Etikettarkiv: Otillgänglighet

Marschen för Tillgänglighet 2011

När snön får SJ-avgångar att ställas in blir det folkuppror och krav på styrelsens avgång. När askmoln sätter flygtrafiken ur spel fylls nyhetsmedierna av långa och många inslag om katastrof. För människor med funktionsnedsättning är det ingen skillnad mot en vanlig vardag.

Vi är hundratusentals här i landet som kan berätta om situation efter situation där otillgänglighet diskriminerar oss, där otillgänglighet utestänger oss från att delta i och ta del av samhället. Vi tvingas fråga var vi är när vi åker buss, vi får inte del av dåligt byggda hemsidor med viktig samhällsinformation. Vi får, som sagt, inte åka med eller ens kliva av. Vi får inte besöka butiker. Vi får inte jobb, för att vi inte kan ta oss till eller in på arbetsplatsen. Vi tvingas förlita oss på människors välvilja och hjälpsamhet i situationer där vi skulle klara oss själva om tillgänglighet rådde. Vi blir särbehandlade av människor, när felet sitter i otillgängligheten.

År 2011 är det en skandal att Sverige fortfarande inte gjort något åt situationen mer än att babbla om det.

Tillgänglighetsfrågan har utretts i flera årtionden utan att nästan något av vikt har skett.

Senast 2009, när det var meningen att otillgänglighet skulle bli klassat som ett diskrimineringsbrott i den nya diskrimineringslagen, plockades bara just den delen av lagförslaget bort i sista stund. För att, gissa vad, utredas vidare.

Förra året blev utredningen klar.

Utredningen slår fast att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är diskriminering. Utredningen vill att den som inte åtgärdar otillgängligheten ska betala skadestånd. Hans Ytterberg, mannen bakom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering”, lutar sig mot både FN-konvention och andra internationella instrument till skydd för mänskliga rättigheter.

Vi vill inte vänta ännu fler år av utredningar och diskussioner. Vi förväntar oss att riksdag och regering nu slutligen följer flera andra nationers exempel. Sluta prata. Gå till handling. Först när otillgänglighet blir ett lagbrott med påföljder kan vi se början på vägen mot ett Sverige där människor får vara delaktiga och bidragande, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte.

Idag, den 4 juni, genomförs 32 marscher på olika orter i Sverige med ett enda krav: gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Större tillgänglighet är nödvändigt för många, men bra för alla. Släpp in oss i samhället, på lika villkor. Nu!

Sista Marschen ever, eller?

Det kokar i landet. Frågan är utredd och klar. Vi är tiotusentals som kräver att riksdag och regering nu efter flera årtionden äntligen gör som exempelvis Norge, USA, Storbritannien med flera: att klassa otillgänglighet som ett diskrimineringsbrott mot personer med funktionsnedsättning.

Imorgon lördag den 4 juni genomförs Marschen för tillgänglighet för nionde året i rad. Jag utgår ifrån att detta är den sista Marsch som måste genomföras!

Marschen för tillgänglighet som organisation har ett enda syfte: att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. En organisation där jag är språkrör tillsammans med Hans Filipsson.

På 31 orter kommer vi att kräva att det utestängande och den exkludering vi med funktionsnedsättningar, våra familjer, vänner och jobbarkompisar utsätts för dagligen klassas som diskriminering.

För ett år sedan kom Hans Ytterbergs utredning ”Bortom fagert tal – om otillgänglighet som diskriminering” som anger att det finns grund för att otillgänglighet kan klassas som diskriminering. Under hösten lämnades remissvaren in. Många ställde sig positiva till förslaget, men Stadskontoret anser att en sådan lagstiftning kommer att bli alltför kostsam.

I veckan uttalade sig ansvarig minister Erik Ullenhag om att hans målsättning är att Sveriges riksdag inom ett år ska ha antagit en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

Min reaktion på Ullenhags uttalande är att ”jag tror det när jag ser det”. Fram till dess fortsätter min och Marschens tillgänglighetskamp för ett samhälle där vi med funktionsnedsättningar ses som fullvärdiga medborgare och därmed även kan åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare.

