Etikettarkiv: Tillgänglighet

Tänk om alla fick vara med!

Den 11 november 2010 skrev, Ulf Kristersson, den nya socialförsäkringsministern i DN debatt att Sveriges sjukförsäkringsreform kommer i historiens ljus att kvala in bland de stora i svensk socialpolitik. Det tror jag också men inte som ministern tror utan vi kommer se tillbaka med avsky och skam på denna ”trycka till de sjuka i samhället” reform.

Politiker ljuger och hittar på siffror som inte stämmer. Ulf Kristersson skrev bland annat att 70 000 förtidspensionerades bort ifrån arbetsmarknaden vilket inte alls stämmer med de siffror jag har fått tag i vilket också forskare skriver om på DN.se den 13 november. Siffrorna kommer från ett år då det var väldigt många som förtidspensionerades, nämligen 2004. Men det nämns inget om att det var cirka 40% av dem som jobbade halvtid eller deltid. Alltså nästan hälften av dessa 70 000 jobbade 50% eller 25%. Jag själv skulle ha hamnat i ministerns sifferlek då jag arbetade halvtid i 12 år. Ett förbaskat underligt resonemang om man enbart anses vara arbetsför om man jobbar heltid.

Att hälften av dem som blivit av med sin sjukskrivning och kommit till arbetsförmedlingen skulle vara närmare ett arbete är lögn. Vid årsskiftet var det cirka 12 500 personer som utförsäkrades och anmälde sig till arbetsförmedlingen och  av dem hade nästan hälften fått gå tillbaka till sjukförsäkringen efter åtta månader och det var bara 1500 personer som fått sysselsättning och de flesta med lönebidrag.

Så vad har då regeringens sjukförsäkringsreform bidraget med? Ja, det svaret beror nog på vem du frågar. Men en positiv sak har denna reform inneburit i alla fall och det är att man gör ingen skillnad på folk och folk. Man skiter fullständigt i varför och om medborgaren är för sjuk för att jobba oavsett om personen har ett funktionshinder eller inte och det är väl full delaktighet om något. Eller? Tänk om samma iver till att alla ska vara med, till full delaktighet, även kunde gälla tillgänglighet i landets alla kommuner och landsting på alla områden. Annars blir ni utförsäkrad och får stänga, slå igen. Bara en liten tanke så här på en söndagsmorgon.

Ta hand om er!
Nalle

Var finns den tillgängliga och användbara kollektivtrafiken

Var ska man börja? Det finns så mycket att skriva om! Jag hade tänkt börja med hur tillgängliga och användbara våra bostäder egentligen byggs idag men återkommer till det i en annan blogg.

Just nu sitter jag på ett mycket tidigt Öresundståg till Göteborg för vidarebefordran till en konferens där jag ska föreläsa om ”Frångänglighet” – det nödvändiga kravet att kunna utrymma som en följd av Tillgänglighet till byggnader.

Kollektivtrafiken – ja. Den ska ju nu år 2010 enligt Riksdagsbeslut vara tillgänglig och användbar för alla medborgare. Men har den blivit tillgänglig och användbar? Nej!

Visst – kan jag inte gå i trappor så kan jag i alla fall sitta i ”bagagevagnen” på vissa tåg (om jag får hjälp över glappet mellan perrong och tåg) och samsas med alla stora resväskor, barnvagnar, cyklar. Men om jag ska resa från Lund till Göteborg i ca tre timmar vill jag sitta liter bekvämare än på en fällsits utan armstöd. Kanske skulle jag rent av vilja åka i 1:a klass – eller kunna köpa något att äta. Dröm om det bara!

Själv kan jag ännu gå – dock är mina knän rätt risiga och skynda mig och springa på perrongerna med bagage kan jag inte längre. Och det har blivit ett stort problem för mig de senaste åren. Jag reser mycket tåg och det är lika illa överallt! Jag beställer alltid platsbiljett för att vara säker på en sittplats. Men var kommer vagnen jag ska sitta i att stanna? Är den längst fram eller längst bak i tåget? Är det ett långt tåg? Är tåget försenat? Måste jag stiga på första bästa vagn för att komma med? Säg inte att tåget väntar för det gör det INTE! Första gången jag fick mitt knäonda var just vid ett sådant tillfälle. Tågvärden ropade till mig – stående i en dörr i en vagn långt från mig – att om jag inte steg på tåget där jag stod så körde de eftersom de redan var försenade. Ett Intercitytåg med flera höga steg upp. Jag hade mycket bagage. Ingen hjälp upp. Fick dra allt mitt bagage genom större delen av det fullsatta tåget för att hitta min plats. Jag kunde knappt gå när jag steg av tåget!

Men du kan ju be om ledsagning säger en del när jag berättar detta! Och visst kan jag be om ledsagning. Det har jag gjort på Arlanda vid ett par tillfällen när tiden mellan byte av flygplan varit så kort att jag absolut inte klarat att springa mellan terminalerna. Men är det så kollektivtrafiken ska fungera? Ska den vara så hetsig att jag, med min ännu relativt lilla funktionsnedsättning, inte ska kunna åka med den utan ledsagning? Vilka personer med större funktionsnedsättningar tror man då ska kunna åka med den? Man säger ju att kollektivtrafiken är tillgänglig!

Varför kan man inte – eller rättare sagt – man måste införa system där man både via utrop och på displayen på ett tydligt sätt informerar om i vilken ordning vagnarna kommer och var på perrongen de kommer att ha sina ingångsdörrar. Sedan måste självklart lokförarna vara informerade så att de stannar tågen där de ska. Och tågvärdarna måste kunna vara behjälplig. Jag har blivit nekad hjälp upp med mitt bagage eftersom tågvärden hade ryggproblem. Vid något tillfälle har jag åkt X2000 där man faktiskt via displayen (kunde man inte läsa på den fick man ändå inget veta) informerade om var på perrongen vagnarna skulle stanna. Jag gick till platsen för ”min” vagn – och fick skynda mig tillbaka en ganska lång sträcka. Med bagage och i brådska är det mycket svårt. Återigen blev jag av en tågvärd uppmanad att skynda mig! Jag påpekade då att tåget inte stannat som man informerat om. Det var någonting han aldrig reflekterat över – sa han.

Jag framförde ovanstående förslag om att tågen ska stanna med ingångsdörrarna vid tydligt markerade ställen till en högt uppsatt tjänsteman inom kollektivtrafiken vid en konferens för några år sedan. Hans svar då blev att man som rörelsehindrad i likhet med andra resenärer får hålla sig framme!

Och att göra tågbyten har aldrig tidigare oroat mig. Men nu. Ska jag byta perrong? Hur lång tid är det mellan tågen? Finns det hiss? Fungerar hissen? Vem kan hjälpa mig med bagaget om hissen inte fungerar? Jag har blivit en fena på att kolla in var yngre resenärer finns och att med många vänliga ord be dem om hjälp. Ibland är det att ropa till dem och be dem att ställa sig i dörröppningen så att tåget inte kan avgå. Och hjälp får jag av dessa unga nästan alltid. Men jag oroar mig, stressar, försöker springa och får ytterligare ont i mina knän. Om jag upplever alla dessa svårigheter nu – hur kommer det då att bli när jag får mer rörelsenedsättningar?

Jag funderar ofta på hur det är att resa med kollektivtrafiken för de med syn- hörsel- eller kognitiva funktionsnedsättningar. Dessa personer förutsätts ju också idag kunna resa med ”den tillgängliga kollektivtrafiken”. Informationen om tåg-/bussförseningar, perrongbyten, tågbyten, vagnplaceringar mm – hur kan man ta del av det idag både på perrongerna och på tågen? Och hur fungerar detta i den kommunala kollektivtrafiken?

Nej, ska kollektivtrafiken fungera också för personer med funktionsnedsättningar på lika villkor med andra resenärer räcker det inte med att enstaka vagnar/bussar – ibland – kan ta emot en. Det krävs en organisation där det tas hänsyn till att många resenärer har någon form av funktionsnedsättning. Det behövs information som alla kan ta del av. Det behövs tidsmarginaler så att alla kan hänga med upp på tåget/bussen. Det behövs en organisation så att man inte behöver springa gatlopp på perrongerna/hållplatserna för att komma på rätt vagn/buss. Om människor lever och får ha hälsan så kommer funktionsnedsättningarna ändå med åren. Hur ska alla äldre kunna åka kollektivtrafik – som man ju så vackert pratar om – när de inte bara får en funktionsnedsättning utan kanske – och efterhand troligtvis – också alla?

Eftermiddag samma dag:
Ska resa vidare med tåg. Byte med 15 minuters tidslucka. Kan låta OK. Men det första tåget är 4 minuter försenat redan vid start. Jag blir orolig. Ont i knäna – har gått och stått stora delar av dagen. Frågar konduktören hur bytet är. Måste jag ner och upp via tunnel? Han svarar vänligt ja och berättar vilket spår vi kommer in på och från vilket spår det nya tåget går. Sex minuter försenat vid ankomst. Jag står färdig vid utgångsdörren flera minuter innan vi är framme. Skyndar mig så gott det går. Sega, sega hissar. Uppe på perrongen. Puh! Tåget kommer in strax efter. Men denna känsla att kanske inte hinna. Att kanske inte klara det. För att allt ska gå så fort. Och om jag känner det så här nu – hur ska det bli sedan? Och hur är det för alla som har lite svårare än jag att gå?

Åker vidare med det nya tåget. Tre steg upp – med bagage. Något senare ropas det ut i högtalarna: ”Eftersom vi är lite sena så vill de att vi påskyndar omstigningen vid nästa station.” (Det hade varit stopp pga stillastående tåg framför oss.)

Tur att jag inte skulle byta tåg där också!

Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop

Tror att många sitter och funderar på hur förslaget från Departementspromemorian, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, Ds 2010:20, ska tas emot av remissinstanserna. Jag tänker på hur förslaget skulle passa in i en effektiv politik för tillgänglighet och användbarhet för alla oavsett funktionsförmåga? Det borde vara självklart att utgå från allas behov och förutsättningar när vi människor utvecklar för eller erbjuder något till andra människor. Det är inte självklart och det görs inte i tillräcklig omfattning. Därför behövs olika åtgärder för att komma till rätta med bristerna i tillgänglighet. Diskrimineringsskydd är en av dessa åtgärder, varken mer eller mindre. Jag tycker förslaget är ett bra komplement till andra åtgärder, men det kommer inte i sig självt att leda till stora förändringar.

I den nya Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning beskrivs det allmännas ansvar för att personer med funktionsnedsättning ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Konventionen visar på bredden i frågan.

Tillgänglighet utgör en fundamental förutsättning för rättigheterna i konventionen. Saker som har med tillgänglighet att göra genomsyrar därför hela dokumentet. Redan i konventionens ingress nämns vikten av att ha med funktionshinder i strategier om hållbar utveckling. Av artikel 3 framgår att tillgänglighet är en av de allmänna principerna som ska finnas med i all tillämpning. I artikel 4 slås fast att både forskning och normering kring det ”universellt utformade” är ett allmänt åtagande. Med det ”universellt utformade” avses ungefär: tillgänglighet och användbarhet för alla som en kvalitet i all utformning. I artikel 9 om tillgänglighet beskrivs de olika tillgänglighetsområdena. Krav ställs på att ta fram och implementera miniminormer. Tillgång och tillgänglighet är sedan återkommande teman i de flesta rättighetsartiklarna.

Av artikel 5 följer att ansvar för att skälig anpassning erhålls. Förslaget som nu är ute på remiss är alltså i enlighet med det ansvar som följer av konventionen. Förslaget innebär att det i uppräkningen av olika typer av diskriminering införs en ny form av diskriminering. Det nya kallas ”bristande tillgänglighet” och innebär att diskriminering som har med tillgänglighet att göra införs inom alla områden med diskrimineringsskydd. Konkret innebär förslaget att om personer med funktionsnedsättning missgynnats genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte genomförts så är det diskriminering. Arbetslivet och högre utbildning där det länge funnits krav på att vidta skäliga åtgärder får samma reglering.

Många studsar kring begreppet skälighet och att det i förslaget till lagtext ges vägledning om hur skälighetsbedömningen ska göras. Men så är det: tillgänglighet och diskriminering innebär en prövning av skälighet. Det framgår av Konventionen och är så överallt i världen där det finns motsvarande diskrimineringsskydd. Jag tror dessutom att möjligheterna för det nya förbudet att fungera effektivt ökar om lagtexten vägleder kring vad skälighetsprövningen innebär. Det blir tydligare både för dem som riskerar att diskriminera och för dem som diskriminerats. En annan sak är att det kommer behövas information och utbildning om den nya bestämmelsen. Sådan kunskapsöverföring underlättas av tydlighet.

En av punkterna i förslaget om vad som ska omfattas av skälighetsbedömningen är att det ska ha betydelse om åtgärden för tillgänglighet behöver göras i enlighet med andra bestämmelser.
I andra länder till exempel USA och Norge har det huvudsakligen reglerats i diskrimineringslagstiftning vilka åtgärder som ska genomföras för tillgänglighet. I Sverige skulle en sådan ordning kännas främmande. Det beror på att vi redan har lagar, förordningar och föreskrifter för tillgänglighet i de olika samhällsektorerna. Norge hade exempelvis inga krav på tillgänglighet i sin bygglagstiftning innan deras diskrimineringslag kom. Vi har haft reglering sedan slutet av sextiotalet. Andra områden där det finns reglering är arbetsmiljö och transporter. Att ha ett sådant system för normering, är helt i enlighet med artikel 4 i konventionen.

Ett problem i Sverige har varit att det inte varit möjligt för slutanvändare att driva sin rätt enligt de regler som finns om tillgänglighet. Det nya förslaget täcker alltså en väsentlig lucka. Om det finns tvingande regler om tillgänglighet så ökar sannolikheten att en åtgärd ska bedömas som skälig. Alltså, begreppet skälighet är inte statiskt det kan påverkas genom lag, förordning och föreskrift. Det är inom de respektive områdenas normeringssystem som påverkansarbetet bör ske. Då är inte skäligheten i fokus. Snarare vad som är möjligt och effektivt.

Inte minst erfarenheterna från USA visar på vikten av att inte fokusera för mycket på lägsta nivåer. I förslaget hanteras det genom att lyfta fram att också andra inte tvingande riktlinjer och standarder fyller en viktig funktion. De visar på vad som är möjligt att göra och hur. Det kan vara Handisams riktlinjer till vägledning för statliga myndigheter att uppfylla förordningen om de statliga myndigheternas ansvar eller frivilligt överenskomna standarder. Det är viktigt med förankring och dialog mellan myndigheter, forskare, branscher och slutanvändare. En sådan dialog om tillgänglighet och användbarhet för alla är avgörande för att riktlinjer och standarder ska användas och leda till faktiskt förbättring.

Sammanfattningsvis är det föreslagna utvidgade diskrimineringsskyddet för bristande tillgänglighet ett bra och nödvändigt förslag. Men jag tror liksom utredaren att det är viktigt med flexibilitet, pragmatism och kreativa lösningar. Erfarenheten säger att det som är nödvändigt för dem med särskilda behov underlättar eller är bekvämt för resten. För att nå de bästa resultaten kommer det att krävas en ökad medvetenhet om tillgänglighetens och användbarhetens betydelse för en ökad kvalitet i olika verksamheter. En rad olika åtgärder behövs, ny politik, nya normer och kontinuerlig dialog. Den dialogen brinner jag för och särskilt när den leder till konstruktiva och kreativa lösningar som gör det bättre för fler i vår gemensamma vardag.

Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftning

I veckan gick jag längs med Kungsgatan i Stockholm och gick in i en skoaffär – Deichmann. Som många andra butiker längs med denna gata är butiken stor. Utbudet enormt. Alla butiker här är ett av flaggskeppen för de svenska affärskedjorna – det är prestigefullt område och det är hög omsättning. Men det  jag noterade när jag gick ut var att det fanns ett trappsteg in till butiken. Det hade inte varit svårt att bygga om entrén. Eller dyrt med hänsyn till den hyra som ändå betalas. Men det hade inte gjorts.

I allt fler städer är otillgängliga affärscentrum en allt mer ovanlig syn. Men Stockholm – staden som skulle vara världens mest tillgängliga stad 2010 – är det inte så. Otillgängliga affärer och restauranger. Medan gator och torg som är på kommunal mark ändå har förbättrats under de senaste tio åren så har det privata fastighetsbeståndet som affärer och restauranger varit tämligen oförändrat. De affärslokaler som var otillgängliga år 2000 är i stort sett lika otillgängliga år 2010.  Då kommer vi till frågan hur man ska komma åt detta? Lagstiftning eller stimulansmedel? Debatten har blivit aktuell efter att riksdagskandidaten David Lega (KD) avvisat diskrimineringslagstiftning som väg mot att åstadkomma tillgänglighet. Istället förordar han en mix av allmän uppmuntran till företagare att bli bättre med tillgängligheten, införandet av vissa stimulansmedel och samt att personer med funktionsnedsättning själva ska påpeka behovet av tillgänglighet. Lega ger själv exemplet att han istället för att kräva att en restaurang ska installera hiss så går han dit även om det är otillgängligt. ”När jag kommit dit tio gånger så kanske de fattar det själva”. Hot och piska är styggelser. Denna metodik är ett personligt val av Lega som det inte finns så mycket anledning att ha synpunkter på. Men om den upphöjs till politik blir denna strategi mer komplicerad. Jag vill peka på svagheter i hans strategi.

Att föra dialog. Lega menar att han hellre ser dialog framför piskan. Detta är inget nytt sätt att jobba. Tvärtom är detta historiskt sett en mycket omtyckt metod inom handikappolitiken – särskilt bland politiker. Inte sällan är detta sammankopplat med argument som att ”vi måste börja jobba med människors attityder”. Problemet är att det är svårt att se några tydliga effekter av sådana åtgärder vad gäller tillgängligheten. Det räcker med att se sig omkring i Sverige och se hur det ser ut. Resultatet är inte alltför imponerande. Men det finns mer tydliga försök genomförda i andra länder.  I en rapport  som National Council on Disability (NCD) i USA publicerat finns återgivet ett intressant experiment. I San Francisco genomförde man ett projekt där man försökte agera proaktivt för att förmå företagare att på frivillig grund vidta tillgänglighetsåtgärder istället för att agera rättsligt mot företagen. Man genomförde en massiv informationskampanj, bestående av radioreklam, besök, rådgivning, ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter m.m. till 2200 företagare om tillgänglighet.  Efter 18 månader konstaterades att enbart 3 procent av företagarna svarade på informationen och mindre än 0.2 procent hade sökt de medel som ändå fanns tillgängliga. Slutsatsen blev helt enkelt att den hårda vägen med rättsliga tvister var mer effektiv än den mjuka med dialog och information.

Nästa fråga som kan ställas är varför frivillighetens väg inte fungerar. Ett givet argument för tillgänglighet är ju rent marknadsekonomiskt. En otillgänglig butik eller en restaurang förlorar ju kunder.  Därmed borde det ligga i företagarnas eget intresse att göra sin verksamhet tillgänglig. Här har en av de ledande forskarna kring diskrimineringslagar, Samuel Bagenstos, fört ett intressant resonemang. En principiell fråga är om det är rätt att ålägga näringsidkare skyldighet att vidta tillgänglighetsåtgärder eller om det ens är nödvändigt. Bagenstos landar i att även om det borde vara rationellt ur en näringsidkares synpunkt att vidta åtgärder så är det troligt att det inte görs av olika skäl:

  • Näringsidkaren saknar ofta  information om hur mycket åtgärderna verkligen kostar och kan tro att det är dyrare än verkligheten och det är svårt att uppskatta exakt hur många nya kunder som kan komma beroende på begränsad kunskap om människor med funktionsnedsättning.
  • Om någon butik först tar steget att vidta tillgänglighetsåtgärder är det inte säkert att denna kan dra fördel av detta eftersom kunder med funktionsnedsättning kan uppleva att det inte överväger fördelarna jämfört med att köpa på Internet eller be någon annan handla. I synnerhet om det bara är en eller ett fåtal butiker som är tillgängliga. Det krävs flera tillgängliga butiker för att det ska ge effekt, det vill säga att det krävs en kritisk massa av flera tillgängliga butiker för att flera ska komma dit. Samtidigt kan en enskild näringsidkare sakna incitament att dra på sig kostnader om han samtidigt inte har garantier att andra företagare också gör detta. Denna låsta situation är välkänd inom forskning när man undersöker människors ageranden i förhandlingssituationer. Man kan dra en liknelse med rökförbudet på restauranger. Idag vet vi att rökförbudet har blivit en succé. – uppskattat av gäster och personal.  Ändå var hotell- och restaurangnäringen starkt negativ och man förordade en frivillig väg. Få restaurangägare införde på frivillig väg rökförbud av enkla anledningen att ingen vågade ta risken att förlora gäster. Marknaden klarade inte själv att komma till insikt utan det krävdes ett politiskt beslut. Så är det vill jag nog påstå också när det gäller tillgängligheten.

Att tillskjuta stimulansmedel: Den andra lösningen som Lega för fram är stimulansåtgärder. Han talar om en tillgänglighetsmiljard. Även denna lösning har förts fram tidigare i olika sammanhang. Folkpartiet drev den frågan under flera år – ja, fram till de kom i regeringsställning vill säga. Vänsterpartiet har fört fram det också. Även Synskadades Riksförbund har fört fram det nyligen. Ofta är de som för fram förslagen oprecisa med vad stimulansmedlen skulle gå till. Inte sällan är det enkelt avhjälpa hinder i plan- och bygglagen som avses. Men då måste man fråga sig vilka åtgärder som medlen ska finansiera. Enkelt avhjälpta hinder omfattar åtgärder som t ex införandet av kontrastmarkering, flytt av manöverdon som är felaktigt placerade, undanröjande av mindre nivåskillnader m.m. Många av åtgärderna som ska vidtas är vare sig förknippade med kostnader eller svåra att genomföra. Ändå genomförs inte ens de åtgärder som är i princip kostnadsfria och inget säger heller att de skulle genomföras för att det skulle finnas lite pengar att söka. Att det inte genomförs, tror jag, handlar mer om att man inte känner sig tvingad till det och därför inte lägger ned den tiden som det krävs för att sätta upp t ex den kontrasthöjande markeringen. Det sker heller ingen kontroll från samhällets sida som markerar vikten av att åtgärderna vidtas. Erfarenheterna från USA visar också att pengar inte är det främsta problemet.
Dock är det stora problemet med att införa stimulansmedel av sådant som är lagbundet att det demoraliserar hela tilltron till lagstiftningsinstrumentet. De som varit laglydiga, vidtagit åtgärder och tagit på sig de kostnaderna för dessa ser att de straffas. De kommer inte få del av medlen. De som struntade i att vidta åtgärder innan 2010 kommer däremot att få sina kostnader helt eller delvis täckta.

Vem tror att någon i framtiden skulle genomföra något inom handikappolitiken som lagstiftaren vill eftersom man nu vet om man struntar i lagen eller väntar ut så kommer farbror staten med en påse pengar? Vi riskerar förstärka ett beteende som redan finns – nämligen att näringslivet anser att tillgänglighetsfrågorna är något för staten att lösa

Detta därmed inte sagt att det inte skulle kunna finnas skäl att för vissa åtgärder ha stimulansmedel. Men de bör vara tydligt avgränsade åtgärder och omfatta sådant som ej är lagbundet. Ett exempel är installering av hiss i flerbostadshus. Att installera en hiss kostar cirka en miljon. För en liten bostadsrättsförening kan detta vara betydande belopp och troligen lär retroaktiv lagstiftning aldrig införas för detta ändamål. Här skulle bidrag kunna ge effekt.

Förutsägbarhet och konsekvens: En viktig del för att uppnå delaktighet i samhället är att tillgängligheten är konsekvent genomförd. Att kunna förutse hur det fungerar är en nödvändighet för att skapa tillit till systemet. När tillgänglighetslösningarna genomförs på olika sätt och varierande grad skapar det osäkerhet för den enskilde med funktionsnedsättning. Vågar jag verkligen åka iväg, kommer det att fungera? Lega har själv tidigare konstaterat att USA är mer tillgängligt. ”…ALLT är tillgängligt. Ramper, hissar, dörröppnare, bussar, toaletter…ALLT. ÖVERALLT.”  Detta beror på att man har haft mycket tydligare regelverk, sanktioner och aktivare myndigheter som haft mandat att arbeta med att lagen efterlevs. Det kan vi också lära oss av! Men om det ska ske på frivillighetens grund så kommer vi alltid att ligga efter USA. Därför behövs en diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet! David Legas mjukisvariant saknar grund för att den skulle lyckas. För att använda sig av ett populärt begrepp av idag – den är inte evidensbaserad.

Davids kommentar;

Det här är ett kort svar på dagens artikel, då det nu är mindre än 100 timmar kvar till valet är tempot högt. Därför säger jag nu för sista gången innan valet att jag tror att en antidiskrimineringslagstiftning i realiteten kommer att innehålla så många skälighetsklausuler och undantag att den blir en papperstiger och inte i närheten av den amerikanska i effektivitet. Jag tror därför att en motivationslag blir mer effektiv.

Vissa har i kommentarer här och på andra ställen antytt att jag inte bryr mig om handikappfrågor, när det faktiskt är en av mina allra viktigaste frågor. På söndag är det val, och det är upp till er att rösta på det parti ni tror kan hjälpa till med att skapa de bästa förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar. Tror ni på att (v) med Jesper Odelberg kan skapa bättre förutsättningar för oss trots att de inte ens nämner funktionshinder i sitt valmanifest så ska ni rösta på dem. Jag har redan fått förtroende av partiledningen i nationella valmanifestet och har lagt förslag i Göteborg och på regionnivå när det gäller förbättrad tillgänglighet utan tvingande lagstiftning.

Rösta på den ni tror kan påverka.

Lars kommentar;

Innan jag kommenterar svaret  vill jag göra klart att jag välkomnar att du har goda chanser att komma in i riksdagen. Det är givetvis något som är mycket positivt. Du har personliga egenskaper som gör att du har möjlighet att nå ut i media och till allmänheten som är få förunnade. Och om du, som du hävdar i ditt svar, har din partilednings aktiva stöd dessutom är det givetvis icke att förringa med tanke på att de riksdagsledamöter som tidigare har profilerat sig på handikappolitik ofta har haft svag ställning i riksdagen och i sina partier och därigenom haft svårt att få gehör för frågorna. Men detta får inte förhindra en kritisk debatt kring de förslag som du faktiskt säger dig vilja driva. Den kritik jag riktade emot svagheterna i dina förslag svarar du inte på. Den väsentligaste delen är istället att du inte tror på diskrimineringslagstiftning som täcker bristande tillgänglighet eftersom du tror att en sådan lagstiftning skulle bli verkningslös på grund av undantag i en skälighetsbedömning. För mig blir detta ett väldigt märkligt ställningstagande  med hänsyn till att det finns ett gedigen utredning gjord av Hans Ytterberg, som lagt förslag på lagstiftning. Ett förslag som för närvarande är på remiss. Men innan remisstiden ens är slut ger du upp. Men herregud David! – som troligen kommande ledamot i den lagstiftande församlingen så kan du jobba för att lagstiftningen blir så heltäckande och bra som möjligt! Som idrottsman lade du världsrekorden på hög. Men den här inställningen är som om du i sista vändningen valde att hoppa av upploppet på 10 000 meter ”för det kommer ändå inte att gå”. Så många andra länder har lyckats klara av att konstruera en diskrimineringslagstiftning som omfattar bristande tillgänglighet. FN-konventionen innehåller krav på lagstiftning och EU driver på den europeiska handikappolitiken mot en inriktning som ställer krav i diskrimineringslagstiftningen på skäliga tillgänglighetsåtgärder inom alltfler samhällsområden. Varför denna uppgivenhet och plädering för luddiga och obegripliga förslag som ”motivationslagstiftning”? Kom igen och kämpa istället ända in i kaklet!

Idéer till den framtida handikapprörelsen

För tjugo år sedan, 26 juli 1990, undertecknade den förre amerikanske presidenten George Bush utanför Vita huset, den amerikanska diskrimineringslagstiftningen ADA –  denna lagstiftning som lett till så stora förbättringar av tillgängligheten i det amerikanska samhället för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt höll han ett tal där han lyfte fram Sverige:

This historic act is the world’s first comprehensive declaration of equality for people with disabilities—the first. Its passage has made the United States the international leader on this human rights issue. Already, leaders of several other countries, including Sweden/…/have announced that they hope to enact now similar legislation.

Tjugo år senare, valåret 2010, vet vi att någon svensk liknande lagstiftning som ADA ännu inte har införts. Däremot har många andra länder tagit det steget. Att läsa den amerikanske presidentens tal så här många år efteråt väcker funderingar. Att Bush nämner Sverige först av alla världens länder är knappast en slump. Det vittnar om den starka ställning Sverige då hade i internationella handikappolitiska sammanhang. Omvärldens intresse kretsade framförallt kring det faktum att vi lade ned institutionerna och byggde ut den svenska välfärdsstaten. Personer som betydde mycket för den handikappolitiska utvecklingen, t ex Bengt Nirje och Karl Grünewald bjöds in som experter till en rad länder, inte minst USA. Den internationella rättighetsrörelsen för personer med utvecklingsstörning – People first – har sina rötter i Sverige. När den internationella handikapprörelsen radikaliserades på 1980-talet, t ex när Disabled Peoples International (DPI), bildades var representanter från den svenska handikapprörelsen i högsta grad involverade.  I slutet på 1980-talet drev Sverige frågan att en FN-konvention för personer med funktionsnedsättning skulle införas. Det blev ingen konvention då – istället blev det FN:s standardregler 1993 med svensken Bengt Lindqvist som den förste särskilde rapportören. Sedan dess har den svenska ledstjärnan inom den internationella handikappolitiken slocknat. Den progressivitet vi än gång var kända för finns inte längre.

Som många inlägg på bloggen fulldelaktighet.nu vittnar om så har de funktionshinderpolitiska frågorna en svag ställning i den svenska samhällsdebatten.  Det utanförskap som personer med funktionsnedsättning upplever i form av bristande tillgänglighet och diskriminering engagerar inte politiker eller media. Debatten är betydligt mer levande i många andra länder. LSS var oerhört betydelsefull men alltför många beslutsfattare invaggades i tron att nu behövdes inte längre fler åtgärder. Handikappolitiken övergick från ett politiskt reformområde till ett politikområde som i princip bara behöver administreras och inte byggas ut. Ungefär som med kärnkraften.  I princip har det inte genomförts en enda större reform inom handikappolitiken efter LSS.

Då kommer naturligtvis frågan – vad beror detta på? Det finns inget enkelt svar på frågan. Men en sak som jag tror har bidragit är handikapprörelsens politiska och ideologiska försvagning. Handikapprörelsen gick på sätt och vis vilse på 1990-talet och har ännu inte riktigt hittat ut ur mörkret. 90-tals krisen med den stora arbetslösheten ledde till en politisk omprövning av synen på offentlig sektor och välfärd som lösning på samhällsproblem. I det förändrade politiska klimatet hade handikapprörelsen svårt att ställa om. Man hade blivit van vid att sitta tillsammans med politikerna och diskutera. På kongresserna kom både statsråd och ibland statsministern. Lösningen var i princip alltid nya välfärdspolitiska program.  Dessa program utformades i utredningar där handikapprörelsen satt med som experter. Det förändrades under 1990-talet och rörelsen hade inget riktigt motvapen. Istället har rörelsen alltför mycket fastnat i eviga interna organisationsdiskussioner endast avbrutna av uppgivna suck och stön om omvärldens bristande intresse – ”ingen lyssnar på oss längre”.

Denna handlingsförlamning är i bjärt kontrast till hur jag upplever den amerikanska handikapprörelsen. Den är vitalare, stoltare, kreativare och skickligare – inte minst när det gäller lobbying. Delvis beroende på den amerikanska politiska kulturen. Eftersom det politiska systemet är så komplicerat måste man ligga på alla politiska beslutsfattare hela tiden. Att kämpa ända in i kaklet är helt enkelt en förutsättning för framgång. Att hänga läpp för att ett remissvar inte får gehör funkar helt enkelt inte i staterna.

I somras besökte jag NCIL, som är den amerikanska Independent Livingrörelsens nationella organisation. Ett myller av gräsrötter och aktivister. En dag ägnades åt att träffa amerikanska politiker och detta förbereddes noga i olika grupper. Det handlade inte om att några centrala ombudsmän skulle göra en uppvaktning utan att gräsrötter skulle beskriva hur verkligheten såg ut och ställa krav. Men också insikten om att man måste väcka politikernas intresse. En erfaren aktivist betonade:

– Kom ihåg att det handlar om att bygga upp relationer. Börja alltid med att kolla vad de har tagit för handikappolitiska initiativ tidigare och uttryck er uppskattning för det – även om det råkar vara 20 – 30 år tillbaka i tiden!

Detta förhållningssätt handlar inte om inställsamhet utan om professionalism. På samma sätt ser man på ledarskap. Den främsta lobbyorganisationen American Association of People with Disabilities (AAPD) genomför varje år ett program där yngre personer med funktionsnedsättning får göra praktik i kongressen. På detta sätt förs kunskapen om påverkan vidare till nya generationer av aktivister. En annan skillnad i inställning är att nästan alla organisationer är cross-disability, dvs organiserar sig över funktionshindergränserna snarare än enskilda diagnoser. Det skapar en vitalitet och solidaritetskänsla inom rörelsen som vi har mycket att lära av. Fulldelaktighet.nu kan vara grunden för en sådan rörelse även i Sverige. Det behövs en vitalisering som enbart samtal, där åsikter och förslag bryts mot varandra, kan skapa. För att skapa ett sådant klimat behövs arenor och forum som denna blogg.

Men det behövs även mer kreativa förslag. De politiska partierna har existensproblem till följd av att allt färre vill bli medlemmar och engagera sig i de politiska partierna. Därmed krymper den interna partidebatten och partierna blir allt mer beroende av idéer och förslag utifrån. Detta är också motivet till att allt fler organiserade intressen i Sverige startar tankesmedjor och knyter till sig forskare. Genom forskning, fakta och välunderbyggda utredningar ökar möjligheterna att få genomslag. Så arbetar handikapprörelsen i USA och i Storbritannien. Varför inte lära av dem?

Lilian och Jag – The Real Story.

Jag heter Iki och jobbar som projektledare för ett projekt som heter Utopia. I stora drag och för att inte bli långrandig så kan man beskriva Utopia snabbt genom att säga att vi jobbar för att skapa en kultur som är till för alla. Då menar vi alla. Inte det alla som man säger när man egentligen menar vissa speciella med full funktion, mycket pengar och hög status i samhället. Alla är i alla fall vår dröm och vår vision!

När man börjar jobba med tillgänglighet och funktion så är det som att få en smäll på käften. Milt sagt. Man inser hur mycket man aldrig fattat och man fattar hur mycket man har missat. Listan blir längre och längre med önskemål och förhoppningar och man blir argare och bittrare ju längre man kommer. Självklart öppnas det ju dörrar till helt fantastiska upplevelser och möten också. Men ett samhälle som var anpassat för alla skulle ju underlätta dessa möten väldigt mycket. Att komma in genom dörrhålet till fiket där man ska ha mötet är ju en fördel!

För att på något sätt kunna greppa hela tillgänglighetsdealen och för att få perspektiv, så satte jag mig i en rullstol i en och en halv månad. 24-7.

Jag kände att jag var tvungen att vidta åtgärder så att jag inte förvandlades till den vita politikermannen som åker ut till Bergsjön och klipper ett band på Iranska kvinnoföreningens invigning för att sen ta taxi hem och efter detta veta allt om Iran, kvinnor och den muslimska tron. Dock är 1,5 månad en fis i rymden, men jag kände i alla fall att jag fick mer kött på benen!

Jag införskaffade mig en rullstol, som jag döpte till Lilian, och vi gjorde allt tillsammans. Det är i detta nuet jag får en smäll på käften för att jag och Lilian kan ju typ inte göra någonting. Bara att åka kollektivt är ett dagsverke. Västtrafik som vi har här i Göteborg är det sorgligaste jag upplevt. Med eller utan stol. Men att planera en så kallad kollektivtrafik där inte alla kommer med (eller i bästa fall endast en person) är ju bisarrt! Även att hela Göteborg accepterar detta och kanske inte ens vet om det…

Hela tiden dyker det upp nya situationer som gör en galen. Alla pratar med mig som att jag var ett barn, med oerhört dålig hörsel. Mycket skrikande och mycket prat med ”dada”-röst. Jag behöver nästan aldrig betala eller visa leg om jag går ut. Jag hade alltså kunnat vara Sveriges yngsta funkisalkis. ”För det är ju så kul att jag faktiskt tar mig ut”, för att citera en vakt på ett uteställe.

Saker jag aldrig tänkt på gör mig frustrerad och galen. Att handla saker är sjukt svårt för man ser ingenting. I frysdisken kan jag lika gärna få upp kycklinglår som de frysta ärtorna jag egentligen vill ha. För om man sitter ner så kan man inte luta sig fram som det förväntas av en och detta resulterar i ett evigt petande i frysdisken. Och en mycket kall hand.

Jag hade kunnat skriva en roman om detta men det skall jag inte. Jag fick insikt. Lite i alla fall. Och nu är mitt mål i livet att förändra. Att sluta leva i ett fantasisamhälle där jag ignorerar saker för att det kanske inte berör mig direkt. Att säga till min kollega som tycker att utestället som vi går till är bra. Även om detta stället har 3 anmälningar mot sig för diskriminering så ska vi vara glada att vi faktiskt kommer in. Bakvägen. Kanske igenom grovsoprummet och köket, MEN vi kommer in. Noll tolerans på detta! Burna ner deras röda matta med bakhjulen och töm sonden innan för dörren. Nu sätter vi ner foten, med eller utan faktisk fot. Vi bara gör det. Sluta vara så himla glad och nöjd hela tiden. Nu är vi förbannade, det är mycket roligare i längden!

Om att få ”drägliga” levnadsvillkor

Det är valtider och ser man på – nu kommer det förslag från politiskt håll som syftar till att fånga upp även våra röster. Kristdemokraterna (KD) säger i sitt valmanifest att 10 000 nya jobb ska skapas inom offentlig sektor riktade till personer med funktionsnedsättning. I samma andetag pratar de om lönebidrag och trygghetsanställningar. Inte ett ord om de barriärer som är de verkliga hindren i sammanhanget – fysisk otillgänglighet och ett massivt motstånd bland arbetsgivare att se förutsättningarna och möjligheterna till anställning snarare än begränsningar och hinder.

Désirée Pethrus Engström, Kristdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor säger på KDs hemsida i en kommentar på till deras förslag: ”Jag uppfattar att vi kristdemokrater har stort stöd från exempelvis organisationen DHR i den linje vi kristdemokrater driver. Vi menar att personer med funktionsnedsättning måste få drägligare levnadsvillkor både vad gäller ekonomisk standard och vad gäller rätten att få stöd till arbete eller någon form av sysselsättning som ger människor en social gemenskap. Det är inte värdigt att lämna personer med allvarlig funktionsnedsättning, ung som gammal, utan stöd eller social gemenskap.”

Jag blir hängande vid ordet ”drägligare”. Slår upp det i Svenska Akademiens ordlista och finner:
”dräglig – uthärdlig, tämligen god, passabel”

– roar (hmmm) mig med att söka på ordet passabel och finner i samma ordlista
”passabel – hjälplig, något sånär, som går an, skaplig”
– fortsätter mitt sökande på ordet uthärdlig – visar sig komma ur
”uthärda – smärtorna, men vi måste härda ut”.

Ok – då blev det ju solklart – det blir som vanligt alltså – uthärdligt, något sånär – ja skapligt helt enkelt – eller ”lagom” för personer med funktionsnedsättning. Fast jag vågar drista mig till att påstå att den synen delar inte DHR. Det DHR jag känner anser att människor med funktionsnedsättning har rätt till goda levnadsvillkor. Åter igen visar valet av ord hur vi som lever med funktionsnedsättning uppfattas. Vi ska inte utgå från att räknas med utifrån samma villkor, inte värderas utifrån samma måttstock som andra utan nöja oss med en ”dräglig” tillvaro. Det är i alla fall inte jag tillfreds med!

Utifrån de rättighetsprinciper som FNs deklaration om rättigheter för personer med funktionsnedsättning stipulerar och som Sverige ratificerat står det inledningsvis i artikel 27 om rätt till arbete och sysselsättning: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.”.

Det förväntar jag mig innebäa betydligt mer långtgående ambitioner än ”drägliga” levnadsvillkor.