Kategoriarkiv: Utan assistans stannar livet

Expressens ledarsida premierar populism framför frihet

Expressens ledarsida har på senare tid publicerat ett antal mycket kritiska kolumner om assistanslagstiftningen. Anna Dahlbergs kolumn i söndags är den senaste i raden. Det är anmärkningsvärt att det är just Expressens ledarskribenter som hetsar mot en av Sveriges mest socialliberala lagstiftningar, en frihetsreform som har inneburit en revolution för tusentals personer vilka genom den har fått verktygen att ta makten över sitt eget liv. Just sådant som Expressens ledarsida alltid har argumenterat för. Men man ska kanske inte förvånas. I ett tidevarv då billiga populistiska poänger och snabba mediautspel premieras, väger en genom årtionden starkt utarbetad politisk profil inte mycket.

Konstigare är att Anna Dahlberg nyligen skrev i en annan ledarkrönika att det är oroväckande att den välutbildade medelklassen får det allt bättre, medan ”lågutbildade, utlandsfödda och funktionshindrade fastnar i långvarig arbetslöshet och utanförskap”. Nu ifrågasätter hon ett av de viktigaste verktygen för tusentals av oss att bryta ett sådant utanförskap. Men att kräva en genomtänkt samhällsanalys av en opinionsbildare i dagens stressade mediaklimat är kanske att begära för mycket?

Det riktigt allvarliga med dessa utspel är dock att det framstår som att medborgerliga rättigheter är en okänd term för Expressen ledarredaktion. Anna Dahlberg och hennes kollegor tror på fullaste allvar att assistanslagstiftningen handlar om vård och omsorg. Låt mig därför slå fast att mitt behov av personlig assistans inte på något sätt handlar om vård och omsorg. Den handlar däremot om min rätt till arbete och utbildning, min möjlighet att kunna röra mig fritt i samhället, att kunna bo där jag vill och vara en bra förälder till mina barn.

Sedan fem år tillbaka är dessa rättigheter, vilka av de flesta medborgare uppfattas som självklara, starkt ifrågasatta. Jag lever dagligen med hotet om att min personliga assistans ska dras in. Och att jag därmed inte längre ska kunna gå ut när jag vill, att jag inte ska kunna arbeta mer och att jag inte längre ska kunna ta hand om mina barn. Detta har redan hänt vänner och kollegor till mig. Detta är en verklighet som de lever i. Jag utgår från att Anna Dahlberg själv skulle acceptera att bli fånge i sitt eget hem, att bli utkastad från arbetsmarknaden in i förtidspension och att bli hänvisad till familj och vänner för att kunna ta hand om sina barn och sköta sin personliga hygien. Hur kan hon annars propagera för att politikerna ska göra inskränkningar i mina rättigheter?

Anna Dahlberg skriver att lagen rör en svag grupp, men att det är de starka brukarorganisationerna som gör att politikerna inte vågar inskränka våra rättigheter. Det är ju bra att vi som är så svaga har en förmåga att organisera så starka lobbyorganisationer att vi kan styra Sveriges politiker. Men fullt så framgångsrika som Anna Dahlberg tror är vi tyvärr inte. Varje vecka får jag rapporter från människor som har fått sina liv sönderslagna på grund av indragen personlig assistans. Hade detta rört någon annan grupp i samhället hade protestens röster hörts även på Expressens ledarsida.

Medierna rapporterar oftast om annat när det gäller lagstiftningen, som kriminalitet och bolag som gör vinster. Vi pratar gärna om det. Men att blanda in våra rättigheter i denna diskussion är en ohederlig debatteknik.

Anna Dahlberg skriver att lagstiftningen har blivit för dyr. Hon skriver om miljardbelopp som ökar, men utan att berätta att det allra mesta av detta belopp består av lönekostnader där en betydande del går tillbaka till staten som skatt. Skulle jag få min assistans indragen skulle tre personer gå ut i arbetslöshet och förtidspension. Det är faktorer som Anna Dahlberg väljer att inte skriva om.

Dahlberg vill veta var de som försvarar våra rättigheter ska ta pengarna ifrån. Jag tycker att den diskussionen är helt ointressant så länge vi har råd att strö skattemedel på en allt rikare medelklass. Så länge staten subventionerar renoveringar av kök och badrum i bostadsrätter och städhjälp för att folk som kan städa själva ska få sitt livspussel att gå ihop, så tänker jag inte finna mig i att min rättighet att leva ett liv i frihet ifrågasätts med kostnadsargument.

Politiker från vänster till höger har de senaste tjugo åren stått upp för medborgarskapstanken. Viljan att alla medborgare i Sverige ska kunna leva ett liv i frihet har varit stark. Denna vilja kallar nu Anna Dahlberg för feghet. Det fanns en tid då denna ”feghet” dominerade, även på Expressens ledarsida. Då medborgerliga rättigheter, individens rätt att leva det liv den vill och rätten  till ett liv i frihet var självklara ledstjärnor. Att Expressens ledarsida nu sällar sig till kören som ropar efter inskränkta rättigheter för utsatta minoriteter är inte bara otäckt för oss som de hetsar mot. Det är en tragisk utveckling för hela vårt samhällsklimat.

Gunnar, här är researchen du borde gjort i förrgår!

Hej Gunnar!

Det har kommit en hel del reaktioner med anledning av ditt utspel i Expressen. Vissa skriver att du den här gången verkar ha missat att kontrollera enkla fakta, som konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. En konvention som Sverige har ratificerat.

Här på FullDelaktighet.Nu tänker vi dock på framtiden, även när du objektifierar människor – och vill därför hjälpa till med researchen!

Nedan hittar du, och alla andra intresserade, några texter som gör det lätt att snabbt sätta sig in i det som missades den här gången. Håll till godo!

Institutioner är inget alternativ till personlig assistans

”Det är dags att du kommer ner och får syn på oss.” 

Wetterberg tycks önska 1900-talets institutionssverige åter

Text av Jessica Smaaland:

Hej Gunnar Wetterberg!

Du har redan fått mycket respons på din ledare i Expressen den 3 december och jag funderade över om jag skulle låta bli. Jag vet att du kommer svara mig med ett standardsvar, men trots detta väljer jag att skriva.

Ditt sätt att se på personer med funktionsnedsättning är skrämmande, men antagligen ganska generell i det svenska samhället. Det känner man av när man lever med en omfattande funktionsnedsättning. Inställningen ligger där, onåbar, och gror outtalat men är i och med det omöjlig att kommentera och argumentera emot. Tills nu, och det ska du väl egentligen ha en eloge för.

Funderar lite i mitt stilla sinne på hur du, som tydligen har jobbat på SKL, kan ha missat rapporten Kostnad per brukare. I rapporten är det ganska lätt att se att personlig assistans är billigare än hemtjänst per timme. Det går också att se kostnaden för gruppboenden per dygn. Ibland är den något billigare än personlig assistans under ett helt dygn, men en inte helt okvalificerad gissning är att de som bor på just dessa boenden är relativt självgående. Istället får man titta på dem som kostar mest, där det med största sannolikhet bor personer med mer omfattande funktionsnedsättningar. Plötsligt blir kostnaden högre än för en personlig assistent i 24 timmar. Det finns dessutom fler rapporter som visar på det samhällsekonomiskt lönsamma med personlig assistans, bland annat från Socialstyrelsen, om nu SKLs statistik inte räcker.

Du kommer kontra med att du eftersöker den goda institutionen. Det är en utopi. Så fort det finns två personer som är beroende av assistans från en tredje person kommer det alltid vara en kamp. En kamp om vem som ska få sina behov tillgodosedda först. Vad är viktigast – att A får klia sig på näsan eller att B får vatten? Eller att A får gå på sin bäste väns 30-årsfest eller att B får gå på sin stora idols enda konsert på åratal i landet? Vem ska avgöra? Den högt kvalificerade personalen som vet vad som är bäst för var och en?

Du hävdar att det inte kan vara en rättighet med ”passning” dygnet runt. Finns det något annat som inte ska vara en rättighet enligt dig? Sjuklön? Föräldrapenning? Vård? Menar du att godtycklighet och andras välvilja ska råda även där?

Med vänliga hälsningar,

Jessica Smaaland,
– Högutbildad (snart f.d. medlem i SACO)
– Yrkesverksam (anställd och egen företagare = > 100%)
– Vagabond och shopoholic (livet är för kort för att inte njutas av)
– Dotter och syster (och snart faster)
– God vän (om jag får säga det själv)
– Djur och naturvän (mer KRAV-märkt nu!)
– Assistansberättigad (24 timmar om dygnet … och jag kommer aldrig någonsin bo på en institution och ge upp mitt liv)

PS: Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att ledaren publicerades på internationella funktionshindersdagen …

Text av Adolf Ratzka:

Jag har alltid haft stor respekt för Gunnar Wetterbergs välunderbyggda inlägg och forskningsarbeten. Men i sin debattartikel i Expressen 2012 12 03 tycks han inte tagit sig tid att kontrollera några enkla fakta.

FN Konventionen som Sverige och EU ratificerade slår fast i Artikel 19 att ingen får tvingas bo i särskilda boende och att människor med funktionsnedsättningar har rätten till samma möjligheter som andra att välja var och med vilka man bor. Konventionens artikel 19 tillsammans med artikel 8 visar att denna rätt inte kan tillgosdoses i institutionella former där de boende tvingas att dela på personalen med andra vilket begränsar de boendes möjligheter att fritt delta i samhällslivet utanför. Har man nämligen ett stort behov av personlig assistans under dagen och får man assistansen enbart i bostaden, så kan detta likställas med husarrest.

FN:s Konvention är inte enbart en moralisk uppmuntran som ett lands regering kan strunta i utan en bindande juridisk förpliktelse som kan beivras i Europadomstolen. Om detta går att läsa i bland annat

Thomas Hammarberg, Commissioner for Human Rights, Council of Europe ”The Right of People with Disabilities to Live Independently and Be Included in the Community” mars 2012 internet publication https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?id=1917847

Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights Regional Office for Europe “Getting a Life: Living independently and Being Included in the Community”. april 2012 internetpublikation
http://www.europe.ohchr.org/Documents/Publications/Getting_a_Life.pdf

Som dessa texter visar gäller dessa mänskliga rättigheter oavsett kostnadsaspekten. Men institutionsboende kostar också. I Sverige kostar gruppboende ungefär lika mycket som personlig assistans i det vanliga bostadsbeståndet (se JAG, Priset för valfrihet, självbestämmande och integritet, 2006). Detsamma gäller för större institutioner i USA enligt studier som FN:s ovannämnda dokument citerar.

Om Gunnar Wetterberg och andra anser att personer med omfattande funktionshinder inte bör ha samma livsmöjligheter som deras icke-funktionsnedsatta syskon, grannar och vänner, så borde de ha protesterat innan Sverige ratificerde FN:s konvention. Nu får de leva tillsammans med oss!

 

Assistansersättningen var tänkt som ett redskap för att leva – inte bara överleva!

Vår rätt att ha behov

Socialtjänstlagen som antogs år 1980 slår fast att hänsyn måste tas till en persons hela livssituation. En helhetssyn ser på en människas behov. Psykologen Abraham Maslow blev bekant för sin behovstrappa. Han menar att människan strävar efter att successivt uppfylla sina inneboende behov: när man har säkerställd sina fysiska behov är man redo att söka trygghet och gemenskap, man behöver känna sig sedd och uppskattad för den man är och man vill förverkliga sin potential.

Maslows behovstrappa

Självförverkligande
Uppskattning
Gemenskap
Trygghet
Fysiska behov

Källa http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Maslow

På 80-talet uppmärksammade STIL situationen av personer med omfattande funktionsnedsättningar, personer som var beroende för sin överlevnad på den dagliga hjälpen från anhöriga eller hemtjänst- och boendepersonalen. Med sitt pilotprojekt visade STIL att med samma resurser som hemtjänst kunde vi uppnå en mycket högre livskvalitet genom det vi kallade ”personlig assistans”. Hemtjänst och boendeservice såg till att vi överlevde men höll oss i husarrest. Med personlig assistans kunde vi lämna husarresten och börja klättra upp för behovstrappan. Vi kunde börja leva.

År 1994, när STIL:s modell på personlig assistans blev lag var intentionen att Assistansersättningen skulle ge oss de konkreta förutsättningarna till att delta i samhället på lika villkor:

  • Strävan ska vara att människor med funktionshinder- precis som andra medborgare – skall ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur- och fritidsaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet. Sid 44
  • Målet för insatserna enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skall vara att främja människors jämlikhet i levnadsvillkoren och fulla delaktighet i samhällslivet. Sid 44
  • Det övergripande syftet med de särskilda insatserna enligt den nya lagen bör vara att åstadkomma så jämlika villkor som möjligt mellan människor med omfattande funktionshinder och andra människor. Sid 50
  • Avsikten bör emellertid vara att assistan­sen därutöver också skall ges i andra situationer där den enskilde be­höver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla ett arbete. Sid 64
  • Om någon av föräldrarna har personlig assistent är det enligt min mening naturligt att assistenten, om han eller hon är lämpad därtill, under barnets första tid även hjälper föräldern med den omvårdnad av barnet som han eller hon inte kan ge själv. …Sid 66

från LSS-propositionen 1992/93:159

År 2008 ratificerade Sverige FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen kan ses som en lista över våra mänskliga och medborgerliga rättigheter och de åtgärder som behövs för att garantera dem.

Article 19 – Living independently and being included in the community

States Parties to the present Convention recognize the equal right of all persons with disabilities to live in the community, with choices equal to others, and shall take effective and appropriate measures to facilitate full enjoyment by persons with disabilities of this right and their full inclusion and participation in the community, including by ensuring that:

a) Persons with disabilities have the opportunity to choose their place of residence and where and with whom they live on an equal basis with others and are not obliged to live in a particular living arrangement;
b) Persons with disabilities have access to a range of in-home, residential and other community support services, including personal assistance necessary to support living and inclusion in the community, and to prevent isolation or segregation from the community;

Article 23 – Respect for home and the family

2. …….. States Parties shall render appropriate assistance to persons with disabilities in the performance of their child-rearing responsibilities.

(Det engelska originalet citeras här eftersom den svenska översättningen är felaktig på avgörande punkter. Se Handikapprörelsen sov när FN-konventionen översattes.

Originaltexten och den svenska översättningen finns utgiven av Utrikesdepartementet i dokument SÖ 2008:26)

Har lagens intentioner infriats?

Propositionen och FN:s Konvention ger oss rätten till full delaktighet och jämlikhet och rätten till de samhällsinsatser som vi behöver för att kunna ta oss upp för hela behovstrappan. Så var det tänkt av lagstiftaren, så var det tänkt av FN:s generalförsamling. Men verkligheten blev inte riktigt så:

Under de senaste åren har vi sett en tilltagande tendens att betrakta assistansberättigade som vård- och omsorgsobjekt istället för medborgare med rätt till full delaktighet på lika villkor. Utvecklingen drivs fram av Försäkringskassans och kommunernas sparbeting medels en allt snävare tolkning av vilka behov som kan räknas som grund för rätten till assistansersättning. Ofta har dessa tolkningar fått stöd i domstolen. Försäkringskassan har börjat dela upp assistenternas arbetstid i s k aktiv och passiv assistanstid och i s k integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga moment när det gäller att beräkna tid som grund för assistansersättningen. Ett s k bedömningsinstruments har tagits fram som förstärker minut-tänkandet.

”Aktiv” tid är exempelvis den tid det tar att hjälpa den assistansberättigade att flytta från rullstol till toalettsits och dra ned byxorna. Sedan lämnar assistenten toaletten och den s k passiva tiden börjar. När den assistansberättigade är klar kommer assistenten tillbaka och den ”aktiva” tidsräkningen börjar igen. Enbart den s k aktiva tiden räknas som grund för assistansersättning enligt en intervju på Assistanskoll med Försäkringskassan. I samma intervju är Försäkringskassan tydlig med att de inte tar hänsyn till att det kan vara svårt att anställa en assistent som arbetar uppsplittrade perioder under en dag.

Att få hjälp med långkalsongerna godkänns som grund för assistansersättningen men inte den tid det tar för att ta på sig dunjackan. Assistansen med kalsongerna – men inte med dunjackan – anses som integritetskänslig. Utvecklingen startades av Försäkringskassan 2007 och befästes i regeringsrättsdomen 5321-07 den 17 juni 2009.

Jämfört med lagens intentioner och FN-konventionens krav har assistansersättningens behovsbedömning utvecklats i en ovärdig och osmaklig riktning. Utvecklingen har varit förödande för de människor som förlorat eller fruktar att förlora sin assistansersättning. Enligt siffror från Försäkringskassan fick 808 personer sin assistansersättning indragen 2008-2011. Antalet nybeviljanden av assistansersättning minskade samtidigt från 1404 år 2009 till 1076 år 2011. (Se Försäkringskassans egen information)

Bakom dessa siffror finns människor som har byggt sin existens med arbete, intressen, uppdrag och familj på sin personliga assistans. Människor som nu är tvungna att ta emot kommunens hemtjänst eller liknande tjänster där man sällan får det timantal och det inflytande som man anser sig behöva. Länsstyrelsernas rapport 2007 Riktlinjer – till hjälp eller stjälp visade att kommunala riktlinjer ofta begränsar LSS-insatser till personer med funktionsnedsättning på ett oacceptabelt sätt. Om stödinsatserna istället ges som hemtjänst via Socialtjänstlagen blir skillnaden förutom att den enskilde få betala för insatsen att stödet ska upprätthålla en ”skälig levnadsnivå” istället för ”goda levnadsvillkor” i LSS. Där prioriteras behov av vård och omsorgskaraktär framför behov av delaktighet i samhället.

Delaktighet i samhället är ett grundläggande behov för människor

Maslows behovstrappa (modifierad)

Medborgarskap och samhälls-engagemang leva
 Vänner, relationer, föräldraskap
  Meningsfull sysselsättning (studier, arbete, intressen)
 Trygghet (makt över vardagen)
Fysiska behov  (mat, hygien- och toalettbestyr, påklädning, förflyttning) överleva

Enligt propositionen och FN:s Konvention har vi rätt till samhällets stöd för att leva som andra. Det innebär inte enbart insatser som säkrar vår överlevnad utan framför allt insatser som möjliggör ett riktigt liv:

  • ett liv med trygghet, när man har assistenter man har förtroende för;
  • ett liv med så mycket kontroll över vardagen att man kan planera för studier, arbete och fritid;
  • ett liv med vänner och relationer utan ensidigt beroende;
  • ett liv med familjebildning i vetskap att man kan ta sin del i arbetet med barn och hushåll:
  • ett liv med förtroendeuppdrag och delaktighet i samhällsbygget

I sin tolkning av lagen visar Försäkringskassan och domstolar en tydlig tendens: Assistansen begränsas till vård och omsorg på bekostnad av delaktighet och medborgarskap. Därmed hotas vår grupp att utestängas från alla de livsområden och erfarenheter som för andra människor gör att livet känns värt att leva. Vem vill leva enbart för att äta och gå på toaletten?

I det läget erfordras ett förtydligande från lagstiftaren. Vi behöver ett ytterligare grundläggande behov i LSS § 9

  1. Måltider
  2. Att klä av och på sig
  3. Hjälp med personlig hygien
  4. Att kommunicera med andra
  5. Annan hjälp som förutsätter ingående kunskap om den funktionshindrade
  6. Att vara delaktig i samhället (inkluderande meningsfull sysselsättning, arbete, studier, förtroendeuppdrag och föräldraskap)

Först då kan människor med omfattande funktionshinder leva ett liv som andra tar för givet – inte bara överleva.

I huvudet på en minister

Jag ska införa Godtyckets välde
över den personliga assistansen.
Då kostnaderna för denna bara svällde
Och ökade till orimliga proportioner
Och försatte mig i obehagliga situationer
Ty hur kunde en sån liten grupp
kosta regeringen så förfärligt mycket?

Jag ska införa Godtyckets diktatur
och Jag vet precis hur.
Förvandla deras personliga assistenter
till mina specialagenter
med uppgift så delikat
att gemen man skulle bli
alldeles plakat
om de utsattes för en sådan kupp.
Fast de assistansberoende är ju inte som vi.

Jag ska införa Godtyckets styre
med sträng byråkratis syre.
Låta granska endast den assistansberättigade minoriteten
Dock inte den stora folkmajoriteten.
Denna minoritet ska granskas i allt vad de gör
– även om de ingen stör.
Gör med bistånd av sina personliga assistenter
dvs mina nya specialagenter.
Dessa för mycket kostar.
Pengar jag inte upp så lätt hostar.
Alldeles för stora summor
står det i mina kolummer.
Så åt fanders med deras integritet,
livssituation och personlighet.

Jag ska införa Godtyckets rike
så att de assistansberättigade
blir varandras like.
Och lever varandras liv
men absolut inte sitt eget liv.
Jag är ju utbildad sjuksköterska
– Inte någon korkad lycksökerska.
Mitt yrke är därför att på bästa sätt sköta
Sjuka och äldre, ja även assistansberoende.
Behandla, vårda och bemöta
sköta som en värdefull sak
att visa upp i mitt rikes finaste gemak.
Sköta alla som inte kan leva som andra
utan så mycket av vårt gemensamma stöd
så att det på vanliga människor går nöd

Jag ska införa Godtyckets stat.
Jag som är kristdemokrat.
Anser ju att det är familjen – släkten –
som ska hjälpa sina svaga.
Då kan ingen på mig klaga.
Och den stora skatteintäkten
Skulle gå till den närande sekten
Och till de troende.
Ej till de assistansberoende.
Ty här ska bockas och bugas
Assistansberättigade måste låta sig trugas
om de medel från staten ska ha
och inte bara för sig ta.

Jag ska införa Godtyckets samhälle
så att deras personliga assistenter
dvs mina nya specialagenter
måste se till att assistansen används rätt
– enligt samhällets normer rätt och slätt.
Måste till arbetsgivaren rapportera
vad som på jobbet händer och sker
– när de assistansberättigade om för mycket ber.
Så ska arbetsgivarna sedan dokumentera
allt som berörda myndigheter
behöver veta om assistansberoendes liv
Och mycket mer därtill –
Så att jag allt får veta.
Ja, inget får gå till spill.
Om de assistansberättigades tillvaro,
deras politiska åskådningar och deras tro
och deras önskningar heta.
Men om pengarna får det ej bli kiv
och jag kan alltid ta assistanstens penningöverskott
till mina och regeringens festligheter.
Det är ju inget kriminaliserat brott.

Jag ska införa Godtyckets land.
Ett land omgivet av lagars hav.
Oberäkneliga iskalla hav
för den som i detta bergiga land
har alltför stora och höga krav.
Ja, som nu de assistansberättigade,
de assistansberoende.
Allt som de sagt i förtroende
till sina personliga assistenter
dvs. mina nya specialagenter
ska införas i en genomförandeplan.
En genomgripande livsplan
En genomträngande livsplan.
Åskådliggjord för alla och en var
som vill veta vart alla pengar vägen tar.
Och om man detta vägrar
blir pengar till assistans
bara till en syn som långt bort hägrar.
Då dras pengarna helt enkelt in.
Då blir det ju heller inget svinn.

Jag som ansvarig minister
i Godtyckets välde, diktatur, styre
stat, rike, stat, samhälle och land
har tagit till min uppgift att
via lagstiftningens väg –
– inte så dumt, säg –
besluta och bestämma
att de flesta sin assistans mister –
Och får gå med insamlingens hatt
och tigga med bruten stämma.

Jag ska införa Godtyckets tyranni.
Det allmännas tyranni
Okunnighetens tyranni
Snålhetens tyranni.
Det måste så bli.
Åtgärder mot fusk och bedrägeri.
Så assistansen kan göra sorti.

 

 

 

Jag ger Maria Larsson en FÖRMÅN!

I ett pressmeddelande från regeringen om den aktuella lagrådsremissen med förslag för att motverka fusk och överutnyttjande inom assistansersättningen säger barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) följande:

”- Det är mycket angeläget att bevara förtroendet för assistansersättningen som en pålitlig och hållbar förmån.”

Att ministern som är ansvarig för den rättighetslagstiftning som LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) faktiskt är, säger att rättigheter för mig som enskild är en FÖRMÅN gör mig förbryllad, oroad, irriterad och förbannad. Och det finns fler bloggare som har reagerat.

En rättighetslagstiftning innebär att den som sökt och beviljats insatsen har rätt till den. Personlig assistans är en av insatserna i denna rättighetslagstiftning.

Tidigare i vår kritiserade funktionshinder- och Independent Living-rörelsen Maria Larssons sätt läsa och tolka LSS. Och visst verkar det som att ministern har tagit intryck. För förutom detta citat använder Maria Larsson genomgående ordet ”reform” för att beskriva LSS, både i pressmeddelandet och i den kompletterande debattartikeln. Hon lyfter även fram att LSS handlar om rättigheter och delaktighet.

Så kanske ska jag se ordet FÖRMÅN som en freudiansk felsägning, som att Maria Larsson skriver reform, reform, reform, men ändå liksom tänker ”fy satan vad bra de har det med sin FÖRMÅN” och till slut bara ploppar det ut ett: FÖRMÅN. Ska jag tolka att det finns en underton i detta? Att vi med våra FÖRMÅNER minsann har det så bra, att vi ska vara tacksamma för alla de FÖRMÅNER vi invalider får oss till skänks av det offentliga.

Sedan när blev en rättighet en FÖRMÅN? Ska vi då kalla och se på allt skattefinansierat som barnomsorg, skola, vägar, sjukvård och Maria Larssons omhuldade äldreomsorg med mera som en FÖRMÅN?

Genom att ansvarig minister använder ett sådant språkbruk reduceras vi assistansberättigade till tacksamma invalider och det funktionshinderspolitiska målet med strävan om ett perspektivskifte från patient till medborgare känns som ett hån.

Samtidigt förstår jag ju att det inte är du Maria Larsson som personligen har författat detta pressmeddelande. Det är säkert en pressekreterare på Socialdepartementet som har tabbat sig. Sånt händer. Vem du nu än är hoppas jag att du anser att din lön som bekostas av oss skattebetalare verkligen är en riktigt härlig FÖRMÅN!

Men, eftersom jag också vill vara ”generös”, följer här –  som en riktig FÖRMÅN till Maria Larsson och hennes stab – en liten sammanställning av den skarpa kritik som har riktats mot lagrådsremissen ifråga:

DHR är ”bestörta över förslagen i den lagrådsremiss om personlig assistans som regeringen presenterade i går. Förslagen stämplar i princip samtliga assistansberättigade personer som presumtiva fuskare”.

IfA menar att förslagen ”direkt upphäver assistansreformens fullständigt grundläggande principer om respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Att en liberal regering gör det är häpnadsväckande”.

STIL framhåller att ”förslaget troligen kommer att försvåra fuskbekämpningen snarare än att underlätta den”.

Märkliga underliggande värderingar i en statlig utredning – kommentar om ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen” (SOU 2012:6)

Alla har vi våra värderingar som påverkar vårt sätt att tänka. Annars vore det tråkigt. Här är några prov på denna mänskliga företeelse från utredningen som har ett visst underhållningsvärde.

När bör man fuska?

Naturligtvis bör man inte fuska. Fusk är fult och som utredningen ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen” påpekar dessutom dyrt för samhället. Som fusk räknar utredningen bland mycket annat den situation där den försäkrade inte är fysiskt närvarande när assistenten arbetar. Då, anser utredningen, kan det inte betraktas som personlig assistans och därför ska inte dessa timmar bekostas av Försäkringskassan. Det är den situation vi åsyftade med aprilskämtet i Assistanskoll.se extra nyhetsbrev när vi rapporterade om Socialstyrelsens kommande krav på implantering av avancerade GPS-chips i assistansberättigades och deras assistenters öronmusslor så att deras fysiska avstånd under arbetet kan registreras och sändas till Försäkringskassans inläsningscentral för att samköras med assistenternas arbetstider. Det var alltså bara en aprilskämt – fast man kan ju aldrig vara riktigt säker nu för tiden att dagens tekniska möjligheter inte bli lag i morgon.

Före STIL-projektet, före 1987, när jag fortfarande hade kommunal hemtjänst bad jag regelbundet min hemsamarit – jo, de kallades så – att handla åt mig och jag följde bara med när vädret var fint och jag hade tid. Hemtjänst regleras av Socialtjänstlagen som kom 1972 och skulle säkra ”skäliga” levnadsvillkor. Med LSS skulle vi få ”goda” levnadsvillkor. ”Goda” skulle innebära något bättre än ”skäliga” levnadsvillkor. Så blev det också. Men nu föreslår utredningen att jag ska tvingas ut och handla tillsammans med min assistent även om det är minus 20 grader kallt och vägen hal med is och oavsett om jag får lunginflammation på köpet.

Varför föreslår utredningen den hårda linjen? Därför att man vill spara pengar åt staten. Men hur kan det kosta mindre när jag följer med? Assistentens arbetstid ändras väl inte. Och om jag får lunginflammation och måste läggas in på sjukhuset så belastas landstinget. Vari ligger alltså besparingarna och var är de goda levnadsvillkoren? Är det fusk att välja den lösning som är billigare för samhället? Visst kan man bli yr i huvudet när begrepp plötsligt får den motsatta innebörden.

Utredningen föreslår att enbart personer bosatta inom EU eller EES-området ska kunna anställas som assistenter.

Lagen (5 kap. 13 och 14 §§ SFB) ger den assistansberättigade rätten till att använda assistansersättning upp till sex månader utanför EU och EES. USA, Kanada och Australien är populära resmål hos svenska ungdomar för bland annat språkstudier och praktik. Dessa länder är speciellt attraktiva för ungdomar med funktionshinder på grund av deras höga tillgänglighet när det gäller allmänna färdmedel, offentliga byggnader och arbetsplatser.

Genom att tillåta endast personer bosatta i EU och EES-området som assistenter skulle merkostnaderna för medföljande assistenters flygresor, logi, traktamente bli mycket höga och i de flesta fall inte rymmas i schablonbeloppet – framför allt inte om assistansomkostnader, enligt utkastet till nytt schablonbelopp i betänkandet, skulle begränsas till 20 600 kr per assistansberättigade och år. Därmed utestänger utredningens föreslag ungdomar med omfattande funktionshinder från att precis som alla andra förbättra sina utsikter på arbetsmarknaden.

Tidigare har möjligheten att spara ihop medel för assistansomkostnader minskats genom att förbjuda överföring av medel till nästa avräkningsperioden och genom att minska avräkningsperioden från tolv till sex månader.

Varför ska man inte kunna anställa assistenter bosatta utanför EU och EES-området? Som argument anför utredningen att deras anställning inte skulle garantera insatsens personliga karaktär. ”Det ter sig främmande att en insats som ska tillgodose bl. a. mycket känsliga privata behov lika väl skulle kunna utföras av olika okända personer utan särskild utbildning eller erfarenhet.” Assistansen är alltså personlig, enligt utredningen, när den fyller ”känsliga privata behov”. Definitionen håller inte eftersom även hemtjänsten får hjälpa till med ”känsliga privata behov”. Det personliga med personlig assistans består i att den enskilde assistansberättigade kan skräddarsy sin assistans alltefter sina personliga, individuella behov och önskemål. Om utredningen hade förstått det, skulle man inte föreslagit en åtgärd som krasst inskränker våra möjligheter.

Bortsett från anhöriga och grannar är det oftast ”olika okända personer” som söker arbete hos svenska assistansberättigade redan idag. Vilken utbildning eller erfarenhet de ska ha är upp till den assistansberättigade och inte till utredarna. På vilka grunder kan man generalisera att den del av mänskligheten som bor utanför EU och EES-området har sämre kvalifikationer som personliga assistenter? Varför skulle det vara svårare för en assistansberättigad som vistas i exempelvis USA att hitta lämpliga assistenter där än i Sverige? På vilka grunder antar utredningen att personer bosatta i exempelvis Australien är mindre lämpliga för arbetet som personliga assistenter än medborgare av exempelvis Rumänien eller Bulgarien? Utredningen verkar inte vara medveten om att majoriteten av personer med utländsk bakgrund som söker assistansjobb hos Arbetsförmedlingen i svenska storstadsområden kommer utanför EU och EES-området.

