Etikettarkiv: Tillgänglighet

Ska vi söka OS eller mainstreama?

I förra veckan skulle jag åkt till Japan på semester. Men det gick inte av väl kända skäl. Istället åker jag till Barcelona. Den katalanska staden har sin egen givna plats i den funktionshinderspolitiska historien. Hit har jag velat komma länge. I många år har jag i tillgänglighetssammanhang hört olika personer referera till Barcelona. Staden som prioriterat tillgänglighet och som bedrivit ett genomgripande förändringsarbete. Ett föredöme. Allt började med OS 1992. Till äran att stå som värd för Olympiska spelen hör även att ansvara för de efterföljande Paralympics – ett arrangemang med tusentals idrottsmän med olika funktionsnedsättningar. Dessa idrottsspel tycks resultera i kraftansträngningar hos värdstaden. Nationell stolthet i kombination med att befinna sig i världens fokus gör att gränser flyttas. Det omöjliga blir möjligt. Hinder för tillgänglighet försvinner. Hissar installeras. Tillgängliga bussar köps in. Inte bara i Barcelona. Samma förbättring har skett i de andra OS-städerna.  Att stödja och uppmuntra länder och städer att söka OS-värdskapet är allt av att döma en god funktionshinderspolitisk strategi. Men eftersom sannolikheten för att få denna åtråvärda uppgift begränsas av att ”många äro kallade, få är utvalda” så måste de flesta länder och städer söka andra vägar för förbättrad tillgänglighet. Under mina år i funktionshinderspolitiken jag har brottats och funderat över denna problematik. Vad är rätt väg och hur når man bäst resultat? I detta blogginlägg ska jag försöka bena upp olika strategier som brukar tillämpas och erfarenheterna av dessa.

Under senare delen av 1990-talet var jag mycket politiskt aktiv i socialdemokraterna. Något jag då var särskilt stolt över var när Stockholms arbetarkommun antog en motion jag skrivit för Handikapprörelsens socialdemokratiska förening (HSF) räkning om att Stockholm skulle bli Europas tillgängligaste huvudstad 2005.  Eftersom vi visste att arbetarkommunen hade en historia av att anta motioner som inte alltid blev verklighet låg vi i HSF på den dåvarande kommunalpolitiska ledningen. Efter ett möte med finansborgarrådet Mats Hulth tycktes motionen innehåll ha fått fotfäste för att bli realpolitik. Försäljningen av det kommunägda Birka energi (nuvarande Fortum) inleddes 1998 och resulterade i att det fanns ekonomiska resurser.  Försäljningen var inte okontroversiell så det fanns säkert politiska skäl att hitta bra ändamål för den nya rikedomen. Stockholm stad avsatte 100 miljoner kronor per år för tillgänglighetsåtgärder. En hiskelig summa då. Den politiska målsättningen kom att bli att Stockholm skulle bli världens tillgängligaste huvudstad år 2010. Hur resan dit exakt gick till vet jag inte. Men både målsättningen och medlen har levt kvar – oavsett politisk majoritet. Det intressanta är att Stockholms politiker för mer än tio år sedan valde att koppla samman en politisk målsättning med att reservera en viss mängd pengar.  Denna subventionsmodell har visat sig ha både möjligheter och problem. Inte bara i Stockholm. Att avsätta en viss summa pengar kan vara frestande för att få igång en utveckling. Det är synligt och konkret. Pengar kan riktas och resultat redovisas. Det går att behovsanpassa genom att åtgärder som kräver större insatser kan få mer pengar för att åstadkomma resultat. Det går att stimulera så att till exempel nya tekniska lösningar kommer fram. Men riktade pengar kan också drabbas av det man kan benämna som projektsjukan. Med nya medel sätter verksamhet igång men upphör ofta i samma stund som pengarna tar slut. Det blir också lätt för andra att avvakta eller inte ta sitt ansvar förrän pengar kommer. Tillgänglighet blir strikt en finansieringsfråga och inom en avgränsad verksamhet. I Stockholm har det varit uppenbart att tillgänglighetsfrågan inte varit något som genomsyrat stadens verksamhet eftersom t ex nybyggnation med tillgänglighetsproblem har tillåtits. Den förbättrade tillgängligheten blir mer fläckvis än genomgående.

Den andra modellen är att satsa på en strategi som benämns som mainstreaming. Det innebär att  man sätter upp ett politiskt mål att alla ska beakta ett visst perspektiv. Jämställdhetspolitiken är kanske det främsta exemplet på ett sådant tillvägagångssätt. När jag jobbade med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken studerade vi mycket hur andra politikområden och länder hade arbetat med genomförandet. Ett av de länder vi tittade på var Norge. I Norge hade man antagit flera nationella handlingsplaner för handikappolitiken under 1990- och  2000-talet. Gemensamt för dem var att handlingsplanerna bands ihop med projektpengar för än det ena och än för det andra, dvs i enlighet med subventionsmodellen. Denna väg valdes inte med den svenska handlingsplanen. Med undantag för bemötandefrågan fanns inga projektmedel till handlingsplanen. Istället blev det mainstreamingsmodellen som styrde utformningen av handlingsplanen. Fördelen är att det är tydligt att alla ska beakta frågan, ingen kan säga att perspektivet inte berör dem. Det stämme väl överens med det synsätt som länge gällt inom området nämligen ansvars och finansieringsprincipen. Enkelt uttryckt innebär den att varje ansvarig för en verksamhet ska se till att den är tillgänglig för alla och att kostnaderna ska finansieras på samma sätt som andra kostnader. En svaghet med mainstreamingsmodellen kan sammanfattas med: allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Det fordras i praktiken tydlig styrning och resultatredovisning för att mainstreamingsmodellen ska fungera. Ett annat problem kan man säga är rent politiskt och kommunikativt. Om man har subventionsmodellen som strategi så framgår det ganska tydligt vad som ska göras och vad som blir resultatet.  Denna tydlighet finns inte alltid med mainstreamingsmodellen vilket gör att det inte alltid är så lätt att kommunicera vad som egentligen har blivit resultatet av politiken.

Den tredje modellen har jag valt att benämna som den amerikanska standardiseringsmodellen. Den kan man säga innebär att man sätter upp tydliga krav på vad som ska göras och att sanktioner utgår för de som inte uppfyller kraven.  I USA har denna modell används på ett effektivt sätt för att förbättra den generella tillgängligheten genom de amerikanska diskrimineringslagarna. Jag har varit i USA vid flera tillfällen och det går inte att än att imponeras över mycket av det som har åstadkommits. Det är tydligt vad som ska göras. Tjocka manualer med föreskrifter anger vilka åtgärder som restaurangägare, kommuner, affärer, myndigheter ska vidta. Det ger effekt på bred plan. Men inte heller denna modell saknar problem. Det stora problemet är att detaljeringsgraden gör systemet trögt. Det tar tid och är omständigt att ändra föreskrifter vilket gör att de blir lätt ålderdomliga. Det är svårt för nya funktionshindersgrupper med behov att komma in i reglementet. Det gäller särskilt områden som IT-området där utvecklingen går snabbt. Inom arbetsmarknadsområdet så är utvecklingen mellan USA och Europa tydlig. Å ena sidan så har de amerikanska kraven lätt till att IT-produkter i allmänhet är mer tillgängliga än de europeiska konkurrenterna. Microsoft, Adobe, Apple osv har i sina standardprodukter tagit med olika former av tillgänglighetsåtgärder till följd av de amerikanska myndigheternas krav. Å andra har de hjälpmedel som amerikanska arbetstagare med funktionsnedsättningar fått av sina arbetsgivare hållit lägre och sämre kvalitet än i Sverige. I Sverige så går staten in och kan finansiera hjälpmedel vilket gör att de mer utgår från behov, medan i USA så håller sig arbetsgivarna till vad de måste göra enligt lagen vilket ofta blir enklast och billigast möjligt. Mininivån blir maxinivån.

Alla modeller har sina styrkor och svagheter alltså. Den enkla och definitiva lösningen saknas. Min egen slutsats av detta är att man måste kombinera modellerna och att de ska användas inom ett område där de fungerar som bäst. Jag tror även att vi behöver lära av varandra, länder emellan. I Sverige tenderar vi tro att vi alltid att vi ligger i framkant. Det gör vi, inom vissa områden, men inom andra områden inom funktionshinderspolitiken ligger i efter.

Men det är kanske ändå inte för sent för Stockholm att söka OS, eller?

Om tillgängligheten på Göteborg International Film Festival

Mitt i förberedelserna för årets upplaga av Göteborg International Film Festival fick jag ett mail från en person som tyckte att vi hade en del att jobba på. Erik Ljungberg hade en hel del åsikter om våra salonger. Den tiden på året är stressnivån på topp och den första reaktionen på alla nya förslag är att svara snabbt och lagom undvikande. ”Självklart kan vi bli bättre, vi lovar att jobba på det till nästa år men resurserna är små och…” Det hade varit så enkelt.

Göteborg International Film Festival är en av Europas verkligt stora publika filmfestivaler. Varje år lockar våra arrangemang till omkring 200 000 besök och under tio dagars tid i månadsskiftet januari-februari visar vi ungefär 450 filmer från 70-talet länder. Det är stora siffror och mycket att vara stolt över. Men mailet från Erik Ljungberg visade en verklig blotta i vårt utbud. På punkt efter punkt visade han hur illa det stod till med tillgängligheten i flera av de salonger där vi presenterar vårt program. En del saker var vi medvetna om och försökte redan hantera, annat kom som ovälkomna överraskningar och längst ner stod ett telefonnummer. Plötsligt hade jag ett val. Antingen trycka på send och fortsätta sticka huvudet i sanden, eller också ta chansen att få reda på mer.

Jag valde det senare. Festivalen erbjöd två VIP-pass mot möjligheten att bli granskade ur ett nytt perspektiv. Resultatet blev en genomlysning av de lokaler vi jobbar i och en kontroll av hur våra rutiner och utbildningen av vår egen personal fungerar. Det var oerhört nyttigt, viktigt och enkelt.

Festivalen begränsas av att vi är hyresgäster i redan befintliga lokaler och därför inte kan styra över alla tekniska detaljer och all utformning. Men vi kan vara medvetna om de problem som finns och ständigt påtala dem i alla kontakter med våra hyresvärdar. Vi kan också bli tydligare med hur oerhört viktig vi tycker att den här frågan är. Göteborg International Film Festival är till för alla – oavsett ålder, kön, modersmål, hårfärg eller hjälpmedel. Det är grunden i vad vi gör och det är också ett avgörande krav på vår verksamhet från viktiga bidragsgivare som Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen.

Vi väljer att ta vara på de brister vi har och de fel vi gör, så att vi kan utvecklas och bli en bättre arrangör för varje dag som går. Undersökningen av hur vi fungerar var ett viktigt verktyg i det jobbet. Den ger oss möjlighet att förbättra både enkla tekniska saker och insikter om hur vi kan bli bättre på att utbilda vår egen personal och göra dem medvetna om hur lite som faktiskt krävs för att alla ska kunna delta i våra arrangemang på lika villkor.

Slutsatsen är så enkel. Där den som använder rullstol behöver hjälp för att komma över en tröskel, kan den som går behöva hjälp att upptäcka sin blinda fläck och alla hinder i omgivningen. Därför är min uppmaning till alla som jobbar med publika arrangemang av något slag – ta hjälp och ta resultaten på allvar! Med lite mer kunskap är det verkligen rätt enkelt att vända oöverstigliga hinder för många till en bättre och mer tillgänglig miljö för alla!

Tillgänglighet vs. Kulturminne

Året då alla Enkelt Avhjälpta Hinder är nu till ända. Alla som i sin vardag hindras av ogenomtänkt arkitektur vet att denna målgång inte skett. Inget sjabbel på upploppet – frågan är om ens Sverige ställde sig på startlinjen i kampen mot otillgängligheten.

Ingen lagstiftning om att otillgänglighet måste rättas till finns och mycket av ansvaret har lämnats över vind för våg till oinformerade och ointresserade kommuner. Vissa kommuner har förvisso gjort ett ärligt försök – jag tänker först och främst på Lunds kommun som faktiskt inventerat Lund och lokaliserat problemen. Den kommun som jag bor i, Göteborg, representerar nog mer generellt hur kommunerna antagit denna utmaning. M.a.o. struntat i den helt. Av de 150 anmälningar som jag gjort till Diskrimineringsombudsmannen och stadsbyggnadskontoret har samtliga avslagits av anledningen att min anmälan inte var ett enkelt avhjälpt hinder – eller att byggnaden i fråga är för gammal och har ett allt för betydande kulturminne för att få göras någonting åt.

Låt mig påpeka att jag inte gjort anmälningar på några omöjliga objekt. Ett eller två trappsteg i modern stadsmiljö. De äldsta av husen som anmälts är gissningsvis från sekelskiftet och har renoverats många gånger. Åtgärder som att måla om, reparera, sätta in 3-glasfönster dra in el, telefon, vatten och bredbandsuttag har inte stött på patrull hos kulturminnesivrarna – utan det är först då det blir tal om avfasade kanter, ramp eller dörröppnare som anpassning ses som för stort ingrepp.

Vilken laglig grund har stadsbyggnadskontoret för sitt handlande?

Priset Access City Award delades ut i Europakommissionen i december 2010. De 4 nominerade städerna för Europas mest tillgängliga stad var Barcelona (Spanien), Àvila (Spanien), Köln (Tyskland) och Åbo (Finland). Priset gick till Àvila – en medeltidsstad i Spanien som gjorts tillgänglig för allmänheten. Priset delades ut av Belgiens kungligheter och då pristagaren höll sitt tacktal sa Borgmästaren från Àvila tyckte att det var en självklarhet att alla skulle kunna ta del av staden och det kulturminne från medeltiden som Àvila besitter. Då Borgmästaren sa ”alla” menade han också alla.

Àvila har anor från 1100-talet och många av byggnaderna i staden är ifrån perioden 1100-1400. Genom duktiga arkitekter och konservatorer behövde Àvila inte välja mellan tillgänglighet och kulturminne. Varför skall vi i Sverige tvingas göra det valet?

Àvila

66 städer sökte till Access City Award. Alla länder i EU sökte. Alla förutom Sverige.

Det kommer dröja innan vi nått full delaktighet

Delaktighet. Ett vackert ord som tyvärr är främmande för många av våra medborgare, i synnerhet personer med funktionsnedsättningar. Vi har en lång bit kvar innan vi kan eller får vara delaktiga i samhället. Lägger vi till ett förtydligande ord får vi två ord som klargör vad vår strävan handlar om. Full delaktighet. I hela samhället, i alla hörn och på alla plan. Två ord som mycket väl sammanfattar den historiska anledningen av många decenniers kamp för att slippa rättfärdiga vår existens och att behöva slåss för rättigheter som våra nära och kära, vänner och medmänniskor, utan funktionsnedsättning sedan lång tid tillbaka har kunnat nyttja som demokratiska självklarheter.

När jag tänker på vad full delaktighet betyder för mig börjar det bubbla inom mig, en massa olika känslor väcks till liv. Känslan av oändliga möjligheter kommer på besök och jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär. Längtan efter och tanken på ett samhälle där all fysisk miljö och kollektivtrafik oavsett om det är bussar, pendeltåg, tåg, tunnelbana, taxi, affärer, biografer, restauranger och caféer är tillgängliga oavsett funktionsnedsättning känns överväldigande. Säg den lycka som varar för evigt. Det dröjer inte länge innan verkligheten örfilar fram pessimisten, eller om det är realisten i mig skall jag låta vara osagt, men oroande tankarna tar över och det land som jag älskar börjar formas till något jag inte känner igen. Nya ansikten framträder med en politisk agenda vars åsikter jag inte vill kännas vid.

Så länge man göder jag- ismen och glorifierar egoismen och personlig vinning före alla medborgares väl kommer klyftorna och utanförskapet öka mångfalt. Det skrämmer mig oerhört.

Det är förvirrande. Samtidigt som de senaste tio årens politik har försämrat och försvårat för väldigt många av oss som inte kan arbeta eller som inte får tag på ett jobb och/eller som är beroende av personlig assistans, så verkar vi vara närmare en del av våra mål nu än någonsin tidigare. Jag tänker på tillgängligheten som diskrimineringsgrund. Om tillgänglighet någonsin kommer klassas som diskrimineringsgrund så kommer vi få betala dyrt genom försämrad personlig assistans, sjukersättning, bostadsbidrag/tillägg, handikappersättning och ett mer eller mindre avvecklat socialförsäkringsskydd. Fast det är klart, det är ju skillnad på att säga att man lovar byta lampan i taket än att faktiskt byta lampan i taket.

Det finns dock ett område där vi får vara fullt delaktiga och det är i försämringarna av de sociala skyddsnäten. Jag vet inte varför men det verkar som om regeringen vill avveckla möjligheterna, genom att försämra bostadstillägget, för funktionsnedsatta som har behov av stora lägenheter på grund av skrymmande hjälpmedel och personlig assistans att kunna betala sina anpassade lägenheters hyror som på grund av sin storlek är hutlöst dyra

Jag vill inte vara en pessimist eller sända ut negativa signaler. Men faktum är att det kommer dröja länge innan vi når full delaktighet. Vi kommer självklart vinna mark och nå framgångar. Viktiga frågor står redan på tur. Men så länge vi har en riksdag och en regering som backas upp av ett folk som inte tycker det är viktigt att vi når full delaktighet i samhället kommer vi få dras med handlingslösa och fega politiker som inte delar vår vision. Det kommer att dröja innan vi har en regering och riksdag som är beredda att anpassa samhället efter individens behov och inte efter statens eller kommunens ekonomiska mallar och önskedrömmar om hur funktionsnedsatta ska leva.

Fram tills vi har nått full delaktighet måste vi fortsätta vår outtröttliga kamp för ett samhälle tillgängligt för alla.

Stilpriset 2010 går till…

Igår delas Stilpriset Hjärter Ess ut för sjunde året i rad. Stilpriset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör Stils hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde. Stilpriset har delats ut varje år sedan år 2004. Tidigare pristagare har varit:
2009: Lars Lindberg
2008: Katarina Hahr
2007: Magnus Berglund och hotellkejdan Scandic
2006: Hans Filipsson
2005: Erik Ljungberg
2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Adolf Ratzka från Stil, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets Stilpris.

Hjärter Ess 2010 tilldelades Hans Ytterberg, utredare till ”Bortom fagert tal – Om otillgänglighet som diskriminering” och Maria Johansson, ordförande i DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder med följande motivering:

”Sedan slutet av åttiotalet har det utretts om Sverige behöver ett lagligt diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Vi fick det i arbetslivet 1999 och på Högskolan 2002. Sedan dess har utredningarna avlöst varandra. Vårt hopp stärktes när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Men, vi som dagligen drabbas av delaktighetsförluster, ser fortfarande hur det svenska etablissemanget kostnadssätter vår värdighet. Ett skäligt ansvarstagande ses av många tunga parter som en onödig utgift.  Till och med att ge oss makten att kunna driva på ett skäligt efterlevande av redan stiftad lag, verkar vara för dyrt. Inom vilket annat område hade det varit möjligt? Som en lysande stjärna och motbild står utredningen ”Bortom fagert tal”. Bara namnet beskriver på pricken hur vi känner.  För att likt en arbetsmyra ha vridit och vänt på alla stenar och dessutom med ett fantastiskt engagemang, en sällan skådad kompetens och kämpaglöd, tilldelar vi Hans Ytterberg ett delat Hjärter Äss för promemorian ”Bortom fagert tal”, en milstolpe i vår kamp.

Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att undra varför det tog nästan ett halvår innan ”Bortom fagert tal” offentliggjordes. Kanske den var för bra? Vad gör man då? En kvinna med råg i ryggen utnyttjade sin kunskap om moderna sociala medier och fick med nära 2000 personer i en grupp på Facebook med krav på att offentliggöra utredningen. Denna andra extraordinära insats hade betydelse. Viktigt är att den byggde på ett medvetet och strategiskt etablerande av DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i den politiska debatten i de sociaa medierna. För kampen för att offentliggöra ”Bortom fagert tal”, ger vi ett delat Hjärter Äss till ordförande i DHR, Maria Johansson.”

Jag vill som ordförande i Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige – särskilt tacka Jonas Franksson som har skött allt praktiskt arbete kring priset samt juryn för sitt deltagande och för framtagandet av en väldigt bra motivering!

Att göra funktionshinderfrågor politiskt sexiga

I övermorgon bär det av till Bryssel och diskutera funktionshinderfrågor under EDDP-dagarna. Jag kommer, genom ENIL, att representera människor med rörelsehinder från hela Nordeuropa. Något som får mig att fundera är varför det verkar som om att tillgänglighetsfrågan är olika prioriterad i olika delar av Europa. Kanske är jag okunnig och fördomsfull; men om jag frossar i mina fördomar så ställer jag mig frågan; varför känns det som om att dessa frågor anses ”politiskt sexiga” i t.ex. Spanien?

Jag tar det från början. I Sverige får vi lära oss redan som barn att vi svenskar är världsledande i tryckfrihetsfrågor, jämställdhet, demokrati och funktionshinderfrågor. Det är en allmän uppfattning som tål att omvärderas med jämna mellanrum. Kanske är jag ute på hal is; men jag tror att Sverige må ha varit tidigt ute i ett internationellt perspektiv, men för den delen måste man inte ha hunnit längst.

Funktionshinderfrågor är ett ämne som är långt ifrån generell kunskap i samhället. De flesta som inte har direkt eller indirekt koppling till dessa frågor har stor okunskap om de stora tillgänglighetsproblem som finns. Visst är det läge att vara självkritisk – vi som kollektiv kanske inte gör en tillräckligt stor affär av utanförskapet, men är det verkligen vår egen uppgift att se till att alla får rätt till full delaktighet i samhället? Politikerna slår sig allt som oftast för bröstet och säger att vi klarat den globala ekonomiska krisen galant – men trots detta anges ofta ekonomi som den största orsaken till varför dessa frågor inte reds ut omedelbart.

Jag inbillar mig att länder som fört upp t.ex. tillgänglighetsfrågan på sin politiska agendan efter det att Sverige började tala om frågan på 70-talet, också har en tydligare verklighetsuppfattning om nuläget och vad som måste ändras. Frågan verkar ha stagnerat i Sverige och det finns inga politiska poäng att vinna på att inkludera oss funktionshindrade i samhället.

En av de viktigaste och svåraste frågorna vi har framför oss är: Hur kan vi göra ”våra frågor” politiskt sexiga? Skall man vädja till politikernas välvilja –  eller skall man ta en annan lite revolutionär approach; göra det omöjligt för dem att driva sin politik utan att få stöd från den stora väljargrupp vi representerar?

Begreppet demokrati betyder folkstyre. Vi är folket. Vi bestämmer.

Är det dags att sätta ned foten?

Diskrimineringslagen som morot och piska

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.