När jag för ett par månader sedan skulle hem från ett personalmöte med mitt jobb kände jag plötsligt att jag hade lust att driva tillgänglighetsfrågan på tåget ett snäpp till. Så långt att det nog kan klassas som lyx- eller I-landsproblem, med tanke på att det knappt går att åka tåg över huvud taget med rullstol i 2010-talets Sverige. Faktum är väl att det är svårt att åka tåg över huvud taget idag, med eller utan rullstol, eftersom de som bestämmer tydligen glömt bort att det under halva året kan dimpa ned något som i dagligt tal kallas snö ifrån himlen. Men jag vill ändå fokusera på denna lyxproblematik.

Låt mig ta det från början. Huvudkontoret för IfA, där jag jobbar, ligger i Bromölla. Bromölla ligger för övrigt i Skåne för den som inte vet det. Jag bor i Stockholm. Som sig bör, numer, kan jag inte ta den snabbaste vägen med byte i Hässleholm, utan är tvungen att ta vägen runt Malmö eftersom det är där jag får komma av. Restiden, med väntan på nästa tåg, ökar då med sisådär två timmar. Det är nästan vardagsmat vid det här laget, så jag kommenterar inte det mer.

Det jag däremot kommer  att kommentera är det faktum att vi i rullstol blir förpassade till andra klass på tåget. Jo, visst, vi kan köpa första klass och få någon mat eller liknande, men vi får likväl sitta i andra klass. Det finns ju endast en till två reserverade rullstolsplatser och de är placerade i andra klass. Reserverade och reserverade förresten. Det är snarare en kamp mellan mig och alla barnvagnar, väskor och annat som också ska få plats. Och det spelar liksom ingen roll om jag betalat mer än alla andra. Jag får ändå trängas med 20-tal ynglingar och deras resväskor på väg till Köpenhamn för en partyhelg (som för övrigt började på tåget; minst fyra burkar starköl inmundigades per person på tiden det tog att ta sig från Bromölla till Malmö och det märktes av på ljudnivån kan jag meddela). En annan gång var i princip hela vagn 6 på X2000 fylld till bristningsgränsen med minst ett fotbollslag fnittriga småtjejer och deras enorma hockeytrunkar. För att inte tala om den där påtända killen som inte kunde sitta still ens fem minuter. Och så vidare … Efter ett par dagars intensivt jobb, och på det dålig nattsömn, blir åtminstone jag något irriterad över att jag inte, åtminstone, får åka i en något lugnare vagn om jag nu måste sitta extra länge på tågen. Det finns inte så många affärsresenärer tror jag, som vill passa på att jobba under tiden, som skulle kunna tänka sig att åka andra klass. De åker första klass av en anledning. Jobba på tåget har jag därför givit upp numer. Det funkar oftast inte.

Fick höra att rullstolsplatserna på X2000 var i första klass när tågen en gång introducerades. Varför byttes de ut? Tyckte resenärerna i första klass att det var obekvämt med oss i rullstol eller vad? För likväl att SJ låter oss i rullstol åka första klass men förpassade till andra klass, måste det väl gå att göra tvärtom?

Jag kom att tänka på, när jag satt där och trängdes i allt stoj, den lyxkryssare jag åkte med förra sommaren. Tillgängliga hytter i alla kategorier, inklusive den dyraste som väl låg på sisådär 100 000 kr för en vecka. Kunde, som ni förstå, bara drömma om den, men jag hade åtminstone den fysiska möjligheten att välja den. Och det är det jag är ute efter. Låt mig åtminstone få möjligheten att välja på samma villkor som övriga samhällsmedborgare.

Och se där, blev det inte med ens lite mer lyx och flärd i tillgänglighetsdebatten nu? Eller kanske inte förresten.