Föregående år har vi i Marschen i Stockholm bjudit in ledande politiker från riksdagspartierna att tala. Samtliga riksdagspolitiker har i år fått en inbjudan att gå med i Marschen och stödja frågan. Men i Marschen i Stockholm har vi beslutat att inte ge politikerna utrymme att uttala sig i vårt forum. De har fått sin chans. De har varit så politiskt eniga i frågan. Nu är det dags för våra folkvalda att gå från ord till handling!

Imorgon gäller det att alla som anser att otillgänglighet är diskriminering visar det genom att synas och höras på gator och torg runt om i landet. Visa var du står och gå med i Marschen för tillgänglighet!

Information om alla 31 marscher hittar du på Marschen för Tillgänglighets hemsida.

 

Marschen för Tillgänglighet  2010 (Foto: Björn Roth)

Marschen för Tillgänglighet 2010 (Foto: Björn Roth)

Tillgängligheten på Lidingö

Hur går det för oss på Lidingö?

När det gäller tillgängligheten går det tyvärr ganska dåligt.

Thomas Bengtsson och Pontus Magnusson Jansson från miljöpartiet på Lidingö påpekade i kommunstyrelsen att det saknades döva och hörselskadade representanter i handikapprådet. Paul Lindquist föreslog att ett förslag om ledamöter till handikapprådet skulle kompletteras med representanter från Hörselskadades riksförbund, Dövas riksförbund och Förbundet Sveriges dövblinda. Sagt och gjort. Det söktes efter representanter. All heder åt er för detta. Det hittades också en hörselskadad representant.

Det måste tilläggas att på Lidingö har vi ett ombyggt stadshus. Man byggde om det 2010 – tillgänglighetsåret. Det fanns tidigare bärbar hörselslinga i två salar på bottenplan, men tyvärr saknade mikrofonerna batterier och ingen avdelning kunde enas om vem som skulle bekosta dessa sex batterier så hörselslingan fungerade inte under flera år trots att flera felanmält dem och påpekat problemet. Sen byggdes då stadshuset om. Blev det batterier i mikrofonerna? Fungerade hörselslingorna i dessa två salar? Nej, slingorna togs bort. Under tillgänglighetsåret.

Det år då alla lätt avhjälpta hinder för tillgängligheten vid nybyggnationer och ombyggnationer skulle åtgärdas? Ja, precis så var det. Numer finns bara hörselslinga i sessionssalen och i kommunstyrelserummet där vissa nämndmöten äger rum. Sen gjordes en hel del andra mindre lyckade saker med stadshuset såsom installation av svängdörrar, borttagen möjlighet att köra färdtjänsten ända fram till huvudingången och missade spår i golvet till hissen till exempel.

Första mötet för handikapprådet ägde rum för några veckor sedan. Thomas Wingstedt från Lidingöpartiet var med. Det fanns en hörselskadad representant med, men ingen döv. Hade man valt en lokal med hörselslinga? Nej, tyvärr en av salarna där det numer inte finns någon hörselslinga. Kanske behövde inte den hörselskadade representanten hörselslinga, men vi skäms ändå. Så ska det inte gå till år 2011. Verkligen inte.

Hur ska vi göra för att det ska fungera bättre med tillgängligheten?? Tillgänglighetssamordnare? Eller ska ansvaret vila på enskilda, som sedan byts ut?

Jag var inbokad på en kurs i Plan och Byggnadslagen och kom dit och då hade de glömt boka tolk så jag kunde inte vara med. Jag är van, men visst känns det tryggare att boka tolk själv. När man fixat och ordnat med allt praktiskt flera månader innan och sedan kommer dit känns det inte så kul att vara utan tolk. Något måste ju göras för att det inte ska vara ett personligt ansvar för enskilda tjänstemän. Om de blir sjuka eller slutar, då försvinner kunskapen. Precis som agenda 21 arbetet rann ut i sanden här i kommunen blir det med tillgänglighetsfrågorna om de ska vila på enskilda individer.

Lite riskkalkylerande

Snön öser ner och jag har svårt att gå ut. Den kalla luften gör ont när den kommer rakt ner i lungorna genom min tracheostomi. Snart drar jag söderut till ett klimat där jag kan vara ute. Jag reser till Spanien några veckor varje år, och jag ser mycket fram emot det. Men vägen dit är lång och krokig. Att resa har blivit enklare för de allra flesta de senaste åren, med större valfrihet och bättre service på internet. Men inte för mig.

Jag ska resa från Arlanda till Malaga flygplats. Det enda flygbolag som flyger direkt dit nuförtiden är Norwegian, så jag har inte några valmöjligheter. Den första strapatsen när man är rullstolsburen är att boka biljett.”Av säkerhetsskäl” får det bara vara ett begränsat antal passagerare av ”vår art” ombord samtidigt. Beställningen kan därför inte göras på nätet utan måste göras per telefon och godkännas. Mina assistenter och min familj kan inte heller boka på nätet eftersom de inte ska resa utan mig. Och en extra avgift tas ut för telefonbeställning.

Nästa utmaning är att reservera plats i flygplanet. För det första måste jag visa läkarintyg för att få sitta bredvid assistenten. Sedan är jag av någon anledning en ”säkerhetsrisk” och måste därför sitta så långt från nödutgången som möjligt. Man kan undra varför just jag, som inte kan göra en fluga förnär, är en säkerhetsrisk. Man kan också fråga sig hur de har tänkt att jag ska komma ut om det är bråttom?

Dags att ta mig till Arlanda med alla mina väskor. Min bil är för liten för att få in både mig, assistent och bagaget. Ibland har jag rest med färdtjänstbuss. Det går bra när beställningen fungerar. Men flera gånger har hemresebeställningen bara strukits, eller avbeställts när flyget blivit lite försenat. De gångerna har det bara varit ren tur att vi lyckats ordna hemresan på annat sätt. Att ligga på en bänk på Arlanda med respirator på natten skulle inte vara någon höjdare. Jag har faktiskt ändå vågat chansa på färdtjänst även denna gång.

Jag måste vara två timmar före avgång på Arlanda. Då brukar det redan vara lång kö vid incheckningsdiskarna. Jag kan inte checka in i en automat eftersom jag har ”särskilda behov”. Vems behov det nu är?

På alla flygplatser i EU finns det handikappservice, för att alla medborgare ska ha fri rörlighet som andra. Även på Arlanda. Denna service av Luftfartsverket ska hjälpa mig ombord på och av flygplanet. Rullstolen ska tas omhand vid flygplansdörren. Jag behöver sedan hjälp att komma in till min plats. Om flygplanet står vid en gate, borde det inte vara så svårt. Men det är det. Det är livsfarligt.

Flygplanen är fullproppade. Mittgången är så smal så att ingen fullvuxen person får plats sittande, på grund av axelbredden. Men det är sittande jag måste ta mig in. Dessutom måste jag sitta på en liten pirra som är lika smal som mittgången. Eftersom jag är en 45-årig man och normalt bred över både axlar och rumpa så får bara en liten del av mig plats på pirran. Jag är spastisk och kan mycket lätt trilla av. Pirran har varken huvudstöd eller benstöd. Säkerhetsbältet räcker inte om. Jag gör mig illa varje gång. Armar och fötter fastnar och stöter i överallt.

Många klagar på små benutrymmen mellan raderna av säten i planet. För mig är det jättesvårt att få plats med mina spastiska ben. Assistenterna får vara akrobater för att hjälpa mig när fötter och ben spänner sig. De få gånger som jag fått sitta på första raden, har jag inte haft några problem alls. Men det får jag nästan aldrig, av ”säkerhetsskäl”.

Jag ska gå på först och av sist i planet. När jag ska lyftas ombord står ofta en kö med övriga otåliga passagerare och stampar bakom. När jag ska gå av står hela flygplanspersonalen och städarna och väntar. Handikappservicen är överbelastad och nästan alltid försenad.

