Inför döden var vi alla lika

Så stängde man av Kims respirator. ”Kim fick dö med värdighet” skriver Aftonbladet, som om värdighet någonsin har varit viktigt för dem. Det är ändå inget jag blir förvånad eller ens speciellt upprörd över. Kvällstidningarna är som de är. Så länge en majoritet av svenska folket är positiva till dödshjälp medan politikerna är negativa, så blir dramaturgin lite för bra för att de ska kunna motstå den. Liten lidande människa mot stor kall politiker, mumma. Det var knappt tjugo år sedan som kvällstidningarna hjälpte Ny Demokrati till riksdagen genom att framställa detta lilla missnöjesparti som folkets röst mot det maktfullkomliga etablissemanget. Man skriver vad som helst som säljer, så länge det inte börjar gå emot tidsandan och ledningen måste dra i handbromsen. Expressens chefredaktör fick sparken efter löpsedeln ”UT MED DOM”. Det var en tydlig signal. Rasistkortet var inte längre användbart.

Nej, det är inte kvällstidningarnas artiklar som är det obehagliga i denna historia utan de mer ”seriösa” pressrösternas reaktion, och den riktning samhället nu håller på att ta.

Enligt socialstyrelsens nya riktlinjer ska den som använder respirator nu av läkare kunna få hjälp att stänga av den.

När man säger ordet respirator tänker många på någon som ligger för döden. Men en respirator är egentligen bara ett vanligt hjälpmedel. Många använder respirator i sina vanliga liv, utanför sjukhusen. En respirator kan man behändigt hänga i en väska på rullstolsryggen. Precis som glasögon gör att vissa ser bättre och rullstolen gör att vissa förflyttar sig bättre gör respiratorn så att vissa andas bättre. Varför se i dimma när man kan se klart? Varför gå när man kan rulla? Varför andas med lungor som inte gör jobbet när det finns maskiner som kan utföra samma sak mycket bättre?

I Sverige har man rätt att ta livet av sig, men det svenska samhället ser varje självmord som ett stort misslyckande. Begår en brottsling självmord på ett fängelse så tillsätts en utredning för att se vad man har gjort för fel, var man har brustit, vad man skulle kunna ha gjort annorlunda. Det gäller självklart också om ett självmord begås på ett sjukhus. Men från och med nu ska det alltså inte gälla personer som använder hjälpmedlet respirator.

Svd:s reporter Anna-Lena Haverdahl var en av de som jublade åt detta. Idag ler nog Joakim Alpgård i sin himmelskrev hon bland annat i förra veckan. Ok, låt oss tala om Joakim Alpgård. Låt oss tala om hur en kille som var väldigt fysiskt aktiv blev totalförlamad efter en olycka och var tvungen att ligga på sjukhus i mer än ett år, utan att vara i behov av sjukvård, bara för att kommunen inte kunde ordna hans personliga assistans. Den kamp med myndigheter som Joakim och hans fru tvingades föra bidrog till att knäcka deras förhållande och gjorde att Joakim helt tappade livsgnistan. Han tog livet av sig på en självmord klinik i Schweiz (se Tom Alandhs film ”Jocke heter Sussies man).

Det är alltså detta självmord som Haverdahl glorifierar på nyhetsplats i en av Sveriges mest seriösa dagstidningar. En småbarnspappa som inte fick det stöd och de resurser han behövde för att klara omställningen till sitt nya liv och som till slut kände att han inte orkade leva längre. Är det något positivt?

Socialstyrelsens slutsats som vid första anblicken kan verka enkel och riktig; att vi själva ska välja om vi vill leva eller dö – skapar i praktiken en gungning i hela vårt värderingssystem. Joakim Alpgårds självmord är inte det första som glorifieras av Svd. För några år sedan följde tidningen med en annan rullstolsburen kille till Schweiz. Man skrev en stor artikel om hur han valde att avsluta sitt liv. Att Svd skulle följa en gående mans förberedelser inför sitt hopp från Västerbron hade varit otänkbart, oavsett hur djup depression han lidit av eller vilka psykiska smärtor han haft.  Att på detta sätt skilja på folk och folk utifrån vilka hjälpmedel de använder är befängt, man bara skakar på huvudet. Men detta synsätt har nu legitimerats av socialstyrelsen.

För att riktigt illustrera det sluttande golv vi nu har hamnat på, så skriver samme Haverdahl i onsdagens Svd om de för tidigt födda barnen, borde inte de också ha rätt att dö?

