Kategoriarkiv: Tillgänglighet

Eriks skapelse Aiai lever vidare

Magnus Crossner, 16 mars, 2015

Mitt första möte med Erik Ljungberg inträffade en varm junidag på Wisby Hotell 2009. Han deltog på ett event om tillgänglighet anordnat av STIL under Almedalsveckan. Det är ett ämne som är lika aktuellt idag som då.

Jag minns väldigt väl hur Erik presenterades på så många olika sätt; oberoende tillgänglighetsförespråkare, styrelsemedlem för ENIL, mottagare av priset Hjärter Ess, initiativtagare till Västtragik, entreprenör och så vidare. Det var inte svårt att förstå att det fanns extra engagemang och driv hos denne Erik. Det som jag däremot främst fascinerades av vid detta första möte var Eriks värme, underfundiga humor och visdom.

Jag blev förstås kund till Kaustik och Aiai-användare redan dagen efter. En rätt besvärlig kund som ställde krav på det mesta. Jag var långt ifrån nöjd med Aiai då. Idén var dock fenomenal och täckte ett enormt behov att underlätta vardagen för assistansen. Vi insåg snart att om vi (Erik, David, Christian och jag) slog ihop våra påsar kunde vi tillsammans skapa värde för så många fler än de då endast sju betalande kunderna. Året efter hade jag sannolikt varit tillräckligt besvärlig kund och rekryterades till VD för Eriks skapelse Kaustik. Mitt uppdrag var att sprida Aiai vidare för en långt bredare krets än som var fallet då vi träffats juni 2009. Tydliga och smått orealistiska mål sattes upp. Dessa har nu till min glädje alla uppnåtts.

Idag kan vi känna stolthet i att så många som 40 000 användare har fått möjlighet att bekanta sig med Aiai. Hälften av alla assistansanvändare inom den privata sektorn använder redan Aiai i sin vardag och kommuner har nyligen börjat intresserat sig för lösningen. Erik hade sett exempel på kommuner som inte arbetade lika brukarstyrt som han önskade. Han resonerade i termerna att om Aiai spreds inom den kommunala sektorn så skulle den kommunala assistansverksamheten bli mer brukarstyrd precis som de kooperativ han vurmade för.

När vi börjat arbeta tillsammans upptäckte jag snabbt Eriks enastående förmåga att påverka andra, inte minst i kampen för tillgänglighet. Jag såg hans intelligens och knivskarpa skärpa i kombination med en omåttlig portion humor som hans främsta vapen. Denna kombination gjorde att Erik kunde framställa det mest besvärliga budskap på ett sätt som alltid landade rätt hos mottagaren.

Idag, för tre år sedan, inträffade det ofattbara. Eriks varma, stora hjärta slutade slå. Samtidigt hade allt på företaget börjat formas på bästa sätt. Erik såg ljust på framtiden – kunderna strömmade in och vi var precis i färd att flytta in i vår nya fina och efterlängtade lokal.

För mig var Erik entreprenören och initiativtagaren till Aiai men naturligtvis så mycket mer än så. Det är få människor som fyller sina liv med så mycket innehåll och som påverkat så många människor som Erik har gjort.

När det ofattbara händer är ingen förberedd. Många som lever med assistans idag vet vad det kan innebära. Vem som helst kan när som helst hamna i behov av personlig assistans. Det torde därför vara självklart och vår allas angelägenhet att värna om LSS-reformen. Men låt oss inte stanna vid det. Låt oss mötas av en framtid då LSS-reformen även utvecklats på bästa sätt för kommande generationer. Samtidigt behöver vi göra vårt yttersta för att förenkla vardagen för assistansanvändaren och alla som assisterar. Det är här Eriks initiativ Aiai har en fortsatt viktig roll att fylla.

Ta väl hand om er och gör något gott i Eriks anda. Tillsammans kan vi alla göra skillnad.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

www.erikljungbergsstiftelse.se

Lämna ett svar

Gör något då!