Motiveringen till utredningens förslag är minst sagt märklig och inte genomtänkt. Man vill komma åt brottsligheten. Det är bra. Men hur mycket pengar kommer man spara med det här förslaget? Försäkringskassans kostnader är oförändrade oavsett om en assistansberättigad person använder assistansen i Sverige eller utomlands. Brottslighet i samband med utbetalning av assistansmedel förekommer även i Sverige. Utredningen redovisar inte hur många assistansberättigade som använder assistansersättningen utanför EU och EES-området, i vilken utsträckning och i vilken grad Försäkringskassans kontrollmöjligheter skulle förbättras av förslaget och vilka besparingar i kronor och öre dessa eventuellt ökade kontrollmöjligheter skulle leda till.

Den högst osäkra nyttan av förslaget bör vägas mot den säkra skada som förslaget skulle åsamka alla de assistansberättigade ungdomar vars dröm är att leva ett liv som andra.

Glöm inte att även kommunerna har ansvar för personlig assistans

När LSS infördes 1994 var reglerna sådana att kommunen betalade personlig assistans från första till sista timmen för alla personer som var beviljade personlig assistans enligt LSS. Staten betalade på motsvarande sätt assistansersättning från den första till den sista timmen för alla som var beviljade statlig assistansersättning enligt LASS.

Bara några år efter införandet ändrades lagen så att det dels blev tydligare att de grundläggande behoven skulle överstiga 20 timmar per vecka för att det skulle beviljas statlig assistansersättning, dels att kommunen skulle betala de 20 första timmarna för alla assistansberättigade. Dessa båda ändringar gjordes av en och samma orsak; att förhindra kommunerna att försöka lägga över kostnader på staten. För den som var assistansberättigad spelade de här båda ändringarna inte någon avgörande roll eftersom det bara var pengar det handlade om. Det finns nämligen ingen annan skillnad mellan statlig assistansersättning och kommunal ersättning för personlig assistans än just vem som finansierar den. Anledningen till att det infördes en statlig ersättning var att tillförsäkra personer med de allra mest omfattande behoven ersättning utan att behöva oroa sig över sin kommuns ekonomi eller politiska styre. Det var, och är, nödvändigt eftersom dessa personer är de som behöver sin personliga assistans allra mest.

Men tillbaka till likheterna mellan assistans enligt de två lagstiftningarna. Personlig assistans som insats beskrivs i LSS och endast där. I Socialförsäkringsbalken beskrivs endast finansieringen. Rätten att välja personlig assistent och rätten att välja anordnare står inskriven i LSS och är alltså densamma oavsett vem som finansierar insatsen. Den som är beviljad ersättning från kommunen har samma valfrihet som den som har statlig ersättning. Det finns inte ett särskilt, ett sämre, regelverk för den som har kommunal ersättning utan reglerna är desamma.

Ändå är det så att idag, när vi hör om personer som mister rätten till statlig assistansersättning, så blir vi upprörda, rädda och arga. Vi blir det för att vi hör hur det ibland blir så att man inte bara mister rätten till den statliga assistansersättningen utan att en del kommuner gör så att man rutschar ur rätten till assistans helt och hållet. Jag blir ständigt lika förundrad över hur detta kan vara möjligt. Hur kan en person ena dagen bedömas ha så omfattande grundläggande behov att de överstiger 20 timmar per vecka för att nästa dag inte bedömas ha några grundläggande behov alls, eller i alla fall väldigt, väldigt små sådana. Så små att de inte ens uppgår till 4-5 timmar per vecka, vilket tycks vara den gräns som domstolarna har satt upp för rätt till assistans. Hur kan kommunerna göra så här och komma undan med det? Och varför ses rätten till assistans som kommunen betalar som något mindre värt än när staten finansierar det? Hur har vi kunnat luras in i den fällan?

Är det inte istället dags att vi börjar kräva att samtliga kommuner följer LSS när det gäller rätten till assistans? Vi arbetar gemensamt för att återföra reformen som den var tänkt att vara. Men låt oss i det arbetet minnas att det inte bara handlar om den statliga assistansersättningen utan lika mycket om den kommunala. Personer med relativt mindre omfattande assistansbehov har precis samma rätt till den kommunala assistansersättningen som de med större assistansbehov har till den statliga assistansersättningen.