Etikettarkiv: Valet 2010

Desillusion och demokratisk skamvrå

För 28 år sedan, när jag just spenderat ett halvår på sjukhus introducerades jag för den medicinska professionens idéer om hur jag skulle leva mitt framtida liv: min mor skulle säga upp sig från sitt arbete, sälja huset, tvinga mina morföräldrar att flytta från sin lägenhet (i samma hus) och flytta upp till Uppsala för att ta hand om mig. Jag vägrade. I min journal från den här tiden står det: ”Susanne ser inte realistiskt på sin situation.”

I snart tre decennier har jag sett ”orealistiskt” på det mesta i mitt liv. En inställning som har gagnat mig väl. En av orsakerna att jag i dag har min hemvist i Independent Livingrörelsen är att jag tror starkt på individens kapacitet till självbestämmande. Jag tror också att jämlikhet och medborgarskap är något man erövrar inte får av ren välvilja. Jag tror på eget ansvar.

Samtidigt har jag mer och mer börjat fundera över det där med eget ansvar. Hur mycket klarar enskilda individer att ta ansvar för i ett demokratiskt samhälle? I klartext, hur mycket skit ska man behöva ta när det gäller allmänna politiska frågor? Hur mycket politisk rappakalja, snömos och försök till blå dunster? Mitt deltagande i den här bloggen är ett försök att ta mitt ansvar för vårt gemensamma samhälle. Men har inte också politiker, valda representanter ett ansvar för frågor om demokrati och jämlikhet?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tillhörde dem av oss som inte ville upplåta plats för partierna här på bloggen. Ändå hade jag bestämt mig för att ta mitt ansvar och kommentera deras inlägg. Så kom det första av dessa på mejlen – och jag tappade intresset totalt. Värre blev det efter varje dag som gick. Det ena partiet talade om hur man tänkte, det andra vad man ansåg. Det var loftiga visioner och svepande uttalanden. Därför borde jag varit extatisk inför de fåtal fall där man faktiskt åtminstone beskrev övergripande målsättningar som i t.ex. Miljöpartiets text. Det är jag inte! Jag är bara helt desillusionerad, tror inte på ett ord.

Miljöpartiet var ett av de första partierna som engagerade sig i Marschen för tillgänglighet. 2003, Marschens första år deltog bl.a. Gustav Fridolin och i rubriken till partiets pressrelease kunde vi läsa: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” 2010, sju är senare deltar Fridolin (han kandiderar ju till riksdagen igen) och (mp) i Marschen igen. Denna gång tillsammans med representanter för all partier. Moderaterna, Vänsterpartier, Folkpartier, Centerpartier, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna såväl som Miljöpartiet – alla är de där och visar upp sig på samma sätt som de nu har visat upp sig här i bloggen.

Jag har länge känt att svensk jämlikhetspolitik (det gäller inte bara funkisar) handlar mer om marknadsföring än faktisk realpolitik. Det är min absoluta övertygelse att vi inom funktionshinderrörelsen inte borde upplåta kraft, engagemang och arenor åt dessa PR-jippon. Vi borde inte ställa politiker och partier på talarpodium och bästa reklamplats. Vi borde lämna dem där de hör hemma – i den demokratiska skamvrån!

När det gäller min röst, min faktiska röst i det stundande valet är det min diagnos att: ”Partipolitiker i Sverige ser inte realistiskt på sin möjlighet att få den.”

Så där, nu har jag lagt över ansvaret på de politiska kandidaterna. Om det är någon av er som tror det gagnar er att ta ansvar så är ni hjärtligt välkomna att bevisa att jag har fel. Ni kan ju börja med att kommentera den här bloggen – från åskådarplats.

Inte i Almedalen i år heller – men i valrörelsen kan mycket hända

Midnatt i lördags kom jag hem från årets Politikervecka i Almedalen, Visby, Gotland. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt, på andra rent av ett bottennapp.

Kalendariet innehöll 1 396 evenemang. Ett snabbt överslag ger resultatet att cirka 100 av dessa hade funktionsnedsättning som tema, helt eller delvis. Då har jag inte räknat med alla de seminarier eller debatter som handlade om framtidens kollektivtrafik, om arbetsmarknad, om hälsa och ohälsa, om att synas i medierna, om hållbarhet, om byggande eller om diskriminering, det vill säga alla de tillfällen till diskussion, samtal och erfarenhetsutbyte där det självklart finns ett funktionshinderperspektiv även om det inte kommer till uttryck i rubriken eller bland talarna. Det vill säga de arenor där det är som allra viktigast att våra frågor diskuteras.

Jag har med ett avbrott varit på plats i Almedalen varje år sedan 2003 och det är fantastiskt att de senaste åren ha sett hur allt fler organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns på plats. Hur allt fler seminarier som behandlar den så kallande funktionshinderpolitiken funnits att välja mellan. Detta rekordens år 2010 slogs rekord även vad gäller funktionshinderrörelsens närvaro.

På båten hem läste jag den nyutkomna boken ”Bana väg – Välfärdspolitik och funktionshinder” vilken lanserades i Almedalen. Boken är skriven av Malena Sjöberg. Malena konstaterar att de handikappolitiska frågorna, som ju är just politiska, inte möter något större politiskt eller medialt intresse.

Så inte heller i år i Almedalen, vågar jag säga även om jag inte där i händelsernas mitt kunnat ha heltäckande bevakning på nyhetsrapporteringen.

Så inte heller i år i Almedalen, säger jag efter att ha lyssnat till alla partiledartal i flera år.

Å ena sidan vet vi att det är så, å andra sidan hade vi i år all rätt att förvänta oss något helt annat, detta valår 2010 då Sverige sedan drygt 1,5 år ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,  då de nationella målen ska vara uppfyllda  och då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss.

De enda som brukar komma i håg att den mänskliga mångfalden inkluderar personer med funktionsnedsättning, genom att överhuvud taget nämna oss i sitt tal, har tidigare varit Ohly och Wetterstrand.

Årets resultat
Reinfeldt – Nej
Utifrån tidigare erfarenhet hade jag inte väntat mig det heller. Reinfeldt hade en lång utläggning om särintressen kontra allmänintressen. Läs Vilhelm Ekensteens briljanta blogginlägg. Men käre Reinfeldt, saken är den att problemen uppstår när allmänintressen ses som särintressen och detta tas som ursäkt för att annat prioriteras högre.
Ohly – Ja
Här kom ett riktigt trendbrott, Ohly ägnade ett helt stycke till att samhället är till också för personer med funktionsnedsättning, aldrig någonsin har jag hört en partiledare ägna så stort utrymme åt denna stora grupp i ett allmänpolitiskt tal, aldrig.
Dock ser jag ett problem i att han gjorde det i sin uppräkning av vallöften, vallöften som genast kritiserades för att vara orealistiska och kostsamma. Jag undrar hur det påverkar vår sak  att i en sådan listning av nya reformer som inte är beslutade  inkludera löften om tillgänglighet som ju redan är lagstadgat sedan decennier…
Björklund – Nej
Han nämnde ordet rullstol, men det var i ett inlägg om äldrepolitiken och äldres rätt att komma ut. Folkpartiet har helt tappat initiativet vad gäller funktionshinderperspektivet. Måste kännas otacksamt och hopplöst för de i frågorna mycket engagareade politiker partiet fortfarande har, men vars arbete aldrig får erkännande genom att nå högst upp i partiledningen. Att detta en gång sågs som det självklara alternativet för borgerliga väljare som satte möjligheter och delaktighet för personer med funktionsnedsättning främst börjar bli allt svårare att förstå.
Olofsson – Nej
Även här kan jag tänka mig att det finns de i partiet som känner sig förbigångna och bortglömda. Centerpartiet har med Kenneth Johansson lett assistansutredningen och assistansfrågan har varit mycket uppmärksammad de senaste åren bland annat på grund av pratet om besparingar och  Försäkringskassans förändrade bedömningar. Här kunde Maud tagit tillfället i akt att lugna alla oroliga assistansberättigade. Men nej.
Sahlin – Ja
Kors i taket! ”Alla ska med-partiet” har verkligen ingen tradition av att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning, men se – i en bisats fick hon in oss och behovet av tillgänglighet. Dock lät det just som en liten bisats som stoppats in i sista stund. Nåja, trenden är bruten helt klart.
Hägglund – Ja
Även här kom ett trendbrott, i en bisats nämnde Göran personer med funktionsnedsättning. Men, på det ställe i talet där det hade varit naturligast och haft större betydelse, där han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras räknade han upp på vilka grunder: kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet. Anmäkrningsvärt och mycket positivt att han inkluderade sexuell läggning, men Göran – att inte i denna uppräkning inkludera oss det ser jag i det närmaste som ett hån. Betänk att partiet innehar statrådsposten med ansvar för samordningen av handikappolitiken, jag undrar om Maria Larsson delar min frustration?
Wetterstrand/Eriksson – Nej
Här kom veckans besvikelse. Miljöpartiet beslutade vid sin kongress i maj att ta med frågan om bristande tillgänglighet i sitt valmanifest. Almedalstalet handlade till stora delar om byggande, om utbyggd kollektivtrafik och om den nya staden. Det fanns alltså åtskilliga tillfällen att visa att man i sin politik vill inkludera oss, men man tog inte den chansen.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och inget vi finner oss i längre. Vi har väntat, vi har trott på löften och tidsbestämda mål. Vi gör inte det längre! Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras. Nu är det drygt två månader kvar till valet.

Jag uppmanar och utmanar alla, politiker, journalister, våra medlemmar, personer med funktionsnedsättning, att göra detta till det ödesval alla pratar om, att tvinga partierna att i den offentliga debatten ta ställning, inkludera och stå till svars.

Det är först om frågorna debatteras i det öppna vi kan få en allmän debatt och en allmän opinion.

Moderaternas syn på funktionshinderfrågorna

Almedals SpecialModeraternas logotypVi anser att alla människor är unika och har samma människovärde – med olika drömmar och egna beslut att fatta. Alla ska ha rätt till respekt för sin person och sina känslor, alla ska ha möjligheten att delta i samhället utifrån vars och ens individuella förutsättningar.

Samhället har därför ett ansvar att göra det möjligt för människor med en funktionsnedsättning att delta i alla delar av samhällslivet. Samhällets olika delar måste utformas så att dessa personer så långt det är möjligt kan ges möjlighet att delta på sina villkor.

Ett eget arbete
Människor med funktionsnedsättning löper stor risk att fastna i utanförskap. Det är därför särskilt viktigt att på olika sätt hjälpa och uppmuntra dessa kvinnor och män att komma in i arbetslivet i den utsträckning som är möjlig utifrån var och ens särskilda förutsättningar.

Det finns en rad olika insatser som syftar till att göra det lättare för personer med funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden. Det gäller bland annat nystartsjobb, stöd till arbetshjälpmedel och personligt biträde, skyddad anställning, utvecklings- och trygghetsanställningar. Men mer kan göras.

Myndigheter, kommuner och landsting såväl som företag måste bli bättre på att anställa personer med funktionsnedsättning. Attityder gentemot personer med funktionsnedsättning måste påverkas och goda exempel lyftas fram för att inspirera och visa på möjligheter istället för hinder.

Även informationen till arbetsgivare och anställda om till exempel de stödinsatser som erbjuds behöver förbättras. De lönesubventionerade anställningar som finns bör ses över för att bli mer effektiva och flexibla i förhållande till individernas olika behov.

Samtidigt är det viktigt att förhindra inlåsningseffekter i de trygghetssystem som finns idag till exempel sjukförsäkringen och i individuella insatser som daglig verksamhet. Dessa system och insatser ska finnas för dem som behöver, men det ska också finnas möjlighet att prova olika former av arbete med stöd, exempelvis i form av lönebidrag och trygghetsanställningar.

Ett tillgängligt samhälle
Människor med funktionsnedsättning utestängs fortfarande från delar av samhället på grund av bristande tillgänglighet. Därmed minskar möjligheten för dem att delta i samhällslivet och risken att fastna i ett utanförskap ökar.

Bristande tillgänglighet handlar inte bara om trappsteg som hindrar en rullstol eller andra fysiska hinder. Det kan även handla om bristande kunskap och insikt om vad en funktionsnedsättning innebär. Det kan handla om brister i bemötandet av personer med funktionsnedsättning, negativa attityder och värderingar i samhället.

Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste ytterligare konsekvenser noga utredas.

Moderaterna vill:

  • Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser
  • Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
  • Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Ulf Kristersson (m)

Om författaren:
Ulf KristerssonUlf Kristersson är Socialborgarråd i Stockholm stad med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitiken. Han är talesperson för Moderaterna i social- och familjepolitik samt förskola. Har tidigare varit riksdagsledamot i tio år, finanskommunalråd i Strängnäs samt ordförande i adoptionscentrum.

Sktibenterna kommenterar

Kjell Stjernholm: Moderaterna är ärliga. Bristande tillgänglighet kan ses som diskriminering. Men innan man vet säkert måste man utreda konsekvenserna, det vill säga kostnaderna. Min reflektion: Den eventuella diskrimineringen har med priset att göra.

Jag tror Ulf Kristersson när han avslutar med att Moderaterna vill
arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering. Men i hela texten innan så beror den låga sysselsättningsgraden på att
individerna med funktionsnedsättning behöver stöd och de normativa arbetsgivarna goda exempel. Inte i något fall anges diskriminering som orsak till den katastrofala arbetsmarknadssituationen. Eller den strukturella situationen inom högre utbildning.

Med den inställningen behöver man inte någon radikal omläggning, bara mer information och mer stöd till individen. Den som stänger ute kan lugnt simma vidare som förut…

Bengt ElménBengt Elmén: Otillgänglighet nu ska klassas som diskriminering. Men vad tycker du egentligen om att kostnadseffekterna nu ska utredas? Det måste väl vara första gången i världshistorien som ett kostnadsresonemang förs in i diskrimineringsdebatten. Jag trodde att all diskriminering skulle motverkas oavsett kostnad och oavsett vem som är utsatt för den. Men Regering vill uppenbarligen sätta en prislapp på diskrimineringen. Tydligen är det så att människans lika värde inte gäller för den här Regeringen. Och om det nu är så att kostnadseffekterna ska utredas – varför ingick då inte detta redan i Ytterbergs utredningsuppdrag?

Ulf Kristersson är alltså socialborgaaråd i Stockholm och moderaternas talesman i handikappfrågor. Innebär det att det inte finns en enda moderat i Riksdagen eller Regeringen som är tillräckligt insatt i handikappolitiken?

Vilhelm EkensteenVilhelm Ekensteen: Jag noterar att Ulf Kristersson inte med ett ord berör personlig assistans. Nåja, han har som inbjuden gäst haft rätt att skriva om vad han vill, men visst skulle många med stora funktionsnedsättningar glatt sig åt ett klart uttryckt moderat stöd för den livsviktiga assistansreformen! Den måste förbli stark om inte många funktionshindrades rätt till ett verkligt medborgarskap och makt över sitt liv, som Ulf Kristersson mellan raderna tycks gilla, ska gå förlorad. Eller vi utgör ett försumbart särintresse?

Apropå arbetslinjen så utgör personlig assistans därtill ett viktigt redskap när det gäller möjligheten att arbeta för oss som har stora funktionsnedsättningar! Om det håller IfA ett seminarium i Almedalen på fredag, 9 juli, kl 13-17, och då hoppas vi på en moderat politikermedverkan. Kanske du, Ulf Kristersson? Eller du skickar någon annan?

Maria JohanssonMaria Johansson: Det börjar väldigt bra med alla människors lika värde och möjligheter, men så kommer Ulf till just detta märkliga Moderat-resonemang, att avgöra om diskriminering är diskriminering eller ej beroende på vad den skulle kosta att undanröja. Detta bekräftar det vi från olika håll fått signaler om hela våren, att det är Moderaterna som bromsat regeringens lagförslag. Ulf, vad jag förstått är du inte här på plats i Almedalen, men dina partikamrater är varmt välkomna till vårt seminarium med rubriken ”Vad får en mänsklig rättighet kosta?”. Onsdag 7 juli kl 10.00 – 12.00, Bredgatan 4, Visby. Arrangörer: DHR, FSDB, HRF, RTP och SRF

Varför gör vi ingenting åt orättvisorna?

I två månader har nu den trogne besökaren på fulldelaktighet.nu läst om missförhållanden som drabbar ett Sverige som säger sig ta hand om alla sina invånare. Det är missförhållanden som varit kända i lång tid samt avslöjanden som kommit upp. Faktan är väldigt entydig: Folk med funktionshinder behandlas illa i samhället. Det gäller på arbetsmarknaden, i det sociala livet, inom utbildning och det får väldigt tydliga följder inom ekonomi, hälsa, bostadssituation etc. Vi som känt till denna sanning länge blir inte så överraskade då Socialstyrelsen i veckan rapporterar exakt detta i sin rapport ”Alltjämt ojämlikt” där 57.500 personer vittnar om att Sverige dagligen diskriminerar människor med funktionsnedsättningar.

Frågan som jag ofta får höra är ”Varför är det inte fler som kämpar emot dessa tydliga övergrepp och orättvisor?”. Jag ska försöka ge min förklaring till varför det kan verka så.

De två amerikanska psykologerna Tom R. Tyler och Heather J. Smith har skrivit om Social Rättvisa och Sociala Rörelser. I den artikeln fann jag att människor som upplever sig vara orättvist behandlade ofta gärna jämför sig med andra, lika illa behandlade individer – istället för att jämföra sig med gemene man. Vi tar över samhällets syn och förväntningar och gör dem till vår egen syn på oss själva. Vi ärver m.a.o. den projicerade offerbilden som hjälplösa och inkompetenta och gör den till vår egen. Vi förloras i vår egen maktlöshet.

Samhället spär ytterligare på detta genom avsaknaden av förebilder. Bristen på förebilder bidrar till att man inte på samma sätt kan få exempel på mångfalden av livsmöjligheter för människor (med funktionsnedsättning). Om vi inte själva förväntar oss mer av samhället så kommer vi knappast heller att lyckas uppbåda kraften att ens se att vi blir diskriminerade och ännu mindre göra något åt situationen.

Folk som ständigt hör att de måste förändras och förbättras för att passa in i samhällets idealiserade bild av det ”normala” kommer mer och mer känna att de inte duger. Att de är otillräckliga. Hur ska man då kunna protestera mot alla orättvisor?

Det är viktigt att poängtera att detta är inget vi som människor väljer att göra – det är så forskningen visar att människan helt enkelt fungerar!

Varför är det nu så viktigt att Socialstyrelsens rapport kommer ut? Många utredningar har pekat på samma sak tidigare, men de kan vara lättare att vifta bort då det just ofta är organisationer som kan anses tala i egen sak. Jag hoppas och vill tro att detta är den berömda droppen som får regeringens bägare att rinna över. Ja, min gissning är att regeringen inte kan bortse från sin egen utredning och helt enkelt måste ta itu med missförhållandena. Från grunden. Byggnation, lagar, förhållningssätt och attityder. Jag vill tro att det är detta som partierna kommer att ta upp i Almedalen nästa vecka och i arbetet med att förbättra Sverige.

Om vem som borde fråga vem

Härom kvällen gick min gubbe och jag på en tillställning anordnad av den samlade rörelsen för personer med funktionsnedsättning på orten – kort uttryckt ”handikappföreningarna”. Arrangemanget gick ut på att vi nu i valtider skulle få ställa frågor till de politiska företrädarna om deras ambitioner inför framtiden om saker som berör oss som lever med funktionsnedsättning. Ett arrangemang helt i linje med vad vi brukar göra inom rörelsen när det är valår – alltid med samma ambitiösa förhållningssätt och samma stora förväntningar på att få ”besked” från de som sitter eller kommer att sitta på makten att besluta.

Upplägget var det vanliga. De vanliga politiska partierna var representerade. Den vanligaste frasen uttalad av en politiker i ett sådant här sammanhang levererades: ”Tack för att vi får komma, jag lär mig alltid så mycket på era träffar” – typ. De vanliga företrädarna för rörelsen var på plats. Och vi höll till i de vanliga lokalerna. De vanliga frågorna ställdes och de vanliga svaren kom som på beställning. Svar som till intet förpliktigar – för om de utfästa löftena inte infrias går det ju alltid att skylla på ekonomin. Och för mig som varit med länge kunde det varit en utfrågning inför vilket val som helst förut – vilket årtal är det 2010 eller 1978 eller 1991?

Om nu politiker vill ”lära sig så mycket” om våra villkor – varför frågar inte de oss hur vi vill ha det? Varför är det vårt ansvar att de ”lär sig” hur våra villkor ser ut? Det borde varit VI som svarade på frågor! Jag vill se en omvänd valdebatt där vi sitter i podiet och lokalen är full av intresserade – och engagerade – politiska företrädare som frågar oss – hur ser era liv ut, vad behöver du och du och du för att leva ett liv som andra. Då hade jag trott på deras genuina intresse av ”att lära sig” något om våra villkor. Med den traditionella paneldebattsmodellen ser de politiska företrädarna mest besvärade ut – och svaren blir ofta både svamliga och fel – för det kan inte våra frågor – de har inte svaren.

Jag vet – det finns de som anser att vi får väl ge oss in i politiken då! Men vad är det som säger att jag vill arbeta politiskt i frågor som berör mig så nära, ibland in på huden, så att jag tar till lipen när jag förstår att människor inte delar min upprördhet. De frågor som gäller oss som lever med funktionsnedsättning är inte sällan av karaktären ”så NÄRA och så BEYDELSEFULL” för mitt människovärde, så att bedriva den kampen bland människor som kanske inte förstår, det är för tungt för många. Då blir kampen inom de olika förbund vi bildat ett alternativ – här vet vi att människor förstår vår utsatthet och det utanförskap det kan leda till. Där kan vi hämta den kraft vi behöver.

Så vad är slutsatsen? Tja – att vi måste förnya oss i rörelsen – och så får vi sluta dalta med politikerna. Om de vill företräda folket – ja, då får de väl ta reda på hur folket vill ha det. Det kan inte enbart vara vårt ansvar.
Min gubbe och jag gav upp – rätt tidigt ska erkännas – åkte hem i den ljumma försommarkvällen, satte oss på altanen i kvällsljuset och tog var sitt glas svalt vitt vin – och utan att skämmas påstår jag att det var ett avsevärt bättre sätt att använda just den här kvällen i juni, valåret 2010.

Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig

Igår kom det ett pressmeddelande från Marschen för tillgänglighet: ”Lars Ohly och Maria Larsson deltar i marschen…” stod det i ämnesraden. Det första namnet förvånar mig inte. Jag gläder mig inte åt det heller. Det hade varit klart bättre om vänsterpartiet hade infört kravet på en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering i sin valplattform, men det gjorde man inte. Lars Ohly pläderade tydligen inte för det heller. Men marschera det ska han.

Nej, jag är inte förvånad över att Lars Ohly tar chansen att ragga lite funkisröster till vänsterpartiet. Däremot höll jag på att trilla av stolen över det andra namnet i mailrubriken. Maria Larsson, ministern med ansvar för den svenska handikappolitiken, ska alltså marschera Varför har hon fått för sig det? Som jag kan se det finns det tre alternativ.

1) Maria Larsson ska ta tillfället i akt att presentera regeringens förslag på en diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

2) Maria Larsson har tröttnat på att hennes kollegor i regeringen (Sabuni, Borg, Reinfeldt osv) inte gör något. Nu orkar hon inte längre och använder sitt deltagande i marschen som en protest. Hon vill med sitt deltagande visa att hon inte finner sig i att människor i Sverige diskrimineras med politikernas goda minne. ”Nu får det vara nog, jag skäms för att sitta i denna regering” säger hon på Sergels Torg den 29 maj.

3) Maria Larsson saknar totalt omdöme. Hon går och demonstrerar för något som hon och hennes kamrater (eller lagkamrater, som Göran Persson kallade sina ministrar) kan genomföra, borde genomföra och faktiskt redan skulle ha genomfört.

Det sista alternativet borde vi kunna avskriva, för ingen minister kan väl vara så förvirrad. Men det är nu som det där märkliga som kallas för den politiska verkligheten gör sig påmind. För… var det inte så att hennes ministerkollega Mats Odell marscherade med oss förra året?

Jo.

Var det inte så att jag och mina kamrater i Unga Rörelsehindrade redan för tio år sedan hörde Nyamko Sabuni säga att ”nu ska vi kämpa tillsammans mot all form av diskriminering”.

JO.

Har jag någonsin hört någon enda riksdagspolitiker som är emot en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?

NEJ!!

Tror politiker att de kan gå ut och demonstrera för något som de sedan aldrig genomför?

JA – DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT UPPENBART!!!

Och plötsligt så hör jag den allra första politikern, som talade på den allra första marschen (hon var för övrigt miljöpartist):

”Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år” sa hon. Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.

Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill.

Plötsligt ser jag titeln till mina memoarer framför mig (och jag sänder en tacksam tanke till författaren Kerstin Thorvall): ”Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig”.

Svårt eller lätt val?

Snart är det val. Innan man väljer kan det vara bra att veta vad man vill. För det kan skilja massor mellan det som låter snarlikt.
Brinner du för hjälpa personer med funktionshinder? Eller vill du förändra samhället så att personer med funktionshinder slipper vara hjälpmottagare? Det skiljer en hel värld mellan dessa två.

Det kostar inget att vilja hjälpa personer med funktionshinder. Inte mer än någon krona på skattsedeln. Sen kan du slå dig till ro med att du var snäll, ren och god. Du behöver inte möta dem som jämställda på jobbet. Du behöver inte se dem som nyhetsankare på tv. Och din bostadsrättsförening behöver inte installera hiss, för ni känner ju inga i rullstol.

Vill du förändra samhället så att personer med funktionshinder slipper stå med ödmjukhetens mössa i hand – då kostar det. Inte mer skattepengar på lång sikt. Men personligen. Då måste du nämligen ändra på ditt sätt att leva, tänka, kommunicera och fungera. Då funkar det inte längre att bara betala skatt och sätta in pengar i kronprinsessan Victorias fond. Då måste du som är arbetsförmedlare jobba för att ge personer med funktionsnedsättning riktiga jobb. Du som är arbetsgivare måste först sluta diskriminera i intervju och gallringsprocess. Sen måste du anställa efter kompetens, kanske till och med värdera erfarenheten av funktionshinder som en av många eftersökta kompetenser. Du som är anställd måste släppa på normen att ditt sätt att kommunicera alltid är rätt och bejaka mångfald på arbetsplatsen. Du som jobbar med myndighetsutövning måste börja tänka att din myndighetsutövning ska fungera på alla människor, även de med krycka eller läshjälpmedel. Är du kulturarbetare måste du se till att alla kan ta del av din konst. Ja, du kanske till och med måste släppa in dom på scen, som ett jämbördigt subjekt.
Katastrofplanerna får börja innefatta personer med rörelsehinder eller med svag språkförståelse. Försäkringskassan får sluta med att slentrianmässigt förtidspensionera personer med utvecklingsstörning dagen efter studentexamen. Utbildningsdepartementet får lov att jobba på eftergymnasial utbildning för alla, även de som aldrig fick gå grundskolan. Förälderns eget val av dagis gäller även lillasystrar med Down syndrom, på alla förskolor. Friskolorna tvingas stryka ordet ”nej” från svarsmöjligheterna när de möter en ansökan från en elev med funktionshinder.
Håller du på med fastigheter får du komplettera med hissar. Har du en affär får du se till att alla kan handla i den. Kulturskolan, idrottsföreningen, bingohallen och nattklubben får ändra sig så att alla kan vara med.
Media får släppa sin tvångsfixering vid att personer med funktionsnedsättning måste vara offer.
Och du får börja förhålla dig kritiskt till din granne med funktionshinder, på samma sätt som du gör med andra.

Vad väljer du?