”I takt med att vi räddar allt yngre barn börjar vi se problem vi tidigare inte anat vidden av” säger professor Hugo Lagercrantz vid Karolinska institutet. Bland de exempel på problem som tas upp i artikeln finns astma, hjärnskador och näthinneskador som i värsta fall kan leda till blindhet. Ja, det låter ju onekligen som fasansfulla problem. ”Kanske har vi fokuserat för mycket på att rädda liv” konstaterar professor Orvar Finnström.

Men visst finns det skäl att rädda liv, förstår man sedan. Som exempel i artikeln framhålls Elin, tre år. Hon har nämligen ingen funktionsnedsättning alls, hon är bara lite kort men ska nog snart växa ikapp. Ett önskat liv således, och för att rädda sådana normater som Elin så får man kanske riskera att även en och annan funkis hålls vid liv.

Denna vecka då medierna försökt överträffa varandra i hyllningar av Kims självmord föreslår en statlig utredning att 400 miljoner kronor ska satsas på förebyggande åtgärder för att förhindra självmord.  Det är skillnad på folk och folk, och sällan har det varit så tydligt som nu.

18 reaktion på “Inför döden var vi alla lika

  1. Mikael

    Kan ju börja med att konstatera att det var ett strålande inlägg av Jonas Franksson.
    Sedan önskar jag ett långt och lyckligt liv åt precis alla här inne (även sadisten Ann och Anna som tycker att man ska låta funktionsnedsatta barn självdö)!
    Alla är vi beroende av andra, alla behöver vi hjälp, alla kan vi få ett gott liv, men allt detta hänger på att vi har ett liv…

    Svara
  2. Mattias Agnesund

    Socialstyrelsens beslut är egentligen inget nytt, för principen att man själv väljer vilken vård man ska få har alltid varit grundläggande. Jehovas vittnen kan inte neka sina barn blodtransfusioner, men sjukhusen går inte in och tvångsvårdar en vuxen som inte vill (låt vara att sjukvården i akuta lägen alltid utgår ifrån att livet ska räddas). Jag har svårt att se varför man inte kan betrakta respiratorvård på samma sätt. Har själv använt respirator dygnet runt i snart 15 år. Är glad att jag började använda den, men hur hade det sett ut om läkarna helt självsvåldigt hade tvingat mig för att till varje pris rädda mitt liv? Bara för att respiratorn är helt nödvändig för att upprätthålla liv ska inte människor tvingas skriva ett livstidskontrakt med den. Någonstans måste vi erkänna dessa sjukdomstillstånd för vad de är. Det är ett fantastiskt framsteg att det med respiratorns hjälp går att leva med dem, men respiratorn är inte en del av min kropp. Ett rimligt mått av integritet och autonomi är att jag ska kunna skiljas från den.

    Svara
  3. Anna

    jag vet inte vilka frågor och påstående jag skall kommentera först….men vill bara instämma med Madeleine. Mkt bra skrivet och uttryckt!!

    Sedan hur jag kan se mig i spegeln….och om jag har egna barn och antydan till att jag nog inte har det…..men det är just det jag har….och även ett barn med handikapp. Jag är mtk lycklig över att hon finns och vi skulle inte vilja vara utan henne, men vi är också lyckliga över att hon inte var för mkt förtidigt född utan att hon kommer att klara livet ganska bra.

    Hur jag också med mitt egna handikapp kan vara för aktiv döds hjälp är utifrån egna erfarenheter. Jag har varit sk ”kliniskt död” men blev räddad. Dock låg jag oerhört länge i respirator med med att ena dagen såg läkarna ljust på min framtid och andra dagen förberedde de mina föräldrar och bror på att jag inte skulle överleva. (detta var då jag bodde utomlands) Trots att jag själv har ett progresivt handikapp där jag ständigt försvagas i mina muskler var jag 100% säker på att om utgången skulle vara att jag skulle vara ”fast” i en säng med livsupphållande maskiner så ville jag inte vara med längre. För MIG var det inte ett liv….inte ett liv jag skulle vara NÖJD med och för mig handlar det om vad JAG VILLE i detta fall, precis som för Kim. Det var HON som önskade avsluta sitt liv efter det hon inte var nöjd med. Om jag förstått det rätt så var det inte ett förhastat beslut av henne och inte heller något som skedde snabbt utan hennes situation hade pågott länge.

