Efter att ha lämnat barnaåren och var på väg ut ur tonåren blev jag, som många andra funkisar på den tiden, per automatik förtidspensionär. Om det var så av arbetsmarknadspolitiska skäl eller om det berodde på att man ansåg att personer med funktionsnedsättningar inte hade något att bidra med och därför inte behövde arbeta vet jag inte? Det var inget jag heller reflekterade över. Först! Men efter att jag fick min första lägenhet på en boendeservice och skulle börja leva mitt liv som ung vuxen fick jag ett brutalt uppvaknande. Jag började känna mig placerad och undanskuffad.
Några år gick med ett revolterande leverne innan jag engagerade mig handikappolitiskt och började få upp ögonen hur illa ställt det var med handikappolitiken. Det bara pratades hit och dit, utredningar gjordes och politiker lovade runt och höll tunt. Det dröjde inte länge innan jag sökte jobb och började arbeta på ett ungdomsförbund, DHR UNG. Jag jobbade deltid, 50% – 75%, fram till år 2001 innan det tog stopp. Idag lever jag återigen på full sjukersättning.
Det slår mig när jag tittar tillbaka på hur det var förut och jämför med hur det är idag. Det har verkligen hänt mycket positivt under årens lopp samtidigt som en del områden tycks stå stilla. Åtminstone känns det så. Jag tänker först och främst på alla som inte kan arbeta längre eller som aldrig har kunnat göra det och den urusla ekonomi de ofta har. Sjukersättning är obegripligt låg, bostadstillägget har inte hängt med vanliga hyreshöjningar och är allt annat än synkade med de dyra hyror som anpassade lägenheter har på grund av ett behov av stora lägenheter vilket är beklämmande. Handikappersättningen täcker oftast inte de merkostnader som uppstår vid funktionsnedsättning. Det händer till och med att försäkringskassan anser att kring kostnader för personlig assistans är samma sak de merkostnader handikappersättningen ska täcka och drar in ersättningen helt eller delvis.
Sedan har vi tillgänglighetsfrågan som stötts och blötts sedan urminnes tider. Om jag inte minns fel lovade politikerna att kollektivtrafiken skulle anpassas under en tio års period från och med 1979. Jag kan vara fel ute men jag tror det stämmer. När det gäller personlig assistans och bedömningsinstrumentet och tillgänglighet som diskrimineringsgrund har handikapprörelsen tillsammans med eldsjälar kämpat enormt de senaste tio åren. Men jag skulle gärna se samma glöd vad gäller sjukersättningen, bostadstillägget och handikappersättningen. Om vi inte har råd att betala våra räkningar på grund av för dyra hyror eller om vi inte har råd att gå på bio eller äta på restaurang då och då är det lätt att fråga sig om det återigen håller på bli så att det är skillnad på folk och folk.