Etikettarkiv: Plan- och Bygglagen

Otillgänglighet = diskriminering

I förrgår genomfördes Marschen för tillgänglighet över hela landet där kravet återigen framfördes på att det införs lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering. Det är ytterst angeläget att man driver frågan om att få bort otillgänglighet på olika plan. Det är också tillfredsställande att se att man idag menar alla olika funktionsnedsättningar! Och det är verkligen bra att man demonstrerar!!

Själv var jag med om att genom föreningen ”Anti-Handikapp” tillsammans med bl a Vilhelm Ekensteen planera och genomföra den första ”handikappdemonstrationen” i Sverige. Det var i april 1969 i Lund! Jag minns en äldre dam som tyckte det var bra att vi demonstrerade och gick med oss nästan hela vägen. Men när vi ville in på Systembolaget ville hon inte vara med längre. Inte skulle väl ”de handikappade” in på Systemet?

Men mycket har hänt sedan dess – och oändligt mycket mer måste hända om alla ska få full tillgänglighet. Min Mor hade mycket svår astma vilket bl a innebar att vi aldrig kunde gå ut och äta på en restaurang eftersom det alltid fanns tobaksrök där. Idag är detta hinder undanröjt. Tyvärr fick Mor aldrig uppleva detta. Men Mor hade haft det svårt idag i alla fall – all denna parfymering! Ofta undrar jag hur de parfymerade människorna själva står ut. Och själv längtar jag efter den dag det finns god tillgänglighet på alla matserveringar och caféer för oss med olika födoämnesallergier. Vad vår tillgänglighet kräver är att det finns ett rimligt antal säkra och smakliga alternativ att välja mellan.

Men till mitt dagliga värv – byggandet. Jag känner det som alldeles nödvändigt att åter upprepa att det i själva verket finns många och kraftfulla sanktioner ända sedan 1995 i Plan- och bygglagen som gäller för nybyggnad, ombyggnad och nu även för enkelt avhjälpta hinder! Det är väldigt olyckligt med allt detta upprepande överallt om att det inte finns några sådana sanktioner. Med ett sådant upprepande gynnar man bara de som inte följer bygglagstiftningen. De slipper ju på så sätt konfronteras med sanktionsåtgärderna.

Självklart är det allra bäst om en miljö från början projekteras så att den uppfyller bygglagstiftningens krav på till gänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar. Men om inte…

Som jag skrev i en tidigare blogg så har den allra starkaste sanktionen – användningsförbud – kommit till bl a för att kunna kräva ändring där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”.

Men det är så klart inte användningsförbud man tar till som första åtgärd. Byggnadsnämnden kan – allt enligt plan- och bygglagen – förelägga ägaren av det aktuella byggobjektet att inom en viss tid vidta rättelse där lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar inte ”uppfyllts fullt ut”. Föreläggandet kan förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad. Byggnadsnämnden kan också begära handräckning av kronofogden så att rättelse sker.

De allra flesta ”enkelt avhjälpta hinder” som tillkommit efter 1995 hade inte existerat om man krävt att felen skulle ha rättats enligt de sanktionsregler som finns för ny- eller ombyggnad!

Tillgängligheten på Lidingö

Hur går det för oss på Lidingö?

När det gäller tillgängligheten går det tyvärr ganska dåligt.

Thomas Bengtsson och Pontus Magnusson Jansson från miljöpartiet på Lidingö påpekade i kommunstyrelsen att det saknades döva och hörselskadade representanter i handikapprådet. Paul Lindquist föreslog att ett förslag om ledamöter till handikapprådet skulle kompletteras med representanter från Hörselskadades riksförbund, Dövas riksförbund och Förbundet Sveriges dövblinda. Sagt och gjort. Det söktes efter representanter. All heder åt er för detta. Det hittades också en hörselskadad representant.

Det måste tilläggas att på Lidingö har vi ett ombyggt stadshus. Man byggde om det 2010 – tillgänglighetsåret. Det fanns tidigare bärbar hörselslinga i två salar på bottenplan, men tyvärr saknade mikrofonerna batterier och ingen avdelning kunde enas om vem som skulle bekosta dessa sex batterier så hörselslingan fungerade inte under flera år trots att flera felanmält dem och påpekat problemet. Sen byggdes då stadshuset om. Blev det batterier i mikrofonerna? Fungerade hörselslingorna i dessa två salar? Nej, slingorna togs bort. Under tillgänglighetsåret.

Det år då alla lätt avhjälpta hinder för tillgängligheten vid nybyggnationer och ombyggnationer skulle åtgärdas? Ja, precis så var det. Numer finns bara hörselslinga i sessionssalen och i kommunstyrelserummet där vissa nämndmöten äger rum. Sen gjordes en hel del andra mindre lyckade saker med stadshuset såsom installation av svängdörrar, borttagen möjlighet att köra färdtjänsten ända fram till huvudingången och missade spår i golvet till hissen till exempel.

Första mötet för handikapprådet ägde rum för några veckor sedan. Thomas Wingstedt från Lidingöpartiet var med. Det fanns en hörselskadad representant med, men ingen döv. Hade man valt en lokal med hörselslinga? Nej, tyvärr en av salarna där det numer inte finns någon hörselslinga. Kanske behövde inte den hörselskadade representanten hörselslinga, men vi skäms ändå. Så ska det inte gå till år 2011. Verkligen inte.

Hur ska vi göra för att det ska fungera bättre med tillgängligheten?? Tillgänglighetssamordnare? Eller ska ansvaret vila på enskilda, som sedan byts ut?

Jag var inbokad på en kurs i Plan och Byggnadslagen och kom dit och då hade de glömt boka tolk så jag kunde inte vara med. Jag är van, men visst känns det tryggare att boka tolk själv. När man fixat och ordnat med allt praktiskt flera månader innan och sedan kommer dit känns det inte så kul att vara utan tolk. Något måste ju göras för att det inte ska vara ett personligt ansvar för enskilda tjänstemän. Om de blir sjuka eller slutar, då försvinner kunskapen. Precis som agenda 21 arbetet rann ut i sanden här i kommunen blir det med tillgänglighetsfrågorna om de ska vila på enskilda individer.

Byggs verkligen alla våra bostäder för att kunna vara användbara även för personer med rörelsenedsättningar?

Trots alla diskussioner om en diskrimineringslagstiftning och trots allt arbete med att åtgärda enkelt avhjälpta hinder i offentlig miljö måste vi vara observanta så att den bygglagstiftning vi har inte försämras. Det finns ständigt krafter som arbetar för att det ska ställas lägre krav vid byggande när det gäller användbarheten för personer med funktionsnedsättningar – speciellt när det gäller bostäder.

Vid byggande av nya lokaler som allmänheten har tillträde till och nya arbetsplatser ställs idag enligt vår bygglagstiftning mycket starka krav för att dessa byggnader från början ska vara tillgängliga och användbara för personer med olika funktionsnedsättningar. Problemet är att man i verkligheten generellt lägger ribban lägre än lagstiftningen, vilket också PBL-utredningen och Regeringen konstaterar i propositionstexten till nya Plan- och bygglagen som träder ikraft den 2 maj i år. Åtgärden för att lösa detta problem är enkel – ställ krav enligt lagstiftningen! Och det finns massor av sanktionsmöjligheter enligt Plan- och bygglagen – kräv att dessa ska användas! Det finns kommuner som använder sanktionerna – men dessa kommuner är alldeles för få.

Men hur ser det ut för de bostäder vi bygger? I gällande propositionstext till Plan- och bygglagen står sedan 1987 att en bostad ska vara planerad så att den ska kunna bli en fullvärdig bostad för en person med rörelsenedsättningar. Det innebär att en bostad ska vara basutformad enligt Boverkets Byggregler och Svensk Standard. Med hjälp av bostadsanpassningsbidrag ska man kunna åtgärda det som ytterligare behövs för att en person med sina speciella funktionsnedsättningar ska kunna fungera i sin bostad. Jag återkommer till Bostadsanpassningen i en senare blogg.

För bostäder i två plan – alltså i princip alla bostäder med fyra rum eller fler och kök och en del stora lägenheter med tre rum och kök – räcker det enligt Boverkets Byggregler att man kan leva på entréplanet och till ”avskiljbar sängplats” kan avskilja en sovalkov i detta plan. Att man som person med rörelsenedsättning ska ha möjlighet att använda båda planen i sin bostad har det aldrig varit tal om!

Vaddå fullvärdig bostad?

Man ska alltså – om man får en rörelsenedsättning som förhindrar en att ta sig upp på övre plan – för all framtid sova någonstans på entréplanet bakom ett draperi utan möjlighet att stänga om sig och utan tillgång till fönster. Där ska man klä av och på sig, där ska man sova och där ska man ta sig till hygienutrymmet när resten av familjen t ex har besök av vänner. Krav på avskildhet finns inte! Att ha en parsängsuppställning kan man bara drömma om!

Denna utformning dök plötsligt upp som tillåten i Boverkets Byggregler 1993. Trots påpekanden vid ett flertal tillfällen om att detta definitivt inte uppfyller kravet om ”fullvärdig bostad” finns denna formulering kvar. Det mest allvarliga är nämligen att det är en försämring och ett oacceptabelt steg tillbaka från det krav som ställdes från 1978 då det i Svensk Byggnorm stod: ”Som bostad i flera plan, som är tillgänglig för personer med handikapp, godtas bostadslägenhet i vilken entréplanet rymmer kök, matplats och hygienrum samt antingen vardagsrum, i vilket sovplats kan avskiljas, eller två sovrum varav ett är möblerbart med soffgrupp.” I skriften ”Statens Planverk Aktuellt 1/1978” ställs frågorna: ”Hur stor ska den sovplats vara som ska kunna skiljas av från vardagsrummet om det inte finns annat sovrum på entréplanet? Behöver den ha fönster?” Statens Planverk svarar: ”Sovplatsen bör vara 7 kvm stor och försedd med fönster”.

Intressant att veta är att redan 1972 ritade vi tillsammans – min mentor professor Lennart Kvarnström, jag och andra medarbetare på Lunds Tekniska Högskola – på hur en bostad i två plan skulle kunna göras helt tillgänglig och användbar för alla – med hjälp av en enkel lyftplatta. Detta ledde till en utställning på Form Design Center i Malmö.