När jag väl kommer till Malaga, kommer rullstolstaxi där och möter mig. Det har alltid fungerat. Jag bara mailar min beställning till dem en vecka i förväg. Det har jag gjort i många år och det brukar till och med vara samma förare som hämtar mig. De kör mig, alla mina väskor och mina assistenter hem till vår lägenhet.

Att komma fram, sätta i kontakten till min taklyft, flytta över till min säng och sträcka ut sig efter så många timmars stillasittande äventyr är gudomligt skönt! Några härliga veckor i snöfria Spanien väntar. Den 1 januari ska jag överbrygga alla svårigheter och ta mig dit. Men det är faktiskt inte jag som är säkerhetsrisken. Det är jag som tar den!

God Jul och Gott Nytt År från Magnus Andén, fri EU-medborgare

Öppet brev till Hugo Lepik

Hej Hugo!

Våra vägar har korsats många gånger de senaste 17 åren. Tänk vad tiden går! Ja, det är så länge sedan låggolvsspårvagnarna har funnits och det är faktiskt så länge som jag har kämpat för att kunna åka kollektivt som resten av Göteborgs invånare. Problemet är ju som bekant att jag sitter i rullstol och därför inte kan åka kollektivt.

Fram till 2006 var mitt bekymmer att jag med min manuella rullstol inte fick vara på spårvagnen (eller bussen) med min rullstol. Jag kunde åka (med hjälp), men fick inte.

Jag påtalade bristerna på hemsidan Västtragik och blev stämd för varumärkesintrång. Då mina jurister erbjöd hårt motstånd och medias strålkastare blev alltför obehagliga drog ni tillbaka stämningen ca 2 månader senare och fallet förblev oprövat.

Jag blev sämre, fick elrullstol. De sedan 2001 utlovade ramperna lyste med sin frånvaro. Nu varken FICK eller KUNDE jag åka med. Till sensommaren 2010. Lycka när jag och min flickvän för första gången i mitt 37-åriga liv kunde åka kollektivt tillsammans! Men säg den lycka som varar för evigt. Snabbt blev vi varse att vi inte får åka tillsammans förutom i den allra senaste vagnsmodellen (då vi båda sitter i rullstol). Tillbaka till ruta 1: Vi kan, får plats, men tillåts inte!

I september togs ramperna ur bruk på de nya vagnarna utan någon förklaring. Rätt som det var blev det helt omöjligt igen. Löftet om rampernas återkomst flyttades från ”ett par dagar” till ”den 15 november” och har nu landat på ”förhoppningsvis i början på 2011”.

Jag föreslår ett vad, Hugo. Jag slår vad om att du inte står ut med att leva i mina skor. Att få samma begränsade rörelsefrihet som jag. Vill du motbevisa mig? Du slipper de första 13 åren av förnedrande avslängningar, stämningar, missade möten och tåg. Vadet är från nu tills ramperna är fixade (dvs ”förhoppningsvis i början på 2011”).

Här är dina villkor:

Åka kollektivt

  • Bara vissa vagnar är tillgängliga. Vilka vet du ej på förhand. Om fordonsnumret är jämnt får du åka med. Om de är udda får du vänta på nästa.(Jag får åka i 80 av 240 vagnar)
  • Begränsat antal platser ombord. Du får bara sitta på den främsta raden i första vagnen. Om det inte är ledigt får du vänta på nästa. Du får inte under några omständigheter åka tillsammans med din fru. Om hon också skall åka får hon ta nästa vagn (samma regler gäller henne också).

Välja alternativt färdsätt (motsv. färdtjänst)

  • Begränsat antal resor. Jag förstår om kollektivtrafiken känns besvärlig. Du får ytterligare en möjlighet att ta dig fram (med bil). Du får bättre villkor än färdtjänsten ger mig: jag ger dig totalt 10 resor (tur- och retur) till ”början av 2011”. (Jag får 60 ToR-resor per år)
  • Lång framförhållning. Meddela med fem minuters precision när du skall åka till och från jobbet. Regelbundna tider meddelas till mig en vecka i förväg. Om du skall ändra tid får du ringa mig och be om lov. Missar du tiden får du vänta en timma extra.
  • Oflexibelt. Övriga resor meddelas ett dygn i förväg. Du får inte kombinera olika resvägar (t.ex. lämna barn på dagis på väg till jobb eller handla på vägen hem).
  • Ovisshet och tidspassning. Singla slant. Krona: du kommer för tidigt. Klave: du kommer för sent. Slå en tärning och multiplicera antalet prickar med 10 minuter för att se hur lång tid du är tidig resp. sen. Inställd resa: Kombinationen ”krona och sexa” gör att du inte får åka alls.
  • Samåkning. Plocka upp liftare/granne och kör dem dit de ska innan du åker dit du ska.
  • Bara inom kommunen. Om du vill åka utanför kommunen (riksfärdtjänst) – meddela tid 3 veckor i förväg.

Promenera

  • Otillgänglighet. Alla enkelt avhjälpta hinder skulle ha varit borta i år (nyckelord: ”skulle ha varit”). Du får därför inte gå över trottoarkanter utan måste leta efter en avfasad dito. Du får inte gå in i butiker/restauranger etc. som har ett trappsteg. Be om hjälp med dörrarna såvida inte dörröppnare finns!

Hoppas inte att du tycker att mitt förslag om att ta sig fram på mina villkor låter som en orimlig idé. Så ser vardagen ut för många av oss Göteborgare. Om du känner dig ensam eller utpekad så hoppas jag att du kan göra gemensam sak med färdtjänstchefen Lars Wollter och de kommunpolitiker som låter den här medeltida synen på funktionshindrades rörelsefrihet råda.

Med hopp om snabb kontakt och ett antaget vad,

– Erik Ljungberg (erik@fulldelaktighet.nu)

Fotnot: Lagen om Anpassad Kollektivtrafik har nu funnits (och ignorerats) sedan 1979.

Fotnot #2: Sedan brevet skrevs har du stängt av den lilla möjlighet som fanns för oss att åka kollektivt. De låggolvsvagnar som igår var ett alternativ är idag omöjliga då rampen inte längre används? Okunnighet. Nonchalans. Arrogans och maken till fräckhet! Barnsjukdomarna borde varit åtgärdade för 30 år sedan. Inte upptäckas en månad innan 2011!

Följande personer  intygar att mina förslag till vadet är väl överensstämmande med de villkor vi tvingas acceptera av dagens samhälle:
DHR Maria Johansson (ordförande riks) och Robert Kindberg (Gbg)
NHR Kathleen Bengtsson-Hayward (ordförande riks) och Eva de Coursey (Gbg)
Marschen för tillgänglighet gm språkrören Hans Filipsson och Emma Johansson

01 No Logo0

Diskrimineringslagen som morot och piska

För en tid sedan skrev Hans von Axelsson inlägget Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop om Hans Ytterbergs utredning Bortom fagert tal. Utredningen behandlar hur (inte om!) otillgänglighet kan klassas som diskriminering av människor med funktionsnedsättning. På fredag 19 november går den ursprungliga svarstiden för remissen ut. Det bör vara bråda tider inom rörelsen nu!

Hans von Axelsson har helt rätt i tänket kring ”universell design”. Att jobba för att få in det på ett bredare plan, dvs att inte se tillgänglighet och användbarhet som något som enbart berör människor med funktionsnedsättningar utan alla människor och alla delar av samhället, är en mycket god föresats och kommer att bli en utmaning. Som just Design for Alls motto lyder:

”Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.”

När det gäller Ytterbergs utredning finns det förstås ett par synpunkter, men överlag får vi väl ändå säga att det är ett gediget, genomarbetat förslag. Ytterberg har fattat, jag kan rentav tänka mig att kalla honom kripp! :)

Som Hans von Axelsson skriver är inte en diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering allt. Det kommer att krävas ett idogt arbete även efter lagen – både när det gäller att de facto använda den i skarpt läge, men också informationsinsatser.

Tyvärr finns det som vi vet många erfarenheter som visar att information i sig varit verkningslös när det gäller tillgänglighet. Jag tänker då bland annat på exemplet San Francisco, som Lars Lindberg nämner i inlägget Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftningen: I San Francisco i USA, som var det första landet att 1990 göra otillgänglighet till diskriminering i lagstiftningen Americans with Disabilities Act (ADA) prövades ett helhetsperspektiv på informationsinsatser mot företagare. Tanken var att en massiv informationskampanj skulle leda till att företagen självmant följde lagstiftningen istället för att man skulle behöva använda sig av rättsliga åtgärder. Kampanjen sjösattes och innehöll bla radioreklam, rådgivning, direkta besök och ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter till 2 200 företagare. Det nedslående resultatet efter 18 månader av information blev att endast 3 procent av företagen svarade och mindre än 0,2 procent sökte de medel som ändå finns att tillgå som en del i ADA:s skattelättnader för tillgänglighetsskapande åtgärder. I Sverige tänker jag närmast på det kapitala misslyckande som Den nationella handlingsplanen med föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik mfl får ses som. Tvingande lagstiftning är mer effektiv.

Förhoppningsvis kan informationsinsatser i kombination med en liten vink i stil med ”Inom kort kommer detta att räknas som diskriminering/Detta är sedan sommaren 2012 diskriminering – ni kan därmed fällas för diskriminering i domstol om ni inte vidtar åtgärderna.” innebära en väsentlig skillnad. Kanske låter det som ett väldigt krasst uttalande, men min erfarenhet av att under +10 år dels personligen ömsom ha försökt ”den mjuka vägen”, ömson ”den hårda” och arbetet med Marschen för tillgänglighet och Anmälningstjänsten talar sitt tydliga språk: Detta kommer i många lägen att vara alldeles avgörande.

Här om veckan kunde jag konstatera att helt nya lägenhetshus i Uppsala, färdigställda så sent som i april 2009, har detaljer – nivåskillnader till entréer och porttelefoner i för hög höjd – byggda i strid mot gällande byggregler (BBR). Hur kan det komma sig? Fastighetsägare, byggherrar, verksamheter, kommuner etc struntar i stor utsträckning i tillgänglighet för att de kan, inte för att de inte blivit informerade. Lagstiftningar som inte har några sanktioner tappar avsevärt i kraft.

Erfarenheterna från andra länder visar att det finns ett par saker som har betydelse. Här är exempelvis skrämseleffekten – rädslan för att bli stämd och förlora – och benägenheten att följa redan avgjorda ärendens konsekvens för den egna verksamheten starka. Detta kan vi se i Norge om man tittar på de fall som presenteras av LDO på dess hemsida: Flertalet ”solklara” fall har avskrivits på grund av att verksamheter valt att självmant rätta sig efter LDO:s tidigare uttalanden i liknande ärenden. Det vi kan se är att lagstiftningen har en preventiv effekt.

Som Hans von Axelsson skriver är människor med funktionsnedsättningar i dagsläget så gott som fullständigt rättslösa när det kommer till att kunna pröva otillgängligheten juridiskt. Vi kan anmäla enkelt avhjälpta hinder enligt 17 kapitlet 21a § plan- och bygglagen, men då vi inte räknas som sakägare byggnadsjuridiskt har vi inga möjligheter att överklaga beslut. Det innebär att otillgänglighet inte kan prövas enligt gällande lagstiftning annat än av den som äger fastighet, hyr lokal i den eller ägare till grannfastighet eller boende i desamma. Människor med funktionsnedsättningar, som med all rimlig logik utanför byggnadsjuridiken är de som verkligen berörs av otillgängligheten, har ingen klagorätt. Personligen har jag svårt att inte se detta som ett uttryck för den medicinska modellens styvmoderlighet kombinerad med traditionell svensk juridisk mjäkighet.

Redan i dagsläget driver Diskrimineringsombudsmannen ”principiella fall”, där det inte är alldeles självklart att det anmälda täcks av lagstiftningen eller där man försöker komma runt att lagstiftningen ännu inte täcker otillgänglighet genom att exempelvis trycka på skillnaden vid köpet av en vara eller en tjänst. Det är ett mycket bra arbete och definitivt nödvändigt för att leda utvecklingen framåt mot ett mindre diskriminerande och mer inkluderande samhälle.

Lagstiftning i sig eller att verksamheter fälls för diskriminering och får betala diskrimineringsersättning (”skadestånd”) ändrar inte diskriminerande attityder i ett första skede, utan diskriminerande beteenden. Men man ska för den skull inte underskatta det förändrade beteendets påverkan på just attityderna.

Var finns den tillgängliga och användbara kollektivtrafiken

Var ska man börja? Det finns så mycket att skriva om! Jag hade tänkt börja med hur tillgängliga och användbara våra bostäder egentligen byggs idag men återkommer till det i en annan blogg.

Just nu sitter jag på ett mycket tidigt Öresundståg till Göteborg för vidarebefordran till en konferens där jag ska föreläsa om ”Frångänglighet” – det nödvändiga kravet att kunna utrymma som en följd av Tillgänglighet till byggnader.

Kollektivtrafiken – ja. Den ska ju nu år 2010 enligt Riksdagsbeslut vara tillgänglig och användbar för alla medborgare. Men har den blivit tillgänglig och användbar? Nej!

Visst – kan jag inte gå i trappor så kan jag i alla fall sitta i ”bagagevagnen” på vissa tåg (om jag får hjälp över glappet mellan perrong och tåg) och samsas med alla stora resväskor, barnvagnar, cyklar. Men om jag ska resa från Lund till Göteborg i ca tre timmar vill jag sitta liter bekvämare än på en fällsits utan armstöd. Kanske skulle jag rent av vilja åka i 1:a klass – eller kunna köpa något att äta. Dröm om det bara!

Själv kan jag ännu gå – dock är mina knän rätt risiga och skynda mig och springa på perrongerna med bagage kan jag inte längre. Och det har blivit ett stort problem för mig de senaste åren. Jag reser mycket tåg och det är lika illa överallt! Jag beställer alltid platsbiljett för att vara säker på en sittplats. Men var kommer vagnen jag ska sitta i att stanna? Är den längst fram eller längst bak i tåget? Är det ett långt tåg? Är tåget försenat? Måste jag stiga på första bästa vagn för att komma med? Säg inte att tåget väntar för det gör det INTE! Första gången jag fick mitt knäonda var just vid ett sådant tillfälle. Tågvärden ropade till mig – stående i en dörr i en vagn långt från mig – att om jag inte steg på tåget där jag stod så körde de eftersom de redan var försenade. Ett Intercitytåg med flera höga steg upp. Jag hade mycket bagage. Ingen hjälp upp. Fick dra allt mitt bagage genom större delen av det fullsatta tåget för att hitta min plats. Jag kunde knappt gå när jag steg av tåget!

Men du kan ju be om ledsagning säger en del när jag berättar detta! Och visst kan jag be om ledsagning. Det har jag gjort på Arlanda vid ett par tillfällen när tiden mellan byte av flygplan varit så kort att jag absolut inte klarat att springa mellan terminalerna. Men är det så kollektivtrafiken ska fungera? Ska den vara så hetsig att jag, med min ännu relativt lilla funktionsnedsättning, inte ska kunna åka med den utan ledsagning? Vilka personer med större funktionsnedsättningar tror man då ska kunna åka med den? Man säger ju att kollektivtrafiken är tillgänglig!

Varför kan man inte – eller rättare sagt – man måste införa system där man både via utrop och på displayen på ett tydligt sätt informerar om i vilken ordning vagnarna kommer och var på perrongen de kommer att ha sina ingångsdörrar. Sedan måste självklart lokförarna vara informerade så att de stannar tågen där de ska. Och tågvärdarna måste kunna vara behjälplig. Jag har blivit nekad hjälp upp med mitt bagage eftersom tågvärden hade ryggproblem. Vid något tillfälle har jag åkt X2000 där man faktiskt via displayen (kunde man inte läsa på den fick man ändå inget veta) informerade om var på perrongen vagnarna skulle stanna. Jag gick till platsen för ”min” vagn – och fick skynda mig tillbaka en ganska lång sträcka. Med bagage och i brådska är det mycket svårt. Återigen blev jag av en tågvärd uppmanad att skynda mig! Jag påpekade då att tåget inte stannat som man informerat om. Det var någonting han aldrig reflekterat över – sa han.

Jag framförde ovanstående förslag om att tågen ska stanna med ingångsdörrarna vid tydligt markerade ställen till en högt uppsatt tjänsteman inom kollektivtrafiken vid en konferens för några år sedan. Hans svar då blev att man som rörelsehindrad i likhet med andra resenärer får hålla sig framme!

Och att göra tågbyten har aldrig tidigare oroat mig. Men nu. Ska jag byta perrong? Hur lång tid är det mellan tågen? Finns det hiss? Fungerar hissen? Vem kan hjälpa mig med bagaget om hissen inte fungerar? Jag har blivit en fena på att kolla in var yngre resenärer finns och att med många vänliga ord be dem om hjälp. Ibland är det att ropa till dem och be dem att ställa sig i dörröppningen så att tåget inte kan avgå. Och hjälp får jag av dessa unga nästan alltid. Men jag oroar mig, stressar, försöker springa och får ytterligare ont i mina knän. Om jag upplever alla dessa svårigheter nu – hur kommer det då att bli när jag får mer rörelsenedsättningar?

Jag funderar ofta på hur det är att resa med kollektivtrafiken för de med syn- hörsel- eller kognitiva funktionsnedsättningar. Dessa personer förutsätts ju också idag kunna resa med ”den tillgängliga kollektivtrafiken”. Informationen om tåg-/bussförseningar, perrongbyten, tågbyten, vagnplaceringar mm – hur kan man ta del av det idag både på perrongerna och på tågen? Och hur fungerar detta i den kommunala kollektivtrafiken?

Nej, ska kollektivtrafiken fungera också för personer med funktionsnedsättningar på lika villkor med andra resenärer räcker det inte med att enstaka vagnar/bussar – ibland – kan ta emot en. Det krävs en organisation där det tas hänsyn till att många resenärer har någon form av funktionsnedsättning. Det behövs information som alla kan ta del av. Det behövs tidsmarginaler så att alla kan hänga med upp på tåget/bussen. Det behövs en organisation så att man inte behöver springa gatlopp på perrongerna/hållplatserna för att komma på rätt vagn/buss. Om människor lever och får ha hälsan så kommer funktionsnedsättningarna ändå med åren. Hur ska alla äldre kunna åka kollektivtrafik – som man ju så vackert pratar om – när de inte bara får en funktionsnedsättning utan kanske – och efterhand troligtvis – också alla?

Eftermiddag samma dag:
Ska resa vidare med tåg. Byte med 15 minuters tidslucka. Kan låta OK. Men det första tåget är 4 minuter försenat redan vid start. Jag blir orolig. Ont i knäna – har gått och stått stora delar av dagen. Frågar konduktören hur bytet är. Måste jag ner och upp via tunnel? Han svarar vänligt ja och berättar vilket spår vi kommer in på och från vilket spår det nya tåget går. Sex minuter försenat vid ankomst. Jag står färdig vid utgångsdörren flera minuter innan vi är framme. Skyndar mig så gott det går. Sega, sega hissar. Uppe på perrongen. Puh! Tåget kommer in strax efter. Men denna känsla att kanske inte hinna. Att kanske inte klara det. För att allt ska gå så fort. Och om jag känner det så här nu – hur ska det bli sedan? Och hur är det för alla som har lite svårare än jag att gå?

Åker vidare med det nya tåget. Tre steg upp – med bagage. Något senare ropas det ut i högtalarna: ”Eftersom vi är lite sena så vill de att vi påskyndar omstigningen vid nästa station.” (Det hade varit stopp pga stillastående tåg framför oss.)

Tur att jag inte skulle byta tåg där också!