Hans von Axelson, 13 mars, 2015

2 svar

Tänk om Erik fått vara med nu. Erik var görandets man. Han lämnar efter sig ett nytt digitalt tänk för administration för personlig assistans, kampanjen mot Västtrafik och sist men inte minst den här bloggen. Det fanns annat också. Vi hade en gemensam antipati mot tillgänglighetsguider. Vi ville skapa något nytt med positionering där vi i mainstreamtjänsterna i de sociala medierna kunde få in användarnas synpunkter på tillgängligheten på varje objekt. För varför ska någon annan ta ställning till det? Det finns halvdana försök. Om han levt hade det ”breakat”. Jag lovar! Det var så tragiskt att han gick bort mitt i livet. Men han dog med stövlarna på. Och vi kommer för evigt minnas honom och, hoppas jag, jobba i hans anda!

Var under torsdagen och fredagen i förra veckan på ett möte på nordisk nivå om Universal Design. Vi skulle redovisa hur läget var i respektive land kring strävan för det universellt utformade. Kändes lite jobbigt att behöva redovisa att det nog inte hänt så mycket i Sverige sedan 2006. Om inte ”universell utformning” funnits med som ett område att bygga kunskap om i Myndigheten för delaktighets instruktion hade jag kanske inte ens varit med i arbetsgruppen. Tänkte i mitt sinne, undrar vad Erik hade tänkt och gjort?

Skrev så här i den skriftliga redovisning som efterfrågats om de framtida utmaningarna:

”För att svara upp mot de samhällsutmaningar och trender vi står inför krävs medvetna designprocesser som tar sin utgångspunkt i verkliga behov och möjligheter hos användarna. Det gäller att tänka, planera och genomföra rätt saker för att svara upp mot de bärande samhällstrendernas utmaningar. Ett alltmer individualiserat folk kommer inte att köpa ”one size fits all” för någon genomsnittsanvändare som inte finns. Det kommer krävas smartare lösningar för att få ihop samhället när flyttlassen med urbaniseringen går mot städerna. Den åldrande befolkningen där en större andel har begränsningar i sin funktionsförmåga och stärkta rättigheter för individer med funktionsnedsättning, trycker också på för ett tydligare ansvarstagande och en helhetssyn. God design för social och ekonomisk hållbarhet är lösningen.”

Stora ord tänkte jag. Men någon måste våga fläska på, det hade Erik gjort. Det här var sent på natten och jag låg lite efter. Har haft sjukdom i familjen och min far gick nyss bort. Så jag tryckte på skicka först när det redan blivit torsdag. På morgonen började resan till Köpenhamn. Och mötet började med lunch och sedan skulle vi redovisa vad vi fått fram i vår genomgång från de respektive länderna. Fick strax innan en ”alert” från en förkämpe i funktionshinder(s)rörelsen.

– Kolla på Twitter, sa hen.

Där och då vände det. Utredningen som ska titta på en ny politik för arkitektur, form och design hade på regeringssammanträdet fått ett nytt direktiv beslutat.

Jag citerar:

”Medveten design är en resurs som kommer alla till del, oavsett funktionsförmåga. … Medveten design kan främja ett tillgängligt samhälle med möjlighet till delaktighet för alla. Dessutom spelar design en viktig roll för en hållbar samhällsutveckling,”, Kommittédirektiv Tilläggsdirektiv till Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (Ku 2014:02), Dir. 2015:24.

Nu när det händer saker på löpande band så hade Erik njutit och hade haft så många idéer om vad vi skulle kunna göra nu för att få rätt fart på det. Hoppas vi kan samla oss och göra mycket för att förebygga och ta bort funktionshinder! Det skulle i så fall vara det som skulle hedra Erik mest.

2 svar

8 av 10 röstar inte

Kjell Stjernholm, 9 mars, 2015

Lämna ett svar

Det är svårt att göra bokslut över en process som pågår.