    Jag hade turen att klara mig och blev stabil och kunde med stort arrangemang flygas hem till Sverige och få fortsatt behandling i Sverige och senare klara mig ur respiratorn. Men hade det varit så att det inte hade gått, så hade jag inte funnits idag…
    Detta har ju inte med mitt handikapp att göra igentligen utan med MIN syn på livet.

    Jag önskar detta aldrig kommer hända mitt barn och att jag aldrig kommer behöva genomlida vad mina anhöriga och vänner gick igenom. Inte heller deras känslor när jag skrev ner till dem på papper (då jag ej kunde prata pga respiratorn) att om jag inte blir bättre vill jag inte leva mer. Men hur som så var det åter igen….MIN önskan och MITT val. Jag LED av fysiska smärtor när jag var så dålig och fick dagligen höra att vi får se hur Anna klarar sig detta dygn….

    livet är inte enkelt….det är inte kanske att bara säga naturen har sin gång…men i bland undrar jag ändå ”till vilket pris”

    Jag vill inte trampa folk på tårna, men så här känner jag….jag är glad för KIMs skull och önskar om det händer mig igen och livet skulle ta en hemsk vändning att mina nära och kära kämpar för min rättighet att VÄLJA livet eller döden.

    Svara
  4. Madelene

    Emma: Vad våra största dagstidningar säger kan man välja att inte ta till sig, det kan man däremot inte med Socialstyrelsens regler men de pratar jag heller inte om.

    Svara
  5. Emma

    Madelene: på vilket sätt är det inte samma debatt? Det en av våra största dagstidningar skriver och det socialstyrelsen reglerar måste väl anses ha att göra med vårt gemensamma värderingssystem? Jag försöker förstå vad du menar men lyckas inte.

    Svara
  6. Madelene

    Jag tror att det är av stor vikt att hålla isär de berömda frukterna i korgen här då det är lätt att hamna i rena känsloargumenteringar. Huruvida Kim och Joakim ler i sin himmel i dag vet faktiskt ingen av oss och att media väljer att rapportera om just personer med funktionsnedsättningar som velat avsluta sina liv är ett onekligen ett problem, men det är en debatt om samhällelig insiktslöshet, girighet och usel journalistik och är inte samma debatt som den om vilka grundvalar vårt värderingssystem vilar på. Även om det ena naturligtvis kan påverka det andra. Att personer med funktionsnedsättningar väljer att avsluta sina liv på grund av att samhället inte tar sitt ansvar och inte löser assistansfrågor och annat på ett tillfredställande sätt är också ett jätteproblem, men inte heller det är samma debatt som den om assisterat självmord i sig.
    För att det inte ska uppstå missförstånd i kontakten med personer utanför den initierade funkisvärlden tror jag att det är viktigt att man är tydlig i dessa frågor. Annars riskerar alla personer med funktionsnedsättningar att hamna i en än större marginalisering än den som redan råder. Det finns många med funktionsnedsättningar som är emot assisterat självmord och det finns många som är för. Det är en personlig åsikt som är upp till var och en och är man för innebär det inte att man automatiskt är mot full delaktighet.

    Svara
  7. Rebecca

    Till Anna som kommenterat först:
    Angående dina argument om för tidigt födda barn, hur kan du ens rättfärdiga dessa argument för dig själv i spegeln?
    Det vore som att säga att vi inte ska hjälpa allvarligt skadade människor i t ex bilolyckor, för i enlighet med naturen hade de inte klarat sig om vi inte hade haft dagens teknik.
    Min son föddes 14 veckor för tidigt. Han vägde 902g och var 36 cm lång. Han låg 108 dagar på neo, han var nära döden många gånger men räddades med dagens underbara teknik. Idag är han 6 år. Han är, som Elin som omnämns i artikeln ovan, lite kort jämfört med sina kompisar, han har fått diagnosen ADHD som är vanlig bland för tidigt födda vilket gör honom väldigt aktiv och lite impulsiv och han har lite svårt att fokusera på saker han tycker är jobbiga, han har också haft förkylningsastma som han nu verkar ha vuxit ifrån. I övrigt är han en fullt frisk levnadsglad liten solstråle. Både han och vi som familj lever ett fullt normalt liv. Han går på ett utedagis, spelar fotboll och älskar sportbilar och monster trucks. Enligt hans ADHD-utredning ligger han över medel för sin ålder vad gäller intelligens.
    Du anser alltså på fullaste allvar utan att skämmas att läkarna borde låtit min son dö när han var 1 vecka gammal och låg i respirator med lunginflammation och en mindre hjärnblödning?

