Författararkiv: Jonas Franksson

Om Jonas Franksson

Jonas Franksson är skådespelare, debattör, fd programledare för Cp-magasinet och styrelseledamot i STIL. Är projektledare för STIL:s arbete med att skapa ett Medborgargolv, ett koncept för att stärka individuella rättigheter i den svenska välfärdsstaten.

En ny väg framåt

Onsdag, mitt i Almedalsveckan. Jag tränger mig in på ett knökfullt seminarium med titeln ”Hur mycket får mänskliga rättigheter kosta?” i regi av DHR. Jag förstår intresset, frågan är brännhet. Den största politiska chocken vi har upplevt i år var när vi förstod att man skulle använda Ytterbergs enorma utredning om att se otillgänglighet som diskriminering till att ytterligare utreda kostnaderna. Trots att man ratificerat FN konventionen rörande personer med funktionsnedsättningar, och alltså förbundit sig att följa den.

Det är klart att det är ett hån. Det kanske är bra för motståndsandan att få svart på vitt att vårt medborgarskap och våra rättigheter inte väger lika tungt som andras, men det är tufft för själen.

Politik är sällan så tråkigt som månaderna innan ett val. Om politiken vanligtvis kan liknas vid en sjudande, het kittel av röster, rörelser, åsikter och betänkanden, så klibbar allt ihop till en kall och färglös gröt vid den här tiden.

Vi som dagligen utsätts för diskriminering och förtryck, vi vilkas liv verkligen påverkas av den politiska verkligheten, försvinner ur debatten och ersätts av barnfamiljer och villaägare. Komplexiteten byts ut mot enkla slogans, allt reduceras till ett jippo.

Den sk. handikapprörelsen är rikligt representerad i Almedalen i år, men det verkar vara extremt svårt att nå fram i större skala (undantaget är föreningen JAG som verkligen lyckas ta plats).

Det politiska ointresset syns också på DHR:s debatt. Där sitter fem representanter från olika funkisförbund, en före detta handikappombudsman, en proffslobbyist samt ordföranden för Svensk Handel. Ingen politiker är där överhuvudtaget. Jag känner att jag längtar bort.

Jag längtar till Sydafrika, och det beror inte bara på fotbolls-VM. Jag minns när jag för tre år sedan besökte kollegor för den Sydafrikanska Funktionshinderorganistationen DPSA i Free State, en av Sydafrikas provinser. Vi var tre personer från den svenska handikapprörelsen där och de bjöd oss på en middag. På den middagen kom också premiärministern för hela Free State. Jag tar det igen; DPSA hade alltså fått premiärministern för hela provinsen att komma och äta middag med tre obetydliga svenskar.

Vår resa avslutades med ett möte i Pretoria. Där fick vi, tre obetydliga svenskar, ett två timmar långt möte med ministern som hade huvudansvaret för hela den sydafrikanska handikappolitiken i regeringen. Självklart hade han en egen funktionsnedsättning och var dessutom handplockad från DPSA.

Man kan fråga sig om det rörde om ett missförstånd. Om de trodde att vi var några andra, några som hade makt. Men jag var med om samma sak när jag fem år tidigare reste runt i Sydafrika tillsammans med ett gäng ungdomar från ungdomshandikappförbunden. Första dagen den resan besökte jag parlamentet och fick bevittna ett möte där man i ett slutet rum diskuterade en skola för alla. Hur kommer det sig att DPSA i Sydafrika blivit en självklar del av den politiska processen?

På DHR:s seminarium i Almedalen pratades det strategier. Det talades om att gå från patient till medborgare, om att se sig som fullvärdig medborgare och inte bara någon som  som har det bra med tanke på ens egna förutsättningar. Att definiera sig själv utifrån det samhälle man lever istället en utifrån sin diagnos. Allt detta är självklart för DPSA och allt det har man lyckats med. Det finns en medvetenhet om att man har en gemensam historia och man känner en självklar stolthet över den man är.

Även om alla som satt i panelen på det där Almedalsseminariet var överens om att är dags att vi överger den medicinska modellen och börjar definiera oss som medborgare fullt ut, så var det någonting som inte stämde. Där satt fem personer som sa sig vilja göra upp med diagnos-tänket. Fem personer från fem olika organisationer som definierar dem utifrån vilken del av deras kroppar som inte fungerar.