När det första utkastet till redaktion – inför vad som skulle bli bloggen Full Delaktighet – frågade mig om jag ville vara med, så blev jag otroligt stolt. Personer jag respekterade och såg upp till ville att jag skulle ingå i en sorts gemensam tankesmedja om funktionshinderpolitik. ”Nothing about us without us” hade bett en i varenda avseende normativ man att ingå i deras gäng, trots frånvaron av egen funktionsnedsättning.

För mig blev det startpunkten för en läranderesa som inte nått sitt slut, och som förmodligen aldrig gör det. Från att ha koncentrerat mig till fullo på att bygga den funktionsjämställda teatern och tillgängliggöra skådespelaryrket för personer med intellektuell funktionsnedsättning, breddades mitt synfält till att omfatta den fulla delaktigheten för alla personer med varierande funktion på samtliga samhällets och privatlivets arenor. Både genom kollegernas inlägg, men också med en alltmer omfattande research inför egna inlägg.

Och det lärandet har fått sin utväxling. Efter 25 år lämnade jag Moomsteatern år 2012. Jag tog klivet över till folkbildningen och Studieförbundet Vuxenskolan. Min näst intill första åtgärd som utvecklingsansvarig för området folkbildning/personer med funktionsnedsättning blev att initiera ett samarbete mellan SV, FUB, Centrum för lättläst och allaväljare.se om det mycket låga valdeltagandet bland personer med utvecklingsstörning. I den senaste undersökningen från 1998 hade endast 20 procent ur gruppen deltagit i det allmänna valet. Ett närmast katastrofalt demokratiunderskott om man betänker väljargruppens stora beroende av myndighetsutövning. Källa för samarbetsinitiativet finns omnämnt i Full delaktighet den 5 september 2010. Får en person med utvecklingsstörning påverkas politiskt?

Tillsammans skapade samarbetsparterna projektet “Mitt val”. Personer erbjuds att fritt och frivilligt anmäla sig till studiecirklar för den som tycker sig behöva hjälp att förstå valet. I studiecirkeln får man öva sig på hur man röstar. Men viktigare än så – med start i gruppdeltagarnas egna initiativ får man också hjälp att ta reda på vad det är vi röstar om och vad de olika partierna tycker. Det hela toppas med ‘lättpratade valdiskussioner’, ett koncept där alla frågor kommer från cirklarnas deltagare och där partiernas företrädare först genomgår en utbildning i att “prata lättläst”.

Resultat? Bland de som deltog i studiecirklarna röstade i valet 2014 mer än 80 procent.

Projektet blev en succé inte bara till innehåll och utfall. Det blev även en opinionsbildande framgång. Med hjälp av portabla valbås erbjöds ministrar, partiledare och riksdagsledamöter i Almedalen valåret 2014 insikt i hur svårt det kan vara att rösta om det politiska budskapens språkliga nivå är för svår. Vi hade bett 8 sidors journalist Bengt Fredrikson att jobba tvärtom. Istället för att förenkla språket och texten bad vi honom krångla till det ytterligare, så att politiker med normativ språkförståelse skulle få det lika svårt att förstå som våra cirkeldeltagare har till vardags.

Skratt och eftertanke gjorde varandra sällskap när riksdagsledamöterna utmanades att hitta sitt partis politik. (En och annan kunde faktiskt inte identifiera sitt eget partis politik med svårläst text…) Kampanjen kom till final i “hetast i Almedalen”, och när talmannen Per Westerberg mottog synpunkter från cirkeldeltagare I FUB och SVs gemensamma seminarie delade Mats Melin (ICA-Jerry) ut tårta som firande av att vi haft allmän och lika rösträtt för alla i 25 år.

25 år? Fick inte kvinnorna rösträtt 1919 inför valet 1921? Jo. Men det var först 1989 som vi tog bort de sista omyndighetsförklaringarna på grund av funktionsnedsättning och gjorde rösträtten lika för alla medborgare över 18 år.

Just nu kvalitetssäkras studiematerial och process i projektets år 2. Samtidigt har det här projektet väckt frågor som kräver nya svar.
Exempel: Kan man begära att en person med intellektuell funktionsnedsättning ska vara en god demokratisk medborgare vart fjärde år, om den däremellan inte erbjuds några redskap för att utveckla demokratisk egenmakt i vardagen?

