Etikettarkiv: Sjukersättning

Skillnad på folk och folk?

Efter att ha lämnat barnaåren och var på väg ut ur tonåren blev jag, som många andra funkisar på den tiden, per automatik förtidspensionär. Om det var så av arbetsmarknadspolitiska skäl eller om det berodde på att man ansåg att personer med funktionsnedsättningar inte hade något att bidra med och därför inte behövde arbeta vet jag inte? Det var inget jag heller reflekterade över. Först! Men efter att jag fick min första lägenhet på en boendeservice och skulle börja leva mitt liv som ung vuxen fick jag ett brutalt uppvaknande. Jag började känna mig placerad och undanskuffad.

Några år gick med ett revolterande leverne innan jag engagerade mig handikappolitiskt och började få upp ögonen hur illa ställt det var med handikappolitiken. Det bara pratades hit och dit, utredningar gjordes och politiker lovade runt och höll tunt. Det dröjde inte länge innan jag sökte jobb och började arbeta på ett ungdomsförbund, DHR UNG. Jag jobbade deltid, 50% – 75%, fram till år 2001 innan det tog stopp. Idag lever jag återigen på full sjukersättning.

Det slår mig när jag tittar tillbaka på hur det var förut och jämför med hur det är idag. Det har verkligen hänt mycket positivt under årens lopp samtidigt som en del områden tycks stå stilla. Åtminstone känns det så. Jag tänker först och främst på alla som inte kan arbeta längre eller som aldrig har kunnat göra det och den urusla ekonomi de ofta har. Sjukersättning är obegripligt låg, bostadstillägget har inte hängt med vanliga hyreshöjningar och är allt annat än synkade med de dyra hyror som anpassade lägenheter har på grund av ett behov av stora lägenheter vilket är beklämmande. Handikappersättningen täcker oftast inte de merkostnader som uppstår vid funktionsnedsättning. Det händer till och med att försäkringskassan anser att kring kostnader för personlig assistans är samma sak de merkostnader handikappersättningen ska täcka och drar in ersättningen helt eller delvis.

Sedan har vi tillgänglighetsfrågan som stötts och blötts sedan urminnes tider. Om jag inte minns fel lovade politikerna att kollektivtrafiken skulle anpassas under en tio års period från och med 1979. Jag kan vara fel ute men jag tror det stämmer. När det gäller personlig assistans och bedömningsinstrumentet och tillgänglighet som diskrimineringsgrund har handikapprörelsen tillsammans med eldsjälar kämpat enormt de senaste tio åren. Men jag skulle gärna se samma glöd vad gäller sjukersättningen, bostadstillägget och handikappersättningen. Om vi inte har råd att betala våra räkningar på grund av för dyra hyror eller om vi inte har råd att gå på bio eller äta på restaurang då och då är det lätt att fråga sig om det återigen håller på bli så att det är skillnad på folk och folk.

Vårt gemensamma fattigdomsbevis

”Generellt gäller därför att ett tidigt inträde till sjukersättning och aktivitetsersättning innebär en mycket stor risk för ett liv i relativ fattigdom. På lång sikt innebär det också en betydligt lägre ekonomisk standard som ålderspensionär.”

Så står det i Socialförsäkringsrapport 2009:12 ”Inkomstutvecklingen för individer med sjukersättning och aktivitetsersättning”

Klartext: Har du ett intellektuellt funktionshinder är risken mycket, mycket stor att du går direkt från gymnasiesärskolan till aktivitetsersättning (förtidspension) utan att ens ha besökt en arbetsförmedling. Du har livet igenom mindre än 60% av den disponibla inkomsten mediansvensken har. Detta slår igenom med lika förödande kraft på ålderspensionen, om du trots relativ fattigdom och större andel ohälsa skulle lyckas leva så länge att det blir aktuellt.

Socialstyrelsen har räknat ut att mindre än en procent av de som finns i daglig verksamhet går vidare till att få en anställning. Mer än 99% når aldrig ens tillfälligt arbetsmarknaden! Inte nog med det, de flesta av dessa har inte ens nått arbetsförmedlingen. De har inte ens fått hjälp att försöka.
2002, när jag förberedde Moomsteaterns projekt ”Speciells evangelium”, så fick jag svar från AMS revisorer och ESF-rådet vid ansökan: ”Ni måste ta bort personerna med intellektuella funktionshinder från ansökan. De är inte diskriminerade på arbetsmarknaden. De har ju dagcenter livet ut”. (Detta var innan Moomsteatern lyckades genomföra löneanställning av våra skådespelare, då med hjälp av samma ESF-råd, ska tilläggas i rättvisans namn)
Men jag väljer att skriva vad finansierande myndigheter sa till oss den gången, för jag tror att det sättet att tänka finns kvar. För inte kan det väl vara alla dessa livskraftiga ungdomar uppfyllda av sina framtidsdrömmar som själva säger att de inte vill försöka få ett jobb? Skulle de verkligen mangrant säga ”Nej, jag vill inte ha någon hjälp från arbetsförmedlingen. Jag vill helst av allt ha en daglig verksamhet livet ut” ?!

Det är myndigheter som använder sin makt för att skicka ungdomar med intellektuella funktionsnedsättningar till livslångt ekonomiskt armod. Beskrivningen av processen är dock att samhället visar sin goda sida och tar hand om sina svaga och hjälper dem till trygghet och meningsfull sysselsättning. Istället borde dessa människor själva kunna välja och ges rätten att kräva arbetsförmedlingens aktiva hjälp under hela sin arbetsföra ålder, även medans de tar emot sjukersättning och LSS-insatser.

Det är inget fel med kvalitativt bra daglig verksamhet eller ekonomisk trygghet, men det är fel när vi ger upp på våra ungdomars framtidshopp utan att ens ha gett de chansen att försöka få ett jobb. Resultatet av vår godhet är att de flesta av dessa unga människor döms till livslång fattigdom. DET är ett samhälles fattigdomsbevis.