Men vad spelar det för roll om det är dina ben, ögon eller öron som inte fungerar? Vi vill ju samma sak. Det här har DPSA förstått, man är en medborgarrättsrörelse som samlar alla som möter samma diskriminering. Där ingår synskadade, döva, rörelsehindrade och intellektuellt funktionshindrade. Där ingår inte medicinförbunden av det enkla skälet att de vill andra saker, att de prioriterar andra frågor. Så har man också blivit en stark rörelse som politikerna räknar med. Ringer DPSA så ställer man upp, behöver man personer med egen erfarenhet i regeringsarbetet så vet man vad man hittar dem.

Jag säger inte att personer med funktionsnedsättningar har det bättre i Sydafrika än i Sverige, så är det inte. Men lek med tanken på hur långt vi skulle kunna nå om alla som vill bli fullvärdiga medborgare skulle samla sig under ett tak. Tänk er vilken kraft vi skulle få, vilka resurser och vilken expertis vi skulle ha. Tänk på hur långt vi skulle kunna nå. Frågan är bara – vill vi? Vågar vi?

Ett klassiskt stridsrop i midsommarnatten

Det finns många som tycker att vår insamling till Kronprinsessan, som jag skrev om i mitt förra inlägg, är något som känns nytt och fräscht. Inte bara att själva aktionen är rolig utan också att kritiken av företeelsen Välgörenhet är modern.

Eftersom det snart är midsommarafton tänkte jag nu bjuda er på lite klassikerläsning som helgunderhållning. Håll till godo:

Falk spratt till, då han genom det öppna fönstret
fick höra ett åkdon stanna på gatan, och tvenne
fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen,
öppna följande samtal:

— Det här huset ser bra ut.

— Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret.
Jag tycker det ser förskräckligt ut.

— Jag menar att det ser bra ut för vårt
ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i
huset?

— Inte vet jag det, men det tror jag man kan
svära på!

— Det är synd att svära, så det behövs inte!
Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp
och tjänstgöra.

— Hör du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala
vid barnen först här nere, sade revisorskan Homan
till fru Falk.

— Jo, det ska vi göra! Kom hit, min lilla gosse;
vad heter du?

— Albert! svarade en liten urblekt sexåring.(….)

– Vill du ha en slant då, min gosse?

— Jaa!

— Jag tackar, ska man säga! (….)

De gingo upp för trapporna och stego in i det
stora rummet utan att knacka.

Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig
bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna
göra sig hörda.

— Är här någon som törstar efter frälsning och
nåd? skrek fru Homan, under det fru Falk blåste
i rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika
av svedan i ögonen.

— Bjuder fruntimret på frälsning? frågade
snickaren, som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har
fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns
välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va! (….)
Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa
på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen
för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte
till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er
att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring
på det där sättet!”

Dessa stycken är hämtade från August Strindbergs bok Röda Rummet från 1879. Samhällskritiken i den boken anses föråldrad, men just det här utdraget är  fortfarande lika aktuellt. Skillnaden är att det är snickarna i Vita bergen (scenen i boken utspelas på denna del av Söder i Stockholm) som ger pengar till oss och att de gör det via insamlingar i tv, inte  hembesök. Det är fortfarande barnen, som inte kan försvara sig, som är måltavlan när man ska samla in pengar, för att väcka sympati och medlidande. Och snickarens slutsats är tyvärr lika dagsaktuell den. Ge oss arbete och lär er betala för arbetet istället. Så sant, så sant.

Vår kritik mot välgörenhet är alltså inte unik. Märkligt bara att man måste gå tillbaka till en 130 år gammal text för att få eldunderstöd.

Rättvisa är dock ingenting man får, det är något man tar. Man kan inte bara vänta på att andra ska ge det man behöver. Konversationen mellan snickaren och välgörenhetstanterna avslutning är ett stridsrop för oss, att med oss ut i midsommarnatten och vidare in i framtiden.

– Det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi
ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som
ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar.
Begära? Nej, ta!

P.S. Det där med sängar ska inte tolkas bokstavligt. Snickaren ville ha bekvämlighet. Vi behöver annat; frihet, rättvisa, integritet, tillgänglighet, assistans osv.

Kära Victoria – Bröllopsspecial

Det är bröllop. Stan gör sig redo. Folk frågar mig om jag känner brudgummen, vi är ju uppväxta i samma by. Men jag känner honom inte, kan faktiskt inte ens minnas att jag har träffat honom, men min mamma har en gång pratat med hans pappa i telefon.

Däremot har jag haft visst samröre med bruden. Vi har samlat in pengar till varandra. Hon via Kronprinsessans fond, jag via Unga Rörelsehindrades fond ”Stackars Victoria”.

En gång i tiden blev våra insamlingar väldigt uppmärksammade. Så är det inte längre. Den enda tidning som har hört av sig till mig angående ”Stackars-Victoria-fonden” i år är den gamla vänstertidskriften ”Folket i Bild”. Kanske är det lika bra. För som jag säger i ”Folket i Bild intervjun” (som inte har blivit publicerad än): ”Jag tycker hela bevakningen av bröllopet är ganska larvig men jag blir inte så provocerad av den. De använder i alla fall inte sin makt för att sprida fördomar om den grupp som jag tillhör”.

Annat var det förr. Då försatte inte hovet och Radiohjälpen ett tillfälle att utmåla oss  funkisar som en svag grupp som allmänheten i sin godhet kunde skänka några slantar, så att vi någon gång per år skulle få uppleva nåden att få skumpa runt på en hästrygg.

När vi för exakt tio år sedan presenterade vår fond (där vi alltså samlar in pengar till Kronprinsessans fritid med argumentet att hon också, i och med sin roll som kronprinsessa, är rörelsehindrad) så väckte det en väldig uppståndelse. Och när journalisterna några år senare snokade reda på att både jag och Daniel Westling kom från Ockelbo så visste de inte till sig av glädje.

Jag blev tillfrågad av Aftonbladet att skriva en artikel om fonden – med Ockelboanknytning. Det blev ett öppet brev till Victoria som publicerades några dagar innan den första Marschen för Tillgänglighet gick av stapeln, i augusti 2003. Det kändes symboliskt. Vi ville ju inte ha några allmosor, bara våra medborgerliga rättigheter.

Det var länge sedan, men brevet har fortfarande sina poänger. Med inspiration från Expressen, som förra veckan publicerade sin bröllopsspecial från 1976 i dess helhet, kommer här hela brevet i repris. Se det som Fulldelaktighets alldeles egna ”bröllopsspecial”.

Kära Victoria

Eftersom din pojkvän kommer ifrån min uppväxtort Ockelbo, och eftersom du liksom jag har tillbringat delar av din semester där, så passar jag på att skriva några rader till dig nu när sommaren börjar lida mot sitt slut. Du kanske inte känner mig till namnet, men du och jag samlar in pengar till varandra. Du genom din fond som ska främja funktionshindrade barns och ungdomars fritid, jag som ordförande i förbundet Unga Rörelsehindrade genom vår fond ”Stackars Victoria” som ska främja din fritid. Vi har ännu inte fått in lika mycket pengar till dig som du har fått till oss. Bara sextusen kronor kan du söka från vår fond, men låt dig inte nedslås av det. Jag vet att du har ett brett folkligt stöd och jag vet också att många tycker synd om dig. Förklaringen är nog snarare att vi inte har lika stora möjligheter att marknadsföra vår fond, inte ens Arla supportar den.

Vi har ganska många likheter du och jag. Vi är födda samma år, du växte upp i ett slott, jag i ett kråkslott. Vi har båda en medfödd rörelsebegränsning, du i egenskap av att vara kronprinsessa, jag i egenskap av att ha ett rörelsehinder.

När du började samla in pengar till mig så började jag samla in pengar till dig. Och nu har du alltså dina svärföräldrar i Ockelbo och har börjat hänga där ibland. Min pappa och två av mina syskon bor i Ockelbo så jag är också där med jämna mellanrum. Ockelbo är ett relativt bra ställe att vara på både om man är kronprinsessa eller har ett rörelsehinder. Det är någorlunda lätt att få vara ifred för dig och det är någorlunda tillgängligt för mig. Fast eftersom du bryr dig så mycket om oss med rörelsehinder, kanske du skulle kunna fixa så vi får tillgängliga bussar. Det är ju gratis att åka lokalbuss i Ockelbo, som du vet. Och det är ju trist att några inte kan använda dem.

Att växa upp i Ockelbo med ett rörelsehinder är väl ungefär lika jobbigt som att växa upp någon annanstans med ett rörelsehinder, d v s ganska jobbigt. För mig var det ett helvete ibland, men något bra har jag fått med mig: känslan av att inte vara speciellt annorlunda.

Visst kunde vissa vara jävligt taskiga, visst hände det ofta att man inte tog hänsyn till mina behov. Men jag stod på samma nivå som alla andra. Jag upplevde inte att någon såg ner på mig.

Äldre människor kunde tycka synd om mig och jag fick lite pengar i små blommiga kuvert av ”majblomman” vid terminsavsluten. Jag minns såna saker med stort obehag, men det var enskilda händelser, man kunde skaka av sig det. Det var värre med föräldraföreningen RBU:s radiohjälpsinsamling till rörelsehindrade barn som ägde rum när jag gick i åttan. Jag minns hur det var att sitta i matsalen på Perslundaskolan och framför sig ha ett mjölkpaket med en bild på en pojke som sitter i rullstol och fiskar, och under honom en text med uppmaningen att skänka pengar. Jag minns mina kamraters sneda leenden, jag minns att helt plötsligt var vi inte på samma nivå längre. Helt plötsligt var jag inte som alla andra, jag var pojken som fiskade på bilden, jag var en sån som inte hade någon meningsfull fritid. Skillnaden mellan mig och mina kamrater växte för varje dag som kampanjen pågick. Jag var lättad när kampanjen var över. Jag visste inte då att jag några år senare skulle få vara med om samma sak årligen, och att det var du som skulle ligga bakom det.

Jag har sett dig en gång i Ockelbo. När jag var på väg till min farmors grav svischade du förbi i en bil. Jag önskar att jag hunnit stoppa dig så att jag hade kunnat förklara vad din insamling gör med människors attityder och med vårt självförtroende. Vi hade kunnat sätta oss på serveringen vid Sjöbacken där jag tror att du har varit. Jag hade kunnat berätta för dig att pengar ibland kan göra mer skada än nytta. Jag hade kunnat berätta om min rädsla för att ännu fler personer ska börja tycka synd om mig och inte kunna se att jag är på samma nivå som andra.

Jag skulle förklara att varje gång jag eller mina kamrater ser något om fonden på tv eller på mjölkförpackningar så känns det som att du trampar på vårt människovärde.

Jag skulle också berätta att det finns folk som tycker att vi var taskiga mot dig när vi instiftade vår fond. Folk som tycker synd om dig och menar att du inte vet vad du gör, som om du vore mindre vetande fast du är fullvuxen. Det är samma attityd som folk kan ha gentemot mig. Vi skulle ha skrattat åt att det finns så mycket fördomar gentemot oss. Sen skulle vi bestämma oss för att vi inte ville spä på dessa fördomar mer, att vi ville förändra världen så att vi blev mer jämlika i stället för tvärtom. Och så hade vi lagt ner våra respektive fonder och gått till Sadelmakaren och festat upp alla pengar som fanns i dem. Och morgonen därpå hade vi båda vaknat upp i en något bättre värld.


Fotnot: Pengar till Kronprinsessan Victorias fritid sätts in på Pg 85 89 20-2. Märk talongen ”Stackars Victoria”.

P.S. Sadelmakaren är numera nedlagd. Vi får gå på Baren iställlet.  ”Stackars-Victoria”-fonden ska dock fortfarande finnas kvar. Ett bra sätt att uppmärksamma bröllopet är att sätta in pengar på postgirot ovan. D.S

Ett skepp kommer lastat med konflikt, inflytande och makt

Tidigt på måndag morgon läser jag att israelisk militär har kapat hjälpsändningen ”Ship to Gaza”. Människor har dödats, då fortfarande oklart hur många. Sedan läser jag att religionsforskaren och en av initiativtagarna till hjälpsändningen Mattias Gardell befinner sig på det skepp där skottlossningen har skett. Jag blir orolig, nästan rädd. Mattias Gardells och mina vägar har korsats några gånger, inte så att vi känner varandra, men vi har suttit i samma panel på någon konferens, vi har suttit vid samma bord på krogen och en gång, för länge sedan, så sov vi i samma tält. Ändå känns det som jag känner Mattias Gardell. Han är en person som är djupt engagerad mot olika typer av förtryck, som lever för någon slags kamp. Jag upplever att Mattias Gardell har den typ av människosyn som är självklart inkluderande och att han lätt kan identifiera och förstå alla typer av förtryck. Jag tror inte att Mattias drivs av att göra gott utan istället drivs av att göra det som är rätt – och i min värld är det en stor skillnad.

Ett dygn senare läser jag att Mattias och hans fru är oskadda. De sitter fängslade. Det är en stor lättnad. Jag vet att Mattias Gardell är relativt van vid skarpa situationer. Detta får mig att vid frukostbordet börja fundera kring vilka olika slags kamper vi bedriver. För jag tycker ändå att jag viger mitt liv till en slags kamp.

En kamp för: att vi med olika typer av funktionsnedsättningar ska inse att vi tillhör en naturlig mångfald, att vi inte har några fel, att vi ska kunna leva de liv vill leva,  att vi ska kunna fungera i samhället som vilka som helst. Att det egentligen inte finns någon skillnad på oss och andra, men att vi har en kollektiv erfarenhet, en gemensam historia som inte skrivits ner, men som måste berättas.

Den kampen handlar om assistans och tillgänglighet, men den handlar om något mer också. Något som man kanske skulle kunna kalla för en kamp för värdighet, men det är också en kamp för makt. Makt över våra egna liv, men också makten över det samhälle vi lever i. Att våra erfarenheter faktiskt ska spela roll, i hela samhället.

Vår kamp skiljer sig inte från andra förtryckta gruppers, mer än på ett plan. Det finns inga konflikter.

Jag gillar inte att bråka med andra, tycker inte om att ha ovänner. Personkonflikter finns det alldeles för mycket av. Men det finns andra typer av konflikter. Konflikter som rör idéer, som rör inflytande och rätten att få ha problemformuleringsprivilegiet. Kamper som inte innehåller sådana konflikter är nästan omöjliga att föra och ännu svårare att vinna.

Varför kapade Israel ”Ship to Gaza”? För att de är ett hot förstås. För att de har makt att förändra. För att de med sin insats kan få ett reellt inflytande. Det är fruktansvärt att människor har blivit dödade. Jag hoppas att vi i vår kamp aldrig behöver komma dit. Men jag hoppas samtidigt att vi kommer att vakna ur den konsensusdröm som vi nu lever i, för den kommer aldrig att ge oss reell makt över våra liv eller ett reellt inflytande i samhället.

För några dagar sedan gick politiker med makt att förändra först i VÅR marsch för tillgänglighet, samtidigt som de sa att frågan måste utredas på nytt. Några dagar tidigare stod de i riksdagen och sa att de utvecklar den personliga assistansen, när det faktiskt är helt uppenbart att reformen håller på att urholkas. Det är fina bilder av vad den konfliktlösa kampen kan leda till.

I sådana stunder kan jag avundas Mattias Gardell. Inte för hans upplevelser på båten, men för att han är med och organiserar något med som får betydelse. Något som har sprängkraft att faktiskt förändra en del av världspolitiken.

Jag har inga anspråk att ändra världspolitiken. Inte nu i alla fall.  Jag önskar bara att vi inte tackar ja när politikerna vill dansa med oss, för att sedan torka av oss och applådera snällt när de spottar oss i ansiktet. Jag vill inte ha något småkäbbel. Jag vill ha en ordentlig värderingskonflikt. Vi ska ta initiativet i debatten, vi ska sätta dagordningen, föra fram idéerna och diktera villkoren. För makt får man inte. Makt tar man och det är bara vi själva som kan göra det.

Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig

Igår kom det ett pressmeddelande från Marschen för tillgänglighet: ”Lars Ohly och Maria Larsson deltar i marschen…” stod det i ämnesraden. Det första namnet förvånar mig inte. Jag gläder mig inte åt det heller. Det hade varit klart bättre om vänsterpartiet hade infört kravet på en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering i sin valplattform, men det gjorde man inte. Lars Ohly pläderade tydligen inte för det heller. Men marschera det ska han.

Nej, jag är inte förvånad över att Lars Ohly tar chansen att ragga lite funkisröster till vänsterpartiet. Däremot höll jag på att trilla av stolen över det andra namnet i mailrubriken. Maria Larsson, ministern med ansvar för den svenska handikappolitiken, ska alltså marschera Varför har hon fått för sig det? Som jag kan se det finns det tre alternativ.

1) Maria Larsson ska ta tillfället i akt att presentera regeringens förslag på en diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

2) Maria Larsson har tröttnat på att hennes kollegor i regeringen (Sabuni, Borg, Reinfeldt osv) inte gör något. Nu orkar hon inte längre och använder sitt deltagande i marschen som en protest. Hon vill med sitt deltagande visa att hon inte finner sig i att människor i Sverige diskrimineras med politikernas goda minne. ”Nu får det vara nog, jag skäms för att sitta i denna regering” säger hon på Sergels Torg den 29 maj.

3) Maria Larsson saknar totalt omdöme. Hon går och demonstrerar för något som hon och hennes kamrater (eller lagkamrater, som Göran Persson kallade sina ministrar) kan genomföra, borde genomföra och faktiskt redan skulle ha genomfört.

Det sista alternativet borde vi kunna avskriva, för ingen minister kan väl vara så förvirrad. Men det är nu som det där märkliga som kallas för den politiska verkligheten gör sig påmind. För… var det inte så att hennes ministerkollega Mats Odell marscherade med oss förra året?

Jo.

Var det inte så att jag och mina kamrater i Unga Rörelsehindrade redan för tio år sedan hörde Nyamko Sabuni säga att ”nu ska vi kämpa tillsammans mot all form av diskriminering”.

JO.

Har jag någonsin hört någon enda riksdagspolitiker som är emot en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?

NEJ!!

Tror politiker att de kan gå ut och demonstrera för något som de sedan aldrig genomför?

JA – DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT UPPENBART!!!

Och plötsligt så hör jag den allra första politikern, som talade på den allra första marschen (hon var för övrigt miljöpartist):

”Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år” sa hon. Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.

Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill.

Plötsligt ser jag titeln till mina memoarer framför mig (och jag sänder en tacksam tanke till författaren Kerstin Thorvall): ”Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig”.

Inför döden var vi alla lika

Så stängde man av Kims respirator. ”Kim fick dö med värdighet” skriver Aftonbladet, som om värdighet någonsin har varit viktigt för dem. Det är ändå inget jag blir förvånad eller ens speciellt upprörd över. Kvällstidningarna är som de är. Så länge en majoritet av svenska folket är positiva till dödshjälp medan politikerna är negativa, så blir dramaturgin lite för bra för att de ska kunna motstå den. Liten lidande människa mot stor kall politiker, mumma. Det var knappt tjugo år sedan som kvällstidningarna hjälpte Ny Demokrati till riksdagen genom att framställa detta lilla missnöjesparti som folkets röst mot det maktfullkomliga etablissemanget. Man skriver vad som helst som säljer, så länge det inte börjar gå emot tidsandan och ledningen måste dra i handbromsen. Expressens chefredaktör fick sparken efter löpsedeln ”UT MED DOM”. Det var en tydlig signal. Rasistkortet var inte längre användbart.

Nej, det är inte kvällstidningarnas artiklar som är det obehagliga i denna historia utan de mer ”seriösa” pressrösternas reaktion, och den riktning samhället nu håller på att ta.

Enligt socialstyrelsens nya riktlinjer ska den som använder respirator nu av läkare kunna få hjälp att stänga av den.

När man säger ordet respirator tänker många på någon som ligger för döden. Men en respirator är egentligen bara ett vanligt hjälpmedel. Många använder respirator i sina vanliga liv, utanför sjukhusen. En respirator kan man behändigt hänga i en väska på rullstolsryggen. Precis som glasögon gör att vissa ser bättre och rullstolen gör att vissa förflyttar sig bättre gör respiratorn så att vissa andas bättre. Varför se i dimma när man kan se klart? Varför gå när man kan rulla? Varför andas med lungor som inte gör jobbet när det finns maskiner som kan utföra samma sak mycket bättre?

I Sverige har man rätt att ta livet av sig, men det svenska samhället ser varje självmord som ett stort misslyckande. Begår en brottsling självmord på ett fängelse så tillsätts en utredning för att se vad man har gjort för fel, var man har brustit, vad man skulle kunna ha gjort annorlunda. Det gäller självklart också om ett självmord begås på ett sjukhus. Men från och med nu ska det alltså inte gälla personer som använder hjälpmedlet respirator.

Svd:s reporter Anna-Lena Haverdahl var en av de som jublade åt detta. Idag ler nog Joakim Alpgård i sin himmelskrev hon bland annat i förra veckan. Ok, låt oss tala om Joakim Alpgård. Låt oss tala om hur en kille som var väldigt fysiskt aktiv blev totalförlamad efter en olycka och var tvungen att ligga på sjukhus i mer än ett år, utan att vara i behov av sjukvård, bara för att kommunen inte kunde ordna hans personliga assistans. Den kamp med myndigheter som Joakim och hans fru tvingades föra bidrog till att knäcka deras förhållande och gjorde att Joakim helt tappade livsgnistan. Han tog livet av sig på en självmord klinik i Schweiz (se Tom Alandhs film ”Jocke heter Sussies man).

Det är alltså detta självmord som Haverdahl glorifierar på nyhetsplats i en av Sveriges mest seriösa dagstidningar. En småbarnspappa som inte fick det stöd och de resurser han behövde för att klara omställningen till sitt nya liv och som till slut kände att han inte orkade leva längre. Är det något positivt?

Socialstyrelsens slutsats som vid första anblicken kan verka enkel och riktig; att vi själva ska välja om vi vill leva eller dö – skapar i praktiken en gungning i hela vårt värderingssystem. Joakim Alpgårds självmord är inte det första som glorifieras av Svd. För några år sedan följde tidningen med en annan rullstolsburen kille till Schweiz. Man skrev en stor artikel om hur han valde att avsluta sitt liv. Att Svd skulle följa en gående mans förberedelser inför sitt hopp från Västerbron hade varit otänkbart, oavsett hur djup depression han lidit av eller vilka psykiska smärtor han haft.  Att på detta sätt skilja på folk och folk utifrån vilka hjälpmedel de använder är befängt, man bara skakar på huvudet. Men detta synsätt har nu legitimerats av socialstyrelsen.

För att riktigt illustrera det sluttande golv vi nu har hamnat på, så skriver samme Haverdahl i onsdagens Svd om de för tidigt födda barnen, borde inte de också ha rätt att dö?

”I takt med att vi räddar allt yngre barn börjar vi se problem vi tidigare inte anat vidden av” säger professor Hugo Lagercrantz vid Karolinska institutet. Bland de exempel på problem som tas upp i artikeln finns astma, hjärnskador och näthinneskador som i värsta fall kan leda till blindhet. Ja, det låter ju onekligen som fasansfulla problem. ”Kanske har vi fokuserat för mycket på att rädda liv” konstaterar professor Orvar Finnström.

Men visst finns det skäl att rädda liv, förstår man sedan. Som exempel i artikeln framhålls Elin, tre år. Hon har nämligen ingen funktionsnedsättning alls, hon är bara lite kort men ska nog snart växa ikapp. Ett önskat liv således, och för att rädda sådana normater som Elin så får man kanske riskera att även en och annan funkis hålls vid liv.

Denna vecka då medierna försökt överträffa varandra i hyllningar av Kims självmord föreslår en statlig utredning att 400 miljoner kronor ska satsas på förebyggande åtgärder för att förhindra självmord.  Det är skillnad på folk och folk, och sällan har det varit så tydligt som nu.