Etikettarkiv: Tillgänglighet

Dagens funkofobi – när ska MP ta avstånd?

, 20 april, 2012
9 svar

Det har sagts mig att jag skriver bäst när jag är arg. Och det är tur idag – för då kommer den här texten bli alldeles lysande.

Vi ska nysatsa här på FullDelaktighet. Läget när det gäller full delaktighet, när det gäller fullt medborgarskap för alla –  ja, det är just nu faktiskt helt jävla bedrövligt. Den personliga assistansen nedmonteras dag för dag, med förstörda liv som följd. Igår meddelade Socialutskottet att de, återigen, tänker vänta med med att föreslå en lagändring i LSS (lagen som ger rätt till personlig assistans). En lagändring som är nödvändig för att säkerställa lagens ursprungliga intentioner. SKL, Sveriges kommuner och landsting, meddelar att de tycker att insitutioner är det boende som ska erbjudas vissa människor. Och det färdiga lagförslag som finns för att äntligen klassa otillgänglighet som diskriminering, ja, det gömmer regeringen undan på departementet. För att nu nämna några saker.

Och så idag, när jag sitter och ska skriva om just den här nysatsningen, får jag höra att kommunalrådet Mattias Stenberg (MP), under ett möte om den dåliga tillgängligheten i en park som ska byggas i Norrköping, sagt att:
”- Om 20 år behöver vi inte rullstolar längre”. Om detta står att läsa i pappersupplagan av Norrköpings Tidningar, och snart även på deras hemsida.

Allvarligt talat. Låt oss nu stanna upp. Vad är det som pågår? Jo, nu visar funkofobin ett tydligt ansikte. Nu ska vi inte bara ha ett halvdant medborgarskap, bo på insitution, eller stängas ute – nu ska tydligen hela vår existens ifrågasättas.

I tidningen förklarar Stenberg att han tycker att hans uttalande har vinklats ”fult” och att detta var en ”fråga från en intresserad medmänniska. Att han ställde frågor om forskning kring stamceller och annan forskning.”

För att ytterligare förklara vad han menar säger därför Mattias Stenberg, kommunalråd för Miljöpartiet i Norrköping:

”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”

Jag har nu, mitt i all ilska, två frågor:

1) Inväntar Mattias Stenberg även medicinsk forskning som utvecklar ett piller som kan göra oss alla till heterosexuella, vita och män?

2) När hör vi MP centralt ta avstånd från denna funkofobi?

För att citera ur MPs eget partiprogram:

”Kön, funktionshinder, sexuell läggning, etnicitet, ålder, utbildning och bostad sätter upp villkor för vem som har makten i samhället. Detta sker genom att de som har makt upphöjer sin egen grupp till norm och därmed pekar ut andra grupper som avvikare från det normala. På så sätt uppstår strukturer där vissa grupper får utgöra måttstock också för resten av mänskligheten.”

_____________________________________________________________________

UPPDATERING 2012-04-22 MP tar ställning genom att dementera

Mattias Stenberg har nu skrivit ett inlägg på MP Norrköpings hemsida.

Partisekreterare Anders Wallner skriver därefter på Facebook att: ”Det råder delade meningar om vad som sagts på det här mötet och Mattias bild är att han inte sagt det citat som påstås i det öppna brevet. Bland annat menar han att han även på mötet gjort tydligt att det för honom och partiet uttryckligen i n t e är politikens roll att invänta andra sorters hjälpmedel innan man verka för tillgänglighet utifrån den sortens hjälpmedel som finns idag. I just det här fallet med parken tycker MP att det är bättre att göra de förändringar som är föreslagna än att låta parken vara så otillgänglig som den är idag.”

Jag svarar: ”Tack för att du svarar. Jag skulle önska att den här diskussionen inte reducerades till en fråga om tillgänglighet i ett specifikt parkbygge, eftersom jag tycker att det uttalande som Mattias Stenberg gjorde i fredagens Norrköpings tidningar (dvs som en egen förklaring till vad han sagt på mötet) illustrerar vad frågan om ett tillgängligt samhälle egentligen handlar om, dvs rätten att vara en medborgare som alla andra, rätten till ett fullt medborgarskap. Rätten att inte bli förminskad på ett kränkande sätt. Eller att få sitt liv insinuant ifrågasatt och utmålat som något som man självklart skulle vilja ”slippa”, om man bara hade haft det valet.

Stenberg säger i NT: ”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”.

Jag ställer mig fortfarande frågan om Stenberg också hoppas att den medicinska utvecklingen kommer så långt att vi får fram piller som kan göra oss alla till vita, heterosexuella och män. Och vad MP skulle tycka om ett sådant uttalande.

Ett konkret sätt att göra något för tillgängligheten, och visa vart ni står, är förstås att se till att det blir ett riksdagsinitiativ för att lagstifta om otillgänglighet som diskriminering. Gustav Fridolin gick ju redan i den första Marschen för tillgänglighet år 2003 och i pressreleasen sa MP då: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” Jag vet ju att du Anders också har ett engagemang i det här och har gått i Marschen. Eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en ny lagstiftning – och hela oppositionen såklart är för – kunde kanske MP se till att riksdagsinitativet blir av? ”

9 svar

Yttrandefriheten handlar om oss

, 28 november, 2011
1 svar

När jag var 16 år gick jag med i Amnesty. Det blev mitt politiska uppvaknande. Vi diskuterade mänskliga rättigheter, skrev brev till politiska ledare, arrangerade ungdomsläger och började ifrågasätta varför saker var som de var. Det handlade mest om hur saker var någonannanstans. Yttrandefrihet handlade inte riktigt om oss, om mig.

Idag är det inte längre så. Idag ska jag skriva i Amnestys blogggstafett Skriv för frihet. Och jag skriver för mig. För lika lite som fullt medborgarskap bara handlar om legala rättigheter, lika lite handlar full yttrandefrihet bara om relativt välstånd och demokrati. Yttrandefriheten är inte vunnen så lätt.

Jag skriver för att idag ställer yttrandefriheten mig frågan: Vem lyssnar på mig om jag blir tvångsomhändertagen?

Så här 20 år senare skriver jag för att påminna både mig själv och Fredrik Reinfeldt, som nyligen har blandat samman mänskliga rättigheter med känslor, att:

Yttrandefriheten bryr sig inte om människors diagnoser. För yttrandefriheten finns ingen medicinsk modell som reducerar oss, gör oss mindre än de subjekt vi självklart är. Däremot finns det ibland människor som gör det.

Yttrandefriheten kräver att vi vill veta. Kräver att våra åsikter efterfrågas. Den vill inte bara veta vad vissa, de som oftast blir tillfrågade, tycker.

Yttrandefriheten förutsätter inte tal, den förutsätter att jag har något att uttrycka.

Yttrandefriheten intresserar sig för praktiska lösningar, för hörselslingor, minnesappar, tolkar, punktskrift, ramper, kanske tabletter.

Yttrandefriheten handlar om personlig assistans, om jag behöver det.

Yttrandefriheten förstår inte varför dagens svenska lagstiftning inte efterlevs. Förstår inte heller varför FN-konventioner ratificeras men inte implementeras.

Yttrandefriheten är ingen särlösning, men kan ibland acceptera detta. Dock bara temporärt, dock bara i andra hand.

Yttrandefriheten behöver tillgänglighet. Rum där alla är välkomna. Där alla har plats. Därför förväntar sig yttrandefriheten självklart att otillgänglighet klassas som diskriminering.

Yttrandefriheten blir en utopi om den tas för given. Oavsett demokrati.

Yttrandefriheten betyder ”nothing about us without us”.

 

______________________________________________________________________

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Carolina Hemlin och Kristina Lindquist som bloggar på adressen http://www.ottar.se/redaktionsblogg i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

 

1 svar

Hej Fredrik

, 27 november, 2011
1 svar

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

1 svar

Marschen för Tillgänglighet 2011

, 4 juni, 2011
3 svar

När snön får SJ-avgångar att ställas in blir det folkuppror och krav på styrelsens avgång. När askmoln sätter flygtrafiken ur spel fylls nyhetsmedierna av långa och många inslag om katastrof. För människor med funktionsnedsättning är det ingen skillnad mot en vanlig vardag.

Vi är hundratusentals här i landet som kan berätta om situation efter situation där otillgänglighet diskriminerar oss, där otillgänglighet utestänger oss från att delta i och ta del av samhället. Vi tvingas fråga var vi är när vi åker buss, vi får inte del av dåligt byggda hemsidor med viktig samhällsinformation. Vi får, som sagt, inte åka med eller ens kliva av. Vi får inte besöka butiker. Vi får inte jobb, för att vi inte kan ta oss till eller in på arbetsplatsen. Vi tvingas förlita oss på människors välvilja och hjälpsamhet i situationer där vi skulle klara oss själva om tillgänglighet rådde. Vi blir särbehandlade av människor, när felet sitter i otillgängligheten.

År 2011 är det en skandal att Sverige fortfarande inte gjort något åt situationen mer än att babbla om det.

Tillgänglighetsfrågan har utretts i flera årtionden utan att nästan något av vikt har skett.

Senast 2009, när det var meningen att otillgänglighet skulle bli klassat som ett diskrimineringsbrott i den nya diskrimineringslagen, plockades bara just den delen av lagförslaget bort i sista stund. För att, gissa vad, utredas vidare.

Förra året blev utredningen klar.

Utredningen slår fast att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är diskriminering. Utredningen vill att den som inte åtgärdar otillgängligheten ska betala skadestånd. Hans Ytterberg, mannen bakom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering”, lutar sig mot både FN-konvention och andra internationella instrument till skydd för mänskliga rättigheter.

Vi vill inte vänta ännu fler år av utredningar och diskussioner. Vi förväntar oss att riksdag och regering nu slutligen följer flera andra nationers exempel. Sluta prata. Gå till handling. Först när otillgänglighet blir ett lagbrott med påföljder kan vi se början på vägen mot ett Sverige där människor får vara delaktiga och bidragande, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Idag, den 4 juni, genomförs 32 marscher på olika orter i Sverige med ett enda krav: gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Större tillgänglighet är nödvändigt för många, men bra för alla. Släpp in oss i samhället, på lika villkor. Nu!

3 svar

Sista Marschen ever, eller?

, 3 juni, 2011
5 svar

Det kokar i landet. Frågan är utredd och klar. Vi är tiotusentals som kräver att riksdag och regering nu efter flera årtionden äntligen gör som exempelvis Norge, USA, Storbritannien med flera: att klassa otillgänglighet som ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Imorgon lördag den 4 juni genomförs Marschen för tillgänglighet för nionde året i rad. Jag utgår ifrån att detta är den sista Marsch som måste genomföras!

Marschen för tillgänglighet som organisation har ett enda syfte: att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. En organisation där jag är språkrör tillsammans med Hans Filipsson.

På 31 orter kommer vi att kräva att det utestängande och den exkludering vi med funktionsnedsättningar, våra familjer, vänner och jobbarkompisar utsätts för dagligen klassas som diskriminering.

För ett år sedan kom Hans Ytterbergs utredning ”Bortom fagert tal – om otillgänglighet som diskriminering” som anger att det finns grund för att otillgänglighet kan klassas som diskriminering. Under hösten lämnades remissvaren in. Många ställde sig positiva till förslaget, men Stadskontoret anser att en sådan lagstiftning kommer att bli alltför kostsam.

I veckan uttalade sig ansvarig minister Erik Ullenhag om att hans målsättning är att Sveriges riksdag inom ett år ska ha antagit en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

Min reaktion på Ullenhags uttalande är att ”jag tror det när jag ser det”. Fram till dess fortsätter min och Marschens tillgänglighetskamp för ett samhälle där vi med funktionsnedsättningar ses som fullvärdiga medborgare och därmed även kan åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.

Föregående år har vi i Marschen i Stockholm bjudit in ledande politiker från riksdagspartierna att tala. Samtliga riksdagspolitiker har i år fått en inbjudan att gå med i Marschen och stödja frågan. Men i Marschen i Stockholm har vi beslutat att inte ge politikerna utrymme att uttala sig i vårt forum. De har fått sin chans. De har varit så politiskt eniga i frågan. Nu är det dags för våra folkvalda att gå från ord till handling!

Imorgon gäller det att alla som anser att otillgänglighet är diskriminering visar det genom att synas och höras på gator och torg runt om i landet. Visa var du står och gå med i Marschen för tillgänglighet!

Information om alla 31 marscher hittar du på Marschen för Tillgänglighets hemsida.

 

Marschen för Tillgänglighet 2010 (Foto: Björn Roth)

Marschen för Tillgänglighet 2010 (Foto: Björn Roth)

5 svar

Tillgängligheten på Lidingö

, 24 april, 2011
1 svar

Hur går det för oss på Lidingö?

När det gäller tillgängligheten går det tyvärr ganska dåligt.

Thomas Bengtsson och Pontus Magnusson Jansson från miljöpartiet på Lidingö påpekade i kommunstyrelsen att det saknades döva och hörselskadade representanter i handikapprådet. Paul Lindquist föreslog att ett förslag om ledamöter till handikapprådet skulle kompletteras med representanter från Hörselskadades riksförbund, Dövas riksförbund och Förbundet Sveriges dövblinda. Sagt och gjort. Det söktes efter representanter. All heder åt er för detta. Det hittades också en hörselskadad representant.

Det måste tilläggas att på Lidingö har vi ett ombyggt stadshus. Man byggde om det 2010 – tillgänglighetsåret. Det fanns tidigare bärbar hörselslinga i två salar på bottenplan, men tyvärr saknade mikrofonerna batterier och ingen avdelning kunde enas om vem som skulle bekosta dessa sex batterier så hörselslingan fungerade inte under flera år trots att flera felanmält dem och påpekat problemet. Sen byggdes då stadshuset om. Blev det batterier i mikrofonerna? Fungerade hörselslingorna i dessa två salar? Nej, slingorna togs bort. Under tillgänglighetsåret.

Det år då alla lätt avhjälpta hinder för tillgängligheten vid nybyggnationer och ombyggnationer skulle åtgärdas? Ja, precis så var det. Numer finns bara hörselslinga i sessionssalen och i kommunstyrelserummet där vissa nämndmöten äger rum. Sen gjordes en hel del andra mindre lyckade saker med stadshuset såsom installation av svängdörrar, borttagen möjlighet att köra färdtjänsten ända fram till huvudingången och missade spår i golvet till hissen till exempel.

Första mötet för handikapprådet ägde rum för några veckor sedan. Thomas Wingstedt från Lidingöpartiet var med. Det fanns en hörselskadad representant med, men ingen döv. Hade man valt en lokal med hörselslinga? Nej, tyvärr en av salarna där det numer inte finns någon hörselslinga. Kanske behövde inte den hörselskadade representanten hörselslinga, men vi skäms ändå. Så ska det inte gå till år 2011. Verkligen inte.

Hur ska vi göra för att det ska fungera bättre med tillgängligheten?? Tillgänglighetssamordnare? Eller ska ansvaret vila på enskilda, som sedan byts ut?

Jag var inbokad på en kurs i Plan och Byggnadslagen och kom dit och då hade de glömt boka tolk så jag kunde inte vara med. Jag är van, men visst känns det tryggare att boka tolk själv. När man fixat och ordnat med allt praktiskt flera månader innan och sedan kommer dit känns det inte så kul att vara utan tolk. Något måste ju göras för att det inte ska vara ett personligt ansvar för enskilda tjänstemän. Om de blir sjuka eller slutar, då försvinner kunskapen. Precis som agenda 21 arbetet rann ut i sanden här i kommunen blir det med tillgänglighetsfrågorna om de ska vila på enskilda individer.

1 svar

Tillgängliga hotell, eller … ?

, 14 april, 2011
5 svar

Förra veckan var jag med jobbet på Leva & Fungera-mässan i Göteborg, och tänkte börja denna blogg med att ge lite beröm åt SJ. Både resan dig och hem fungerade otroligt smidigt med liftar och allt. Det är nog första gången jag upplevt det. Bara några minuters försening också, och det berodde inte på mig. Sen att man blir imponerad av detta, som ju borde vara en självklarhet, är mer tragiskt. Men, men …

Mindre imponerad var jag dock av tröskeln in på badrummet i handikapprummet på Gothia Towers. En annan är ju tvungen att släpa med sig en otymplig lift och då badrummet var så pass litet fick jag sonika åka upp utanför och sedan ta mig över tröskeln hängandes i liften. Liften skrapade i, så hög var tröskeln, och det var inte den mest angenäma upplevelsen att hänga och gunga där medan assistenterna kämpade att få över den. Kvistberga var snälla och gav mig en tröskelramp, men den fungerade tyvärr rätt dåligt just för detta ändamål. Men stort tack till Kvistberga (vår montergranne för övrigt)!

En annan rätt intressant iakttagelse från mässan var Likos monter. Liko gör liftar, liknande den jag släpar runt på, och upp till deras monter var en skarp kant på sisådär 7-8 cm. Mer eller mindre omöjlig att ta sig upp för med rullstol. Och rullstolsburna är väl en av deras större slutanvändare? När jag och Erik Ljungberg frågade hur de hade tänkt, så blev svaret att montern kom från deras utländska moderbolag och de hade ingen inverkan på hur den skulle se ut. Man kan ju tycka att de då kunde ha lånat någon ramp, av till exempel Kvistberga, men … ja, tydligen inte. Fascinerande ändå, att man kan ha en otillgänglig monter på en hjälpmedelsmässa. Plötslig blev jag väldigt anti Liko. Synd att de är så stora på marknaden och man inte har så mycket val gällande sådana hjälpmedel, annars hade jag valt bort dem i protest.

En annan kedja som jag förvånande nog blev negativt inställd till var Scandic. På tisdagen gick jag på GILs seminarium om tillgänglighet (Erik fick pris. Grattis Erik!) där Scandics tillgänglighetsambassadör Magnus Berglund pratade. Det började bra, han pratade om deras arbete med att förbättra tillgängligheten och allt lät fint. Bland annat tog han upp att den viktigaste kunden var den med funktionsnedsättningen för den personen avgör vart en konferens med 200 gäster kommer äga rum. Väldigt sant!

Det Scandic har gjort de senaste åren är bra, inte tal om något annat, men … sedan började folk ställa lite frågor. Takliftar till exempel, vore inte det nåt? Nej, det gick inte, för engelsk statistik visade att dessa rum enbart hade 3% beläggning då de enbart bokades för dem med behov. Nehe, men manuella då, så man slipper släpa runt på en egen? Nej, för det fanns inga försäkringar eller någonstans att hyra dem ifrån. En annan fråga var ifall de hade höj- och sänkbara sängar. Nej, för det har hänt att barn har klämt sig, och rummen hyrs oftast ut till barnfamiljer.

Sedan tog jag upp att deras tillgänglighetsinformation på webben inte gav särskilt mycket, utan att jag önskade bilder och planritningar så att jag själv kunde avgöra om det fungerar. Till detta fick jag till svar att de inte hunnit så långt, och att det de hade var bättre än alla andras kedjor. Måhända, men hur svårt är det för någon att ta lite bilder när jag ber om det? Andra hotell gör det, inte alltid men oftast, men jag har aldrig fått några från Scandic. Vilket hotell väljer jag?

Här någonstans insåg jag att det inte var någon idé att försöka ge konstruktiv kritik på just då. Det ledde ingenstans, och gjorde mig bara irriterad, och därför skriver jag om det här istället. För jag vill ha en diskussion om det. Jag är övertygad om att tillgängligheten på svenska hotell med enkla och billiga medel kan förbättras avsevärt för oss med fysiska funktionsnedsättningar. Men då måste man åtminstone vilja lyssna på våra förslag, något som jag inte upplevde på seminariet.

Om nu Magnus, eller något annat hotell, läser detta vill jag därför meddela att det faktiskt finns lösningar för alla dessa saker som togs upp på seminariet. En enkel digitalkamera och en tumstock i receptionen är nog det enklaste. Dosan på sängen går att koppla loss så att inte elfunktionerna fungerar för andra än de som behöver det. Takliftar finns idag i modeller där enbart skenan sitter kvar i taket när man inte behöver dem. Eller i varianter inbyggda i låsbara skåp. Samma sak gäller hjälpmedel för synskadade och hörselskadade. De går att plocka fram när de behövs. Voila! Rummen kan hyras ut till vem som helst. Och personligen begär jag inte att dessa fasciliteter ska finnas på minsta hotell över hela vårt avlånga land. Men ett hotell med åtminstone ett sådant rum i Stockholm, Göteborg och Malmö är väl det minsta man kan begära?

Vilken kedja blir först? För kom ihåg, den som ordnar det kommer vara garanterad ett antal stora konferenser och fullbokade rum under en lång tid framöver. För det är ju jag, och andra med likartade behov som mina, som beslutar om vart dessa ska förläggas.

5 svar