    Svara
  8. Karin

    Tack Jonas.
    Jag hade svårt att förstå mina egna känslor i den här frågan men du lyckades tydliggöra dem för mig. Du är ordets mästare.

    Svara
  9. Vintervila

    Jag grät då jag hörde på nyheterna att respiratorn stängts av. Visst, jag respekterar Kims beslut att vilja avsluta sitt liv. Men, jag kan inte respektera att Socialstyrelsen varit med och hjälpt till i detta sammanhang. Jag ser en mycket farlig utveckling med detta ställningstagande. Jag ser en framtid där synen på funktionsnedsättningar blir till en diskurs, där det rådande blir att funktionsnedsättningar är lika med ett ovärdigt liv. För åtta år sedan var mitt barn, då 12 år gammal utdömd från livet. Vi föräldrar fick ta ett beslut som både då och nu i efterhand var helt orimligt för oss ställas inför. Vi skulle på en halvtimme fatta beslut om hennes fortsatta vårdinsatser. Det fanns inget mer att göra, oavsett vilka insatser som skulle göras så skulle det vara mycket korta insatser, och ett förlängande av hennes lidande – sades det. Efter att ha tagit oss igenom detta beslut, och efter ytterligare en kamp mot sjukvårdens gräsliga människosyn så lever hon i dag. Hon har hittills fått åtta år, hon fick gå från tonåring till vuxen och hon bor i dag i en egen lägenhet. Hon ville kämpa, hon har alltid velat det. Jag kände hennes tacksamhet över livet då hon fick börja andas igen med sitt respirators hjälp. Under första halvåret undrade jag många gånger om vi gjort rätt, då vi kämpade om att få ta hem henne (ingen visste ju vem som skulle betala för assistansen och vi blev därför kvar på sjukhuset i månader…). När vi var hemma igen och det värsta kaoset var över kom min stora sorg…sorg över att ingen mer än vi föräldrar hade sett hennes kämpande, hennes livsgnista, att ingen mer än vi hade sett hennes människovärde…allt beroende på att hon i grunden var funktionsnedsatt. Efteråt, då jag bad om ett samtal med en av läkarna på barnavdelningen, så frågade jag: hur kan det vara så att det inte är självklart att ni gör allt för att rädda liv utan att ni låter trötta föräldrar besluta om det, så fick jag svaret ”därför att det är ni som skall ta hand om det”. Hur kan det vara så att inte sjukvården har som grundprincip att varje liv skall räddas? Hur skall det bli om det blir en samhällelig diskurs där man förknippar funktionsnedsättningar med ett ovärdigt liv? Varför är det just bara sjukdom och funktionsnedsättning som skall anses som sådant lidande att man kan avsluta liv på människor? Det finns fullt av människor som mår dålig och kämpar, skall man anse att alla som vill dö av en eller annan orsak som berättigade till samhällets stöd av dödshjälp? Jag vill inte vara den som stänger av respiratorn, varken på mitt barn eller någon annan. Livet har ett högre värde än människans funktionsförmåga.

    Svara
  10. Maria Mattsson

    Tack Jonas! Jag kunde inte uttryckt det bättre själv. I en del svar här och även i övrigt där debatten pågår vrids frågan till rätten att ta livet av sig eller ej. Men det största problemet ligger inte där, och du verkar hålla med mig. Det handlar om skildringen i media. Aftonbladet har rubriken ”Rätten att dö” och lägger ner enorm energi och spaltmetrar gällande detta. Men var är rubriken ”Rätten att leva”? Lägg samma energi på alla medborgares psykiska hälsa och livskvalitet oavsett funktionsnedsättning eller ej. Tro mig, jag är inte rädd att folk ska vilja ta livet av mig för att jag sitter i elrulle. Jag är dock frustrerad, förbannad och oerhört ledsen över att mitt liv ska synas skrämmande och deprimerande för en stor del av befolkningen. Själv skulle jag inte vilja byta med någon annan.

