Skillnad på folk och folk?

Efter att ha lämnat barnaåren och var på väg ut ur tonåren blev jag, som många andra funkisar på den tiden, per automatik förtidspensionär. Om det var så av arbetsmarknadspolitiska skäl eller om det berodde på att man ansåg att personer med funktionsnedsättningar inte hade något att bidra med och därför inte behövde arbeta vet jag inte? Det var inget jag heller reflekterade över. Först! Men efter att jag fick min första lägenhet på en boendeservice och skulle börja leva mitt liv som ung vuxen fick jag ett brutalt uppvaknande. Jag började känna mig placerad och undanskuffad.

Några år gick med ett revolterande leverne innan jag engagerade mig handikappolitiskt och började få upp ögonen hur illa ställt det var med handikappolitiken. Det bara pratades hit och dit, utredningar gjordes och politiker lovade runt och höll tunt. Det dröjde inte länge innan jag sökte jobb och började arbeta på ett ungdomsförbund, DHR UNG. Jag jobbade deltid, 50% – 75%, fram till år 2001 innan det tog stopp. Idag lever jag återigen på full sjukersättning.

Det slår mig när jag tittar tillbaka på hur det var förut och jämför med hur det är idag. Det har verkligen hänt mycket positivt under årens lopp samtidigt som en del områden tycks stå stilla. Åtminstone känns det så. Jag tänker först och främst på alla som inte kan arbeta längre eller som aldrig har kunnat göra det och den urusla ekonomi de ofta har. Sjukersättning är obegripligt låg, bostadstillägget har inte hängt med vanliga hyreshöjningar och är allt annat än synkade med de dyra hyror som anpassade lägenheter har på grund av ett behov av stora lägenheter vilket är beklämmande. Handikappersättningen täcker oftast inte de merkostnader som uppstår vid funktionsnedsättning. Det händer till och med att försäkringskassan anser att kring kostnader för personlig assistans är samma sak de merkostnader handikappersättningen ska täcka och drar in ersättningen helt eller delvis.

Sedan har vi tillgänglighetsfrågan som stötts och blötts sedan urminnes tider. Om jag inte minns fel lovade politikerna att kollektivtrafiken skulle anpassas under en tio års period från och med 1979. Jag kan vara fel ute men jag tror det stämmer. När det gäller personlig assistans och bedömningsinstrumentet och tillgänglighet som diskrimineringsgrund har handikapprörelsen tillsammans med eldsjälar kämpat enormt de senaste tio åren. Men jag skulle gärna se samma glöd vad gäller sjukersättningen, bostadstillägget och handikappersättningen. Om vi inte har råd att betala våra räkningar på grund av för dyra hyror eller om vi inte har råd att gå på bio eller äta på restaurang då och då är det lätt att fråga sig om det återigen håller på bli så att det är skillnad på folk och folk.

10 reaktion på “Skillnad på folk och folk?

  1. Gun Bengtsson

    Bra idé att i större utsträckning behandla också sjukförsäkringen på denna blogg. Detta är ju högst aktuellt och behovet av reformer skriande. Det gäller inte minst bemötandet från FK och möjligheten att komma i kontakt med myndigheter. Servicekontoren ska ju slopas i besparingssyfte.
    Den oärliges fusk drabbar i hög grad alla hederliga – också något att ta itu med.
    Glöm inte att underteckna det upprop som imorgon finns i många kyrkor om sjukförsäkringen. Går också att skriva under via nätet.

    Svara
  2. Satu Viljosdotter

    Bra skrivit, va och kollade på en lägenhet som jag ville ha, men den skulle bli för dyr att anpassa. Så jag får snällt leta vidare, tyckte de på bostadsanppassningen.

    Svara
  3. Björn Thorén

    Hej Sven och Kjell!

    Ja, jag håller också med Sven. Det behövs en massa eldsjälar som visar väg och vågar ta upp kampen och göra sig obekväma – lika mycket behövs de som kan det politiska språket och vet hur den världen fungerar med uppvaktningar, etc.

    Jag kan dock skönja en ändring i den utbredda jag-ismen, att man tänker bara på sig själv, och det är att medborgare är återigen beredda att demonstrera. Se på Marschen för tillgänglighet, till exempel, som har brett ut sig över hela landet. Vi verkar dels mer mottagliga till att demonstrera men också att slåss individuellt för våra rättigheter och det är tackvare våra eldsjälar som smittar av sig. Det blir en kedjereaktion, kan han/hon så kan jag. Jag vill inte nämna någon av dessa fantastiska människor vid namn för då vill jag nämna alla med rädslan att jag glömmer någon så därför låter jag bli.

    Any way. För egen del har jag tappat tålamodet att bli undanskuffad ekonomiskt så jag skrev ett blogginlägg om detta på min blogg, ”Nalles tankar från roten”, och skickade länken till Riksdagens ledamöter och till Socialutskottet och Socialförsäkringsutskottet vilket resulterade i att jag fick en heldel svar plus att jag har träffat en riksdagsledamot från Miljöpartiet och så ska jag träffa en till från Socialdemokraterna den 18 mars och plus att jag fick mail ifrån Lars Ohly. Det var nödvändigt för mig, att få berätta för några som bestämmer hur det är och nödvändigt eftersom många av Riksdagsledamöterna vet inte hur det är i verkligheten.

    Miljöpartiets Riksdagsledamot kommer motionera om förhöjt bostadstillägg och sjukersättning och Lars Ohly sa bland annat:
    ”I vår riksdagsgrupp kommer ett av de viktigaste projekten under året vara att gräva djupare i frågor om att ta fram bättre åtgärder för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. Personer med funktionsnedsättningar är en av de grupper vi kommer titta särskilt på och vi kommer att diskutera olika förslag med företrädare för handikapprörelsen. Vi kommer då också att titta mer på frågan om att de som inte kan få jobb ska kunna leva ett bra liv, både för att sysselsättningsfrågan ju inte går att lösa över en dag och för att det alltid kommer finnas vissa grupper som kommer stå utanför arbetsmarknaden.” Intressant tycker jag.

    Vi måste fortsätta kräva våra rättigheter.

    Ta hand om er!
    Nalle

    Svara
    1. Sven Aivert

      Det är alltid bra att skriva till våra riksdagsledamöter och det vore bra om så nånga som möjligt gjorde det
      Jag tror att det är ett bra sätt att ppåverka
      Jag har bara positiva reaktioner av detta flera riksdagledamöter har hört av sig

      Svara
    2. kjell Winberg

      Det är bra med politikerkontakter och särskilt om man får svar vilket inte alltid är fallet. Men för att nå verkliga resultat räcker det inte med några få politiker eftersom det krävs majoritet i besluten om förändring av exempelvis tillgängligheten.
      Bäst hade varit om personer med funktionsnedsättning bombarderade politikerna med brev där de talar om sin livssituation och ställer krav om förbättringar.
      Lycka till den 18 mars!

      Svara
  4. Sven Aivert

    Det har alltid varit skillnad på folk och folk och kommer så att vara så länge vi inte själva reseross upp ochgår ut på gator och torg och verkligen skriker högt och visar på alla orättvisor som finns i samhället

    Handikapprörelsen har alltid varit väldigt tillbakadragen och rädd för att gå ut på gator och torg och skrika högt hur samhället behandlar dom funktionshindrade
    I sverige så ska man bara knyta näven i byxfikan och tycka att det är för j-ligt nej det är verkligen hög tid att även vi med funktionshinder tar oss ut och ser till att det blir förändringar i samhället som även tar hänsyn till personer med funtionshinder vi ska inte längre finna oss i att bli behandlade som tredje klassens medborgare bara för att vi har ett funktionshinder

    Svara
    1. kjell Winberg

      Jag håller helt med Sven! Det måste bli lite mer djävlar annamma om det ska bli någon förändring för alla med funktionsnedsättningar och det oavsett ålder!

      Svara
        1. kjell Winberg

          Jag håller med men om flera kom tillsammans så skulle vi säkert finna många olika sätt att påverka TUFfarna (de Tillfälligt Utan Funktionsnedsättning). Se bara det man gjort i Växjö. Ett av Sveriges månghundratals assistansföretag tillsammans med handikapporganisationer satte ut koner vid för rullister otillgängliga platser. Tog kontakt med massmedia, politiker och diskuterade med folk som ville veta varför man satt ut koner. För att göra en sådant krävs pengar och kunnigt folk att ställa upp.
          Marschen för tillgänglighet går av stapeln på ett trettiotal platser i landet och det är bra. MEN det är alldeles för få personer på varje plats. Tänk om Marschen kunde hållas 4 ggr per år eller mer! Det skulle behövas marsch för personlig assistans, för att skolor ska bli tillgängligt för alla elever med olika funktionsnedsättningar, för lämplig pedagogik och hjälpmedel osv.

          Det största problemet är att få folk att engagera sig. Ett problem i de flesta handikapporganisationer är att flertalet medlemmar är mellan 65-100 år gamla och orkar inte. Det säger jag som är nära 77 år.

          Svara
          1. Sven Aivert

            Jag tror inte åldern är avgörade för att engagera sig i det handikappolitiska arbetet det är nog mer vilken grundinställning man har i botten
            Vi som hat kommit upp i ålder har skämt bort våra barn med att dom inte behöver engagera sig i samhällsutvecklingen tyvärr så får vi nog vara lite kritiska mot oss själva som inte heler alltid har velat släpa in dom som är yngre i våra föreningar

            Men vi måste nu se till att det händer något ordentligt så att vi får fart på det som händer i samhället med alla sociala försämringar

            Man skulle egentligen göra som dom galna mödrarna har gjort man skulle samlasutanför riksdagen en dag i veckan och bara visa på att vi inte kommer att ge oss föörän vi får ett samhälle där man tar hänsyn till oss som människor och ser till att vi får den assistans som är nödvändig för många av oss

Lämna ett svar till kjell Winberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *