I flera inlägg har vi kommenterat den ödesdigra dom som Regeringsrätten fattade i juni 2009. Domen som fastställer att det inte längre räcker med grundläggande behov för att få rätt till personlig assistans utan att dessa dessutom måste vara särskilt integritetskänsliga. Vad som menas med detta överlämnas till läsaren, eller snarare till Försäkringskassans och kommunens handläggare samt domstolarna att bedöma.
Vi har ropat och ropat och försökt få upp era öron och ögon för vad som är på väg att hända, vad denna dom får för konsekvenser. Men ni har med hänvisning till det tillkännagivande ni gjorde i maj valt att ännu inte göra något. Ni har hänvisat till det uppdrag ni har gett till Försäkringskassan, att de i juni 2011 ska redovisa till er hur likheten i bedömningar både vad det gäller grundläggande och övriga behov ser ut. Nu ropar vi igen och säger att DET RÄCKER INTE! Konsekvenserna av Regeringsrättens dom blir varje dag allt tydligare och vi är, ärligt och bokstavligt talat, livrädda.
Häromveckan läste jag två domar från två olika Kammarrätter, Jönköping och Stockholm. Båda domarna handlade om kvinnor som hade sökt ersättning från kommunen för personlig assistans. Båda kvinnorna hade klart uttalade grundläggande behov. Ingen av dem beviljades assistans. Inte ens kommunal assistans där det inte finns något krav på att de grundläggande behoven ska ha en viss tidsmässig omfattning. Istället hänvisades de till kommunal hemtjänst. Regeringsrättens dom ger alltså ringar på vattnet inte bara i Försäkringskassans handläggning.
Den ena av kvinnorna i domarna ovan kan, med mycket stor möda, själv sätta på sig mysbyxor. Inte för att hon vill ha det på sig men hon KAN sätta på sig det själv. Det tar ungefär en timme. Men hon kan inte sätta på sig vanliga jeans, som hon vill ha, BH och skjorta. Den andra kvinnan kan inte klara att torka sig efter ett toalettbesök eller gå och duscha själv men inte ens det gav henne nu rätt till assistans. Vad GER då rätt till assistans? Och var finns rättssäkerheten för den enskilde när vi som intresseorganisation med en rättighetslag i ryggen inte längre kan ge klara och entydiga besked till människor som vänder sig till oss för att få klarhet?
Inte heller när man har ett mycket omfattande behov av assistans är det säkert att man får behålla den i den omfattning man behöver.
En person som varit beviljad personlig assistans dygnet runt fick nyligen ett förslag till beslut om sänkt antal timmar. Försäkringskassan vill dra ner 40 timmar i veckan. Problemet är att den här personens funktionsnedsättning är så omfattande att hon helt enkelt måste ha någon närvarande hela tiden för att kunna utföra sådant som många av oss andra, utan omfattande assistansbehov, enkelt utför utan att vi ens reflekterar över det.
Även i Aftonbladet kan vi läsa om hårdare bedömningar och läkare som inte längre vill medverka i förnedringen.
Nej du, käre politiker som läser denna blogg och som jag riktar mig till. I Socialutskottets tillkännagivande sa ni att ni inte ville att frågan om behovsbedömning skulle föregripas. Ni ville avvakta vad Försäkringskassan kom fram till i sin rapport juni 2011. Jag hoppas att ni med ovanstående exempel, som vi tyvärr kan ge ännu fler av, förstår att ni helt enkelt MÅSTE föregripa denna rapport och göra det som måste göras.