förs fram

    Jag har svårt att förstå varför det inte görs mera från förbundshåll i denna mycket viktiga fråga man är så himla rädd för attgå ut och konfrontera våra makthavare i denna viktiga sak
    Vi måstegöra våra röster mera hörda om vi inte ska hamna på någon instituion där man låser in oss så att vi inte syns och häörs för våra makthavare och gemene man

    Ordna en riktig massprotest över hela lamdet i denna enda sak och det ska starta nu

    Svara
  2. Lotta Ottosson

    Jag känner också en stor oro vart ”vi” är på väg. Assistansen var som Emma skriver något unikt från början, något Sverige kunde vara riktigt stolta över.
    Men nu verkar det som assistans inte alls ska vara som det skulle varit från början.

    Jag väntade alldeles för länge med att söka assisistans. Anledningen var att jag var rädd, rädd att jag inte skulle få styra mitt liv precis som mitt liv ska vara. När jag sen fick min assistans så märke jag: oj vad fel jag hade, jag bestämde, jag hade inflytande över mitt liv igen.

    Men nu.. nja börjar bli lika rädd som jag var innan jag fick min assistans, dvs att jag inte ska få leva mitt liv precis som jag vill. Jag vägrar bli omhändertagen av någon, vägrar bli någon som ska leva efter en mall som samhället sätter upp.

    Jag har bestämt mig, jag ska komma ihåg känslan hur fel jag hade när jag sökte assistansen, JAG TÄNKER LEVA MITT LIV , JAG KOMMER ATT FÅ KÄMPA MEN DET GÖR VI TILLSAMMANS SOM TUR ÄR

    Jag har ett behov att prata om min oro och skriva av mig. Bla kommer jag att prata om detta när vi ses på IFA i Danmark

    Svara

Lämna ett svar till kjell Winberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *