Under den långa intensiva värmeböljan i juli hann jag ägna mig åt en intressant antologi om Sveriges förhållande till Nazityskland under kriget. Sommaren 1940 inträffade ett av de kritiska lägen då hotet från den segrande tyska krigsmaskinen var särskilt kännbara, bland annat gällde det kraven på tyska trupptransporter på svenskt territorium, de så kallade permittenttågen. Pressen på Sverige var stor. Likväl tog nästan hela den svenska samlingsregeringen semester – och sammanträdde i stället ett par gånger i Båstad! Blitzkrieg, jovisst, men det är ju sommar.
Sedan återvände de från stranden till huvudstadens plikter. Utan alla jämförelser i övrigt är det väl ungefär det vi just varit med om! Efter Almedalsveckans myllrande och bullrande valupptakt och politikeryra med dramatik och incidenter tog politikerna semester. Försvann. Stängde av. Fanns inte. Utom några som sysslade med Littorinaffären.
Det blev helt enkelt tyst. Otroligt tyst. Ja, de var ju på stranden någonstans långt borta.
Men nu är det väl dags! Är det åter tid att ropa hallå och inte bara få eko till svar? Har det blivit viktigt igen vilka vi röstar på i september?
Låt mig då genast säga, de politiska partierna måste ge oss en tro på framtiden. Funktionshindrade har rätt att begära det. På denna blogg har vi uthålligt fokuserat främst två frågor: tillgänglighet och personlig assistans. Tillgänglighet därför att den frågan är så central för vår delaktighet i samhället. Personlig assistans därför att den reformen utgör ett framsteg som för första gången i historien ger värdiga levnadsförhållanden åt människor med stora assistansbehov, ett framsteg som inte får gå förlorat.
Vilken respons har vi fått? Almedalsveckans gästbloggande av de sju riksdagspartierna var med ett eller annat undantag generellt en gäspning. Ärligt talat. Vi ska dock inte vara oartiga mot våra gästbloggare utan konstatera att vi till stor del har oss själva att skylla. Vi ställde inte de precisa frågor vi borde ställt, vi tog helt enkelt snällt emot vad partierna ville säga!
Med reservation för att jag kan ha missat något i sommarhettan noterar jag utan att gå in på enskildheter att den personliga assistansen nämndes ytterst sparsamt. Under våren har vi i IfA och andra organisationer med all kraft försökt fästa politikernas uppmärksamhet på de nya behovsbedömningar som hotar hela assistansreformen och som i pågående prövningar raserar enskilda människors livsförutsättningar. Socialutskottet inbjöd oss också till hearing och har i ett tillkännagivande uttryckt oro och underhand aviserat tänkbara lagändringar. Vi är ändå inte lugna.
Och jag är ute efter något mer. Socialutskottets ledamöter bör naturligtvis vara medvetna om hur avgörande assistansfrågan är – men partierna? Här finns rum för dem att inför valet komma med tydliga deklarationer som visar att man står bakom assistansreformen och dess intentioner!
Ty det finns ingen väg tillbaka som inte är skammens väg. Att åter hålla funktionshindrade livslångt instängda i handikapplägenheter eller på institution – skam. Inte en gång till.
I all enkelhet är assistansreformen något för det svenska samhället att vara stolt över och därför rädd om. Och jag vill till sist betona, den handlar om en stor sak, möjligheten också för människor med omfattande assistansbehov att leva som andra, men inte mer. Den handlar om att kompensera funktionsnedsättningar, men inte mer. Den handlar om att närma sig ett tillstånd av jämlikhet, men inte mer.
För mycket? Någon som vill byta?