Jag tar med mig kunskaper från Full Delaktighet varje dag och i varje steg jag tar. Frågan som ställdes om jag ville bidra till en gemensam tankeutveckling blev en egen lärprocess.
Tack Erik. Tack kära kolleger.

Lämna ett svar

Kampen går vidare!

Jamie Bolling, 6 mars, 2015

Lämna ett svar

Nästan varje dag tanker jag på Erik Ljungberg. Jag öppnar Aiai som var Eriks innovation för att kolla hur mina assistenter jobbar. Jag kan bli ledsen eftersom jag saknar Erik men jag kan bli jätteglad också. Jag kände inte Erik länge men under de korta tre åren gjorde Erik ett starkt intryck på mig. Jag blir ledsen ibland eftersom jag saknar vänner som bor långt borta eller som har gått bort. Börja bli äldre så de blir fler… Jag saknar särskilt vänner som Erik, med vilken jag kunde prata om mycket, från Independent Living-ideologi till hur Aiai gjorde mitt liv mycket enklare. Gemenskapen med Erik var så lätt. Han var alltid glad, positiv och såg möjligheter! Erik hann så mycket. Erik var en stark ”role model”. Han visade hur vi kan uppnå mycket med egen kraft och ihärdighet.

Vi kan inte alla vara som Erik. Han var påhittig, hade idéer och såg till att de blev verklighet. Men vi kan lära oss att inte vara negativa och att se livets möjligheter. Man kan åka med flera som använder rullstol samtidigt, med Göteborgs spårvagn! Det kan vi tacka Erik för! Han såg möjligheter och var medveten om våra rättigheter och om jämlikhet och han såg till att det blev ändringar.

Att vara med i Eriks stiftelse känns båda roligt och spännande. Det är en ära! Tänk att kunna vara med att se till att andra med idéer får en chans! Det är kul! Men också ett ansvar att hitta de som har idéer och att se till att finansieringen ökar! Men jag är full av hopp eftersom jag vet att Erik hade ett stor kontaktnät, och det har vi andra som har blivit styrelsemedlemmar i stiftelsen.

Erik och jag jobbade tillsammans i ENIL. ENIL är det Europeiska Nätverket för Independent Living. Vi började med stora planer till exempel – att Aiai skulle kunna växa utomlands och att göra Europa och omvärlden mer tillgänglig för alla. Men allt tog plötsligt slut. Det är det som är svårast. Erik jobbade för fullt och hade samma dag haft kontakt med media för att öka medvetenheten om diskriminering och så plötsligt dog han. Det är som han dog på fältet. Tänk om livet hade varit annorlunda och våra rättigheter respekterades. Vi skulle inte behöva kämpa för rätten till att åka på bussar, tåg eller plan. Skulle vi inte behöva kämpa för rätten att leva våra liv fullt delaktigt. Vi skulle inte behöva kämpa för sociala insatser som personlig assistans. Erik hade kunnat spendera sina sista dagar i lugn och ro – med mer trivsamma uppgifter.

Men livet är som det är och kampen fortsätter utan Erik. Jag jobbar som direktör för ENIL och vi jobbar för att se en ökad medvetenhet om Independent Living i alla Europeiska länder. Jag skulle vilja se att alla vi med funktionsnedsättning kunde ha ett bättre liv i våra respektive länder. Jag blir trött när folk säger t.ex. – men hur har de det i Polen? De utgår ifrån att vi med funktionsnedsättningar i Sverige har ett bättre liv än de i Polen. Ja kanske vi har det, och kanske även de som ställer frågan har ett bättre liv än ”de” som bor i Polen men vem är ”de”? Jag stoppar de som använder detta typen av retorik. Jag påpekar att vi måste tänka efter vem det är vi mäter livets standard med. Jag vet att det inte spelar någon roll i vilken land vi lever; människor med funktionsnedsättning har lägst utbildningsnivå, högsta nivå av arbetslöshet och är bland de fattigaste av de fattigaste. Jag ska inte jämföras med någon från Polen, Italien, England eller Frankrike men med andra som bor här i Sverige. Hur har jag det i jämförelse med en ”jämlik medborgare” i Sverige?