    Svara
  11. Anna Tanbäck

    Till Anna som kommenterar för tidigt födda barn.
    När jag läser ditt inlägg ställer jag mig genast frågan :Har du egna barn? Och tror du att du hade haft samma inställning då?
    Jag har själv barn och jag vet hur känslan är i kroppen när min dotter har gjort illa sig tex..du gör ju allt i din makt för att det ska bli bra… tror inte du att känsaln är den samma om du får ett för tidigt fött barn eller om ditt barn föds sjukt osv??
    Du ställer frågan : Varför skapa fler handikappade? Att döma av den frågan så tror jag faktiskt inte att du har egna barn….

    Är det verkligen så lätt att säga : Låt naturen ha sin gång?

    Och jag håller inte alls med dig om att det är oftast människor som lidit av depressioner en kortare tid som tar sina liv än en person som har haft det i 25 år.

    Och är det verkligen så konsigt att jämföra som du säger? Oavsett ditt hinder om det är fysiskt eller psykiskt så är det väl ändå samma starka känslor.. av rädsa..ångest.. uppgivenhet…osv…

    Svara
  12. Ninnie

    Jonas… Du är en retorikens mästare och ditt tydliga sätt att ta upp dessa tunga frågor är värt all respekt.
    Innehåller kan jag bara kommentera med ”Amen!”.

    Svara
  13. Malin

    När jag först läste Jonas artikel så fick jag mig en tankeställare ang hur vi ser att det är ”okej” och ”förståeligt” att en person med funktionsnedsättning vill ta sitt liv gämfört med en ”frisk” (vad nu det innebär). Men sedan så fick jag en annan vinkling av det hela i Annas svar. Eftersom det är ett val att ta sitt liv, så borde väl även en person, som inte rent handgripligen kan göra det själv genom att till exempel hoppa, få hjälp med det om den så önskar. Självklart efter att ha gått igenom hjälp av psykiatriker och proffetionella. Det finns väl ingen statestik som säger att personer med funktionshinder skulle lida mindre av depression än en som inte har det? Säkerligen ingen statestik som säger det motsatta heller. Vi är väl alla lika ändå? Sedan så tycker jag att det är fel, så som Jonas skriver, att man ska följa en person med funktionshinder som vill ta sitt liv i artiklar och på tv. Det gör att samhället bara tycker mer synd om funktionshindrade och spär på synen ang att det måste vara för jävligt att vara det.
    Den fria viljan att leva eller dö, den måste väl ändå betyda någonting?
    Alla borde få den hjälp och vård de är berättigad till, fysisk eller psykisk, vare sig funktionsnedsättning eller ej.

    Svara
  14. Pingback: Tweets that mention Inför döden var vi alla lika « FullDelaktighet.nu -- Topsy.com

  15. Emma

    Anna: varför är det absurdt att jämföra en mans resa till självmordsklinik med en gående som tänker hoppa? Det finns ju psykiska sjukdomar och tillstånd som innebär livslånga lidanden med isolering som följd. Ska inte dessa personer också få hjälp att dö? Personligen är jag mer rädd för att vara känslomässigt isolerad och begränsad än fysiskt.

    Svara
  16. Mattias Agnesund

    Om respiratorn är ett hiälpmedel som vilket som helst, varför ska man tvingas använda det? Håller med om att respiratorvård överdramatiseras i media, men det är faktiskt ingen bagatell att inte kunna andas själv. Det är det som är problemet, inte att en maskin kan stängas av. Det måste vara frivilligt både att påbörja och upprätthålla respiratorvård, lika väl som en cancerpatient kan säga nej till strålbehandling. Kim dog till följd av sin sjukdom.

    Svara
  17. Anna

    När jag läser detta inlägg så frågar jag mig åter igen, Vad är alla handikappade så rädda för när det gäller dödshjälp?? Det handlar ju inte att ta livet av oss handikappade som vill leva. Inte heller om nyskadade personer som haft sitt handikapp under en kortare tid. Denna Kim hade levt ett liv som hon inte önskade i jätte många år och som inte var värdigt för henne. Vad ger då oss rätta att lägga kommentarer om det är rätt eller fel. Och att jämföra det med en deprimerad person som tänker hoppa från en bro är ju absurt…..det är ju ofta peroner som lidigt av depression i kortare tid, då inte över 25 år, som gör sådan saker….

    Och vad är det för fel att diskutera om förtidigt födda barn???? Dessa barn hade inte föds in till ett liv om vi inte hade haft all teknik vi har idag….och varför ”skapa” fler handikappade ???? Låt naturen ha sin gång….

    säger en som själv är handikappad och är för aktiv döds hjälp.

    Svara

Lämna ett svar till Madelene Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *