Etikettarkiv: Tillgänglighet

Folkpartiets syn på funktionshinderfrågorna

Almedals Special

Folkpartiets Logotyp

I en rapport som Socialstyrelsen presenterade förra veckan gick det att läsa att personer med en funktionsnedsättning har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. Rapporten visar att deras ekonomi är sämre, deras utbildningsnivå är lägre och förankringen på arbetsmarknaden är begränsad. Detta är inte acceptabelt. Folkpartiet har flera förslag för att öppna upp arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

Vi vill att staten inrättar praktik- och traineeprogram. På så vis uppnår personer arbetslivserfarenhet vilket ökar möjligheterna för senare anställning i statsförvaltningen. En annan målsättning med detta program är att öka övriga anställdas medvetenhet om personer med funktionsnedsättning, ge positiva erfarenheter och undanröja hinder för integrering.

När Folkpartiet införde LSS-lagstiftningen under den förra borgerliga regeringen var det ett enormt framsteg. Den reformen är än i dag unik i världen. Många länder tittar på hur vi utvecklat assistansmodeller för att stärka den enskildes villkor och rätt till goda levnadsvillkor. Rätten till självbestämmande och rätten till delaktighet är centrala för oss. Vi vill föra in arbete, familj och ett jämlikt liv i LSS för att uppfylla FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. För Folkpartiet är det av högsta prioritet att fortsättningsvis värna LSS och de möjligheter som denna rättighetslagstiftning inneburit och innebär för personer med funktionsnedsättning.

Folkpartiets handikappolitik har alltid som utgångspunkt att alla individer i vårt samhälle ska ges samma rättigheter och möjligheter. En förutsättning för att få samma möjlighet till att arbeta som övriga i samhället är att skapa en bättre tillgänglighet. Tillgänglighet är en förutsättning för delaktighet i samhället. Vi anser att makthavare inom såväl offentlig som privat sektor har ett ansvar för att riva hinder för full delaktighet genom att planera och genomföra aktiva åtgärder för en förbättrad tillgänglighet. Folkpartiet vill därför att bristande tillgänglighet ska ingå i diskrimineringslagstiftningen. En god tillgänglighet är bra för alla.

Funktionsnedsättning kan se väldigt olika ut och ge helt olika konsekvenser för den enskildes möjligheter på arbetsmarknaden. I dagsläget fungerar lönebidrag som ett bidrag till arbetsgivare för personer med funktionsnedsättning som vill komma in på arbetsmarknaden.

Men efter en tid kan lönebidrag omvandlas till en fälla. För andra kan tidsbegränsningen på fyra år innebära en stress som försämrar livskvalitet. Därför måste det vara möjligt att känna trygghet i systemet. Båda vägarna ska vara möjliga. Det måste ges utrymme för en individuell bedömning för att bidraget varken ska bli en inlåsning eller en otrygghet. Vi vill därför att lönebidraget ska reformeras och vidareutvecklas till att även gälla eget företagande. Lönebidrag och andra stöd som innebär en möjlighet att kompensera för en persons nedsatta arbetsförmåga bör även finnas tillgängligt för personer som startar och driver eget företag.

En viktig del för att arbetsgivaren ska välja att anställa en person med funktionsnedsättning är information om vad detta innebär i praktiken. Folkpartiet vill därför införa ett kostnadsfritt informationsstöd hos Arbetsförmedlingen för arbetsgivare kring funktionsnedsättningar. Till informationsstödet ska finnas möjlighet att snabbt få svar på frågor av personer som är specialiserade på funktionsnedsättning och arbetsplatsanpassning.

Vi vill även införa så kallade jobbcheckar, alltså intyg som redan på förhand visar vilka stödformer en arbetssökande med funktionsnedsättning har rätt till. I en anställningssituation kan det annars vara svårt, både för den arbetssökande och för arbetsgivaren, att veta vilka stödformer som faktiskt finns att tillgå för att underlätta i arbetet för personen med funktionsnedsättning. Positiva erfarenheter av detta finns från Danmark

Försäkringskassans bedömningsinstrument har diskuterats mycket och arbete pågår för att ta fram nya regler för bedömningen. Det är viktigt att individens behov står i centrum. Den personliga assistansen är tänkt att ge personer med funktionsnedsättning en möjlighet att leva ett fullvärdigt liv, vara delaktiga och att ha valfrihet. Utifrån de förutsättningarna måste individens egna ambitioner och intressen vara en utgångspunkt som ligger till grund för bedömningen av den personliga assistanshjälpen. Bedömningen ska göras sakligt och professionellt utifrån LSS-lagens intentioner. Det fortsatta arbetet måste utmynna i ett förslag som värnar LSS som rättighetslagstiftning och den enskildes rätt till jämlika levnadsvillkor och delaktighet i samhället.

Maria Lundqvist-Brömster (fp)

Om författaren:
Maria Lundqvist-BrömsterMaria Lundqvist-Brömster är handikappolitisk talesperson för Folkpartiet.

Sktibenterna kommenterar

Erik LjungbergErik Ljungberg: ”LSS” och ”Bengt Westerberg”. Det är var två lågoddsare i detta inlägg. Äras den som äras bör – Bengt Westerberg, men det är 17 år gammal cred som börjar falna. Om man vill hålla Westerbergklass på politiken så är det dags att slå näven i Alliansens konferensbord genast. Jag säger inte att det är Folkpartiet som är ytterst ansvariga för att urholka LSS och den Personliga Assistansen – men det sker onekligen under deras mandatperiod. Jag hoppas att Maria och Fp håller bergfast i begreppet och historian kring ”LSS intentioner”.

Konspiratören i mig säger att detta är en värdegrund man gärna stolt visar upp, men som sedan lätt kan tummas på då det blir dags för diplomaterna att jämka ihop Alliansens gemensamma politik. Jag hoppas innerligt att jag blir motbevisad.

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Folkpartiet och Westerberg drev igenom LSS. Respekt! Det betyder att man har gjort nåt, inte bara pratat.

Om det är ett traineeprogram med anställningar och avtalsenlig lön som avses, så är det långt bättre än vad som kom i ett pressmeddelande från regeringen nyligen. ”I en andra fas ska möjligheten att utforma ett praktikantprogram för personer med funktionsnedsättning på vissa statliga myndigheter prövas.” Så skrev regeringen (Maria Larsson, kd/Sven Otto Littorin, m) i sitt pressmeddelande om hur man ska bli bättre på att motarbeta den katastrofalt höga arbetslösheten bland landets medborgare med funktionsnedsättning.

Själv tycker jag om nytänket där lönebidrag kan gälla även som egenföretagare. Och finns det goda erfarenheter med jobbcheckar, så varför inte. Två bra och konkreta förslag.

Skrivningen ”Folkpartiet vill därför att bristande tillgänglighet ska ingå i diskrimineringslagstiftningen” åtföljs inte av brasklappen om ytterligare utredning som Sabuni försåg den med när Ytterbergs utredning släpptes på remiss.

Texten om assistansen säger ingenting om att man från Folkpartiets sida vill gå emot LSS-kommitténs arbete med att minska kostnaderna för assistansen, eller om att vilja ta krafttag mot Försäkringskassans egenhändiga (tror nån på det?) förändring i tolkningen av lagtexten. Den säger ingenting emot förslaget om ”personlig service med boendestöd”, (en typ av hemtjänst) för de under 20 timmars assistansbehov. (för rättvisans skull: om jag förstår det rätt så har inget annat parti heller valt att tydligt ta avstånd från assistans-jakten som pågår.) Här finns ett arv från Westerberg att förvalta. Klarar Fp det bland allianskollegerna?

Bengt ElménBengt Elmén:  Almedalsveckan fortsätter – både i Visby och här på bloggen. Än så länge har tre partiföreträdare gjort sina inlägg. Trots det har ingen av dem berört den kanske mest brännande frågan här på FullDelaktighet.nu – Försäkringskassans nya egenmäktiga tolkning av LSS.

Därmed har partierna visat hur dåligt pålästa man är. Eller är det en medveten strategi att försöka tysta ner det som pågår.

Hittills har bara en partiledare ansett att det var mödan värt att delta på vår blogg. Aliansen har företrätts av en kommunpolitiker och en riksdagsledamot (mhpp = med handen på pennan), läs en politisk sekreterare. Det kanske säger något om hur man prioriterar handikappolitiken. Fp har alltid sagt sig värna våra frågor. Men hur är det med den nuvarande partiledaren? Kan han något om tillgänglighet och assistans?

Vänsterpartiet: Dags att få fart på tillgänglighetsarbetet!

Almedals Special

Vänsterpartiets logotypRiksdagen beslutade för tio år sedan att alla enkelt avhjälpta hinder för att samhället ska vara tillgängligt för alla, ska vara borta vid slutet av 2010. Alla vet nu att det här inte kommer att uppnås. Vänsterpartiet anser att vi nu måste ta nya tag i tillgänglighetsfrågan och göra det med betydligt mer kraft än tidigare.

Att det händer alldeles för lite när det gäller att göra samhället tillgängligt för alla erkänner till och med regeringen själv i uppföljningen av handlingsplanen för handikappolitiken. Men åtgärder för detta har lyst med sin frånvaro och nya åtgärder har skjutits på framtiden. Det är i och för sig inte konstigt att regeringen inte har råd med mer när skattesänkningar hela tiden är deras högsta prioritet.

Vänsterpartiet vill istället skapa världens bästa välfärd. En satsning som är viktig för oss är att göra samhället tillgängligare för alla. Sverige måste ta FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning på allvar. Vi vill ta fram en genomförandeplan för hur alla de rättigheter som finns i konventionen ska bli verklighet. Tillgänglighetsarbetet är en del i detta och det måste till mycket kraftfullare satsningar. Vi vill se 2014 som ett nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen.

Man får inte heller glömma bort att det finns fler aspekter på tillgänglighet än att rörelsehindrade och synskadade ska kunna ta sig fram i den fysiska miljön. Det handlar också om tillgänglighet till information i olika former, om att i vissa fall behöva mer tid för kommunikation med myndigheter, om att kunna vistas på platser när man har någon form av överkänslighet med mera.

Tillgänglighet är i alltför hög grad en icke-fråga runtom i landet. Humanas Tillgänglighetsbarometer som publicerades i maj visar att kommunerna ofta är dåliga på att prioritera tillgänglighetsfrågorna. Vänsterpartiet vill synliggöra tillgänglighetsarbetet genom att kräva att kommunerna ska göra årliga redovisningar till länsstyrelserna om hur långt man kommit i tillgänglighetsarbetet och vad man avser göra för att åtgärda problemen under kommande år. Man måste också bli mycket bättre på att göra rätt från början. Tillgänglighetsarbete kostar när man från början har byggt fel, därför vill vi att tillgänglighetsperspektivet ska förtydligas i plan- och bygglagen. Och det går utmärkt att kombinera snygg design med tillgänglighet.

Samtidigt som kraven på kommunerna ökar måste även de ekonomiska förutsättningarna i kommunerna förbättras. En nyckelfråga är att de statsbidragen till kommunerna måste höjas och där är vi rödgröna överens om satsningar.

En genomgång från Handisam visar att även myndigheter är dåliga på tillgänglighet. Av de 271 myndigheter de tittat på har en tredjedel inte ens uppfyllt det lagstadgade kravet att ha en handlingsplan. Detta är självklart något som vi i regering ska se till att tydliggöra.

För att leva upp till FN-konventionen måste det också finnas lagstiftning på plats så att den som diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning ha en juridisk möjlighet att få upprättelse. Regeringen hemlighöll en färdig utredning om detta under hela våren. Strax före Marschen för tillgänglighet offentliggjorde de att utredningen är färdig och ska ut på remiss, men lade samtidigt in en brasklapp om att man på nytt ska utreda kostnaderna för förslagen i en ny utredning.

Det är dags att komma till skott och verkligen lägga fram förslaget. Det handlar inte om vad vi har råd med utan om mänskliga rättigheter. Riksdag och regering måste sluta svika alla de medborgare som på grund av hinder i samhället inte får samma möjlighet att arbeta, utbilda sig, ta sig fram och i övrigt leva ett liv som de flesta andra kan ta för självklart.

Det är otillgängligheten, inte funktionsnedsättningen, som är problemet.

Lars Ohly (v)

Om författaren:
Lars OhlyLars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet och tidigare partisekreterare och tågmästare. Han är riksdagsledamot sedan 1998 och partiledare sedan 2004.

Sktibenterna kommenterar

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Vänstern vill lagstifta. Det är bra. Ohly passar också på att tjuvnypa nuvarande regering med att de prioriterat skattesänkningar framför snabbare åtgärder om tillgänglighet. Det har han kanske rätt i, men inte var väl farten på arbetet att göra Sverige tillgängligt så värst mycket bättre före 2006?

Ohly har flera konkreta förslag – och det är ju bra i sig. Vänstern vill förstärka plan och bygg-lagen, tvinga fram uppföljning av kommunerna till länsstyrelsen och ge nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen till 2014. Men hur vasst det är för en verklig förändring? Vet inte. Jag tror nog det är lagstiftningen om otillgänglighet som diskriminering som är nyckeln. Och fokuset på att jobba med de mänskliga rättigheterna som grund.

Sen förvånas jag över att Ohly inte talar om den usla situationen på arbetsmarknaden. Det brukar ju vara en paradgren för Vänstern?

Maria JohanssonMaria Johansson: Ohly har, upplever jag, ett genuint engagemang för frågorna. Lyssnade i går till hans Almedalstal på plats och det var något unikt vi fick uppleva när en partiledare i ett allmänpolitiskt tal lyfter fram personer med funktionsnedsättning i den omfattning han gjorde, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker dock det är  helt fel att gå ut med att flytta fram tidsgränsen för enkelt avhjälpta hinder. Vi har haft lagstiftningen sedan 2001 och vi har haft föreskrifterna sedan 2003 men fortfarande finns majoriteten av hindren kvar och än värre, nya hinder tillskapas fortlöpande vid nybyggnation. Jag tror också det är fel väg att gå med bidrag till dessa åtgärder, det handlar om existerande lagstiftning, det handlar om rättigheter och här finns en fara att redan gällande bestämmelser sveps med i det allmänna avfärdandet av Vs förslag till åtgärder som skulle kosta skattebetalarna mer.

Moderaternas syn på funktionshinderfrågorna

Almedals SpecialModeraternas logotypVi anser att alla människor är unika och har samma människovärde – med olika drömmar och egna beslut att fatta. Alla ska ha rätt till respekt för sin person och sina känslor, alla ska ha möjligheten att delta i samhället utifrån vars och ens individuella förutsättningar.

Samhället har därför ett ansvar att göra det möjligt för människor med en funktionsnedsättning att delta i alla delar av samhällslivet. Samhällets olika delar måste utformas så att dessa personer så långt det är möjligt kan ges möjlighet att delta på sina villkor.

Ett eget arbete
Människor med funktionsnedsättning löper stor risk att fastna i utanförskap. Det är därför särskilt viktigt att på olika sätt hjälpa och uppmuntra dessa kvinnor och män att komma in i arbetslivet i den utsträckning som är möjlig utifrån var och ens särskilda förutsättningar.

Det finns en rad olika insatser som syftar till att göra det lättare för personer med funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden. Det gäller bland annat nystartsjobb, stöd till arbetshjälpmedel och personligt biträde, skyddad anställning, utvecklings- och trygghetsanställningar. Men mer kan göras.

Myndigheter, kommuner och landsting såväl som företag måste bli bättre på att anställa personer med funktionsnedsättning. Attityder gentemot personer med funktionsnedsättning måste påverkas och goda exempel lyftas fram för att inspirera och visa på möjligheter istället för hinder.

Även informationen till arbetsgivare och anställda om till exempel de stödinsatser som erbjuds behöver förbättras. De lönesubventionerade anställningar som finns bör ses över för att bli mer effektiva och flexibla i förhållande till individernas olika behov.

Samtidigt är det viktigt att förhindra inlåsningseffekter i de trygghetssystem som finns idag till exempel sjukförsäkringen och i individuella insatser som daglig verksamhet. Dessa system och insatser ska finnas för dem som behöver, men det ska också finnas möjlighet att prova olika former av arbete med stöd, exempelvis i form av lönebidrag och trygghetsanställningar.

Ett tillgängligt samhälle
Människor med funktionsnedsättning utestängs fortfarande från delar av samhället på grund av bristande tillgänglighet. Därmed minskar möjligheten för dem att delta i samhällslivet och risken att fastna i ett utanförskap ökar.

Bristande tillgänglighet handlar inte bara om trappsteg som hindrar en rullstol eller andra fysiska hinder. Det kan även handla om bristande kunskap och insikt om vad en funktionsnedsättning innebär. Det kan handla om brister i bemötandet av personer med funktionsnedsättning, negativa attityder och värderingar i samhället.

Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste ytterligare konsekvenser noga utredas.

Moderaterna vill:

  • Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser
  • Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
  • Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Ulf Kristersson (m)

Om författaren:
Ulf KristerssonUlf Kristersson är Socialborgarråd i Stockholm stad med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitiken. Han är talesperson för Moderaterna i social- och familjepolitik samt förskola. Har tidigare varit riksdagsledamot i tio år, finanskommunalråd i Strängnäs samt ordförande i adoptionscentrum.

Sktibenterna kommenterar

Kjell Stjernholm: Moderaterna är ärliga. Bristande tillgänglighet kan ses som diskriminering. Men innan man vet säkert måste man utreda konsekvenserna, det vill säga kostnaderna. Min reflektion: Den eventuella diskrimineringen har med priset att göra.

Jag tror Ulf Kristersson när han avslutar med att Moderaterna vill
arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering. Men i hela texten innan så beror den låga sysselsättningsgraden på att
individerna med funktionsnedsättning behöver stöd och de normativa arbetsgivarna goda exempel. Inte i något fall anges diskriminering som orsak till den katastrofala arbetsmarknadssituationen. Eller den strukturella situationen inom högre utbildning.

Med den inställningen behöver man inte någon radikal omläggning, bara mer information och mer stöd till individen. Den som stänger ute kan lugnt simma vidare som förut…

Bengt ElménBengt Elmén: Otillgänglighet nu ska klassas som diskriminering. Men vad tycker du egentligen om att kostnadseffekterna nu ska utredas? Det måste väl vara första gången i världshistorien som ett kostnadsresonemang förs in i diskrimineringsdebatten. Jag trodde att all diskriminering skulle motverkas oavsett kostnad och oavsett vem som är utsatt för den. Men Regering vill uppenbarligen sätta en prislapp på diskrimineringen. Tydligen är det så att människans lika värde inte gäller för den här Regeringen. Och om det nu är så att kostnadseffekterna ska utredas – varför ingick då inte detta redan i Ytterbergs utredningsuppdrag?

Ulf Kristersson är alltså socialborgaaråd i Stockholm och moderaternas talesman i handikappfrågor. Innebär det att det inte finns en enda moderat i Riksdagen eller Regeringen som är tillräckligt insatt i handikappolitiken?

Vilhelm EkensteenVilhelm Ekensteen: Jag noterar att Ulf Kristersson inte med ett ord berör personlig assistans. Nåja, han har som inbjuden gäst haft rätt att skriva om vad han vill, men visst skulle många med stora funktionsnedsättningar glatt sig åt ett klart uttryckt moderat stöd för den livsviktiga assistansreformen! Den måste förbli stark om inte många funktionshindrades rätt till ett verkligt medborgarskap och makt över sitt liv, som Ulf Kristersson mellan raderna tycks gilla, ska gå förlorad. Eller vi utgör ett försumbart särintresse?

Apropå arbetslinjen så utgör personlig assistans därtill ett viktigt redskap när det gäller möjligheten att arbeta för oss som har stora funktionsnedsättningar! Om det håller IfA ett seminarium i Almedalen på fredag, 9 juli, kl 13-17, och då hoppas vi på en moderat politikermedverkan. Kanske du, Ulf Kristersson? Eller du skickar någon annan?

Maria JohanssonMaria Johansson: Det börjar väldigt bra med alla människors lika värde och möjligheter, men så kommer Ulf till just detta märkliga Moderat-resonemang, att avgöra om diskriminering är diskriminering eller ej beroende på vad den skulle kosta att undanröja. Detta bekräftar det vi från olika håll fått signaler om hela våren, att det är Moderaterna som bromsat regeringens lagförslag. Ulf, vad jag förstått är du inte här på plats i Almedalen, men dina partikamrater är varmt välkomna till vårt seminarium med rubriken ”Vad får en mänsklig rättighet kosta?”. Onsdag 7 juli kl 10.00 – 12.00, Bredgatan 4, Visby. Arrangörer: DHR, FSDB, HRF, RTP och SRF

100 % medborgare eller bara människa?

”(O)mänskligt” – utställningarna på etnografiska museet och forum levande historia handlar om den tid då mitt och andra som jags människovärde ifrågasattes. Den tid när vi i Sverige mätte skallar, pratade om raser och degenererade arvsanlag. En del av utställningen handlar om hur vi steriliserade de människor vi nedvärderade. Att gå med på, rent av att ansöka om att bli steriliserad, kunde vara ett villkor för att släppas ut från institutionen.  Bredvid finns montrar om program T4; nazismens systematiserade barmhärtighetsmord.

Jaså, visste du inte att funkisar var föremål för utrotning under Hitlers regim? Nej, det kanske inte är så konstigt; vi pratar ju aldrig om det i dag. Faktum är att gaskamrarna som användes i förintelselägren prövades ut på en av de institutioner där man barmhärighetsmördade funkisar. Bakom T4 stod Karl Brandt, Hitlers personlige livmedikus. När han ställdes inför rätta i Nürnberg efter kriget sa han att T4 bara handlade om vad som var barmhärtigast mot de arma stackarna på institutionerna.

Samtidigt som Karl Brandt avrättades fortsatte vi i Sverige att sterilisera folk. Det hörs fortfarande i dag, titt som oftast inlägg i debatten där mord på funkisar kallas barmhärtighet. Ändå vill jag påstå att vi kommit en bit på vägen. Kommer ni ihåg, när andra länder firade det europeiska funktionshinderåret 2003 under devisen ”Nothing about us without us”? I Sverige bestämde en statlig myndighet att vi skulle fira under devisen ”100% människa”.  Då reagerade åtminstone en del av oss. Vi var väl i alla fall människor? Det behövde vi väl inte diskutera?

Jaså, ni kommer inte ihåg det heller? Det var då själva … Får ni inte lära er något i skolan?

Nej, det är nog precis det som är felet. I Sverige lär vi oss inte. Vi lär oss inte att historien inte är död; att vi fortfarande lever i skuggan av, i det ideologiska kletet från dåtiden. Då vissa var mindre än människa. Då vissas värde kunde ifrågasättas.

Kanske är det därför vi i dag har så svårt att förstå att alla har rätt att vara 100% medborgare? Vi pratar om mänskliga rättigheter som om det var något andra länder behöver få hjälp med; hjälp av oss att förstå. Vi pratar inte om att vi måste förändra vårt samhälle; att vi behöver bli bättre på mänskliga rättigheter.

I går mätte vi skallar. I morgon ska Statskontoret räkna kronor och ören. Hur mycket får vår tillgänglighet till demokratin kosta? Hur ska vi ha råd med diskrimineringsförbud mot otillgänglighet? Det finns en historielöshet i detta mitt älskade Sverige som skrämmer mig. Det finns en ovilja att se de egna, fortfarande existerande skamfläckarna.

Jag känner mig oftast – inte alltid men oftast – som 100% människa. Som medborgare känner jag mig alltför sällan.

De humanistiska valutorna

Jag har fått en rejäl inblick i vad framtiden skulle kunna bjuda på om nedskärningarna i assistansreformen skulle fortsätta. En kristallkula som ger en skrämmande tydlig bild av hur människovärden urlakas och förvandlas till ekonomiska kalkyler då de kapitalistiska vindarna blåser allt hårdare och privatiseringens lovsång sjungs.

Kanada har precis som resten av västvärlden följt storebror i hans politiska fotspår och även om deras politiska skala är lätt att jämföra med dagens svenska gissar jag att den geografiska närheten till USA har smittat av sig.

I Toronto träffar jag Gabby och Dolly. Två vanliga Kanadensiska tjejer som jobbar för Bloorview Kids Rehab. Ett kombinerat sjukhus/rehab/skola som till stor del är beroende av rika donatorers välgörenhetsbidrag.

När jag ber dem berätta vad som är bättre i Kanada än i Sverige (där Dolly gjort studiebesök), halkar de istället in på de saker som försämrats i Toronto. Till exempel kunde inte Dolly gå till skolan en enda dag på en hel termin, då den bistra vintern gjorde att hon inte kunde ta sig uppför trappan till skolan. ”Jag behövde ju bara någon som kunde hålla mig i handen då jag skulle gå i trappan”. Dolly vittnar om barn som halkar utanför samhället då det lätt går slentrian att döma ungdomar till ett liv i gruppboende och massvård. Tjejerna återkommer ständigt till ordet ”advocacy” (ungefärligt översatt till argumentationsteknik). Att argumentera för sin rätt i samhället är nåt alla på Bloorview lärs upp i. Som ett mantra är det genomgående i alla program att både ungdomarna och deras föräldrar lär sig regeln att ingenting är gratis. Den som hörs mest får sin vilja igenom.

De praktiska ting som trottoarkanter, ramper och en kollektivtrafik som fungerar för alla tar Gabby och Dolly för givet. ODA (Ontarians with Disabilities Act), Ontarios motsvarighet till den amerikanska ADA-lagstiftningen har sett till att tillgänglighetsfrågan i mångt och mycket röjts undan. De frågor vars svar kan mätas i ingenjörsmässiga enheter får sin lösning i lagen. Jag har på en vecka förträngt Göteborgs eländiga stadsplanering och kollektivtrafik.

De frågor vars svar mäts i mer humanistiska enheter som delaktighet och värdighet intresserar mig mer.

Det hårda sociala klimatet verkar inte brutit ner just dessa tjejer. Alla konfrontationer med myndigheter och charity rallies verkar tvärtom gett dem extra kämparglöd. Ordet ”missmod” verkar inte stå i varken Dollys eller Gabbys ordbok. Kampen har fört dem upp  på de barrikader som Jonas tidigare nämnde. Det känns uppfriskande på nåt vis, tills mina tankar återigen går till de som inte orkar kämpa. De som inte är födda med det svarta bälte i avocacy som dessa tjejer har.

Vår middag avbryts då Gabby måste ta sig hem innan personalen på gruppboendet släcker för natten. De hårda bedömningsinstrument, som för övrigt påminner mycket om det instrument som Socialstyrelsen filar på, innebär att ingen de träffat har mer än 6 timmars assistans per dag. Om man inte betalar ur egen ficka då förstås.

Den kostnadsfixering som präglar den svenska riksdagens debatter mäts endast i kronor och ören. Det är farligt att devalvera de humanistiska valutorna ”människovärde” och ”delaktighet”. Vis av min nya erfarenhet inser jag att den rådande trenden i Sverige måste brytas då det sluttande planet känns oroväckande nära. Något måste göras och det illa kvickt!

SVAR TILL: Basically my dear, you’re fucked!

SÖKES: mindre väluppfostrade, uppretade funkisar med erfarenhet av diskriminering pga otillgänglighet; villiga att arbeta för förändring istället för sitta hemma och gnälla; kreativa, arbetsmyror; konfliktbenägna.

I grund och botten kära du, så är du uppäten och utskiten!
Ja så uppfattar jag budskapet i integrationsdepartementets pressmeddelande om otillgänglighet som eventuell diskrimineringsorsak. Efter att ha suttit på Ytterbergsutredningen sedan början av året meddelar man dagarna före årets Marsch för tillgänglighet att den kommer att publiceras – snart. Inte innan funkisrörelsen marscherat klart för i år Nej, snart, men inte just nu när frågan är aktuell.

Det officiella svaret från rörelsen är ett väluppfostrat jaså. Man hälsar nyheten om att utredningens förslag ska gå på remiss som om det verkligen var en seger.  Hallå – det innebär absolut ingenting annat än att vi får ta del av utredningens drygt 800 sidor text.  Vi får rätt att läsa och tycka till innan utredningen resulterar i ännu en utredning.

Funktionshinder har utretts förr. Redan 1966 tillsattes den första Handikapputredningen för att utifrån ett större samhällsperspektiv utreda förhållandena och föreslå nödvändiga reformer. Jo då, tillgängligheten berördes redan då; 1967 för 33 år sedan. I slutet av 1980-talet var det dags för nästa Handikapputredning. 1993 skriver den om tillgänglighet, allmän kollektivtrafik och diskrimineringsförbud i lag så att det blir möjligt att ”väcka allmänt åtal”. Däremellan och därefter har det utretts och utretts och utretts.

När förslaget till ny samlad diskrimineringslag presenterades 2008 fanns inte diskriminering pga brist på skäliga åtgärder med. Märk väl – det handlade inte om att planhyvla Sverige bara skäliga åtgärder. Ändå kunde det inte förbjudas.

Nyamko Sabuni – stackars liten – meddelade att hon minsann också var besviken. Men underlaget höll inte. Det måste utredas ytterligare.

I dag sitter vi med ett löfte om att en utredning kommer att publiceras, åsikter kommer att samlas in – OCH sedan kommer man tillsätta ännu en utredning för att beräkna kostnaderna.

Det räcker nu! Det har utretts nog. Ni politiker har haft mer än 40 år på er. Du, Nyamko Sabuni har haft alla möjligheter att se till att det som behövde bli utrett blev det. Orsaken till att det behöver tas ett beslut om offentliggörande är nämligen att Ytterbergsutredningen är en intern departementsprodukt utarbetad inom Integrationsdepartementet; inom DITT departement.

Nej, jag sympatiserar inte med fler politikerkrokodilers tårar. Jag är inte väluppfostrad. Jag är så in i glödheta helvete förbannad.

Sverige har skrivit under FN’s konvention för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Första gången vårt land ska granskas är våren 2011. Sverige har också skrivit under Konventionens tilläggsprotokoll. Det innebär att jag, och alla andra funkisar i detta land, oavsett möjlighet till att pröva vår sak i svensk domstol, kan lägga fram den diskriminering pga otillgänglighet vi utsätts för, inför FN’s kommitté för mänskliga rättigheter.

Tillsammans borde vi kunna se till att fler än Nyamko Sabuni blir besvikna. Vill du engagera dig, anmäl ditt intresse till susanne.berg@independentliving.org

Markera ämnesraden med:
”Nu har de skitit i det blå skåpet”

Klart det kommer kosta

I lördags gick jag Marschen för tillgänglighet i Stockholm. Det var en bra marsch, med en stark känsla av power – stolthet och makt att förändra, även om regnet till slut inte höll sig undan utan på Sergels torg dränkte det avslutande talet av marschens språkrör Hans Filipsson.

Detta år präglades naturligtvis såväl talen som samtalen i tåget av det faktum att Hans Ytterbergs utredning, den fjärde i ordningen, nu anses klar också av regeringen (vilket vi vetat sedan i december) och kommer skickas på remiss om någon vecka.

Jag har förstått att det inte varit helt självklart att utredningen skulle gå på remiss, det har varit en lång process och många turer mellan departementen och mellan allianspartierna. Därför, med ett scenario där utredningen kunde lagts i pappersinsamlingen, ser jag det definitivt som ett steg i rätt riktning att vi och alla andra nu kommer få ta del av det 830-sidor tjocka dokumentet.

Dock – jag är mycket kritisk till och upprörd över att man uppenbarligen inte anser kostnaderna färdigutredda utan att ytterligare beräkningar och analyser ska göras. Förstår att det naturligtvis varit just kostnaderna som varit stötestenen i diskussionerna fram till beslutet att offentliggöra vad Hans Ytterberg kommit fram till.

Så – vad vittnar denna kostnadsfixering om?

För mig blir det tydligt att det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande, sätta pris på vad allas lika värde får kosta, sätta pris på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Det är klart det kommer kosta att börja se den bristande tillgänglighet som samhället till stora delar bygger på som diskriminering. Det är klart det kommer kosta att rätta till det man tidigare så lättvindigt struntat i. Det är klart det kommer kosta på att – i form av ändrat tankesätt – på allvar ta med personer med funktionsnedsättning i samhällsplaneringen.

Mycket av det som behöver åtgärdas finns det redan lagstöd för sedan tidigare. Verkligheten brukar som sagt komma ikapp och jag hoppas att den också snart kommer ikapp de som i decennier struntat i bestämmelser kring planering och byggande, som struntat i kraven på tillgänglig kollektivtrafik. Om vi får en lag kommer det finnas de som får bita i det sura äpplet, men många gånger kommer de kostnader man får ta bero på att man tidigare struntat i att göra rätt.

Nu är det ju inte så att en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering kommer innebära att hela Sverige görs om, blir tillgängligt. Men, en sådan lagstiftning skulle innebära en möjlighet för den enskilda som blir utsatt för diskrimineringen att få sin sak prövad. Detta kommer säkert leda till att en hel del brister och felaktigheter rättas till. Framför allt tror jag en sådan lagstiftning kommer få betydelse i preventivt syfte. Viktigast av allt, den skulle innebära ett viktigt ställningstagande!

För att få rättvisande siffror måste man naturligtvis också titta på intäktssidan, på den köpkraft otillgängliga näringsverksamheter i dag säger nej till, på de positiva effekter det skulle få för hela samhället att ge en stor del av befolkningen som i dag står vid sidan av tillträde till allt det gemensamma.

Ett är dock säkert – för varje dag som går utan att vi också i Sverige får detta diskrimineringsskydd, för varje dag som går utan att krafttag tas mot felaktig nybyggnation, mot allmänna kommunikationer som inte välkomnar alla resenärer, och så vidare, och så vidare  – så blir det i slutändan ännu dyrare.

Det är klart det kommer kosta att inte börja göra rätt, att inte börja ta frågorna om tillgänglighet och användbarhet på allvar.

Oavsett vad det kostar, oavsett förlorade intäkter:
Tillgänglighet är en fråga om rättigheter och inget annat!