Varje dag ser jag bussarna som åker förbi mitt hus, bussar som jag inte får resa med. Jag kommer inte på. Västernorrland såg till att köpa in nya bussar i maj 2014 – alldeles spilande nya. Det finns wifi och man åker högt! Men så högt att vi med rörelsehinder inte kommer på eller att mammor med barnvagn kommer ombord. Ett argument som jag har mött är att om man tar med människor med funktionsnedsättning på bussarna blir alla försenade. Jag säger att alla kan vara försenade om man inte lär sig hur man ska fixa en rullstol och så vidare men då kommer åtminstone alla till jobbet. Men nej, istället föreslog man segregerad transport. Man ska ha en speciell transport för handikappade! Ja Erik, kampen går vidare och attityderna ändras inte så enkelt. Men hopp har jag, tack vare dig!

Lämna ett svar

Därför bildar vi Erik Ljungbergs Stiftelse

Anna Bonnevier, 1 mars, 2015

1 svar

Min fina älskade Erik Ljungberg avled alldeles för tidigt. Han dog hastigt den 16 mars 2012, 38 år gammal. När jag lärde känna Erik var allt hemligt outtalat och väldigt poetiskt. Vi var goda vänner och jag kom att få förmånen att leva de sista åren tillsammans med honom. Han förvånade och överraskade mig ofta med sitt sätt och sin nyfikenhet. När jag ibland hade stängt dörren till en till synes omöjlig situation öppnade han alltid en ny.

Erik hade en livsnerv, en puls för det som var viktigt och roligt. Att leva här och nu rent bokstavligt. Att ta saken i egna händer där han står med enkla medel och vara envetet påstridig. Att säga ifrån till de som behöver. Till exempel så hade han hört ett mindre listigt uttalande av en butiksägare till en trendig skoaffär om varför de inte tänkte skaffa en ramp. Ägaren hade sagt något i stil med att ”det är ju inte en handikappsaffär med handikappsaker”. Erik gjorde ett inlägg på Facebook om vem han var och vad han gillar för kläder och stil och ifrågasatte detta uttalande, som fick flera tusen delningar och till slut blev han uppringd av ägaren som lovade ordna en ramp.

Det går att söka sig till mycket av det Erik gjorde vid ett googlande och listan kan göras lång. Om striden med Västtrafik och deras dåliga attityd till tillgänglighetsarbetet. Om att samla ihop ett antal skribenter till den här bloggen Fulldelaktighet.nu. Om arbetet med Enil, det Europeiska Nätverket för Independent Living, för rättighetsarbete internationellt. Om starten och byggandet av företaget för det webbaserade verktyget Aiai, som förenklar och överskådliggör planeringen av den personliga assistansen, som idag bygger vidare på Eriks idé.

Eller som den gången när han anmälde SFs biograf Bergakungen i Göteborg. Han hade redan innan biografen var byggd erbjudit dem sin hjälp för att se till så det skulle bli tillgängligt och användbart. Senare kom biografen att byggas utan varken kontakt med Erik eller med tillräcklig hänsyn tillgänglighet och användbarhet. Erik anmälde biografen för brott mot bestämmelserna i plan- och bygglagen. Processen handlades under flera år och kom senare att läggas ner. Som rullstolsanvändare kommer du rent fysiskt in i biografen, men kan inte använda den som tänkt, eftersom det inte finns några platser att sitta på förutom i de två större salongerna. Det påstods att det italienska företaget inte kunde tillverka sådana stolar som går att tillfälligt ta bort. Men Erik ringde det italienska företaget och fick veta att de hade många lösningar för det. Till slut lades ärendet ner. Anledningarna var två kriterier för överklagan som inte var uppfyllda: 1) du måste bo granne med biografen för att kunna göra en överklagan och 2) du måste inkomma med en anmälan till kommunen innan bygglovet är godkänt. Vem är lagen till för?

Erik arbetade också parallellt några år med ungdomar i Ungdomsrådet på Angeredsgymnasiet. Han reste bland annat till en konferens i Toronto som mentor för några av ungdomarna. Ett arbete som han var mycket uppskattad för och som han trivdes med.

Erik var en förebild för många. Han kunde ingjuta hopp, peppa och få de i sin närhet att må bra. Han kunde få den här kampen att vara roligare och mer spännande. Och han kunde sätta kalla kårar i makthavare och andra förståsigpåare. Ofta med en fyndig bitter underton.
Just det vill jag att vi fortsätter och gör, och det är just därför jag har initierat Erik Ljungbergs Stiftelse. Ett fortsatt arbete i Eriks anda behövs! Den första utdelningen ifrån stiftelsen sker i samband med Leva- och fungeramässan i Göteborg den 14 april 2015.

Nu vill jag säga som Erik brukade säga: Kör i vind!

1 svar

Ett år kvar till valet!

Jessica Smaaland, 17 september, 2013

Lämna ett svar

Erik Ljungberg startade den här bloggen inför förra riksdagsvalet för att få politiker och andra att få upp ögonen för våra frågor. Tanken var inte att den skulle leva vidare efter valet men det gjorde den. Frågan om full delaktighet för personer med funktionsnedsättning löste sig, som väntat, inte över en natt. Bloggen har därför levt kvar. Förvisso med varierande aktivitet men allt jämt levt kvar. Det är ju tyvärr så att det hela tiden kommer nya saker att reagera emot och, tragiskt nog, finns det många saker som vi fortfarande kämpar för. Den personliga assistansen är till exempel långt ifrån en självklarhet idag och allt fler personer mister rätten till den.

Men, det finns kanske hopp? Bristande tillgänglighet är, som vi alla vet, fortfarande inte en diskrimineringsgrund trots att det gått över tusen dagar sedan utredningen färdigställdes och trots det över ett år sedan riksdagen tog beslut att regeringen skulle skynda på frågan. I helgen avslöjade dock Erik Ullenhag på NHR:s kongress att regeringspartierna äntligen kommit överens om att de ska komma med ett lagförslag mot bristande tillgänglighet. Det kommer att finnas med i den kommande budgetpropositionen som presenteras inom kort. Den som lever får se. Själv vågar jag faktiskt inte riktigt ropa hej ännu. Inte förrän lagen har trätt i kraft och vi ser att den gör någon skillnad. Lagen om tillgänglig kollektivtrafik kom 1979 … och … ja, riktigt tillgänglig är den ju inte. Men det är klart, det är bara 34 år sedan den lagen kom.

Nu är det mindre än ett år till nästa riksdagsval. Nu påbörjas valkampanjerna. Nu är det dags att vässa pennan igen. Bloggen kommer vakna till liv igen. En del gamla skribenter kommer tillbaka. En del nya är på ingång. Under det kommande året kommer vi, som vet hur det faktiskt förhåller sig, åter igen regelbundet rapportera om hur verkligheten för oss med funktionsnedsättning ser ut. Helt enkelt ”Sanningen. Utan socker.” för att citera Erik.

Lämna ett svar

Torsdagsaktionen XL

Jessica Smaaland, 30 maj, 2013

Lämna ett svar

Idag var det 923 dagar sedan remisstiden för promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20) – om att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering – gick ut. Fortfarande har inget hänt!

Sedan 1 december 2011 har funkis-rörelsen, på DHRs initiativ, idogt stått utanför Rosenbad varje torsdag mellan klockan 8.00 och 9.00 för att påminna ministrarna på väg till veckans regeringssammanträde att dagarna går och går. Idag var manifestationen större än någonsin, som mest trehundra personer hade samlats för att lugnt vifta med och dela ut flygblad.